Mor i Sutre - 8

Total number of words is 4924
Total number of unique words is 1327
29.9 of words are in the 2000 most common words
37.7 of words are in the 5000 most common words
42.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än
en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till
sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de
tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl
Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg
på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände
lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.
Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken
låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När
han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med
armarna och sprattla med benen.
Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.
Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när
mormor.
Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och
pojken svarade:
Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.
Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste,
stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han
föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel.
Gumman skakade på huvudet.
I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.
Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så
satte hon sig på bänkkanten.
Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag
inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit
skrämd och ängslig på förhand.
Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren.
Hon sade:
Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.
Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan.
Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är
den han ska ha.
Valborg gick. Strax efter kom Daniel.
Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!
Ocken? mumlade gumman.
Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både
flådd och fläkt.
Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv.
Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var
både flådd och fläkt. Av strykare.
Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in
hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet --
Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon
hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.
Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!
Men gumman sade:
Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på
rätt och orätt.
Den! sade Daniel, nickade och försvann.
Och gumman tänkte:
Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand.
Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig
annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det.
Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett
med vett och vilje eller ej --
Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs
som en sökande råtta.
Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius
storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och
strök gumman över ryggen.
Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.
Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.
Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.
Men han sade:
Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte
blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.
Vem var det då? frågade gumman.
Han log och svarade:
Det var mormor, vet jag.
Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?
Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.
Äh, låt mig sova.
Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.
Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till
sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som
skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med
silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir
något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det
var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det
själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent
samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det
var jag. Det var underligt.
Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde
och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt,
nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg
hon alltjämt --
Jag tror I sitter och sover.
Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet
var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.
Hur är det med pojken?
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:
Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.
Det är väl greven, det?
Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven
svänger med Valborg. Träsken spelar, han.
Och efter en stund:
Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi
väl klämma gumsen ur dem.
Ska I slå dem?
Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.
Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.
Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.
Sade:
Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.
Jaså.
Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva
sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av
det själv. Och andra med.
Han lade handen på dörrklinkan.
Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.
Gumman nickade:
Han sover.
Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hörde
Träskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.
Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde
det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom
för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och
grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak
ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv.
För morsarv är det inte, gudilov!
Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.
Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.
Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld,
hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp
och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes,
smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.
Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och
länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen
nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse
jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för
ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl
suttit på pinne ännu.
Mormor, sade Basilius.
Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte
pojkens gloende ögon.
Är du nu vaken igen, ditt troll?
Men Basilius gäspade stort och sade:
Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?
Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget
hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde
hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och
stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en
isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon
hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.
Är du skrämd nu med? undrade gumman.
Men Basilius upprepade sin fråga:
Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?
Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för
småskrap. För det är det sämsta en kan göra.
Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:
I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?
Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl
när jag hytte åt dig i hagen?
Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.
Och plirande ännu illmarigare med ögonen:
Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.
Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din
grömming?
Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.
Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde
dig.
Men Basilius skakade på huvudet.
Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på
vägen och stängde in de riktiga barnen.
Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon
slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du
ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra
ungar?
Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:
Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta
Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid
Frönsan --
Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.
Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.
Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn
gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och
där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och
Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade
alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade
på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är
det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n
i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.
Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre.
Basilius slöt ögonen och smålog.
Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom
gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.
Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du
dansa för Träsken i morron bitti.
Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.
Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet,
spratt han till och satte sig upp i sängen.
Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.
Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i
lerjord.
Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.
Nä, nä, nä, vad du pratar --
Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna.
Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer --
Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och
drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.
När Daniel kommer, då. Då går mormor.
Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här
det sista jag gör.
Men Basilius sade:
Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och
tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på
gärdet.
Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta
bli att dra på munnen.


Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där
hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.
Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det
inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och
lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.
Jag vånne jag låg.
Och drömde.
Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft
förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera
förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.
Så det får vara.
För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under
händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig
undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.
Och vet ingenting.
Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig
till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok.
Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en
brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat
vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det
väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.
Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud,
om jag haft.
Fast nog gjorde jag synd mot Stava.
Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte
kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en
kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull.
Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till
främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han.
Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan
vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte
längre och det behövs en till jordbruket.
Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre
till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på
femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på
Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag
var för släpphänt med pojken.
Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag
att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för
Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.
Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.
Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till
Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå.
Och så var fan framme.
För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det
blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite
halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!
Så är det. För om jag tänker --
Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.
Nej, gruvligen inte!
Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.
Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.
Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.
Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra.
Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända
sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.
Och tänker en ännu längre.
Och minns!
Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i
midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken
förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet
jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en
morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.
Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.
Jag vånne jag låg.
Och sov.

Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som
från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de
båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret.
Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.
Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon
fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med
fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan;
hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut
och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.
Mor i Sutre sov tungt och drömde.
Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till
och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till
skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var
himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta,
helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där
Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita
bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande
ruskprickar upp i en tät ring.
Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här
jag skulle vänta på go'vär?
Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt
mig se vad gammal jag är.
Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista
hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.
Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att
ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett
kalt och kvistigt ris, utan lövrik.
Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället.
Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den
obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid
önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en
vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot.
Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och
lummigt kring.
Då började Raslinge klockor ringa.
Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags,
förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå
inte. En stund till.
Men Raslinge klockor ringde.
Och hon tänkte, motvilligt.
Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de
ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn
är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter
jag --
Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa
oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.
Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården
gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om
icke ont bleve värre --
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag
nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att
jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med
jäntan.
Men Raslinge klockor ringde:
Mormora, mormora, mormora.
Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor
ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i
vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund
ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet,
som smålog när hon skulle få stryk.
Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.
Men klockorna ringde.
Och hon sade:
Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.
Men klockorna ringde.
Och hon ropade:
Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med
jäntan.
Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända
upp till höfterna.
Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.
Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett
karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.
Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar
mig.
Och han grinade ännu värre och sade:
Låt oss nu resonera raisonablement!
Och han sade:
Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom.
Saken är avgjord.
Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så
hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby
vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och
skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen.
Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.
Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det
ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.
Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick
i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars
ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor
kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom
brudgummen.
Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade
han en annan.
Men det var Daniel.
Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då
far varit i Göteborg med fisk.
Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans
huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över
barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida,
vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då
hon bar honom till kyrkan.
Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då
han kysste henne.
Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna
kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid
henne och sökte hennes hand.
Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme.
Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek
och jämrade som ett slaget barn.
Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna
fräste som eldslågor.
Och hon sade:
Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?
Men hans tänder nafsade efter hennes öra.
Och han viskade:
Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I
go'vär på landbacken.
Och hon visste ingenting att säga emot.

Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon
ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt
och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning
med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer.
Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.
Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen.
Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var
ingenting att göra åt den saken.
Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat
dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till
hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.
Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon
äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.
Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än
skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna
vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om
ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den
glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.
Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon
se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i
Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg
genast att han var drucken.
Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl
vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.
Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.
Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.
Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad
ska du göra med järnet?
Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han
upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.
Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.
Vem? frågade gumman.
Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen
kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och
glad under ögona.
Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?
Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och
beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom
näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att
rockärmarna svällde stinna av muskler.
Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!
Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?
Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.
Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals.
Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten.
Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu
släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp
gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista
rundstycket.
Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga
hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.
Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom.
Han sade:
Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått,
så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det
jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller
smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve
på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är
rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?
Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt
karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset
medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?
Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.
Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit
rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke
det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet?
Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa
begriper I inte.
Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både
ett och annat som är ovant.
Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att
utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger
hängande i ögonhåren.
Mor i Sutre sade:
Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist.
Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till
olycka.
De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig
fram med spettet.
Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga,
hängde hon åter upp vattenkitteln.
Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp
ur täcket.
Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders
skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte,
eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att
pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.
Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl
flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.
Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande
vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.
Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara
bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.
Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mor i Sutre - 9
  • Parts
  • Mor i Sutre - 1
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1558
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 2
    Total number of words is 4712
    Total number of unique words is 1599
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    39.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 3
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1423
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 4
    Total number of words is 4630
    Total number of unique words is 1493
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 5
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1377
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 6
    Total number of words is 4727
    Total number of unique words is 1481
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 7
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1280
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 8
    Total number of words is 4924
    Total number of unique words is 1327
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    37.7 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 9
    Total number of words is 4728
    Total number of unique words is 1415
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mor i Sutre - 10
    Total number of words is 640
    Total number of unique words is 323
    41.6 of words are in the 2000 most common words
    46.5 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.