Mor i Sutre - 7

när jag tänker på honom, köpman i Göteborg. Han ska vara en ansenlig
karl, sägs. Men tro, om han inte blir luver, han med! För det greven
legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?
Jag grunnar just på det, sade mor i Sutre. På ena sidan är det Stava och
på den andra är det lilla mamselln. Det får väl väga jämnt. Men så är
det Valborg också --
Valborg? upprepade gästgivarn, vände sig till gumman.
Och så är det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort för
ont att det ska gå ut över honom? Och vad ska det bli om greven tar
henne --
Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick
mot dörren.
Valborg? Vad vill han med Valborg?
Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en
nog. Men vad han skall, det tör länsman veta.
Gästgivarn sade:
Då går jag efter honom?
Gumman nickade.


Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren. Han sköt
undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra läderväskan på
bordet, öppnade låset, varvid väskan sprack upp med en smäll och gav
ifrån sig papper i stinna rullar och buntar.
Mor i Sutre på sin stol följde med andäktig uppmärksamhet hans
förehavanden. Gästgivarn vaktade med bister min sovkammardörren.
Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora,
runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen
fick stenen lyster och blänkte som pärlemor.
Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt
i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och
sade:
Då ber vi herr greven stiga in.
Gästgivarn öppnade dörren.
Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper
ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord:
Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.
Och tillade mumlande:
Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den
lurifaxen var det, ja. Just den.
Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln.
Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund. Men när
greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta
på-tå-steg tätt förbi länsman och klappade honom i förbifarten på axeln.
Länsman såg upp över brillorna.
Ursäkta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar på krafterna att
kuska efter greven en hel dag.
Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot länsman,
som tog fram silverdosa och bjöd en pris. Men greven skakade på huvudet,
han stoppade och tände sin turk och siktade röken mot länsmans runda
glas och träffade.
Valborg och Träsken stego på tå in i salen, höllo sig tätt utmed väggen.
Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande sömnen ur ögonen gick hon fram
till greven och satte sig i hans knä. Hon tog ett ljus ur halvringen,
höll lågan framför sin spetsade mun och lät den vaja åt höger och
vänster.
Jaså, det är lilla Luther? sade länsman.
Det är lilla Luther, bekräftade greven.
Hon ser min själ inte illa ut, sade länsman.
Tycke och smak, sade greven. Och tillade:
Var det eljest något han ville? Apropå, min gode man, jag trodde att han
skulle ha gjort en tur uppåt Hoby i kväll. Nämnde inte jungfru Stava att
jag åkt uppåt Hoby?
Jo vaserra, hon nämnde något åt det hållet. Och det var skäl för mig
att inte åka dit. Så hörde jag ryktas, att kolrakärran farit sör ut. Och
det var skäl för mig att fara hit. För det är lagbrott att köra omkring
med socknens kolrakärra.
Kors! sade greven. Det visste jag inte.
Nej. Men det blir dryga böter. Och så har jag ett brev från köpman
Luther i Göteborg.
Till mig? sade greven och räckte fram handen. Men lilla mamsellen
passade på och stack ljuslågan in mellan hans fingrar. Han svor till,
svängde med fingrarna i luften. Han drog henne i örat, hon drog honom i
håret. Länsman log och sade:
Jaså, hon är så lekfull? Vad pass gammal kan hon vara?
Greven svarade:
Det vet jag inte.
Och han räckte ut tungan -- om åt den frågvise länsmannen eller åt den
lekfulla mamsellen eller åt de svidande fingrarna kan vara osäkert. Men
länsman lutade sig ned över sina papper och mumlade:
Jaså, greven vet inte det, inte.
Han rätade upp sig och sade barskt:
Ja, för man får göra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet är
jag länsman, och då kan inte fan själv dra mig vid näsan. I andra fallet
får en ju vara mera som människa. Det tycker köpman Luther också.
Greven spratt till. Och han log på sitt särskilda sätt, som bestod däri
att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.
Alltså ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.
Nej. Inte ännu.
Alltså uppgörelse i godo?
Länsman rev sig i skägget.
Ja, se om en visste, att det finge skrivas på okynne --
För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen
och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten
barnunge.
För böveln, han kan ju själv se? Är det allvar det här? En barnunge!
Okynne, min gode man, ingenting annat än okynne.
Och han satte den skrattande lilla mamsellen på golvet.
Villkoren? frågade han. Om jag får be! Villkoren?
Länsman sade:
Ja, vi tänker ju på mamsellens bästa, Luther och jag. Det gagnar henne
inte, att greven blir sakförd. Men det gagnar henne att pratet tystas
genom lagligt giftermål.
Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardörren. Där stod
gästgivarn och sträckte ut armen. Greven studsade.
Är jag bevakad? frågade han.
Jo, jo, män, sade länsman. Vi är nog ett par tre stycken om honom, Lars
och Anders och jag.
Greven gick bort och satte sig i det sönderslagna fönstret.
Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har
försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag
gått in på giftermål. Nu är det för sent. Jag har tröttnat.
Tröttnar? upprepade länsman. På en timme? Hur fan ska en begripa det?
Å, det begriper en nog, sade mor i Sutre.
Men greven hävde sig långt ut genom fönstret, så att man endast såg de
långa, smala benen och stövlarnas trasiga sulor och fingrarna som
vitnade kring fönsterkarmen.
Det är långt till backen, upplyste länsman, och därnere står Anders.
Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.
Han tog ett långt skutt in i rummet, såg sig omkring. Och blicken
fastnade vid Valborg. Han log och sade:
Som sagt. Villkoret är oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en
barnunge. En liten svarthårig, svartögd zigenarunge. Uppriktigt sagt,
min gode länsman, så föredrar jag blondiner.
Och han tog sin stol och sin pipa, satte sig vid bordet och blåste rök
på länsman.
Som sade:
Vad det anbelangar så ska greven inte stå uppbunden så värst länge.
Köpman Luther fordrar, att greven skall förlöpa sin hustru strax efter
vigseln --
Strax efter vigseln? upprepade greven. Han böjde sig ned efter lilla
mamsellen, satte henne på sitt knä och strök henne över håret.
Strax efter vigseln?
-- så att dom till skilsmässa kan falla så snart som möjligt, fortsatte
länsman, läsande. Och han såg upp och tillade:
Luther tör vara mer angelägen om giftermålet än om mågen.
Greven nickade.
Fägnar mig, fägnar mig.
Då kör vi till Raslinge i kväll, sade länsman, och trolova oss inför
prästen. Så ha vi alltid ett rep kring bakfoten på herr greven.
Herr greven sprattlade till, som om han redan känt repet.
Och hemgiften? frågade han. Hur stor blir hemgiften?
Ja, nu är vi där, sade länsman.
Han tog av sig brillorna och torkade glasen. Och under tiden blundade
han och talade:
Det är klart, att greven ska ha hemgift. För eljest ryker han in, och
då är det så mycket annat som ryker. Go' vänner, si! Vi är allesammans
go' vänner. Och därför ska vi tänka oss för. Till exempel, inte är
gästgivarns betjänt med att jungfru Stava blir avhyst från Frönsan? Och
så har vi den lilla gossen, som är så klen. Om greven kommer på grön
kvist, så gör han något för den lille gossen. Det får vi som kristna
människor tänka på. Och så har vi Träsken. Inte blir han glad, om det
kommer rättsbetjänter till Frönsan. Och det ena med det andra. Nej, nog
ska vi hjälpa greven till hemgift. Men först ska vi ha trolovningen
inför präst. För det har jag lovt Luther.
Och fått betalt? insköt greven.
Men länsman suckade.
Nä, nä, män. Inte än. De där köpmännen är inte goda att tas med. Säger
vi då, att vi trolovar oss med lilla gullet i kväll?
Hemgiften först, sade greven. Kontanter.
Länsman satte på sig brillorna, vätte på tummen och började bläddra i
luntorna.
Kontanter är bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Här
har jag till exempel en förskrivning på tre tusen riksdaler banko till
bruksförvaltarn på Hoby. Känns den igen?
Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.
Får inte heller, sade länsman. För den är överlåten på mig.
Djävlar! skrek greven, flög upp så att lilla mamsellen dansade i golvet.
Akta lilla gullet, bad länsman, lade kvickt sin tjocka arm tvärs över
papperet. Akta lilla gullet, greven. Det är ändå hon, som är
huvudpersonen, så till sägandes.
Oj, oj, oj, si så han skrämde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i
luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit
under bordet och upp på andra sidan och vankade alltjämt snyftande av
och an över de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg,
kind mot kind.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt
förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i
snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under
de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd
oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita.
Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha
mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet.
Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör.
Si, det är ett gott papper. Här står namnet Johan Ludvig Arnfelt med
signet bekräftat. Och så har vi två goda löftesmän --
Giv hit! skrek greven.
Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa:
Karl, Viktor, Anton, Kling.
Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton
Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar
bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska
länsman se, så här --
Och han grep länsmans hand och ritade med skälvande finger sitt tecken i
dess insida. Men länsman knuffade honom ifrån sig.
Nu har han skrivit i alla fall. Behövs det bomärke, så kan det
tillfogas.
Och han fortfor, läsande:
Lars Larsson i Sutre. Båda ha gått i borgen som för egen skuld. Säg mig,
gästgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i två?
I två ord, svarade gästgivarn.
Tyckte jag inte det, mumlade länsman, krafsade med nageln på papperet.
Och han tillade vresigt och barskt:
Då får han vara så förbålt beskedlig och skriva om det här. Han har i
glömsel gått och skrivit det som ett ord.
Bläckflaskan plockades fram ur väskan, locket skruvades av, pennan
skavdes och doppades.
Var så beskedlig, gästgivare, sade länsman.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så
lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade:
Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven?
Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad
håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar
länsman, om han ska bli fast?
Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken
skrattade eller vredgades. Han sade endast:
Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han
förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck
han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så
jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är.
Om det är jag som ska bli fast för det eller om det är greven?
Ingendera, bedyrade länsman. Greven är god för beloppet. Eller blir, om
saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet är mitt och jag ska
ta ut beloppet av rätter man. Det lovar jag gästgivarn. Hand på det.
Och han tog gästgivarns hand, som varken gavs eller vägrades. Så snöt
han sig, torkade svetten från halslinningen och fortsatte:
Vem som har skrivit, det lämnar jag osagt. Träsken stampa lite i
krubban, men han står nog för sitt namn. Och det ska gästgivarn också
göra. Vi ska tänka oss för, innan vi skyller varann för det ont är. Än
så länge är vi go' vänner allihopa. Och länsman ligger och snarkar hos
sin käring i Stenshult. Vi ska inte väcka den, inte. För kommer den
fulingen så snokar kan igenom hela Sutre från källaren upp till vinden.
Det gör han. Ända upp på vind snokar han, fulingen. Så vi ska tänka oss
för. Nu skriver vi namnet i två ord, som vi brukar, så ser det bättre
ut.
Inte! svarade gästgivarn, drog sin näve ur länsmans. Nej, inte om jag
finge tre tusen kontant. Skulle jag skriva mitt namn på den skojarns
papper? Inte! Jag har hållit mig ifrån honom så långt jag orkat. Men han
smiter av sig som tjära. Skulle jag godkänna honom med vett och vilje
och gå i borgen? Nej, inte!
Han höjde rösten för varje inte, och de sista orden bölades fram.
Länsman talade alltjämt lågt och förtroligt, men med ökat allvar i
rösten. Han vek ihop papperet, vek åter upp det, pekade.
Ska det heta, att Lars Larsson nekar för namnet?
Det gör jag.
Och han drog sig baklänges, som om orden skrämt honom. Men länsman högg
kvickt tag i rockskörtet, stoppade flykten.
Tänk sig för, sade han. Och fortsatte viskande. Gästgivare. Jag ska säga
hur det är. Jag vill ha saken på säkra sidan. Jag vill, att det ska vara
äkta alltsamman. Inte för gästgivarns skull: jag kommer inte att kräva
honom på ett öre. Men den där lurifaxen kan hitta på att vägra i
vändningen, bara för att spela mig ett spratt. Det är han karl till. Om
han så ryker in själv på kuppen. Därför, si! Måste det vara äkta allt
igenom. Men gästgivarn står ingen risk, se! För jag släpper inte
lurifaxen förrän han har Luthers pengar i handom. Och så tar jag mitt,
så nu skriver vi, gästgivare, nu skriver vi --
Men gästgivarn svarade:
Jag tar inte den skammen att skriva mitt ärliga namn på hans
skojarepapper. Nej, inte!
Länsman släppte sitt tag i rocken, suckade.
Det är tråkigt för mig, det. Förstår inte gästgivarn att det är tråkigt
för mig?
Jo, jag begriper, svarade gästgivarn, att det är tråkigt för den, som
har såna saker på sitt samvete.
Han lämnade bordet, baklänges, släppte icke länsman med blicken. Gubben
satt en god stund tyst och stilla på sin stol, väntade och svalde. Han
svalde luft och för var gång han svalde, svällde kroppen ut ett stycke.
Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och
mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut,
håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen
förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten. Och
rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade:
Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han?
Det har han inte, svarade gästgivarn.
Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande,
sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet.
Det ska vi se, bonddjävul!
Han stötte honom ifrån sig och fortsatte med tunga steg till dörren. Mor
i Sutre, som kände golvet gunga, tog sig om öronen, som om hon väntat
ett sprängskott.
Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.
Men visste litet, vad som skulle komma.
Anders! ropade länsman i förstudörren. Anders!
Här är han! svarades nerifrån.
Säg åt människan i köket, att hon kommer, befallde länsman. Åter vid
bordet röck han i duken, så att glas och tallrikar skramlade samman.
Hav undan skiten! röt han. Här ska skrivas.
I jistinijistinije, kved mor i Sutre. Ska här skrivas? Då vet en! Då vet
en vad klockan är slagen.
Men Träsken och Valborg kretsade snabbt likt skrämda svalor kring
bordet, som snart var avdukat. Länsman ordnade ljusen, bredde ut sina
papper, pekade med pennan på mor i Sutre.
Vad heter hon?
Det med! kved gumman. Är han så ilsk så han tappar minnet.
Och hon skrek:
Boel Svensdotter! Gästgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns
han det nu? Flåbuse!
Länsman skrev, sade:
Gumman ska akta truten!
Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka på stolen.
För pussar, ja! skrek hon. Kom och pröva! Han elakings älende och
skrävelkäft i storstövlar! Tvi, säger jag, tvi för den håle!


Samtidigt kommo Anders och sväran in genom förstudörren
Anders frågade:
Ska länsman köra snart?
Om en timme, svarade länsman. Sväran, som bar Basilius i fånget, gick
fram och ställde sig bredbent framför bordet.
Jaså, sade Anders och lommade mot dörren, vände och sade:
Men jag vet inte, om vi kommer fram. De ha lagt farligt med bråte över
vägen sörut.
Vilka? frågade länsman.
Timmerhuggarna från Hoby. De ha vräkt ned hela gärsgårn och lagt den
över vägen. För de vill hindra greven att köra sörut.
Tänkte jag inte det, mumlade länsman. Sade:
Rappa dig då och hav undan bråtet. Tag Daniel till hjälp. Greven och jag
kommer strax efter.
Det ska bli, sade Anders, gick mot dörren. Men vände sig ännu en gång om
och sade:
Daniel är allt ute på sitt håll, han. Och letar efter gumsen.
Vilken gumse?
Mors röda gumse, vet jag. För den har de tagit ur stallet.
Ja, vad fan angår det mig? röt länsman. Gör som jag sagt.
Anders nickade och gick.
Länsman vinkade åt gästgivarn.
Tag gossen där, befallde han.
Gästgivarn stirrade på honom.
Ska jag ta pojken?
Gör som jag säger! röt länsman.
Och gästgivarn tog gossen försiktigt mellan sina händer, höll honom
ifrån sig på raka armar. Basilius blundade och rörde icke en lem.
Ställ nu ned honom på golvet, befallde länsman.
Gästgivarn lydde. Som han släppte taget, veko sig gossens ben och han
föll baklänges in under bordet.
Mor i Sutre flög upp från sin stol.
Vad i jistini är det med pojken? Kan han inte stå på bena?
Nej, han kan inte det, bekräftade länsman. Han kunde det i morse, det
såg jag, då jag åkte genom Sutre. Men nu är han lam i benen.
Gumman lyfte upp pojken, vände honom fram och tillbaka, kände på armar
och ben.
Larsson, sade länsman, vad är det, som försiggår här i Sutre?
Gästgivarn betänkte sig.
Det vet jag inte, svarade han. Men nog ser jag, att det är något.
Länsman böjde sig ned över sina papper, bläddrade och tycktes anteckna.
Och utan att se upp, sade han:
Nu ska Larsson hålla sig till sanningen. Ville han bli av med pojken?
Bli av med pojken? upprepade gästgivarn.
Länsman bläddrade och skrev kors och streck och frågetecken. Efter en
stund sade han:
Ja, ja, då ska vi ställa frågan på ett annat sätt. Har han till någon
eho det vara månde yttrat eller antytt, att han helst skulle vilja vara
av med pojken?
Aldrig, kom svaret lågmält och tryggt.
Länsman sade:
Nej, han är nu inte mångordig av sig. Men tänk sig för. Har han inte
sagt det hustrun?
Till den? svarade gästgivarn och pekade på sin hustru.
Och sväran snattrade:
Nä, sisisi, te mig säg'en allri olet. Ne, si allri, allri, allri olet.
Till mig int'.
Tig! befallde länsman. Och till gästgivarn:
Larsson, som inte har något på samvetet, ska väl kunna ge redigt besked.
Har han inte till någon yttrat, att han helst ville vara av med
systersonen?
Gästgivarn teg, men mor i Sutre sade:
Det har han sagt till mig. Tror länsman, att jag har fördärvat ungen?
Till modern, Boel Svensdotter, antecknade länsman.
Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att någon annan, t.ex.
Larssons hustru, oförvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera
dylika yttranden av Larsson?
Mor i Sutre svarade:
Det är väl lika orimligt det, som att länsman går omkring och lyss bakom
dörrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.
Länsman snöt sig, torkade brillorna och skrev.
Vände sig därpå till sväran.
Nu ska vi höra, vad hustru Larsson har att säga.
Och sväran pladdrade:
Det ska'n väl veta själv, som lura det ur mig. För det är evigen sant
och det vet väl hela sockna, hur han skäms för ungen, så han kan krypa
ned i jorden. Och det är väl inte unnlitt, sån skam och älende som de
haft av slinkan. Och högfärdiga ha de alltid varit så att en
torpardotter inte varit människa för dem. Och därför skulle de ha mig
till det. Och senast i morse slog han näven i dörrn, så klinkan ligger
där än, om det ska vara bevis. För nu skulle det ske. Men gamlan visste,
hur hon skulle ställa't. Så jag blev ensam i köket fast hon brukar hänga
där jämt och inte lämna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och
mor till barna. Och Danjel kom in till mig och täljde selpinnar åt
Träsken. Och jag sa ändå han skulle stanna, för han är den ende
rättfärdige i Sodom. Men var det likt något! Utan de locka honom med
köttets begärelse så att eld ska falla från himlen. Så att jag var mol
ensam. Och då skicka de in ungen, för de visste att sinnet var på mig.
Och jag tänkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan
det skulle bli frid i himlen och på jorden för den usle ungen. Och de
skulle inte kunna säga att jag är så genom mig elak, som de säger. Så
jag tog'en så här med båda händerna och drog'en upp på vinden. Men
trappa knark, så jemini! Och han kunde skrika med, så jag stoppa äpplen
till en, för det skulle heta, att han snatta äpplen och föll ut genom
gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom länsman.
Och det var som om Herren lagt sin hand på huve på mig. Så att jag
begrep alltsamman av herrens nåd att gästgivarn gått till ögårn för att
fria sig och att Träsken skulle vittna mot mig och att greven kom med
kärran efter liket. Och si, jag hörde en röst. Och si, den sa att Danjel
var den ende rättfärdige, som de locka bort. Så jag tänkte att det är en
farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en över
korsryggen med ugnsrakan så han blev lam som gubben i körkbacken,
alldeles si --
Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!
Men sväran fortfor:
Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död
nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt
Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska
Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte
torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt
mina.
Vänta nu lite, bad länsman.
Men sväran fortsatte:
Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt
honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och
lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig.
Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den
skammen att de höllo en horunge för bättre än mina --
Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!
Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan
sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.
Tiger du nu, kona?
Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.
Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den
ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen
sade han:
Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag
väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken
är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har
erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson
visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det.
Vidare har Larssons hustru erkänt -- och erkänd sak är så god som
vittnad -- att hon misshandlat gossen i avsikt --
Mor i Sutre avbröt:
Slog du honom med ugnsrakan?
Sväran nickade och blinkade.
Mor i Sutre sade:
Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut
genom vindsgluggen?
Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon
inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.
Gumman sade:
Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.
Och hon gick med gossen i famn mot dörren.
Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?
Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir
hängd eller halshuggen.
I dörren vände hon sig om.
Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är
han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så
får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte
begära.
Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din
tunga!
Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av
käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.
Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne
tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på
tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till
svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det
sovande barnet i famn.
Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick
ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.
Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun,
stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.
Slutligen sade länsman:
Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med
sig, Träsken, och stäng dörren.
Träsken flög fram till sväran, bugade, trugade och drog.
Men hon ville icke.
Iss, iss, iss, en ska väl veta straffet först. Hur det går, si? Hur det
går, si?
Hur det går med dig? sade länsman. Du får tungan utskuren och lagd i
saltlake.
Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den
gamla, va ska hon ha?
Svarade länsman:
Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog.
Och Träsken bugade, trugade och drog.
Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk
är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För
allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och
alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om
annat. Det vill inte mycket till.
Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?
Svaret dröjde, kom slutligen lågmält:
Jag grunnar väl på, att en skulle aldrig försöka --
Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna
avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.
Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.
Han sade endast:
En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.
Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det
är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.
Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.
Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som
behövs --
Gästgivarn steg fram till bordet.
Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med
mina angelägenheter.


Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en