Mor i Sutre - 9

Daniel kunde väl ha stannat.
Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens
topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till
storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje
kring knutarna!
Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för
att inte komma till olycka i kolmörkret.
Då hörde hon steg: någon gick över gården.
Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det
var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte
ville gå i träskor!
Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring
mun och tjöt:
Da! ni! el!
Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv.
Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in
i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom
icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.
Vill du ha en skvätta mjölk?
Han nickade.
När hon nu kom med muggen från eldsidan, såg hon att han var blodig i
ansiktet och lerig över hela kroppen.
I jistineje! kved hon till. Sån du ser ut!
Han skrattade.
En kan väl inte se bättre ut, när en legat och släpat på gärdet. De fick
en snara om foten på mig, och nog åkte jag fem famnar på studsen, innan
jag kom loss.
Han tömde muggen i ett drag.
De tog mig för Frönsaforsarn.
Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du för stövlarna, din
högfärdstoke.
Fick jag något, så gav jag något igen, sade Daniel. Inte tör de glömma
mors gumse i första taget.
Gumman doppade handen i vattenkitteln.
Nu är det just lagom, så du kan tvätta av dig lorten.
Hon högg tag i rockärmen, men släppte, slängde med fingrarna i luften,
spottade och fnös.
Nej, tvi, tvi, tvi. Du är värre än en dynggrep! Är det mänskligt att gå
och förgöra både sig och kläderna för gumsens skull.
Daniel drog av sig rocken.
Det begriper I inte, sade han. Inte är det för gumsen. Men en får väl
lov att hålla sig till rättvisan.
Jag tyckte, jag hörde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvättbaljan,
hakade av kitteln. Och ännu med kitteln i nävarna sade hon:
Så. Att en ska hålla sig till rättvisan, ocke det bär eller brister?
Det är klart, svarade Daniel.
Jaså, sade mor i Sutre. Och då hon hörde en dörrklinka sakta gnissla:
Vad ska du i kammarn? Du väcker ungarna.
Daniel släppte låset.
Det var bara något jag skulle ha sagt åt Valborg.
Inte är hon dennasse, pustade gumman.
Köket fylldes från golv till tak av den vita ångan. Mor i Sutre såg icke
längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån.
Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för
att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här?
Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt.
Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök
förbi, tätt bakom henne.
Vart ska du gå?
Till storstugan.
Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam
med allt det tjuvföljet strykande kring knutarna. Hör du?
Han svarade icke, men hon hörde att han trevade efter låset. Det har en
för att en är beskedlig, tänkte hon. Han vålar mig inte mer än en katt.
Det är som jag inte funnes.
Och sinnet rann på henne. Hon skrek:
Hör du, vad jag säger, din storsnute? Du går inte dit?
Men han öppnade dörren.
Då sade hon:
För du har inge där att skaffa. Valborg är uppe på loftet.
Och hon tänkte:
Vad i herrans namn säger jag? Står jag och ljuger?
Daniel stängde dörren.
Vad gör hon på loftet?
Han tror att jag ljuger! tänkte mor i Sutre.
Hon fräste:
Jistine, kan jag vet det? Sväran är också där. Så du ska inte gå dit.
Hon fortsatte i en ramsa:
Nu kan du väl vara lugn då. En stund. Eftersom det bara är jäntan du
tänker på. Jämt och samt. Aldrig gör du annat än springer efter jäntan.
Det duger du till. Ingenting annat.
Hon fortsatte att brumma. Men plötsligt snurrade hon runt i dimman.
Vart ska du gå? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skäms! Gå inte upp
på loftet! Vänt, ska du få höra. Hur det var. Gå inte upp på loftet,
säger jag. För jag har lovt Valborg att hon ska få vara i fred.
I fred? upprepade Daniel.
Gumman kippade efter andan.
Så jag ljuger! tänkte hon. Så jag ljuger!
Och hon sade:
Jo, vänt, ska du få höra. Hon kom infarandes i jonse, så jag trodde hon
skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon säga,
men det förstod jag att någon varit närgången. Det var väl greven. Men
hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig.
Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi
se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit
här en dag för länge.
Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte
le, men ströp leendet i en snörpning.
Äss, fräste hon. Och sade:
Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål. Utan vad du ska göra, Daniel,
är att röja undan gärsgårdsstörar och vad det är de lagt över vägen sör
ut. Det ska du göra, Daniel. Nu medsamma. Så ska jag nog laga att han
kommer i väg. För det gissar jag, att han åker hellre utan länsman än
med --
Det måste hon förklara, fast det inte angick honom och inte henne
heller. Slutligen hade hon ingenting mer att säga.
Gå nu du, Daniel.
Men han började treva på sig.
Var har jag kniven? Jag ska väl inte gå knivalös utifall jag stöter på
strykarna.
De sökte båda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack
in i slidan. Och när det var gjort, upptäckte hon att han hade
blodfläckar och lerstänk i ansiktet. Hon lossade sin bröstduk av silke,
doppade den i vattnet och tvättade hans ansikte omsorgsfullt.
Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade
honom med två fingrar på kinden.
Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill.
Hon följde honom ut på kökstrappan.
Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, så
klingade klackjärnen mot den frusna vägen, så hördes ingenting mer.

Ångan svepte ut genom dörren, luften i köket blev åter klar, upplyst av
elden på härden och ljuset i lyktan.
Här är ändå varmt och gott, tänkte gumman, smårös efter nattkylan
därute. Hade jag bara skickat av med greven, så skulle jag lägga mig
bums och somna från alltsammans.
Hon stökade omkring, slog ut vattnet, rörde om i elden, vände på Daniels
rock, gick bort till bädden och lyste Basilius i ansiktet. Han låg och
pratade i sömnen, ljudlöst dock eller nästan ljudlöst, men hela det
lilla ansiktet grimaserade ända från hårfästet, som ryckte upp och ned,
till den skälvande hakan. Och händerna gestikulerade över täcket.
Vad håller han för predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att
det var syndabekännelsen.
Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens
huvud:
Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du,
så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl
annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du
ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gör väl med dig som Israels
barn med bocken. Vi skyller ifrån oss.
Och hon tänkte:
Besynnerligt, vad jag var slängd i att ljuga! Svarvade jag inte till om
Valborg, så jag när hade trott det själv. Och så kvickt jag tog det ur
luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan står bredvid
och sticker åt en? Så att en nästan tycker det är sant.
Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp
lyktan.
Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig.
I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna
drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet.
Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås.
Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan. Händerna sjönko
långsamt från lyktan. Hon förde fingerspetsarna över ögonen, som svedo
och tårades av röken.
Framför henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och
handflatorna hårt mot dörren. Hon var vit i ansiktet.
Mor tog ett steg emot henne.
Vad är det med dig? frågade hon, lågmält.
Flickan stirrade på lyktan. Munnen tuggade med ett smackande, sväljande
ljud, som om hon haft ett betsel mellan tänderna.
Gumman sade:
Är det greven som varit efter dig?
Då skrek hon till. Gumman blev askgrå i ansiktet, men talade lågmält och
lugnt.
Du kunde väl värja dig, vet jag?
Flickan nickade, så att nacken slog en lång trumvirvel mot dörrspegeln.
Nåja, då så, sade mor i Sutre.
Flickan grep henne plötsligt i armarna, hårt så att naglarna skuro
halvmånar i skinnet.
Mor ska inte säga något åt Daniel.
Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på
märkena.
Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer
bort med det första. Greven.
Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.
Det är inte lönt du blir här, för Daniel kommer strax tillbaka. Gå upp
på loftet så länge.

Han är fan själv, tänkte mor i Sutre, gick sin väg genom mörkret.
Antingen har den lede skickat honom eller är fan själv klädd till greve.
Men den skrämmer mig inte. Inte! Så sant jag har fyra barn att svara
för, småskrapet oräknat. Så skrämmer han mig inte. Utan vill han äta sig
fast i Sutre, så ska jag nog dra ut'en vid svansen, så klövarna ryker åt
häcklefjäll. Ska jag. Så sant de skäller mig mor i Sutre.
Aj, pocker! svor hon till, snubblande över kolrakärrans skackel. Svedan
ökade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan
uppför trappan.
Ska han inte gillra för mig med sin förbannade dödkärra, muttrade hon.
Vad han gör, så ser en tydligt att det är fans konster.
Hon steg in i förstugan. Dörren till salen stod öppen. Hon steg in i
salen, stannade.
Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i två pipor flämtade ännu
lågorna. Frönsagreven stod vid bordet, framåtböjd. Hans händer kilade på
långa, smala fingrar av och an mellan fat och kärl.
Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smög sig några steg
framåt, tvärstannade vid en knakande tilja.
Greven spratt upp, höjde sig på tå, spärrade upp munnen, stirrade mot
dörren. Men mörkret därnere och de flämtande lågorna tätt under ögonen
hindrade honom från att upptäcka mor i Sutre.
Som tassade vidare, försiktigt. Och stannade.
Nu såg hon, vad han höll på med. Mitt på bordet hade han brett ut en blå
silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudkläde. Mitt på
duken hade han ställt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester
efter måltiden, köttstycken, ostkanter, smörklicken, brödbitar, sista
stycket av ostkakan. När allt var samlat, knöt han ihop duken om bunken.
Så började han åter söka, huvudet vreds snabbt på lång, mager hals åt
höger och vänster, ögonen klippte, fingrarna spelade.
Han sprang bort till skänken, tog en flaska av klart glas och höll det
mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrån ännu en flaska av
klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.
Ånej, inte liknar du just den lede, tänkte mor i Sutre. Du liknar mest
den gamle stackare du är. Att jag inte såg förut, vad du är för en
gammal skråpuk. Är det truten din, som trollar? Och den ska springa
efter flickor! Som darrar på hand så gudslånet kommer utanpå magen. Om
min Daniel hade dig i näven så krama han vasslan ur dig som ett intet.
Och hon steg fram med tunga steg, sade:
Det får allt bli färdknäppen, det, greven.
Flaskan sjönk. Han vände sig långsamt om. Och när nu mor i Sutre återsåg
det grevliga ansiktet, som hon för några ögonblick sedan såg gammalt,
måste hon förundra sig över dess ungdom.
Det är grinet, tänkte hon, det är det elaka grinet och glittret i
ögonen, som gör, att en inte tänker på åldern. Eller ock kan han trolla,
den fule.
Kära mor, log Frönsagreven. Fägnar mig, fägnar mig.
Fägnar mig med, sade gumman, pekade på bordet, för jag ser att greven är
färdig med packningen.
Han sade:
Alldeles, min kära gumma. Dagen är liden, som jag ägnat åt Sutre. Som en
vilsen gäst kom jag, som en vilsen gäst far jag. Men däremellan ligga
timmar, då jag erfor --
Han tog ett glas ur skänken och fyllde det.
-- ett modershjärtas milda värme.
Han nickade och log.
Jaså, sade mor i Sutre.
Och han sade:
Din skål, goda gumma. Var är nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var
är din Stava? Nå, det veta vi. Och var är den vackra, obefläckade unga
kvinnan, som du lovat din Daniel? Nå, nå, nå! Ett skämt kan ingen
skämma. Din skål.
Han tömde glaset, suckade.
Min gud var det gör gott. Den gamla mekanismen får kraft att röra sig i
ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt
Sutre och ett nytt modershjärta. Apropå -- hur är ett modershjärta
skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min
salig far brukade säga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig någon mor. Nå!
Han menade, att hon dog i min spädaste barndom. Men ho vet ändå om inte
gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty --
Han fyllde glaset.
-- jag har till modershjärtat känt en dragning, som endast bitter saknad
kan förklara. Och en alldeles förbåld nyfikenhet. Dess värme förtjuser
och förbryllar. Vad är det för en eld, som brinner i detta dårskapens
offerkärl? Kärlek? Nja. Men ordet är tvetydigt. Livsbegär brinner också
i min enkla mekanism. Men värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att
det måste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan mål.
Elden utan bränsle. Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus
motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och goda. Som icke känner ont
och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd.
Stjäls av första kalla hand, som fryser. Nja, det är vist, det är gott
för de moderlösa. Din skål, mor i Sutre --
Han tömde glaset.
Stode jag icke här för att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja
påpeka, att dagen blivit väl använd. Men jag vill inte hovera. Nog av,
jag lämnar Sutre rikare än jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina
fiender, min ovän går i mörkret på jakt efter min ovän. Det ter sig
infamt kuriöst från min synpunkt sett. Men är handen redo och ögat
öppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om någon ger dig en
förödmjukelse, så kasta icke bort den, kära mor. Du rider länge på en
förödmjukelse: den tröttnar aldrig. Kasta aldrig bort en oförrätt; den
kommer att bära dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva
dig förtionde kornet. Men glöm icke, att de äro värdefulla. Och gör av
din svaghet ett fideikommiss, att din släkt må leva länge på jorden.
Han höll flaskan till ögat, mätte av och slog i ett halvt glas.
Det är det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet
och dess behov kunna exakt beräknas. Ett visst kvantum sprit ger ett
visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum förödmjukelse ger
ett visst kvantum hat. Nu räknar jag på tolv timmars oblandad glädje,
som komma mig väl till pass --
Ja, vägen är lång, avbröt gumman. Kärran, greven ska låna, står
förspänd. Och vid det här laget har nog Daniel röjt undan det värsta
bråtet från vägen. Så drick nu i herrans namn och ge sig i väg.
Men greven ställde ifrån sig glaset.
Vilken väg? frågade han. Vilken väg har Daniel röjt?
Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka
sig nu, så slipper han ta länsman i kärran.
Greven skakade på huvudet.
Den saken är ordnad. Men vem har ingivit pojken att röja undan på vägen
söderut?
Det har jag, svarade mor i Sutre.
Och varför, frågade greven allvarligt, gjorde gumman det?
För att jag ville bli av med honom ju förr ju hellre, sade mor i Sutre.
Av med Daniel? frågade greven.
Då tröt gummans tålamod, hon samlade förklädet i handen och slog honom
kraftigt om benen.
Nej, av med honom där, otering! Av med honom! Och skam till sägandes
inte för min skull; jag är gammal nog att tåla se uselheten. Men för
pojkens skull. Det kunde hitta på hända att han frågte mor, vad tvåbents
fähund hon släppt in på gården --
Nå, sade greven, nå, jag förstår. Och erfar ånyo den mystiska värme, som
strömmar ur modershjärtat.
Han tog glaset men ställde det åter ifrån sig och fattade gummans hand,
som motvilligt gömde sig i kjortelvecken.
Likafullt har kära mor gjort mig en ovärderlig tjänst. Ja, vilken i
ordningen? Min väg går visserligen icke till Raslinge; jag vänder som
räven i eget spår. Men tjänsten är ovärderlig. Ovärderlig.
Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det på nytt, tömmande
flaskan till sista droppen.
Och han sade:
Hur länge har pojken ramlat omkring på vägen?
Kan väl vara en halvtimme.
En halvtimme, upprepade greven eftertänksamt. Gott. Nu är rätta tiden,
skulle Träsken säga. Din skål, goda gumma.
Han tömde glaset, slog det i väggen.
En lyckobägare!
Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade:
Ruth! Ici! Ruth! Ici!
Näst sista lågan slocknade i ett litet grågult moln.
Lilla mamsellen kom, knyte i hand, vacklande av sömn. Greven ställde
henne framför mor i Sutre. Och han stavade för:
Tack.
Tack, upprepade flickan.
Goda.
Goda.
Mor.
Mor.
Ja, nu kan det vara nog, avbröt gumman. Hon strök med fingerspetsarna
över flickans kind. Och sade:
Om han lovade mig en sak, greven, så kunde jag mest vara frestad att
förlåta honom alla hans elakheter --
Fägnar mig, log greven, fägnar mig. Även det skulle bli mig beskärt. I
Sutre.
Gumman sade:
Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn.
Det lovar jag, sade greven.
Plötsligt slog han händerna för ansiktet och ropade:
Min gud! Min gud! Min gud! O, heliga, infama modershjärta. O, att jag
skall nödgas lämna Sutre! Men det finns ingenting hungrigare än hungriga
fordringsägare. O, kära mor, all denna godhet tynger mig till jorden och
kommer mig att spricka av undran och nyfikenhet.
Han lade händerna på flickans skuldror.
Men jag vill arrangera en tablå, som kan uppbygga mitt sinne i dystra
stunder.
Han tryckte ned flickan på knä.
En ung kvinna, ännu icke mor, på knä för mor i Sutre!
Sista lågan slocknade.
Ja, det är väl hans sätt att hålla sina löften, sade mor i Sutre. Hon
trevade efter flickan, men fann henne icke. Hon gick bort till skänken.
Vänta litet, sade hon, så ska jag lysa er ut.
När ljuset till sist blev funnet och tänt, hade Frönsagreven och lilla
mamsellen redan lämnat salen.
Gumman ställde sig i det uppbrutna fönstret. Efter en stund förnam hon
ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset.
Han har virat halm kring hovarna, tänkte hon. Ja, nog kan han sina
konster.
Och hon suckade och sade:
Gudskelov! Nu får jag ta fatt på mitt.

Hon tog fram ännu ett ljus.
Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro
blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se
lorten i morgon.
Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet.
Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.
Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på
smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har då inte det på samvete, att
han for hungrig härifrån.
Därefter sade hon ingenting på en god stund och tänkte heller ingenting
utöver sin gärning, som bestod i att duka av bordet och ställa undan
disken på brickan i förstugan. Så tände hon ytterligare två ljus för att
få bättre överblick över det stora, mörka rummet. Stolar hade vräkts
omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats på golvet. Hon
ordnade allt och då väggklockan slog elva, var storstugan åter prydlig.
Mor i Sutre gick bort till fönstret. Natten var stilla; den lilla
vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild,
tung av fukt, det droppade mjukt från grenar och tak.
Mor i Sutre lutade sig ut och kunde då se ljusskimmer på Raslingevägen
tämligen långt borta.
Nu kommer de, tänkte hon. Jag vånne jag låge. Det är alltid tyngst i
slutet. För den som är gammal.
Långsamt gick hon en sista rond genom rummet.
Och sade:
Nu kunde en ta emot kungen. Äss han gjorde Sutre den äran.
Hon stannade vid fönstret.
Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han
med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt
på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom
hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla.
Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn
fick de tag på.
Hon lutade sig ut med armbågarna stödda mot fönsterbrädet.
Var ska I göra av honom? frågade hon.
Ansiktena vändes upp mot henne, vändes åter bort. Och hon fick icke
något svar.
Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lövverk, dropparna
gnistrade.
De fyra männen samtalade viskande. Fången hade tystnat.
Men när nu Lars öppnade dörren till vagnslidret och sköt honom framför
sig, gav han till ett skri, kastade åt sidan.
Då höjde Anders sin järnstör.
Anders! skrek mor i Sutre. Du låter bli!
Ännu en gång vändes ansiktena mot henne, vändes åter bort.
Gästgivarn stängde dörren till vagnslidret.
Ska han inte ha någon mat? frågade mor i Sutre.
Men nu hörde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade
viskande. Så gingo de bort till grevens svarta kärra, lyste under
hjulen. Så lyfte de av locket.
Kan någon ha gömt sig där? sade mor i Sutre, sträckte sig ut så långt
hon förmådde.
Bädden, där lilla grevinnan legat, var tom. Några vita blommor lågo ännu
kring huvudgärden.
Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.
Ett stycke bröd och en ostkant kan en alltid ge honom, tänkte hon. Fast
det kanske är onödigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och så ska
det heta igen att en börjar bli gammal och velig.
Nu hörde hon det visslande gnisslet från kolrakärrans hjul. Men hon
tänkte endast på fången, på brödet och ostkanten. Hon såg dem framför
sig, fången och brödet och ostkanten. Hon var gruvligt trött, vankade
likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången
brödet och ostkanten.
Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade
överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda.
Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter.
Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans. Den var gnaven som
av råttänder, men en närmre undersökning hade ådagalagt, att Basilius
varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsäck härförleden.
Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.
Det är väl ändå för gott, tänkte hon. Åt en strykare. Sen hets det att
jag är gammal och velig.
Hon gick till hörnskåpet. Där fanns endast glas och dryckjom. Hon visste
väl, att skulle hon finna en ostkant, så vore det i skafferiet. Där låg
beständigt en ostkant någonstans, gnagen av tänder. Än av råttänder, än
av barntänder.
Jag vånne jag låg, tänkte hon.
Men vankade oförtrutet av och an, följande den långa, breda, släta
tiljan i golvets mitt. Fångad av dess bredd och raka sträckning vankade
hon av och an, som en höna i en kolcirkel, ur stånd att stiga över den
svarta gränsen.
Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon,
stannade, sträckte på sig.
Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska
jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och
blödig. Den storsnuten.
Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna
mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.
Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?
Hon gick mot fönstret.
I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i
Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill
henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat
pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken
måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen
som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och
tungt, som tryckte henne till jorden.
Träsken sade:
Stilla. Stilla.
Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.
Hon sade:
Det är Daniel.
Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i
Sutre följde honom.
Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.
Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna.
Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte
hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in
handen.
Han är varm, sade hon.
Hon såg på Lars. Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades
plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor.
Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog
upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med
lätt hand hans ögon.
Länsman sade:
Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur
efter greven och i mörkret begått ett misstag. Jag för min del kan inte
förklara saken på annat sätt.
Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. Så frågade hon
om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade på huvudet. Och
hon sade:
Då behöver jag inte tänka på liggplats för länsman?
Han brummade:
Jag har väl annat att göra. Än att ligga.
Hon vände sig till Anders.
Gå du till köket och sätt på vattenkitteln. Den står vid spisen. Det tör
finnas glöd kvar.
Och då han lommade bort, ropade hon efter honom:
Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.
Hon vände sig åter till länsman.
Ska det bli skallgång?
Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen.
Så sade hon:
Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han
hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom.
Det är han som gjort det.
Hon pekade på vagnslidret.
Den där kan I släppa.
Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara
lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.
Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon
vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och
buro honom emellan sig in i salen.
De lade honom på bordet.
Mor i Sutre sade:
Nu kan I gå. Jag behöver ingen.

Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket
vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det
halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.
Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.
Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte
sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.
Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och
tyngre från träden.
När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann
han bröderna sovande.
Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.

Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett
skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de
stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.