Mäster Olofs bröllop - 04

över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över
bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann,
innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.
Klockan var då över fem.
* * * * *
Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt
sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från
Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina
steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.
Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret,
utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under
skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde
se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke
till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett
stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med
denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken
av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena
under det förfärligaste tjut.
Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen,
trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende
vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de
stannade, ögonen på Olof.
»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna
fördömelsens stad ...!»
Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig,
vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda
massan. Då fick han ett slag på axeln.
Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de
upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat
utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark
och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och
själsnärvaro.
»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och
nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det
säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir
kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»
Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket,
att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom
inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag
varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.
»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla
ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva
honom bort, och med dig skola vi göra början.»
Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela
hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga
makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av
vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava
vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets
tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och
slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för
honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig
som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron,
medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som
bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och
Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater
och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett
trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden
av ...
Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han
mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan
tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade
vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än
sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och
detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och
avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära
förtvivlan.
Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den
förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med
Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och
med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe,
— då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla
sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något
att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade
meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden,
vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.
Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den
högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind
för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande
Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd
i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar
svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför
denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade
icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd
sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat
fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka,
och med hjärtslitande stämma ropade hon:
»Olof! Olof!»
De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt
riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på
några stegs avstånd se Olof.
Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan,
upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig
alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt
att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit
sig.
Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av
rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte
Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en
ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink.
Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han
var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.
Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde
honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd
därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt
våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika
för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet,
massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och
de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot
dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras
mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina
yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade.
Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt
hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink
och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett
förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de
omkringstående husen.
Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och
höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans
och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket
överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att
avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på
avstånd kastad sten och föll till marken.
Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som
på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk
för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle
glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde
så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de
övriga.
Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit
den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och
tacka och lova Gud för den vunna segern.
»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och
fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»
Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den
öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta
avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes
strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en
sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som
katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva
honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket
predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera
sättande yxan till roten.
Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på
folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från
norra stadsporten.


IV.
Christina Gyllenstjerna.

I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av
September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen
höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de
framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var
i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden,
vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk,
och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo
väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.
De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne
liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg,
greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta
Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina
Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten
Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett
ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser,
som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava
litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet
i hans väsende.
Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande
en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för
betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på
hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta
log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru
Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre
gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden,
hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.
Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt
och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda
voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som
i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru
Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring.
Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille
framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek,
och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.
Knappast hörde hon de trolovades skämtetal vid sin sida. Hennes öga
fästade sig litet emellan vid ett brev, som stack fram ur den lilla med
guld och pärlor broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög sig
över hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en flyktig rodnad spred
sig över hennes kind. Ett ord nämndes av Margareta, som med ens
förflyttade henne ur det närvarande eller ur framtiden, om det var där
hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera voro.
Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom, huru han lekte
konung i stora matsalen på Stockholms slott, då konung Hans var där på
besök hos herr Sten, och därefter hade hon talat om de tider som följde,
och de strider, som därefter stredos av unge herr Sten och av hennes
broder vid dennes sida vid Vädla och vid Brännkyrka. Det var dessa
minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick färgade Christinas kind i
purpur och kom hennes öga att stråla av samma eld, som en gång ingjutit
mod och förtröstan i Stockholms borgares hjärtan, då redan utom henne
och fru Anna Thuresdotter (Bjelke) på Kalmar slott varje man tvekade om
möjligheten att kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga och
på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log med en djupare färgton
kring hennes mun, medan en solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga
glans och föll på en av ringarne å hennes hand. Det var hennes avlidne
herres, herr Stens, vigselring.
Den plötsliga rörelsen hade dock icke undgått varken greve Johan eller
Margareta, och den sistnämnda fattade med mild, nästan vördnadsfull
vänlighet Christinas hand. Några ögonblick förflöto under tystnad. Men
denna avbröts av en trumpetstöt från slottstornet, och en kort stund
därefter inträdde en sven och anmälte junker Moritz av Oldenburg, som
önskade tala vid greve Johan.
Denne vinkade bifall med handen, och svennen försvann.
»Junker Moritz,» sade därvid greven liksom för sig själv, »jag tänkte
knappt, att herr Severin vid denna tid skulle hava något att säga mig.»
»Herr Severin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt, greve Johan; jag
menar, att den mannen är farlig att handskas med!»
»Frukta icke, min vän,» blev grevens svar, »jag tror mig känna min man.»
I detsamma öppnades dörren, och junker Moritz inträdde. Det var en helt
ung man, men så väl hans dräkt som hans väderbitna ansikte och de fria,
kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som redan prövat mången dust
på liv och död. Hans blick överfor forskande både greven och de båda
fruntimren, och den stannade på fru Christina.
»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina,» sade han, utan att vårda sig om
greven, vilken väntade på, att han skulle framföra sitt ärende, »vid
mitt skägg, I haven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo
varandra!»
Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne efter det ansikte, som
hon såg framför sig. Men junker Moritz lät henne icke komma till tals,
utan fortsatte:
»Det där kännen I icke till, ädla fru! Det var i början på året, då jag
händelsevis var i Köpenhamn och såg eder jämte de andra svenska
fruntimren, som min herre, konung Christian ... aj, vid mitt svärd, hans
namn borde jag här icke nämna, men det gör det samma, — då såg jag eder,
och det var icke mera om, än att jag varit färdig draga blankt för eder
skull mot min egen herre.»
»Edert ärende, junker Moritz,» inföll greven, tydligen för att befria
fru Christina från att behöva svara i ett ämne, som han visste skulle
smärta henne, »edert ärende torde icke vara av art att skyndsamt behöva
avgöras.»
»Mitt ärende,» svarade junkern, »det är snart uträttat! Se här,» han
upptog tvänne brev, som han lämnade greven, »se här ett brev från herr
Severin Norrby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har dessutom
åtskilligt att tala med eder, men allt har sin tid. Dock, menar jag, att
jag snart skall få vända ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill
jag vara en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin åter på
Wisborg!»
»Wisborg?» sporde greve Johan med en viss förvåning.
»Ja, Wisborg,» eftersade junkern, »jag menar, att det är tydligt nog!»
»Men Wisborg borde ...»
»Borde ja, det är så med den saken, sen I, min greve, att Wisborg väl
vid det här laget borde vara i konung Gustafs händer, men allt är icke,
som det borde vara här i världen.»
»Och det sägen I med sådan visshet, junker Moritz!» återtog greven. »De
sista underrättelserna lovade dock gott för konungens, min herres folk!»
»Breven, breven, herr greve ... läs dem och spörj mig sedan. Vid mitt
goda svärd, de lantmänniskorna veta då icke, vad tid vill säga!»
Greve Johan bröt och läste de mottagna breven. Under tiden avlägsnade
sig fru Margareta, men junker Moritz framtog ytterligare ett brev, med
vilket han närmade sig fru Christina.
»Det är från min herre, herr Severin Norrby, till eder, fru Christina!»
sade han, i det han överlämnade brevet.
Christina mottog brevet med synbar motvilja och lade det vid sidan, utan
att öppna det. Junker Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var
helt och hållet fästad på greven, och hans livliga men skarpa öga följde
med noggrannhet varje skiftning i grevens ansikte, under det denne
genomläste breven. Dessas innehåll måste också hava varit ganska
märkeligt, ty greven bleknade och hans hand darrade.
Med en självbelåten min strök sig junkern därvid över sitt skägg och
vände sig om mot Christina.
»Vad, fru Christina,» utropade han vid åsynen av det obrutna brevet och
det stolta, nästan missbilligande uttrycket i hennes ansikte, »vad, fru
Christina, I lämnen min herres brev obrutet? Är det den trogna kärlekens
lön?»
»Sägen mig, junker Moritz» sporde Christina med en ton av djupt allvar,
»är eder herre Sveriges vän eller fiende?»
»Vän eller fiende,» svarade junkern med ett brett leende, »jag menade
det kunde komma på ett ut. Likväl tror jag mig kunna lugna er
därutinnan, att för närvarande blåser vinden sådan, att om konung Gustaf
eljest vill begagna sig av den, skall han göra så god seglats, som trots
någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka till Sveriges rike.»
Greve Johan hade nu slutat läsningen av sina brev och hopvek dem, medan
han med blicken såg ned framför sig, såsom man gör, då själen så
upptages av något ämne, att det yttre ögat ej har något föremål att dit
införa.
»Viljen I följa mig, junker Moritz,» sade han därefter, »jag har något
att spörja eder om?»
Junkern bugade sig, och de båda herrarne avlägsnade sig ur rummet.
Inkomne i slottets lönnrum och sedan greven omsorgsfullt stängt dörren,
fastade han en genomträngande blick på junkern.
»Kännen I innehållet av dessa brev?» sporde han.
»Jag tror mig göra det!» svarade junkern leende.
»Kunnen I då säga mig, med vad rätt herr Bernt skriver mig sålunda till?
Är han nog lättrogen att lämna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag
behövde blott uppvisa dem för min herre konungen» ...
»Men det skolen I aldrig göra,» inföll livligt junker Moritz.
»Vad sägen I, junker Moritz, vem tagen I mig för?» sporde greven med
ädel harm.
»Jag talar klokhetens språk, herr greve,» genmälte junkern helt lugn.
»Genom att överlämna dessa brev till konungen skolen I icke rubba en
hårsmån i de planer, som min herre är sinnad att genomdriva; I skolen
därmed blott beröva eder själv varje möjlighet att till eder fördel
deltaga i det blivande storverket ... Kommen därjämte ihåg, att herr
Bernt har skrivit till eder som en fulltrogen vän, som en landsman till
en landsman, de där båda befinna sig i främmande land, utan annat stöd
än sina goda svärd, men båda med det lovliga syftet att göra sin lycka
så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr greve, känden I detta
land och den lätthet, varmed lyckan här kan plockas nu, efter konung
Christians rensning av allt ogräs, så skullen I fuller tala ett annat
språk och tänka och handla, som herr Bernt.»
»Herr Bernt skriver till mig,» yttrade greve Johan, »att I skullen
muntligen göra mig reda för hela verket!»
»Men på ett villkor!»
»Och det är?»
»I skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara, vad jag eder
uppenbarandes varder.»
Greve Johan betänkte sig en stund och gjorde därunder ett par slag fram
och åter över rummet, och alltjämt vilade därvid junkerns skarpa öga på
honom; som om greven redan varit fångad med hull och hår.
»Viljen I, eller viljen I icke, greve Johan?» påskyndade junkern. »Se
jag har behov av att använda tiden, jag medför även ett brev till konung
Gustaf, och jag ämnade i denna kväll begiva mig på väg åt Vadstena, där
jag hoppas finna honom. Han har långt för detta» — tillade han såsom
svar på grevens outtalade fråga — »lämnat Malmö. Hahaha! stackars kung
Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare göra besök hos gamle
Fredrik i Danmark.»
»I kännen, som det tyckes, noga till, vad som timat på kungamötet i
Malmö?»
»Det borde snarare väcka er förundran, om jag icke kände det. I kännen
föga till Severin Norrby och hans män, märker jag, då I icke veten det,
att intet händer av vikt, varken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik,
utan att han får kännedom därom.»
»Att döma av edra ord, fick då mötet i Malmö en helt annan utgång, än
vad min herre konungen hoppades, då jag skildes från honom i Jönköping
och han drog dit ned.»
»Utgången blev sådan att Gotland aldrig skall komma under Sveriges
krona, och för resten aldrig under Fredriks heller, för så vitt lyckan
är herr Severin blid.»
»I fören ett fritt språk inför en av konung Gustafs män, junker Moritz!»
»Dock talar jag icke friare, än att mitt huvud sitter lika säkert, om
icke säkrare än edert, greve Johan. Men varför tvista om småsaker?
Konung Gustaf blev så vred på mötet, att han höll på att hugga
lübeckaren Herman Israel sönder och samman, var så icke Lars Andersson,
kanslärn, hade lyckats lugna honom. Men det medgives, att krämaren hade
spelt honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena, som gåvos i
Lübecks namn, för att konungen skulle företaga tåget till Gotland mot
herr Severin, de hava flugit sin kos, och så visst som jag är en ärlig
sjöman, skall konung Gustaf därav hava blott skada och skam.»
»Och vad beslöts då egentligen om Gotland?» sporde åter greven.
»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade ön och slottet i handom
den dag då beslutet fattades!»
»Och det var ...?»
»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken, herr greve, vad viljen
I giva mig för svar?»
Greven betänkte sig ännu, men så bekvämade han sig till att gå den
äskade eden, vilken han avlade på junkerns framsträckta svärd, varigenom
han likväl icke förband sig till annat än att förtiga, vad som
anförtroddes honom rörande de planer, som smedos i Wisborgs slott. Det
stod honom till följd därav fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt
beslut i enlighet med sin fördel.
»Så vill jag då säga eder, vad min herre och herr Bernt hava
överenskommit,» tog sedan junker Moritz till orda. »Det gäller ingenting
mer eller mindre, än att taga Sveriges rike, göra unge herr Nils
Stensson till riksföreståndare och till namnet erkänna konung
Christian.»
Greven stannade i sin gång.
»Taga Sveriges rike,» mumlade han, »göra Nils Sture till
riksföreståndare ...»
»Ja, ja, säger jag,» vidtog junkern, »allt det där skall gå som en dans,
fru Christina, herr Nils Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr
Severin Norrby ...»
»Fru Christina,» avbröt greven åter, »fru Christina Gyllenstjerna,
konungens moster, har givit sin hand åt Severin Norrby! ... Jag börjar
tro, att I viljen skämta, junker Moritz.»
»Det kunnen I tro efter behag,» genmälte denne, »det förändrar ingenting
i saken. Severin Norrby, gift med Christina Gyllenstjerna, skall draga
Sveriges allmoge med sig, främst dalkarlarne, vilka redan äro beredde på
vad som komma skall och rusta sig att draga ned mot Stockholm. Under
tiden skall herr Bernt, som har herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott,
söder ifrån sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin Norrby
anfalla från sjösidan. Kunnen I nu finna, varför detta slott, som I
haven i eder värjo, är av så stor vikt?»
»I talen idel gåtor, junker Moritz,» började greven efter några
ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att sinnesstämningen på många orter i
detta land ingalunda är den bästa, jag har av den gamle biskopen i
Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser, men aldrig har jag
kunnat föreställa mig, att så vidsträckta garn spunnos kring min herre
konungen.»
»Vad I hittills haven tänkt, greve Johan, kan på det hela taget göra
detsamma,» inföll livligt junkern, »frågan är vad I tänken och vad I
hädanefter kommen att göra ...»
»I haven mitt löfte om tystnad,» blev grevens svar, »nöjen eder därmed
så länge!»
»Aha, jag förstår ... I menen eder hava mera att vänta av konung Gustaf,
än av en förening med herr Severin och konung Christian. Nå väl, det är
eder rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon för sent öppnas
... jag har intet mera att säga eder, jag vill blott träffa fru
Christina och höra hennes svar till min herre, och sedan begiver jag mig
raka vägen till konungen.»
»Till konungen ...?»
»Ja väl, till konungen ... varför väcker väl det eder förundran?»
»Helt enkelt därför,» svarade greven, som synbart förbryllades av den
säkerhet och visshet, varmed junker Moritz uppträdde, »helt enkelt
därför, att vi behöva tid på oss, för att allt måtte mogna, innan det
brinner löst.»
»Och I skolen förmå konung Gustaf att låta eder få denna tid. Antingen
känner jag honom eller eder för litet, för att kunna sätta tro till edra
ord.»
»Det gör också ingenting till saken, herr greve. Blott ett har jag ännu
att tillägga. När herr Severin kommer med sin flotta, så skolen I hissa
en vit duk på tornet om I då besluten eder för att hålla med honom. Och
så till sist, greve Johan ... obrottslig tystnad! Icke den avlägsnaste
ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn eller den
fastaste borg skall kunna skydda eder för hämnden, om I bryten eder ed.
Haven I förstått mig?»
Greven böjde omärkligt huvudet, och junker Moritz, som plötsligt antagit
en allvarsam och hemsk ton och hållning, blev åter den lekande, på ytan
oförarglige och fromsinte, fast något råe sjöbussen.
»Farväl då, herr greve,» sade han, »jag går att träffa fru Christina ...
Jag hoppas, att I sedan ställen en god häst till mitt förfogande.»
Några ögonblick därefter stod junker Moritz åter i stora salen.
Fru Christina befann sig där ännu. Hon satt med huvudet lutat mot sina
sammanknäppta händer, när junker Moritz inträdde, och det låg i detta
ögonblick en färgton av så upphöjd skönhet över hennes ädla, men sorgsna
anlete, att själva den bistre sjörövaren stannade och försjönk i hennes
åskådande. Ordet, som han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det
såg ut, som om han för ett ögonblick glömt hela världen.
Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det välkända ljudet
utövade ingen verkan på junker Moritz, men fru Christina såg upp och
vände sitt ansikte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst mannen, som
stod inför henne, och hennes blick var så djup och klar, som om den
lånat glans och färg av nornornas vishetsbrunn.
»I kommen för att höra mitt svar?» sade hon.
»Ja, fru Christina!» sade junker Moritz med en röst och ett uttryck så
vördnadsfullt, att han blev sig själv alldeles olik.
»Nå väl,» återtog Christina, »hälsa då eder herre och säg, att Christina
Gyllenstjerna står fast vid sitt ord. Herr Severins bragder och hans
ära, hans öppna ridderliga sinne, hans trohet mot sin herre — allt detta
uppskattar jag högt, så högt, att jag vet icke av alla dem, jag känner
bland vänner och fiender, någon att sätta ovan om honom, med undantag av
min systers son, herr Gustaf Eriksson, min herre och konung.»
»Ack fru Christina!» utropade junker Moritz, »för ett sådant beröm från
edra läppar vore jag färdig att offra tusende liv om jag hade dem.»
»Den ring, jag har givit herr Severin,» fortsatte fru Christina, »må han
behålla som ett minne av Christina Gyllenstjernas erkännande och
aktning, men innan han gjort allvar av vad han skrivit i det brev,
vilket I denna dag haven lämnat mig från honom, innan jag ser honom vid
konung Gustafs sida såsom hans och Sveriges man, vill jag icke vidare