Mor i Sutre - 6

Total number of words is 4727
Total number of unique words is 1481
29.8 of words are in the 2000 most common words
38.1 of words are in the 5000 most common words
42.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Och hon lämnade i sakta mak stallet, när hon gick över gården sade hon:
Nu kan inte Danjel hjälpa han heller. För nu är den synden begången.
Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak.
Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt
knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan
tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora,
runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och
ansträngning.
Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu? Känner du inte
att jag nyper dig i tån?
Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och
stillsamt sade hon:
Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.
Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går
till, säger hon?
Hon sade:
Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken.
Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan
som hade mig till det.
Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och
reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan
är det hon ljuger ihop?
Sväran sade:
Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men
gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som
ville bli av med ungen. Fråga honom själv.
Mor -- mor i Sutre? stammade länsman.
Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över
länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora,
hängande öronlappar.
Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint,
det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar
en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det?
Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se
den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska
gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått
en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men
han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset
för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt
mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller
räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och
oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är
det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det
och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst
han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.
Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver,
ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.
Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken
bredvid gossen, klappade honom på huvudet.
Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.
Basilius svarade:
Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel
heller, för di är inte på vind.
I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik.
Nu blev hon skrämd, sade pojken.
Länsman reste sig:
För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?
Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från
ögårn.
Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det
behövs.
Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.
Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?
Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med,
att Valborg var på vind.


Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in.
Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan
lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke,
stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som
visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i
Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade
efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och
stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var
hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.
Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.
Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan
krus om jag får be.
Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på
gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte
greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta
brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.
Vad tänker mor på? frågade greven.
Hon svarade:
Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.
Greven sände ett moln mot taket.
Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den
andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.
Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.
Högt sade hon:
Var har greven fått henne ifrån?
Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den
lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en
köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation.
Alltså -- den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en
legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den
gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit
bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är
Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då,
men finner den förträfflig nu.
Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna
krympte och blånade.
Mor i Sutre sade:
En ska inte tala om honom, sen det blivit mörkt.
Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens
fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.
Nej, men jag struntar i etiketten, förtrogen med den herren som jag är.
Minns mor den befängda historien? När jag skrev mig till Satan? Ja, tänk
att den icke glöms, det är dock trettio år sedan? Så mycket och
varaktigt nöje kan en enda människas lidande bereda. Då jag vid sjutton
års ålder förlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus,
gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till
fars goda vänner och trogna grannar, begärde ödmjukt protektion. Det
lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vände mig då till Gud i bön efter
min käre lärares recept. Resultatet lät vänta på sig, men utmätningsman
lät icke vänta på sig. Då kom djävulen till mig en afton när jag satt
framför fars gamla venetianska glas, som var djupt och mörkt som en
brunn. Vinkade. Och jag följde honom ända ned till Raslinge kyrka. Rev
ett stycke av min skjorta och präntade min anhållan om subvention. Mot
övlig pant. Stack dokumentet i nyckelhålet, uppfyllande allan
rättfärdighet. Men icke fanen utan kyrkovärden fann dokumentet, kallade
mig inför rådet, där jag examinerades i den kristna tron. Och det måtte
mina belackare tillstå, att Frönsapojkens kunskap om Herrens bud och
löften var perfekt. Men glädjen var dock allmän och jag näpstes med allt
det löje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rätta. Ty även fanen
bedrog mig.
Mor i Sutre sade:
Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tänker han göra med
flickan?
Han skrattade, räckte den svalnade turken åt lilla mamsellen, som
kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men häftiga förebråelser.
Greven sade:
Aux affaires, kära mor! Träsken vill väl fara och mörkret begynner bli
stadigt nog för en flykting. Vad kostar kalaset?
Kalaset, mumlade gumman, kalaset --
Och i det hon vred sig om på stolen med en plötslig knyck och spände
blicken i sin gäst:
Ska jag säga, vad det kostar? Det kostar, att han lämnar flickan här hos
mig. När tider blir, får Träsken föra henne till Göteborg eller var hon
hör hemma. Men greven lämnar henne här. Det kostar det.
Han tog ett ljus från bordet, han lyste ett ögonblick på flickans
ansikte, stack så lågan in under turkens turban och snart svepte skyarna
både greve och turk.
Ett förträffligt förslag, sade han. Men outförbart. Kära mor glömmer,
att jag har länsman i hälarna. Än sitter han väl vid Frönsan och snarkar
i min trasiga soffa. Men i morgon är han här. Då blir det han, som för
min lilla grevinna hem.
Och vart tänker greven föra henne?
Sammastädes. I den lovliga avsikten att bjuda henne äktenskap, vilken
grace familjen varken lär försmå eller förvägra. Sådan ställningen nu
är. Parole d'honneur, det är min avsikt.
Jag tror't, sade mor i Sutre. Men då ska greven resa före och tala med
släkten. Jag vet lite, jag, vad det blir för ståhej. Res före, greven,
och jämna vägen --
Ännu en gång lyfte han ljuset och lyste på flickansiktet. Han tog en av
de båda små händerna, som vilade fromt i knät, höll upp den.
Betrakta! sade han till mor i Sutre. Är den icke nätt med sina skära
naglar, sina små gropar, sin gräddmjuka hud? Kanske något för rund och
fingrarna en liten smula för korta. Om man vill vara très exigeant.
Likafullt, så länge den här handen håller mig vid örat -- just så här -- är
jag helt och hållet slav. Jag är lydig, jag är from. Jag inser, vad
hederns bud kräver. Men skilj oss åt, kära mor! Nej, nej, nej! Vik
hädan, frestare! Jag har ett grundfel, som står på Skaparens konto. Mitt
minne är svagt. Jag skulle glömma henne. Parole d'honneur!
Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne också?
Men greven sprang upp och stående bakom stolen böjde han sig ned över
flickan och viskade något, som kom henne att spritta till av glädje.
Och återvändande till mor i Sutre, sade han:
Tyvärr. Tanken är hädisk för mitt hjärta, men dunkla hågkomster säga mig
att så är. Jag skulle glömma henne. Om inte annat skulle jag glömma
adressen.
Det är sant då, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det är sant
då, att han inte har något samvete?
Han satte sig på bordet med ryggen vänd åt mamsellen.
Samvetet, kära mor, är en säck för goda gärningar såväl som onda. Vad
man än stoppar i den, så tynger den till jorden och kommer oss att
längta efter långa vilan. Men jag har en horrör för det stabila och rör
mig helst en smula ledigt medan tider är. Sen hoppar jag rätt kvickt i
gropen. Lämnom ämnet och till affärerna!
Tänkte väl det, muttrade gumman.
Men greven fortfor:
De Arnfeltska papperna äro i stigande, starkt stigande. Nå, det har de
varit i hela min tid, vilket är fördelen av att begynna uselt. Förliden
jul fick jag besök av en tjock karl, som titulerar sig bruksförvaltare.
Och egendomligt nog är han son till den där kyrkvärden, så rätt betänkt
är det kanske subsidierna, som börja inflyta. Han frågade, om jag ville
skära guld med täljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara?
Mannen var mig obehaglig, men jag bad att få låna hans täljkniv. Då kom
det fram, att täljkniven var yxor och guldet Frönsaskogen. Men nu hörde
det till salig fars många imbecilla idéer att icke röra skogen. Varför
jag, som just behövde lite motion, sparkade ut karlen. Genast kröp han
in igen, lade tre tusen riksdaler banko på bordet, begärde revers. Det
kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag på mig och
reste ofördröjligen till Stockholm för att ekipera, ty min dessous var
ständigt bristfällig alltsedan jag rev min bästa skjorta vid Raslinge
kyrka --
Och så tar vi en visa till, herr kommerseråd, ropade han åt Träsken. En
visa till, så köra vi vidare.
Nå, i Stockholm träffade jag min lilla grevinna och allt annat glömdes.
När pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frönsan för att gnaga på
ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars ögonsten,
Frönsaskogen, som i mansåldrar ruttnat på rot -- kalhuggen!
Å håken, sade mor i Sutre.
Just det. Håken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovärdssonen. I
reversen lär nämligen ha stått någonting om skogen. Vilket jag inte
visste då, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att läsa
genom dokumentet. Kalhugget! Där växte icke annat än ruskiga figurer,
som krävde mig på mat och pengar. Mig! Vars skog de skövlat --
Det är väl strykarna, som hänger här kring knutarna, inföll moran. Jag
får nog ge dem mat, jag --
Tre fakta, fortfor greven, äro nu klara som solen. För det första kan
min salig far icke göra mig några berättigade förebråelser. Skogen är
fälld, jag kan icke resa den. För det andra är timret sålt, vilket ett
brev från bruksförvaltarn säger mig. För det tredje och som konklusion
av dessa båda ligger någonstans i vida världen en förmögenhet och väntar
på Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det är en bisak.
Huvudsaken är, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila
är fatalt --
Som herr greven yttrade detta, hördes ett skrik från gården, ett gällt
skrik. I sin glada upphetsning märkte han det icke, men lilla grevinnan
eller mamsellen for upp från stolen och kastade sig intill honom.
Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och
sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret.
Det var väl ugglan, sade mor i Sutre.
Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej
stod att stilla. Och greven sade:
Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är
trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.
Mor i Sutre reste sig för att ledsaga mamsellen till sovkammaren.

Samtidigt öppnades förstudörren och Daniel trädde in, i hack och häl
följd av Valborg. Han strök av sig hatten, ögonen klippte mot ljuset.
Valborg ställde sig tätt intill honom.
Det förtröt mor i Sutre, helst som greven var vittne till
förtroligheten. Hon ropade:
Vad i jistini håller I hus? Var har I varit?
Daniel svarade:
Vi har stått i förstugan och hört på Träsken.
Har du inte annat att göra, du? fräste gumman.
Jo, sade Daniel, jag skulle gå till stallet för nattfodret. Men det är
något underligt på gården. För strax som jag kom nedför trappan, stötte
jag mot något skrangel. Och det var kolrakärran.
Kolrakärran? upprepade mor i Sutre. Ocken har kört ut med kolrakärran?
Daniel skakade på huvudet.
Någon av drängarna? föreslog greven.
Men Daniel sade:
Här finns ingen annan dräng än jag och bror Anders och han är borta. Och
gästgivarn är vid ögårn. Så det har inte någon kört ut med kolrakärran.
Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort
till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra.
Lilla vännen kom särdeles lägligt. Tag min lilla grevinna vid handen,
för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid
henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket
lilla vännen kanske också är.
Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt
sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid
hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjöd hand.
Kom då, sade hon.
Greven följde dem med ögonen och hans blick visade ett tydligt välbehag.
När kammardörren stängts efter flickorna, utbrast han:
Alldeles förträffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig
lycka än en gång. Min kära Träsk, lilla grevinnan behöver en kammarpiga.
Därtill förordnar och utnämner jag herr kommerserådets dotter.
Valborg? sade Träsken, spärrade upp ögonen. Nej, jag betackar mig
ödmjukast. Jag har fem döttrar, herr greve, den ena hos domprosten i
Skara --
Det är känt, avbröt greven, kommerserådets döttrar äro kända riket runt.
Men för gammal vänskaps skull gör han mig nog till viljes. Eller skulle
det vara så att han glömt vår gamla vänskap, herr kommerseråd?
Träsken öppnade munnen och slöt den åter. Han satte fiolen till kinden
och lät den åter sjunka. Men greven fortfor:
Vår vänskaps tid, herr kommerseråd, då han förde säcktals med gammalt
silver till Frönsan --
Det hade jag köpt! skrek Träsken. Ärligen, ärligen, ärligen.
Mor i Sutre sjönk ned på sin stol.
Men greven fortfor:
Naturligtvis. Men av vem? I alla händelser av många. Ty namnstämplar och
vapen voro otaliga. Men vid Frönsan blevo de alla av ett fårahus,
märktes alla med Arnfeltska namnet. Så jag tänker att mången samlare
förundrat sig över den rikedom, som rått i gamla greve Arnfelts hus --
I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an på stolen. Är det så
han köper gårdar i Västergylln? Ijistini, jistini, det skulle Lars
veta --
Än sen? sade greven. Vad begär man av ett kommerseråd i stigande och en
greve i sjunkande? Allting gick ärligt till, om också inte honnett. Ja,
kryp han bakom gardinen, kära Träsk, och stäm sina strängar. För mig är
huvudsaken att få en passande kammarpiga åt lilla grevinnan.
Ja, men där blir han bet! skrek gumman, for upp från stolen. Vad Träsken
gjort, det får han stoppa i en gammal tunna, lägga locket på. Men
Valborg är för god att fara omkring med knallar och grevar. Hon stannar
i Sutre, så sant hon ska bli min svärdotter --
Svärdotter? upprepade greven, pekade på Daniel.
Ja visst är det den usslingen. Och fast han inte är torr bak örat, ska
jag nog bli karl att få bröllop på garn, om så gästgivarn ska stångas
med både horn och klövar --
Aha, log greven. Jaså, gästgivarn är mot det? Nå, då tör det dröja.
Är det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jämfota
och slog ut med armarna och knöt händerna. Ty oron och undran över vart
greven äntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade
länge plågat henne.
Alla privilegier, kära mor, alla, som tillhöra könet. Det är
obestridligt. Men gästgivarn är en hård man. Jag vill minnas att han
gjorde stark opposition, då jungfru Stava skulle till Frönsan. Ja, ja,
den gången fick ju kära mor sin vilje igenom.
Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte
blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och
långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade
stillfärdigt:
En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den
dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.
Greven slog sig ned vid bordet, sträckte ut benen, krökte armarna och
kvävde en gäspning.
Se så, se så! Kära mor tar saker och ting för seriöst. Att glömma är all
vishets begynnelse. Här i Sutre göms för mycket och glöms för litet.
Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, förde lågan in under turbanen.
Och låt oss framför allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland
gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under
några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig
högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten
inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var
medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra
underrättelser. Underrättelser som kanske dämpat den ömma lågan, men som
i stället givit mig ett förbannat gott humör. Hennes onkel är en
stormrik köpman, vars gods en gång skall delas av tvenne brorsdöttrar.
Minst ett par hundra tusen lär tillfalla Ruth.
Träsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:
Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?
Men greven hörde honom icke.
Alltså, kära mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla
svårigheter äro icke övervunna. Jag känner bourgeoisien en smula och vet
vad som chockerar och vad som imponerar. Se där varför jag inte vill
komma som en bönhas till fadershuset. Ett ekipage blir nödvändigt, men
det får vi tala om senare. En kammarpiga åt lilla grevinnan hör också
till pjäsen. Och vem kunde passa bättre än flickan där, som säkerligen
av sin käre far fått lära vördnad och tillgivenhet för den Arnfeltska
vapenskölden?
Mor -- avbröt Daniel.
Men gumman sade:
Nu går du och fodrar hästarna och spänner för åt Träsken. När det är
färdigt, så säger du till. Vid det laget tör mamsellen vara utvilad.
Daniel gick. Greven ägnade sig en stund helt åt turken och de blå
skyarna. Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa
mål skulle uppropas.
Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa,
tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen.
Greven såg upp.
Törs jag då fråga, vad lönen blir?
Greven ryckte på axlarna:
Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det
likgiltigt.
Ja, det kan jag tänka, sade Träsken. Törs jag så göra en fråga till? Kan
greven erinra sig namnet på mamsellens onkel?
Greven spärrade upp ögonen.
Namn? Varföre då, då, herr Träsk? Varföre så nyfiken? Namnet -- nå, det är
kuriöst nog att minnas. Han heter Luther.
Luther, upprepade Träsken. Jaså, han heter Luther. Köpman Luther i
Göteborg, som spelar orgel? Ja, han är känd. Nog kan Valborg gå i tjänst
hos köpman Luthers brorsdotter. För det är min erfarenhet, att köpman
Luther inte låter lura sig. Nej tyvärr, herr greve, det är min
erfarenhet. Han låter inte lura sig.
Det var satan, sade greven, skrattade.
Varföre skratta, herr greve? Nu är rätta tiden att bedja fanen om hjälp.
Eljest blir han hängande vid håret som konung Davids son Absalon. Ty
köpman Luther låter icke lura sig.


Träskor slamrade mot stentrappan, dunkade i förstugans golv.
Dörren öppnades och gästgivarn trädde in. Hatten var neddragen över
ögonen och fick sitta, där den satt. Han vände sig till Träsken.
Det är bäst I ger er av nu. Kärran är framme, Daniel spänner för.
Men greven stoppade sin pipa på nytt.
Vår vän gästgivarn, sade han, vår vän gästgivarn. Nå, nå. Gott möte.
Fägnar mig, fägnar mig att träffa jungfru Stavas kära bror. Hatten av,
min gode man, han har gäster i stugan.
Gästgivarn svarade:
Det är inte tid att konstra nu. Länsman sitter i köket.
I jistini -- skrek gumman. Träsken for bort till fönstret, plattade näsan
mot den svarta rutan.
Men greven tände sin pipa. Han drog några bloss och betraktade ringarnas
lek. Så sade han:
Vem har jag att tacka för den surprisen?
Inte mig, svarade gästgivarn. Eljest stode jag inte här. Jag har sagt
länsman, att greven gått och lagt sig. Och jag har givit honom
förplägning. Så ännu är det tid, om greven raskar på.
Ja visst, smålog greven, ja visst! Tusen tack! För omsorgen om min
person.
Gästgivarn sade:
Det är gården jag tänker på. Jag vill inte folk ska säga att länsman
tar tjuvar i Sutre.
Greven spratt till men förblev sittande, bolmade så att gnistorna föllo
som rubiner från turkens turban.
Nå, min kära gästgivare, sade han, det kommer väl lägligare tid för oss
båda att talas vid. För stunden vill jag följa hans råd. Min lilla
grevinna skall strax vara färdig. Får jag alltså be kära mor att hämta
Basilius.
Det tänkte jag, sade mor i Sutre. Gästgivarn upprepade:
Basilius?
Och han drog hatten ännu djupare ned i pannan.
Men greven fortfor:
Jag tar honom med mig. Min ställning har förändrats och därmed mina
förpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta -- jag menar jungfru Stava
och jag -- är gossen illa sedd av sina anhöriga. Och blir behandlad
därefter.
Det var endast Träsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:
Varföre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han
behandlas som barn i huset, han äter, han sover, han dansar, han vallar
korna. Det gör han, det vet jungfru Stava mycket väl. Varföre ljuga?
Mor i Sutre tystade honom.
Vad gör det, vad som sägs, sade hon. Basilius stannar här tills mor hans
annorlunda bestämmer. Och då ska hon säga det själv eller skicka
skriftligt om det.
Ja, varföre ljuga, varföre ljuga? mumlade Träsken.
Men greven lade huvudet på sned och betraktade oavvänt och med leende
min gästgivarns beskuggade anlete.
Och vad säger husbond själv? undrade han. Vad säger gästgivarn?
Gästgivarn makade sig långsamt bort till Träskens fönster. Han sade:
Det är mor som bestämmer.
Det är Stava, sade mor i Sutre. Basilius är salig gästgivarns dotterson
så visst som min. Han stannar i Sutre, så länge Stava tycker.
Då hördes en kort, kärv knackning på förstudörren. Greven gjorde ett
kast bort till dörren, lade haspen på. Därpå vände han sig till Träsken,
viskade:
Öppna fönstret!
Träskens händer flögo upp och ned över rutorna. Fönstret var spikat.
Bänn upp det! befallde greven.
Bågen brast och rutorna föllo slamrande mot stentrappan.
Färdigt? frågade greven. Träsken nickade. Greven lyfte åter bort
haspen, stötte upp dörren, och i det han hastigt drog sig baklänges mot
fönstret, ropade han:
Stig in, kära länsman, stig in!
Ingen svarade och dörröppningens mörker förblev lika tom. Greven svor
till.
Spökar det i Sutre? Eller skulle min behornade kompanjon vara i
farvattnet?
Varsel! sade Träsken.
Gästgivarn gick ut i förstugan. Efter ett ögonblick hördes ljudet av
knuffar, träskor som slamrade mot golv och väggar, svordomar. Och två
stora kroppar vältrade in genom dörren. Gästgivarn och Raggen.
Vad i jistine? skrek gumman.
Gästgivarn sög blodet från såriga knogar.
Det fanns en tjuvstryker där ute också, sade han. En får inte vara
mycket i fred på gården.
Vad gör du i förstugan? frågade gumman.
Raggen svarade:
Jag vill ha salt.
Salt? upprepade gumman. Vad ska du med salt? Gå ned i köket så får du
välling.
Men Raggen sade:
Vällingen ha vi väntat på hela dan. Så den tör vara vidbränd. Utan vi ha
stekt något åt oss. Och det ska salt till.
Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Träsken en vink.
Det står salt på bordet. Giv honom.
Träsken lydde, tömde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. Så sade
han:
Törs en fråga, när greven ska åka tillbaka till Frönsan?
Och då greven icke svarade, sade han:
För vi ha kört fram med kolrakärran. Och vi ska se till, att han kommer
dit han ska.
Därmed gick han.
Men greven sade:
Nu, min kära Träsk, är rätta tiden att bryta upp. Han blir min kusk
tills vidare, och flickan blir lilla grevinnans kammarpiga. Tills
vidare. Saken är avgjord. Följ mig in i kammaren.
Träsken lydde.
Gästgivarn gick bort till fönstret, undersökte den trasiga bågen och
plockade ut skärvorna.
Där gick fönstret, sade han. Härnäst blir det väggen. Jag får väl inte
fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter räven. Vad säger I,
mor?
Hon sade:
Jag grunnar.
Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält:
Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I
inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på
andra. Var inte Träsken hädd som den ärligaste knallen i Sverige, innan
han åkte till Frönsan? Men kör en bara där förbi, så sticker lorten
efter en. Och pojken hängde han på oss. Kommer jag till kyrkan med
ungarna, så hets det: Tvi vale, att du tar Frönsapojken till kyrkan. Ska
en gå och ståta med skammen? Lämnar jag honom hemma, så frågas: Har
greven tatt sin unge nu för att lära upp honom? Och vad ska jag säga?
Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjälper det, att en ingenting
ont har gjort? Det onda smiter av sig värre än sot.
Det gör det, sade mor i Sutre. Åja, det gör det. Fast när en är klar i
samvetet --
Men gästgivarn slog näven i fönsterkarmen.
Jag struntar i samvetet. Samvetet det hör jag lite av, men kvinnan min
den hör jag för jämnan. Nu får hon det att skvalta om, att vi friat
honom för länsman. Svåger din, säger hon, när hon vill se rödögat på
mig. Fina svåger din! Och folk säger som hon. Men tog jag bössan och
sköt, så visste de, var de hade mig. Jag kunde väl flina till ett tag
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mor i Sutre - 7
  • Parts
  • Mor i Sutre - 1
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1558
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 2
    Total number of words is 4712
    Total number of unique words is 1599
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    39.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 3
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1423
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 4
    Total number of words is 4630
    Total number of unique words is 1493
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 5
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1377
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 6
    Total number of words is 4727
    Total number of unique words is 1481
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 7
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1280
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 8
    Total number of words is 4924
    Total number of unique words is 1327
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    37.7 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 9
    Total number of words is 4728
    Total number of unique words is 1415
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 10
    Total number of words is 640
    Total number of unique words is 323
    41.6 of words are in the 2000 most common words
    46.5 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.