Mäster Olofs bröllop - 07

»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten I det, och hon finnes här
i slottet, men var, det fån I taga reda på själv ... Emellertid är det
den gamla historien om avtvingat klosterlöfte, efter vad jag kunnat
finna, och det passar bra för eder, som tagit ett nappatag med Sanct
Britas kloster. Hon har en tjock päls, den heliga kyrkan, som tål att
rycka på, mäster Lars.»
»Således en nunna?»
»Ja, en blivande ... hon har flytt från sin frände, vilken likaledes
befinner sig här i slottet, och som ser mig ut att kunna vända upp och
ned på allt, för att finna vad han söker.»
Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes,
som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att
något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod,
sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet
öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne
såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna
sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den
främmande hade för ärende i kansliet.
»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i
det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och
stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»
»Och vad viljen I?» frågade kanslärn.
»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och
det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde
konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen.
Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som
rörer både eder och hans nåde konungen.»
»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen
träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är
knappt tillskuren?»
»Min sak är av största vikt, och jag får ej dröja!»
Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle
stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han
haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde
fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet
till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att
följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog
honom med en sträng och kall uppsyn.
Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och
moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i
världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där
få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från
honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.
»Kunnen I bevisa, vad I sägen?» sporde konungen.
»Jag såg med mina egna ögon, huru hon försvann genom slottsporten.»
»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde
välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen,
taga sin tillflykt på mitt slott.»
»Egensinnighet, världsligt sinne, nådig herre!»
»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast
tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru
förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva
hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars
skugga?»
»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i
Örebro efterleverska.»
»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och
vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»
»Så förhåller det sig, eders nåde!»
»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall
Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»
»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag
hennes förmyndare.»
»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings
tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I
därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen
emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre
satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att
jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes
rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där
rätter eder efter!»
Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan
han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne
stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre
dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han
fästade sina gråa ögon på kanslärn.
»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars
kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en
höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så
att mitt samvete skall få ro.»
»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,»
svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som
här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar.
Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»
En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa
ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och
lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett
blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig,
och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var
alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen
från rummet utanför, där skrivarne sutto.
»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om.
»I haden dessutom något av vikt att säga mig?»
»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder
herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt,
vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås,
förr än I det kunnen ana!»
»Vilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»
»Det är uppror i Stockholm!»
Kanslärn tog ett steg tillbaka och såg skarpt och genomträngande på
mannen.
»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat
... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»
»Den som I minst av alla kunnen tilltro det ... mäster Olof!»
»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för
ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att
dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma
med en sådan saga inför mig?»
»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu
hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv
hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore
född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster
skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru
den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett
ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring
Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt
både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om
rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»
Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till
utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket
kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens
framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och
kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom
till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt
det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande
blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda
lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till
vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde
skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan
sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom
stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom
var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen
bland bönderna.
Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det
icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde,
skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på
Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon
sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn
därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens
hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla
— den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde,
om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den
sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse
träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med
skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det
andliga befrielseverket.
Här måste till följd därav kloka mått och steg vidtagas.
»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro
till, och ingen skall tro eder.»
»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en
gång tala med konungen!»
»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot
varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert
ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att
lämna?»
Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men
omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud
till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre
rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren
återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.
Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg.
Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om
icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång
intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste
undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan
kunnat finnas.
Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och
Christina Gyllenstjernas hand.
Till systern sade han:
»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå
på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I,
min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne,
»I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med
fränder och vänner?»
Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på
borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert
Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade
under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla,
han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig
gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till
slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen
skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst
började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till
den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland
konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram
till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och
då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så
svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den
gamle utsätta sig för.
»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i
sadeln.
»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda
krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på
munnen åt det lyckade svaret.
När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet
av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh
Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden,
och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.
Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående.
Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var
fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna
dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks
ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes
vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå
varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu
blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.
Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg
sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur
fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet.
Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta
armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen
och tillika bakbundos hans händer.
»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en
röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något
ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur
världen.»
Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr
ut genom natten.


VII.
Biskop Hans Brask.

Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan
på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne,
vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro
upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram.
Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare
slotten, såsom _Munkeboda_, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat
befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till
Munkeboda.
Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan
uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans
framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl
även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja
hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar
uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av
biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att
vända sig.
Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt
omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.
»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.
Munken nickade jakande.
»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»
»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade
biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som
nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»
»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans
i dag!»
»Såå, och var befinner sig konungen?»
»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva
i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga
därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde
biskop Hans drager åstad?»
»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i
Norrköping.»
Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern
sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men
så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg
på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur
sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus
Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid
låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där
varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks
slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på
ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga
begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.
Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina
murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som
furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme
herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här
på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll
sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och
kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med
hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av
svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner,
dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom
slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla
hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.
Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som
Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och
lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så
kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om
rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till
60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier,
holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina
underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så
ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping
och här på Munkeboda.
Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid
vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet,
naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men
påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte
ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han
sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta
var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till
Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.
»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken
ytterligare.
»Ännu icke!» blev svaret.
»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes
uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde
biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»
»Ja!» svarade en av svennerna.
»Och han hålles i säkert förvar?»
»Ja!»
»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören
mig till honom!»
Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i
sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo
svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige
källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av
svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en
dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre
människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans
fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av
biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom
några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig.
Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de
yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man
märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.
En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken
inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:
»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre
Jakob Thuresson!»
Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse
rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel
klädda karmstolen.
Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen,
syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och
så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande
ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras
lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en
sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet
påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta,
synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna
hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa
av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i
allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av
manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna
låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.
Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig
representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där
fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller
denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla
kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om
medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft
något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes
oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till
sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om
denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och
sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man
fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom.
Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i
folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han
stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf
Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung
Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men
berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott
det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda
beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande
riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste
man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.
Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade
han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd,
och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till
största delen över på honom.
Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:
»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens
general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»
»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde
något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»
»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att
inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens
svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra
tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och
I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land,
eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de
övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde.
Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om
ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade
för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det
skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste
nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»
Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade
länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.
»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det
vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att
kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»
»Så vitt jag kan veta, rörer det en av edra egna män, biskop Hans!»
»Men I veten det icke med visshet!»
»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag,
skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»
»Kännen I, vem mannen är?»
»Jag menar, att det är en av herr Lars kanslärs skrivare ...»
»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till
hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande.
»Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med
den mannen att skaffa!»
»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på eder sven ...!»
»Min sven?»
»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det
gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh,
så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans
fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans
nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var
det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka
just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar.
Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste
vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som
var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag
kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den
fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade
kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden.
Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken
väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes
ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och
sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade
då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde
redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och
bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken
sedan må falla eller vidare beivras.»
»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?»
frågade biskopen.
»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»
Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett
par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte
utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och
att detta harmade honom.
»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för
mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de
tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet,
att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»
»I haven då träffat honom före hans avresa från Stockholm?»
»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även
viktiga hälsningar från honom till eder?»
»Kännen I dessa hälsningar?»
»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig
... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag
njutit gott av dem i deras makts dagar!»
Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan
var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke
personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande
förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit
nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens