Mäster Olofs bröllop - 10

Total number of words is 4701
Total number of unique words is 1439
34.0 of words are in the 2000 most common words
43.4 of words are in the 5000 most common words
47.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert Bryninghs bleka,
avtärda ansikte visade sig. Han studsade, när han fick se fru Christina,
men det var en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han ville
stänga dörren och avlägsna sig, uppmanade fru Christina honom att stiga
in.
»Undren icke på, stränga fru,» sade han och bugade sig ödmjukt, »att
mina första steg gällde henne här ... Stackars barn, nu är hennes glädje
vissnad ... nu har hon ingen i världen mer än mig, gamle brutne man.»
Han utbredde, överväldigad av rörelse, sina armar, och Christina dolde
förtroendefullt sitt huvud vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke
böra övervara frändernas möte, utan avlägsnade sig. Ett drag av
tillfredsställelse svävade därvid över Gerts ansikte, och hans ögon
spelade med ett uttryck av visshet över rummet och ut genom det lilla
fönstret.
»Jag förstår din sorg, stackars barn,» sade han slutligen och klappade
Christinas huvud, »och jag vördar den; jag förebrår mig blott själv att
jag skulle ställa mig mellan dig och honom, som du höll så kär. Men jag
höll ock vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg det vara min
plikt att fullgöra den; kan du förlåta mig det, barn?»
Han satte sig på fönsterpallen och drog Christina ned vid sin sida.
»Innan jag lämnar Hörningsholm,» fortsatte den gamle, »så ville jag
tacka dig för den kärlek, du visat mig under min olyckstid; jag skall
den icke glömma. Men jag ville ock överlägga med dig om framtiden.»
Christina satt nedlutad med hand mot kind. Hon lyssnade med
uppmärksamhet till vad den gamle mannen sade, och allt därunder flöto
tårarne.
»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma med mitt gamla påyrkande
... nej, nej, barn, du har övervunnit mig, Gert Bryningh säger intet
sådant mera. Du skall äga din fria vilja; du skall själv bestämma över
dig. Må min frände förlåta mig detta brott mot hans sista vilja, men jag
har icke hjärta att tvinga dig. Nej, nej, ut i världen, Christina, om du
vill; spring och lek och var glad! Du är rik, flicka, det vet du ej, men
jag vet det ... du skall riktigt kunna njuta av livet, som du vill, och
du skall kunna göra en man lycklig ...»
Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad i hennes vackra
drag. Det lät så underligt i hennes öra, talet om rikedom och lycka och
världens nöjen, just medan hennes hjärta var fullt av en sorg, som
aldrig skulle kunna utplånas. Vad betydde väl för henne all världens
skatter, varje upptänklig glädje, när han var borta, han, vars bild växt
in i hennes själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan hon
som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta tanken på, att i detta
förgängliga livets goda någon tröst för henne stode att finna, väckte
hennes avsky, och därur uppspirade snart ett begär att vända sig bort
från all världens buller och i enslighet leva och göra gott och hoppas
på ett stundande möte en gång i en annan värld med den hon hållit kär
här på jorden.
Men var fanns på jorden ett ställe, där hon kunde framleva sitt liv på
ett sådant sätt? Denna fråga uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde
ej förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon ännu aldrig sett
saken. Hon var fri; hon ägde rätt att själv bestämma över sitt öde;
hennes hjärta trängde till enslighet och frid, och hennes avlidne
frändes vilja bestämde för henne klostret som det ställe, där hon kunde
finna frid. Hon kände sig nästan lycklig i tanken, att denna
tillflyktsort fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under
klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen fasan för att möjligen
kunna genom världens nöjen eller vid en annan mans sida vinna glömska
och tröst, — se där det koppel, som i vild fart jagade henne framåt. Han
hade skickligt förstått att lägga sina garn, den gamle Gert Bryningh.
»Mina ord smärta dig, barn,» fortfor han efter en stund, »jag ser det,
men de äro sanning, och jag vill icke förhålla den för dig. Som jag ser
sakerna och med den erfarenhet, jag har av världen, och den vördnad jag
har för den dödes vilja, så vet jag intet mer än de två att välja på ...
livet bland människorna med dess buller och bång, eller ock livet inom
det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det ej bestrida, att ditt
liv utom klostret kan bliva lyckligt och lugnt och fridsamt, men jag
tror det icke ... Se, jag talar icke för att övertala dig, du skall
själv välja ...»
»Fru Christina har erbjudit mig att få bliva i hennes hus.»
Den gamle mannen skiftade färg, men Christina märkte det icke.
»Den ädla fru Christina!» sade han, »hon är sig lik, men hon är ung ännu
och känner blott världen från den höga plats i samhället, varifrån hon
sett den, icke nedifrån, icke med de behov, de sorger och den glädje,
som falla på de ringas stig ... Ja, väl, du kan få det gott hos henne,
Christina. Det säges, att fru Christina ämnar gifta sig, här blir då
gott om nöjen av alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola vimla på
hennes gårdar. Det är ett tredje villkor ... ja, så kan du betänka dig,
barn, och noga överväga i ditt hjärta; du har mitt bifall på förhand
till vad du så kommer att välja ... Jag begiver mig nu härifrån till min
herre, biskop Hans».
Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig rodnad brann på
hennes kind.
»Jag behöver icke välja!» utropade hon, »mitt val är gjort; jag följer
eder, frände, och jag önskar att snart — snart komma i åtnjutande av den
frid, som klostret skänker.»
»Dina ord både förvåna och glädja mig, barn,» återtog Gert, utan att
förråda den minsta skymt av otålighet att påskynda det avgörande, som
var så nära; »men ett sådant steg är för viktigt att taga så här i ett
tillstånd av översvallande känslor. Nej, barn, vi skola ej förhasta oss.
Först när du i lugn kan skriva din vilja på papperet, då, Christina, då,
men icke förr, är du mogen för detta steg.»
»Vartill skulle väl den tidsutdräkten gagna, frände?» sporde Christina;
»skriva min vilja på papper, sägen I ... Jag är mera stark, än I
föreställen eder; jag vill nu genast verkställa denna fordran.»
»Christina, mitt barn, vartill behöves det ...? Men åstundar du det
själv, så bekänner jag, att jag ser det med mycken glädje. Men nu gå vi
in till fru Christina. Henne, hos vilken du haft och som tillika bjudit
dig för framtiden en fristad, bör du säga ditt hjärtas fria beslut. Jag
är ock angelägen, att du gör det, ty lätt kan en skugga falla på mig,
och det vill jag icke ...»
»Nej, nej, på eder, frände, skall ingen skugga falla. Vi gå till fru
Christina!»
Inne i stora salen satt fru Christina, och framför henne stod en
krigare, som i hållning och later tillkännagav en knekthövidsman. Just
som dörrsvennen öppnade dörren till salen, såg Christina mitt framför
sig i korsgången spelmannen, som kvällen förut meddelat henne den tunga
tidningen. Han stod där med sin fiol under armen, och hon tyckte, att
han vinkade åt henne, men hennes sinne var nu så fyllt av det
förehavande, som kommit till mognad hos henne, att den besynnerlige
mannen blott skymtade förbi henne, utan att hon lade något märke till
honom.
Gert med Christina vid handen stannade vid dörren, som tillslöts bakom
dem.
»Och det är allt, vad I haven eder bekant om detta ärende?» sporde fru
Christina, avslutande det samtal, som försiggått mellan henne och den
kunglige hövidsmannen.
»Allt!» svarade denne och bugade sig.
Fru Christina vände sig därpå till de inträdande och vinkade Christina
till sig.
»Nu har du ett annat utseende, barn!» sade hon; »tager jag icke fel, så
månde nu ett beslut vara fattat ...»
»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt beslut. Jag följer min
frände, och jag vill snart finna en ort, där jag icke kan störas av
något, som drager mina tankar bort från det högre liv, åt vilket jag nu
vill ägna all min hug och alla mina krafter.»
Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick låg så outgrundlig
under den höga pannans valv, medan hon sammanknäppte sina händer och lät
dem vila i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med henne om sin och
Olofs kärlek, men hon kände den av den berättelse, som den arma flickan
gjorde, då hon på Stegeborg, flyende för sina förföljare, av en händelse
kom att taga sin tillflykt in i fru Christinas rum. Det var dock något
så oerhört, att en präst kunde tänka på äktenskap, att även fru
Christina, så upplyst och upphöjd hon än var, bävade tillbaka därför,
och ju mera hon höll jungfrun kär, desto mera sökte hon intala sig
omöjligheten av vad hon hade hört.
Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon ej i den utgång,
saken tagit, se annat än Herrans hand, som höjde sig, straffande det
brott, som mäster Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när
hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne man, var det nästan
med glädje, hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade henne
för ögonblicket. Tanken på att Christina beslutat sig för att gå i
kloster, föreföll henne helt naturlig.
»Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina, avslutande sin
tankegång; men vändande sig till Gert Bryningh, tillade hon: »jag vill
dock icke tro, att detta beslut blivit fattat under inflytande varken av
lock eller pock.»
»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet, »I kunnen spörja min
fränka själv därom!»
»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat,» sade flickan, »och på
det att icke någon misstanke må falla på min frände, vill jag nu
skriftligen giva detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder, att
även I viljen bevittna denna handling.»
Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla förbindelsen var
snart skriven, och där stod tydligt och oföränderligt, att Christina
Pedersdotter av egen fri vilja, utan att vara därtill övertalad eller på
annat sätt trugad eller lockad, beslutat att avsäga sig världen och
bliva Christi brud i Vadstena kloster. Så väl fru Christina, som Peder
Grym, satte såsom vittnen sina namn vid sidan av Christinas eget.
Med ett leende, som icke låter sig beskriva, mottog Gert den lilla
sedeln och sammanvek den omsorgsfullt samt stoppade den hos sig.
Frampå eftermiddagen lämnade Christina, i sällskap med sin frände, Gert
Bryningh, och Peder Grym, Hörningsholm.
En kort stund därefter öppnades dörren till stora salen, och spelmannen
trädde, ödmjukt bugande, in för fru Christina, som satt ensam framför
elden i den stora spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger om, men
han vågade icke komma fram med vad han hade på hjärtat. Fru Christina
sporde honom slutligen till, vad han ville.
»Vart for jungfrun?» framstammade mannen.
»Och vad vill du med det, gubbe ... känner du jungfrun eller har du
stått i någon beröring med henne?»
»Känner henne? Jag ... känner henne? — nej, nej, jag känner henne
visserligen icke. Men sägen mig, vart for hon, jag måste veta det,
stränga fru, jag måste veta det.»
»Till Vadstena kloster!» svarade fru Christina.
Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med lika förfärande kraft,
som de ord, vilka han uttalade föregående afton, hade utövat på
Christina. Han vacklade baklänges mot dörrposten.
»Till Vadstena kloster!» upprepade han med en röst, så hemsk och
hotfull, som om han hört en dödsfiendes segerrop i sitt öra.
Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning, hade han lämnat
rummet.


X.
I mäster Olofs hem.

»Min tro är den,» sade Stockholms stads skrivare, mäster Olof, till en
av Stockholms borgmästare, i det han sköt stolen från det med papper och
skrivelser överlastade bordet och reste sig upp, »min tro är den, att
den spånad, som nu härvas upp i Dalarne, har långa trådar. Vad som är
sant eller icke i de varandra korsande ryktena, må framtiden utvisa, men
ett är visst, den, som trott sig kunna leka med vår nådige herre, konung
Gustaf, han får icke hava mjuka fingrar, och det skolen I se,
borgmästare, att leken tager en ända med förskräckelse.»
»Tiden är dock svår, svårare, än den varit i mannaminne,» genmälte
borgmästaren.
»Och I menen, att den skulle bliva bättre, om herr Severin komme till
styret, eller om den omilde konungen komme tillbaka; liksom om regn
eller solsken eller kriget därute mellan kejsaren och kungen i Frankrike
skulle skifta om efter hans önskan, som för regementet i Sverige.»
»Gud bevare oss, mäster Olof,» sade borgmästaren förskräckt och drog
tillsammans sin klädeskappa över magen, så att silverkedjan omkring hans
hals skramlade därvid, »Gud bevare oss för slik en olycka, att den
omilde tyrannen skulle komma hit åter, men jag tänker just på de långa
trådarne. Fru Christina Gyllenstjernas och hennes sons, den unge herr
Nils Stenssons namn ...»
»Icke ett ord om dessa i förening med riksens fiender!» utropade den
hetlevrade mäster Olof och slog borgmästaren på axeln. »Huru kunnen I
ett ögonblick tro, att Christina Gyllenstjerna ... bättre borde
Stockholms borgmästare och råd känna henne, och heligare borde hennes
minne vara i denna stad.»
»I haven rätt, I haven rätt, mäster Olof, jag kan icke tro slikt tal,
men det går dock man och man emellan. Sade man icke i somras, när
vederdöparne huserade här, att de ville arbeta riket konung Christian i
händerna ... vad skall man tro, och vad skall man icke tro av allt, som
vill gå och gälla för klingande mynt?»
»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! I skolen se, att han gör en
lika snar ända på bullret i Dalarne, som han rensade sin huvudstad från
vederdöparne, när han kom hem från sin Malmöfärd!»
»Där haven I det, mäster Olof! Togen I icke den gången kopparen för guld
och fingen I icke sitta hårt emellan, eftersom I själv haven sagt mig
det, både I och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan!»
»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde icke tro, att herr
Michael och jag gjort, vad vi kunde, för att hejda de rasande männens
ofog. Men jag säger till eder, som jag sade till konungen, när jag dagen
efter hans återkomst blev uppkallad på slottet, den onde skickar sig
stundom, som om han vore en ljusens ängel. Den frihet, de predikade, —
jag menade i förstone, att det var den frihet, jag själv predikade,
tills mina ögon öppnades, då jag såg, vart deras lära ledde. Var det
icke så ock med min forne lärare Melanchthon, efter vad jag med visshet
vet av underrättelser från Wittenberg? Stod icke också han försagd och
såg på och visste icke, om icke den nya rörelsen var en frukt av
sanningens ande?»
»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de tyske predikanterna,
och knappast trodde någon, när de sutto här i fängelset, att de skulle
komma därifrån med livet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De satte
då näsorna så lagom högt.»
Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat de många skrivelserna
och skjutit stolen intill bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid
sidan av borgmästaren genom den stora rådstugan, varest de befunno sig,
ned mot dörren. Här mötte de en av svennerna från slottet, som
vördnadsfullt framlämnade ett brev till mäster Olof.
»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala,» sade svennen, »och
herr Peder Hård sände mig genast med detta till eder.»
Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt brevet och
genomläste det.
»Jag måste ofördröjligen begiva mig till Upsala,» sade Olof, sedan han
slutat läsningen, »brevet är från herr Lars kanslär.»
»Vad står då på, mäster Olof, I sen så allvarsam ut, som om det vore
fråga om något rätt högviktigt.»
»Viktigt nog, mäster Bengt, det är fråga om strid ...»
»Strid?» eftersade den välmående borgmästaren och gjorde stora ögon.
»Som jag säger, en strid på liv och död ... det gäller att vara eller
icke vara.»
»I förskräcken mig, mäster Olof ... hava dalkarlarne kommit dragande
till Upsala ... är konungen fången?»
»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren Krist skall segra,
eller Antikrist ... Fienden är mäktig, och striden blir svår, men Gud är
mäktigare ändå, och han skall ej övergiva sin stridsman.»
»Herren give eder nåd och kraft, mäster Olof!» sade andäktigt
borgmästaren, som var Olof varmt tillgiven. »När begiven I eder på väg?»
»Tidigt i morgon vill jag lämna Stockholm.»
Då båda männen gingo utför trappan och lämnade rådhuset samt skildes
snart åt, vandrande var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen,
och det började redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem, som
låg i grannskapet av Svart-brödra-klostret och S:t Gertruds gillestuga.
När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder, gamla hustru Christina
Larsdotter vid spinnrocken framför spiseln, där en väldig brasa
flammade. Hon småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom,
stannade hon hjulet med den ena handen och satte den andra över ögonen,
för att bättre se, vem dem inträdande var:
»Är det du, Olof?» sporde hon.
»Ja,» svarade sonen, »jag kommer raka vägen från rådhuset, och i morgon
skall jag draga bort till konung Gustaf i Upsala.»
»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till hälften frågande, till
hälften yppande en viss känsla av stolthet. Men någon ren fråga om
anledningen gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget icke
så underligt, att hennes son kallades till konungen. I sin tids
brännande fråga visste hon, att hennes förstfödde intagit ett bland de
främsta rummen, att allas blickar voro fästade på honom, ej blott deras,
som omfattat den nya läran, utan kanske ännu mera deras, vilka ännu
böjde knä för helgonen och monstransen.
»Så kan du hälsa Lars,» sade hon, i det hon började sätta spinnrocken i
gång; »min tro är, att hans tid ock en gång skall komma.»
»Det menar ock jag,» genmälte Olof, »men hans stilla och fridsamma lynne
ställer honom utom striden. Först när fienden är slagen och en ordnare
behöves för det nya, då skolen I se, moder, att Lars blir rätte mannen,
och I kunnen leva den dagen.»
»Ske Herrens vilja!» sade gumman.
Så blev det tyst en stund i rummet. Spinnrocken surrade, och Olof gick
fram och tillbaka med händerna på ryggen. Slutligen stannade han framför
modern och såg på henne.
»Var äro nu dina tankar, son?» sporde hon och såg upp.
»Hm ... jag tänker på eder,» svarade Olof med ett vemodigt leende, »och
på ...»
»Du tänker på Christina!» tillade modren.
Sonen nickade och vände sig bort, samt började åter sin vandring fram
och tillbaka, och modern tyckte sig se, huru hans öga glänste av en inre
rörelse, vilken han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i denna
sak. Hon visste väl, att varje vidrörande, om än så ömt, vållade smärta.
Detta ärende hade varit ett föremål för hennes djupa tvivel, och hon
hade icke, oaktat hon måste medgiva, att sonen hade rätt och att han
stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara bud, kunnat bliva ense med
sig själv och försona sig med den tanken, att han skulle träda i
äktenskap, han, som av vigda händer mottagit den första vigningen till
präst. Han hade nämligen efter sin återkomst från Wittenberg blivit av
den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne biskop Mats Gregersson
(Lillje) vigd till diakon, vilket var det första steget att bliva präst.
Prästvigd var mäster Olof ännu icke.
Det är av historien bekant, att dessa bägge bröder Olof och Lars, vilka
blevo den svenska kyrkans reformatorer, voro söner av en smed i Örebro,
varest de erhöllo sin första undervisning av munkarne i Örebro
karmeliterkloster. Härifrån skickades de till stiftsskolan i Strängnäs,
och därifrån reste Olof utomlands och besökte universitetet i
Wittenberg, i vars studentmatrikel för år 1516, som ännu finnes i
behåll, hans namn förekommer, men icke brodrens. Därutav visar det sig,
att endast den äldre brodren åtnjutit Luthers och Melanchthons
undervisning i Wittenberg, vare sig därför att föräldrarne icke hade råd
att hålla båda därute, eller av andra skäl. År 1518 den 10 februari
promoverades Olof till filosofie magister och kom året därpå hem till
Sverige, där han åter inställde sig hos sitt stifts biskop, vilken tog
honom till sin kanslär och vigde honom till diakon. Olof var då tre och
tjugu år gammal.
Brodern Lars, som sedan blev Sveriges rikes ärkebiskop, finnes under
dessa år knappast omnämnd. Att han omfattade de nya lärorna, är dock
visst. Man ser det av den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro
generalkonfessor inskickade den 30 november 1521 till dekanen i
Strängnäs domkapitel. Konfessorn anklagar häri ej blott Olof, utan även
hans broder Lars, för det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga
namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag,
som förfäderna så obrottsligen hållit hade.» Brevet skrevs med anledning
av den bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons —
reformatorernas faders — begravning, då sönerna bortdrevo
karmelitermunkarne från sorgehuset.
Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och hållet ur sikte. Han
levde i tysthet med sina studier och sina forskningar, tills han med ens
i en följande tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var
utkämpad, framträder enande och försonande med sitt milda, men fasta
lynne det nya med det gamla, ett arbete vartill måhända den äldre
brodern med sin eldiga och förkrossande kraft varit mindre ägnad.
Olof vistades sedan under åren från riksföreståndarens, herr Stens, död
och till Gustaf Erikssons val till konung, i Strängnäs, och här började
han sin verksamhet som reformator och vann snart stiftets främste man,
ärkedjäknen Lars Andersson, vilken, så länge stiftet var utan biskop,
förde den andliga styrelsen över det samma, för de nya lärorna. Vid
valriksdagen — det var år 1523 — fick konung Gustaf först kännedom om
dessa läror, om vilka han erhöll närmare upplysning av ärkedjäknen, och
sedan dess tog han så väl denne som den oförskräckte predikanten med sig
till Stockholm, där den förste fästades vid konungens person och närmare
omgivning såsom hans kanslär, den senare blev Stockholms stads skrivare
och fick stadens sigill sig anförtrott. Det var nu vid julen 1524
halvtannat år, sedan han tillträtt denna befattning.
På Olofs tillstyrkan hade modern flyttat från Örebro till Stockholm, och
hon hade fört med sig Christina Pedersdotter, vilken sedan hon var litet
barn hade vistats i huset och blivit ditförd av Gert Bryningh, samme
man, vilken nu på hösten hämtat henne tillbaka såsom hennes förmyndare.
Litet emellan talade Olof med henne om Christina. Hans hjärta var fullt
av kärlek, hennes bild trädde ständigt och jämt inför honom, oftast
strålande av lycka och sällhet, såsom hon var vid altaret den
betydelsefulla söndagen, men också stundom sörjande och blek, när han
tänkte på, vad hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fågel ur sin
drömda lyckas bo. Och Olof själv led därvid mera, än han ville tillstå.
Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans kärleksförklaring var en
krigsförklaring, hans bröllop skulle befästa för evigt hans egen och
hans läras ställning till påveläran. Måhända var det detta slagg, som
skulle sovras bort. Han tog för mycket som mål, vad som borde framgå som
följd. Men det hjärta, som giver sig helt, fordrar ett helt hjärta
tillbaka.
Olofs tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig hade
Christina för honom vunnit det värde, som hon nu vann, om hon med ens
blivit hans brud.
»Jag märker väl,» sade han och stannade åter framför spiselelden, »att
Christina sitter djupare i min själ, än jag kunnat föreställa mig.
Kännen I närmare Gert Bryningh, moder?» tillade han därpå, vändande sig
till modren.
»Föga känner jag honom annat, än att han varit i biskopens tjänst i
Linköping, allt sedan jag först hörde talas om honom, och det är nu
många år sedan.»
»Vet han av detta ärende?» fortsatte Olof, mera för sig än till modren,
»så lärer det väl föga vara att hoppas, att det skall drivas igenom. Men
vad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst försvunnit. Jag sände
säkert bud med brev till Linköping. Där fanns hon icke. Jag fick mitt
brev tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns varken där eller på
Munkeboda. Och när jag talade med kanslärn, herr Lars, därom ...»
»Kanslärn!» utbrast modren helt ängslig. »Har du talat med kanslärn i
ett slikt ärende, son?»
»Det haver jag visserligen! ...»
»Och vad sade han, käre son? ... Jag menar, att detta, allt får en ond
utgång!»
»Det bliver som Gud vill, moder, varken mer eller mindre.»
»Och kanslärn, Olof?»
»Han blev till en början bestört, han hade icke tänkt sig den saken, men
sedan jag visat honom, huru prästens kärlek till en kvinna och hans
äktenskap med henne icke var i Guds ord förbjudet, så gav han mig rätt.
Se, knappast visar sig i något så klart som uti detta mål förvändheten
av de påviskes stadgar. De belägga en prästs giftermål med bannlysning,
men hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet, det får gå fritt.
Dock syntes det mig tydligt, att han ogärna ville tala i detta ämne, det
var kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag sporde honom
till därom ... sedan dess har jag icke velat röra därvid. Och mitt sinne
är sådant, att jag härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan
må människorna göra med mig, vad de enligt lagen för gott finna och vad
deras samvete kan tillåta.»
»Jag fruktar dock, att du spänner bågen för högt, Olof!»
»I glömmen, moder, att jag i denna sak kan bedja Gud vara med mig. Jag
spänner icke bågen mot honom, utan för honom, och då kan den icke
spännas för högt.»
Åter inträdde en stunds tystnad, varpå modren sade:
»Jag har sport din broder Lars till råds i detta ärende.»
En flamma tändes därvid på Olofs kind, och ett leende krusade hans läpp.
Han satte sig på bänken mitt för modern och lutade sig ned med
armbågarne stödda på sina knän.
»Han har sagt mig det samma, som du själv, Olof! Men han har ock sagt
mig, att ingen av männen där ute, varken doktor Mårten eller hans vän,
den milde mannen, om vilken du talat, och som jag funnit så lik din
broder ... vad är det nu han heter? ...»
»Melanchthon!» ifyllde Olof.
»Ja, de äro så svåra, de där lärda namnen ... ja, ingendera av dem hava
med sitt föredöme givit stöd åt ett sådant steg.»
»Har han icke sagt mera, min milde broder?»
»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt, när man fattat sin
övertygelse och hade Guds ord för sig, att det vore omanligt att då
bida, tills en annan tagit första steget, för att liksom se, att det
gick för sig.»
»Det talet väntade jag av min ädle broder,» sade Olof och sprang livligt
upp, »han har ett manligt sinne, Lars, fast han älskar friden. Den
allsmäktige Guden delar sina håvor olika, men det ordet skall han hava
hjärtelig tack för, det är ett ord alldeles efter mitt sinne. Och I
skolen icke ängslas, moder,» tillade han och fattade den gamlas hand,
»vad än må ske, så läggen det på hjärtat, att vi stå under Guds hand,
och om jag faller, innan verket blivit fullbordat, så är det ock Guds
vilja, och han väljer då ett bättre redskap, än vad jag kunnat vara. Det
verk, som jag påbegynt, skall dock icke falla, vad jag så lever eller
dör.»
»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en lätt suck. »Men kan
det så icke hända, Olof, att det verk, för vilket du vill offra dig hel
och hållen, kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända, att ditt
mod stjäles undan dig och din kraft slappas, just när modet och kraften
som bäst behövas?»
»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt skulle då förhållandena
ställa sig, men det vet jag, att skulle det vara Herrans vilja, att jag
så skulle prövas, så vill jag vara färdig att som Abraham för Herrans
skull offra det käraste, jag äger på jorden.»
Så gick kvällen, och moder och son skilldes.
Den följande dagen var ej två timmar gammal, så satt Olof i sin släde
och lämnade Stockholm.


XI.
Abrahamsoffret.

Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för
dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Mäster Olofs bröllop - 11
  • Parts
  • Mäster Olofs bröllop - 01
    Total number of words is 4482
    Total number of unique words is 1607
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 02
    Total number of words is 4694
    Total number of unique words is 1542
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 03
    Total number of words is 4604
    Total number of unique words is 1506
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 04
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1511
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 05
    Total number of words is 4721
    Total number of unique words is 1479
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 06
    Total number of words is 4779
    Total number of unique words is 1396
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 07
    Total number of words is 4622
    Total number of unique words is 1493
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 08
    Total number of words is 4660
    Total number of unique words is 1526
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 09
    Total number of words is 4837
    Total number of unique words is 1412
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 10
    Total number of words is 4701
    Total number of unique words is 1439
    34.0 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 11
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1474
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 12
    Total number of words is 4768
    Total number of unique words is 1388
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Mäster Olofs bröllop - 13
    Total number of words is 4593
    Total number of unique words is 1458
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.