Mäster Olofs bröllop - 03

viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem,
som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola
icke varda henne övermäktiga!»
»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock
är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin
egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta
ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som
har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo.
Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i
världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje,
när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ...
berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på
henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»
»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren
med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen
testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet
skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen
och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både
ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde,
och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till
därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så
vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»
»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna
utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den
ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets
sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och
kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan
även för jungfruns själ.»
»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,»
vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på
bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader,
Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i
räkningen.»
»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp
från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet
på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet
förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore
saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin
frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka
Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som
han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig,
gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela
förmögenheten komma klostret till godo ...»
»Och i motsatt fall ...?»
»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade
Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl
Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra
testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och
varav jag här har en bevittnad avskrift.»
Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till
ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade
franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet
dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på
Gert Bryningh.
»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett
märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit
rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat
testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»
»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll
franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett
fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta
intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga,
ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder
funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid
konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet,
själv förkortat sitt liv.»
»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans
Pederssons ägo.»
»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några
anspråk på Ingewalds gods?»
»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes
själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i
testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall
tillfalla detta heliga kloster.»
Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av
Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste
frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat
frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof.
Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att
införa den anmälde, men denna vink uteblev.
Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo
frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa,
vändande sig till ärkebiskopen:
»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans
farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»
Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava
förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne
fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:
»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att
veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför
eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till
det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en
dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle
gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»
Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och
även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade
att säga.
»Vilket brott haven I då kommit på spåren?» sporde ärkebiskop Johan.
»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till
nunna!»
»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en mun.
»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon,
som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om
det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne
frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i
begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»
»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda,
»så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott,
som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds
testamente ...»
»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre,
konungen.»
»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig
tillåta!»
»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget
domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och
förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås
biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på
det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke
höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och
otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta
Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift
sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk
eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk
präst redan trätt i äktenskap.»
På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck,
än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet
och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.
»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser,
vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig
skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru
Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige
herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen
är full av argan list!»
Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder
utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot
dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades
denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren
och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad
visade sig i dörröppningen.
»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är
rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men
ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak,
innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till
verket, till verket, Gert Bryningh!»
Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för
fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga
brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle
stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att
öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en
skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte
blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i
stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga
fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.
Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och
nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En
lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv,
biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige
unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före
ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den
senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det
bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade
lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och
när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för
ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och
står inför eder ...»
Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett
ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart
försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst
drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till
hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.
»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att
du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en
vän vill jag tala till dig.»
Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade.
Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva
tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet,
vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen
för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen
bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det,
om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda
flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och
höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma
munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt
i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna
tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna
språk till den, som var känslig därför.
I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land,
varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men
framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars
stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men
härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män.
De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof
högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet
uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker.
»Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick
ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och
förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra
sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om
efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt
i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor
kämpar av olika art.
Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter
varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den
nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man
finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast
visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med
kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden
av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en
Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka
under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett
lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya
utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.
Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens
mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de
förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin
livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de
kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen
från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna
lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen
omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder
och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid
och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök
eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre
eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det
ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt,
som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin
ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare
former av livsutveckling.
»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har
kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot
henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste
samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se
till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven
blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I
dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder
forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade
eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika
det förtroende, han satte till eder?»
Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs
bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra
sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av
sorg och vemod fulla ord.
»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han
bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan
högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek
i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos
vår nådige herre konungen!»
De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen
kastade en blick full av sorg på Olof.
»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik
give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle
sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han
vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge
med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd
för en värdigare, än denne man!»
»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak
är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse
med honom och eder!»
»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord,
som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans
prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner
honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille
gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som
icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över,
att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan!
Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke
faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för
bannstrålen från S:t Peters stol!»
»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket
vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars
kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det,
jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå
båda under Guds beskydd.»
»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven
lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och
flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill
dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det
bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har
beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en
gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin
kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda
platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en
gång bliva bland dess översta hörnstenar.»
»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle
jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I
skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om,
att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en
villfarelse ...»
»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill,
nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna
detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan
har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon
förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å
den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets
vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska
kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag
håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva
din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida?
Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ...
skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade
son?»
»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min
lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det
heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen
därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina
läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I
nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot
och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet
skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»
Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin
blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och
avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga
närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan
djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men
slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.
»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken
något uppå, inför vem I talen!»
»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I
tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen
mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre
makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste
bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist,
— jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord
betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som
hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man
mera skall lyda Gud än människor.»
Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans
väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste
skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld,
och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans
kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter
varandra känslor av ovilja, avsky och hat.
»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende
dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder
kristendom!»
Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes
av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig
mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han
lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer
över bröstet.
»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan
att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka,
varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan
och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår
herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i
den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den
kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan,
och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen
I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»
»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll,
»eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan
vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna
det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom
att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»
Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men
förekoms av ärkebiskopen.
»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån
att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn
än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga
kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för
sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det
minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till
eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän
till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva
annorlunda.»
Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något
vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg
dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den
heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår
synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag
locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i
begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta
fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som
han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart
skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och
tillintetgöras.»
Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur
hans stora öga.
»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen
oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som
enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet
utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till
väga, tvang honom dock att upptaga frågan.
»Jag kan det!» svarade anklagaren.
»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål
till denne.
»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt
annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv
givit i sitt ord!»
»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop
Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste
stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna
Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till
svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida
sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»
Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa
ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något
tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade,
medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad
inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova
ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.
Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst
av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser,
och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans
blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade
han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de
ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent
emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var
det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt
beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom
sällspord verksamhetslust.
Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:
»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa
ditt sinne till vad som är rätt och gott.»
Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig
att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men
ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick
av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket,
vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans
hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof
ofrivilligt drogs till honom.
Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på
klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde
nämnas Mårten Skytte.
»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder
och tacka eder ...»
»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal
inom de dystra klostermurarne.
»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma,
»och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt
utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»
»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»
»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder
sida.»
De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och
åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade
till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom