Mäster Olofs bröllop - 01

Total number of words is 4482
Total number of unique words is 1607
27.4 of words are in the 2000 most common words
39.1 of words are in the 5000 most common words
43.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

C. GEORG STARBÄCK


MÄSTER OLOFS
BRÖLLOP

GÖTEBORG
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET HEMMET
1922

GÖTEBORG 1922
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG


I.
Vederdöparne.

Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad,
som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken
övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf
Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i
staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit
in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar,
mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av
borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå
vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av
det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där
ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda
husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne
eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret
eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då
själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt
förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och
fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var
segrarens fria fröjd.
Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott
för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av
Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt
stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott
stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja —
bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor,
vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit,
fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes
av de trenne Sturarne.
Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det
samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne
sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne
trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket
bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket
senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans
räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike
långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona,
alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat,
liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och
kraftfullt än någonsin förut.
Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd
av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike,
liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna
konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot
draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft
sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit
tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och
vunnit seger.
Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke,
med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför
högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp,
som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men
draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans
bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med
Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det
slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan
att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet
för svenske män.
Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste
avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män
gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat
Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.
Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är
det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en
alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde
alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa
biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas
kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade
ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och
purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel
och gullgult hår och blickade mot himlen.
Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till
eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya
sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och
stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid
det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i
morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom
antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden
strömma fritt ut över Guds sköna värld.
Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna,
skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och
bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel
klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till
högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför
branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av
Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och
denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter
igenom.
Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här
nedan i korthet försökt skildra.
* * * * *
Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt
högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och
knäböjde och bad framför högaltaret.
Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står
predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut.
Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och
förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans
läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en
stavelse av slutorden.
Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava
kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som
bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller
av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller
synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan.
Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från
kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och
där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna
av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt
framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt
sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte
mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.
Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan
kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom
pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock
icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han
närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:
»Jag har funnit henne!»
Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få
sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:
»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»
»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.
Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in,
undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av
Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo
de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande
de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en
framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det
Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på
tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och
att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat
om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att
skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om
friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det
av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore.
Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara
lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik,
lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde
ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig
ordning undergiven för Herrans skull.
Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden
oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till
följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar
predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en
oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland
börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och
andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden
gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen
gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria
anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna
bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som
kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan
avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna,
en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne
voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som
helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.
I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa
barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför
omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet:
vederdöpare.
På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit
till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior
Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i
södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle
sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i
hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på
Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis
kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det
dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i
sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i
fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga
män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder.
Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen,
eller som predikosjukan i våra dagar.
En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.
Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof
Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev
avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade
hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod
i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd
kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna;
tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst
framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången
dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som
alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till
bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle
av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs
allvarliga anlete.
Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade
fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han
uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus
hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:
»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»
Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene
började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den
falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut
med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar,
och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till
helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.
Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till
svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att
gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och
blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över
de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst
bedja.
Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en
stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig.
Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller
åhörare läto störa sig av dem.
Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa
Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes
påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och
utropade:
»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke
alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i
korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I
Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»
Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for
blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders
bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till,
och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet.
Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar
och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom
förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta
våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam
borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster
Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.
Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att
det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp
emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken
annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i
Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne
vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade
med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva
påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade.
Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna
dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl,
kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga.
Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon
förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att
i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget
förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av
den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än
slutorden.
Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta
händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under
faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa,
huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds
eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av
detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla
anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens
halleluja!
Han gick ned från predikstolen.
Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare
trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den
skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de
påkbeväpnade händerna mot höjden.
Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan,
det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig
ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag,
omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet
sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och
en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida
knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den
häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro
fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på
pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda
hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon
varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den
hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes
uppmärksamhet.
Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan
omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de,
osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.
»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda
kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»
»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»
»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»
»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»
Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter
pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt
över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om
han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta
var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för
händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor,
vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru
den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna
av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.
Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även
här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville,
att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på
andra sidan om sig.
»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig
ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont
vederfaras mäster Olof!»
Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin
blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken
besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.
»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan
kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru
Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»
Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det
hon såg ned framför sig.
»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.
Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.
»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans
faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod,
jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru
Christina?»
»Jag!» frågade flickan helt bestört.
»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick
tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I
viljen det ock!»
»Och vad är det då, I begären av mig?»
»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i
dag!»
»Gråmunkeklostret?»
»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat
göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min
begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag
har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina
ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig
...»
Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt
naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med
det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara,
som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat
med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens
blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran,
beviljade den.
Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte.
Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova
stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla
andra:
»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din
korg.»
Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande
utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel.
Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig
massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.
Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly,
vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och
fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en
man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in
i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot
predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i
åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom
förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt
tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men
blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När
de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens
tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att
kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort
föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick
stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu
tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över
hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret
eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.
Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv
i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som
förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna,
jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre?
Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en
bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter
infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid
deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster
Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en
bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid
pelaren.
Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar,
skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid
hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han
henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma
och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar
av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.
När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg
sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi
henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de
förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om
någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.
Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren,
kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom
kyrkan ropade:
»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt
arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental
och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet,
där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa
verket an och föra det till ett gott slut.»
»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig
till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»
Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren,
hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg,
men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.
När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne
stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga
jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.
Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.


II.
Vid S:t Görans-bilden.

När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön
musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden
av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en
stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga
verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva
intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon
med ens skulle kunnat reda sina tankar.
Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg
sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon
kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon
skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer,
liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter
några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot
högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen
mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes
huvudbonad.
Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och
hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade
orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.
Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men
här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.
Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig
själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon
stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet,
som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och
nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var
öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot
altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en
skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade
om en ande, som motsvarade denna kropp.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mäster Olofs bröllop - 02
  • Parts
  • Mäster Olofs bröllop - 01
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1607
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 02
    Total number of words is 4694
    Total number of unique words is 1542
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 03
    Total number of words is 4604
    Total number of unique words is 1506
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 04
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1511
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 05
    Total number of words is 4721
    Total number of unique words is 1479
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 06
    Total number of words is 4779
    Total number of unique words is 1396
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 07
    Total number of words is 4622
    Total number of unique words is 1493
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 08
    Total number of words is 4660
    Total number of unique words is 1526
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 09
    Total number of words is 4837
    Total number of unique words is 1412
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 10
    Total number of words is 4701
    Total number of unique words is 1439
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 11
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1474
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 12
    Total number of words is 4768
    Total number of unique words is 1388
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 13
    Total number of words is 4593
    Total number of unique words is 1458
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.