Mor i Sutre - 10

Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under
tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg
snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.
Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut,
unghundarna satte i med ilsket skall.
Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet,
flickorna gräto.
Sväran snattrade:
Va, va, va ä de nu då?
Träsken kom först till besinning.
Det är Basilius, sade han. Han drömmer.
Pojken satt rak i bädden, ögonen slutna. Sväran lade sin hand över hans
mun och tryckte honom ned i bädden.
Då vaknade han.
Men Träsken ryckte henne åt sidan. Han tog pojken på armen och skjutande
Lill-Lars och flickorna framför sig, gick han in i kammaren. Efter en
stund kom han åter, sprang ut på gården, vände tillbaka med fiolen under
armen. Han sade:
Det tör inte göra något, om jag spelar lite?
Ingen svarade.
Han steg in i kammaren, sköt sakta igen dörren.
Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Träsken filade sakta, sakta på
fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart.

Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt
blågrått sken, vaknade Basilius.
Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han
ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.
Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt,
strök sig över benen, tog några steg.
Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.
Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt
framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta
håret hängde ned över pannan.
Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.
Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.

Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna
och gapa.
I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders
tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna
pekade mot taket och snarkade gruvligt.
Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande
varandra, sovande.

Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på
storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i
det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur
hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna,
gäspade.
Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade
på hans mage med framtassarna.
Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon
stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.
Nu blir hon flat! tänkte Basilius.
Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det
öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.
Mormora, mormora, mormora --
Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller
glädje.
Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.
Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande
började han dansa.
Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder
damen sin hand.
Allt vad Träsken lärt honom.
Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I
soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.
Ljusen brunno.
Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som
hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.
Han lyfte handen, pekade.
Är det Daniel? frågade han.
Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke
liknade Daniel.
Men mor i Sutre nickade.
Basilius viskade:
Sover han?
Mor i Sutre nickade.
Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för
någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.