Mäster Olofs bröllop - 05

mottaga varken bud eller brev från honom.»
»Jag förstår eder, ädla fru,» sade Moritz, »och jag skall framföra eder
hälsning, ehuru den låter i mina öron som ett avslag på min herres
begäran.»
»Låt herr Severin själv avgöra den saken!»
»Men om,» fortfor Moritz, »om det skulle inträffa, vad ingen kan ana,
att min herre räddar Sveriges rike ...»
»Räddar Sveriges rike ... drömmen I, junker Moritz?»
»Nej, nej, fru Christina, jag drömmer icke ... men om ond och hård tid
ännu skulle komma, om konung Gustaf icke skulle kunna upprätthålla den
kronans makt, som han erhållit, men om likväl Sveriges rike skulle stå
fritt och starkt och mäktigt, och om denne nye räddare vore Severin
Norrby, vad skullen I då göra?»
»Edert tal är gåtfullt ... Jag kan därpå endast svara, att det är
riddaren Severin Norrby, som jag vill giva mitt svar, icke
ränksmidaren.»
»Nå väl, jag har förstått eder mening, och jag skall framföra den!»
Solen var nu nedgången, och intet ljus var tänt i salen, varest därför
skymningen gjorde sig allt mera gällande. Såväl Moritz som fru Christina
voro så upptagna av det ämne, som avhandlades dem emellan, att de icke
tänkte på denna omständighet och sannolikt hade något alldeles
tillfälligt inträffat, som hindrade kertilsvennen att efter vanligheten
tända ljusen.
En sådan tillfällighet, som satt alla i förvåning, hade också inträffat.
Konung Gustaf hade kommit med ett talrikt följe. Det var vid hans
ankomst, som trumpeten från vakttornet ljöd efter junkerns inträde i
stora slottssalen. Konungen hade genast uppsökt greve Johan och funnit
honom i lönnkammaren. Han hade där uppehållit sig en stund under samtal
med greven, vilken omtalat för honom ankomsten av junker Moritz såsom
budbärare från Severin Norrby och tillika omnämnt hans bud och brev till
fru Christina. Konungen fick vidare veta, att junker Moritz just nu som
bäst underhandlade med fru Christina, och han beslöt att själv vara
vittne till denna underhandling. Greven ville följa, men konungen
avböjde det, och innan han hann vidtaga någon åtgärd för att underrätta
fru Christina, hade konungen lämnat rummet och skyndat till stora
slottssalen.
Konungen var vid en upprörd sinnesstämning, redan när han anlände till
Stegeborg, och de underrättelser, som greve Johan lämnat honom, bidrogo
icke att lugna honom. Hans gång var häftig och bestämd, och hans hand
slog några slag på svärdfästet, vid det han gick fram genom slottsgången
mot dörren till stora salen. Här kom Johan Thuresson emot honom, men
stannade vördnadsfullt, när han vid skenet från en på muren uppsatt
fackla såg konungens mulna uppsyn. Konungen vinkade åt honom med handen
att följa sig och öppnade med det samma salsdörren. Det var just som
junker Moritz yttrade de sist anförda orden.
Inkommen i salen, stannade konungen, och herr Johan Thuresson drog sakta
till dörren. Fru Christina, som icke anade, vilket vittne hon så oväntat
fått, och icke kunde tro annat, än att det var någon av slottssvennerna,
svarade otvunget på junkerns tal.
»Gören det, junker Moritz, och I kunnen tillägga, att Christina
Gyllenstjerna beder Guds moder styrka herr Severin i hans beslut!»
»Den hälsningen,» svarade Moritz, »skall jag gärna framföra, dock skulle
jag helst hava sett, om I haden lämnat mig ett brev i stället för blotta
ord till min herre. Men jag kan ännu därtill uträtta något för eder ...
jag kommer sannolikt att träffa eder son, unge herr Nils Stensson ...»
»Min son Nils ... huru skullen I kunna träffa honom?»
»Jag drager landvägen ned till Kalmar, sedan jag träffat konung Gustaf,
till vilken jag nu begiver mig ...»
»Det behöven I icke,» sade konungen med en skarp betoning av orden,
»konungen är här!»
»Konungen!» utbrast fru Christina, hastigt vändande sig mot dörren och
sammanknäppande sina händer.
»Konungen!» upprepade junker Moritz, men det fanns icke en tillstymmelse
av den forna glättigheten och säkerheten i hans röst.
»Skaffa ljus i salen, herr Johan Thuresson,» sade konungen, vänd till
denne, »jag vill se människor och icke skuggor. I väntaden mig icke hit
så brått, fru Christina, och därför kommer jag något olägligt ...»
»När skulle Sveriges konung komma olägligt till Christina
Gyllenstjerna?» gensporde fru Christina.
Hon betonade särskilt Sveriges konung. Men det låg så många minnen
slutna i denna sammanställning av Sveriges konung, av Gustaf Wasa och
Christina Gyllenstjerna, att hennes röst ofrivilligt darrade, när hon
uttalade dem. Och i själva verket voro ock dessa namn liksom landfästena
för den regnbåge, vilken bebådade Sveriges räddning från det främmande
våldets syndaflod till en ny och mera löftesrik framtid. Men för Gustaf,
som alltsedan mötet i Malmö icke mött annat än svek och förräderi, och
som med sin häftighet i ögonblickets uppbrusning gjorde den minsta sten
till ett klippblock, för honom var blott den omständigheten, att han
överraskat henne tillsammans med ett sändebud från hans fiende, med
vilken han själv hört henne tala om brev och hälsningar på ett sätt, som
antydde ett annat förhållande, än det han ansåg tillkomma en sådan
kvinna, som Christina Gyllenstjerna, — för honom var detta tillräckligt
bevis, att han även här hade begynnelsen till en mörk spånad i sina
händer. Och hans sinne förbittrades desto mera, ju mera han ansett detta
vara en omöjlighet, ju högre och renare han ställt den avlidne, älskade
herr Stens änka i sina tankar.
Herr Johan Thuresson kom med några småsvenner, vilka skyndade att tända
de stora vaxljusen, varpå de åter lämnade rummet.
Nu möttes konungens och Christina Gyllenstjernas blickar. Det låg sorg i
båda, men i konungens öga brann tillika vrede, då däremot i Christinas
det sorgsna uttrycket slog över i ett drag av både stolthet och vemod.
Konungen stod med korslagda armar, och hans blick tycktes vilja tränga
till djupet i Christinas själ, men Christina uthärdade denna blick. Det
var kraft mot kraft, och detta tycktes väcka förundran hos konungen.
»Sveriges konung kommer alltid olägligt,» sade Gustaf långsamt och
betonande varje ord, »Sveriges konung kommer alltid olägligt till den,
som underhandlar med hans fiender. I dragen eder väl till minnes, huru
kung Carl en gång bedrogs av fru Brita Tott på Örebro slott? — Varen
dock viss därom, fru Christina. I skolen icke i mig finna någon Carl
Knutsson!»
Herr Johan Thuresson, som stod strax bakom konungen och vars öppna, ädla
anlete tydligt avspeglade de bittra känslor, vilka stormade inom honom,
kunde ej uthärda att höra fru Christina sålunda tilltalas i närvaro av
den främmande budbäraren. Men att avbryta konungen i ett ögonblick,
sådant som detta, var åter en sak, som icke lät sig så lätt verkställas.
Säkert kämpade den unge mannen inom sig i detta ögonblick en strid,
fullt ut lika svår, som den vilken brann i konungens och fru Christinas
sinnen.
Men även junker Moritz, den råe sjömannen, tycktes med ovilja höra och
se konungens hårda ord och stränga blick. Det hade dock kunnat vålla
svårare följder, om han, sjörövaren, fallit konungen i talet. Johan
Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud från Severin
Norrby, han hade även ur konungens egen mun hört, huru alla de dryga
omkostnaderna för detta Gotlandståg burit endast smälek och skada till
frukt, och han insåg klart, att det behövdes icke mycket i den
sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, för att han skulle alldeles
glömma sig själv och vara färdig att begå handlingar, som skulle blott
förvärra i stället för att, om icke avleda och bota, dock förminska det
onda. Detta förmådde herr Johan att även med fara för sig själv söka
nedlocka och släcka den blixt, vilken i varje ögonblick hotade att
frambryta.
»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde hava något att
säga eder!»
Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande öga mätte herr Johan
från huvud till fot. Men där tronade ett sådant allvar på herr Johans
panna, och där brann en så varm hängivenhet i hans ärliga öga, att
konungen synbart träffades därav, och han vände sig till junker Moritz.
En tacksam blick från fru Christina blev herr Johans belöning, och det
var, som om denna blick tänt en flyktig rodnad på hans kind.
Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett brev, som han överlämnade
till konungen. Denne fattade det med häftighet, och hans öga vilade på
junkern, under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes åter bliva
sig lik igen, liksom om hans segel mitt i stiltjen fyllts av oförnimbara
vindar. Det häftiga, hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han
var van vid. Det var blott den kvinnliga smärtan, som för honom innebar
något förlamande.
»Jag är junker Moritz,» sade han, utan att på minsta vis rygga tillbaka
för konungens blick, vilken tilltog i skärpa, »jag är en av herr
Severins hövitsmän och, om jag så skall säga det själv, ingalunda en
bland de sämste.»
Antingen konungen icke fästade sig vid det djärva och plumpa i junkerns
väsende och tal, eller han icke ansåg sig böra bemöta det, nog av, hans
blick lämnade junkern och fästade sig på det uppbrutna brevet, som han
genast började läsa. Uttrycket i hans ansikte liksom ljusnade därvid,
men likväl icke så mycket, att man kunde med visshet avgöra, om herr
Severins skrivelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom eller
icke. Han räckte det till herr Johan och sade:
»Lämna det till kanslärn!» Han vände sig därpå till junker Moritz. »Och
I, junker Moritz, skolen i morgon få höra närmare besked!»
Han vinkade därefter med handen till tecken, att junkern kunde avlägsna
sig, vilket denne också gjorde och följdes av herr Johan Thuresson. När
de båda männen avlägsnat sig, och konungen var ensam med fru Christina,
fästade han åter sina genomträngande blickar på henne. Men en stund
förflöt utan att någondera sade ett ord.
»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?» sade slutligen
konungen, avbrytande tystnaden.
»Han anhåller om min hand!» blev fru Christinas svar.
»Och vad sägen I därtill? ... Dock, jag behöver det icke spörja,»
tillade konungen, utan att invänta något svar, »I haven ju redan lämnat
honom eder ring, och jag hörde eder själv sända hälsningar till honom
att I viljen tänka på honom i edra böner. Fru Christina, vad kunnen I
säga till detta? Är det så, jag skall finna min käre herres, herr Stens,
efterleverska; är det så, jag skall finna Christina Gyllenstjerna,
henne, som jag en gång satte så högt bland svenska kvinnor, att jag för
henne velat offra mitt liv ...?»
Christinas kind var vit som marmor, och hennes bröst hävde sig våldsamt,
men hennes öga var klart, och hennes hållning var en drottnings. Hon
påminde om ett fordom, mellan vilket och den stund, som var låg en hel
kyrkogård av jordade minnen, och konungen själv var icke känslolös för
den smärta, som hans ord uppväckt i hans fränkas barm, och för den
kraft, varmed hon kunde betvinga sina känslors brand.
»Sådan jag ser eder,» sade han, »påminnen I mig nu, då jag vid herr
Stens sida drog ut från Stockholms slott att bekämpa denne fiende, vars
nacke vi väl nu hava trampat under våra fötter, men som ännu är farlig
genom dödsryckningarnes våldsamhet.»
Konungen var fullt och fast övertygad om, att Christina stod i begrepp
att förena sig med den fördrivne blodskonungens trognaste man, och hans
livliga inbillning framställde för honom genast en tavla, till sitt
huvudsakliga innehåll lika med den, junker Moritz kort förut uppdragit
för greve Johan men vida mörkare, eftersom det mest bländande ljus, när
det försvinner, efterlämnar den svartaste natten.
På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla, rika, stolta hjärtat,
var det just denna konungens misstanke, vilken stack så tydligt fram
under hans ord, som verkade så förnedrande och förkrossande, att hon ej
kom sig för att svara, och när hon slutligen gjorde det, förvärrades
snarare saken, än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes kvinnliga
stolthet, som kränktes, det var ej blott hennes fosterlandskärlek, som
led, utan hela frågan var av en så ömtålig och grannlaga art, att hon
varken ville eller kunde framlägga den oslöjad under den stränge
konungens ögon.
»Haven I den tiden så livligt för minnet, som I sägen, konung Gustaf,»
svarade hon, »huru kunnen I då tala till mig så, som I nu haven gjort?»
»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden I bäst själv kunna
förklara, fru Christina, och det är denna förklaring jag fordrar.»
»Vad begären I av mig, Gustaf Eriksson?» utbrast Christina med en röst,
som darrade av den djupaste rörelse, och medan en fuktig glans strålade
ur hennes sköna ögon; »kännen I mig då så litet, att I fordren bevis på
vad jag icke kan bevisa mera tydligt, än jag gjort? Har min levnad varit
sådan, att någon kan tvivla på min kärlek till mitt land och mitt lands
konung? I försakelser och offer för den sak, som en gång var min ädle
makes och hans faders före honom, liksom vår gemensamme frändes, gamle
herr Stens, som vi båda minnas ... därutinnan kunna vi väl mäta oss med
varandra, konung Gustaf! Och om så är, hur kunnen I tro, att Christina
Gyllenstjerna med ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes
högsta kärlek?»
»I ären moder,» genmälte konungen, »och edra söner bära namn, som alltid
skola gälla högt i svenska mäns bröst, och det behövs blott det talet,
att I ären med därom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en man. Men
eder äldste son är ett barn, och det är detsamma som ett namn blott ...
under hans svaga händer skall detta land, som vi båda älska, springa
sönder, och blodskonungen skall skratta i fröjd, medan han plockar
spillrorna samman på nytt till ett rike åt sig, och vårt Sverige,
Engelbrekts och Sturarnes land, skall för evigt sjunka i glömskans
natt!»
Konungens vrede smälte allt under det han talade, och när han slutat
gick han fram och fattade sin fränkas hand.
»Sägen mig,» sade han, »sägen mig nu, om min oro, om mina bekymmer
förvåna eder, och räknen mig icke till ondo, att jag, omgiven, som jag
är, på alla håll av list och försåt, stundom tager miste och ser sakerna
annorlunda än jag borde.»
»Nu talen I, som en Sturarnes frände bör tala, och det talet förstår jag
gott, och som bevis att Christina Gyllenstjerna är värd sin kunglige
systersons aktning, vill jag fritt lämna den förklaring, som intet
maktens bud kunnat avtvinga mig. Det är sant, att herr Severin Norrby
anhållit om min hand; men jag tror mig kunna säga med en visshet, som är
sanningen lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»
»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen misstroget. »Det
kan således inträffa ...?»
»Det kan inträffa!»
»Och huru skall jag förklara det?»
»Låt det bliva min hemlighet ... och glöm icke, att Christina
Gyllenstjerna aldrig kan förneka sig själv!»
Med dessa ord tryckte hon handen över ögonen och lämnade skyndsamt
salen.


V.
Under natten.

Det var sent om kvällen, flere timmar efter, sedan konungen anlänt till
Stegeborg, så seglade ett mindre fartyg fram i viken utanför slottet och
revade sina segel, medan en båt sattes ut. Utom roddarne nedstego en
äldre man och en ung flicka, båda resklädda, utför fallrepsstegen i
båten.
Denna ilade för snabba och kraftiga årtag mot stranden, och sedan den
gamle mannen med sitt sällskap stigit i land, sköts båten åter ut, för
att gå tillbaka till fartyget.
»Glömmen icke hans nådes, biskopens brev,» ropade den gamle från
stranden till sjömännen; »lämnen det till gråbrödernas prior, när I
kommen till Söderköping.»
Sjömännen avgåvo med en viss förargelse ett betryggande svar, som
sannolikt givits många gånger redan, och när båten ej mera kunde skönjas
i skymningen, fattade gubben flickans hand och gick uppför strandvallen.
De hade icke gått långt, så stannade de utanför en liten stuga, varifrån
en vänlig brasa flammade de resande till mötes.
»Guds fred, Stig Pedersson!» sade gubben, sedan han väl kommit in i
stugan; »Guds fred! kan du giva mig och min fränka här tak över natten?»
»Gud signe, väl kan jag det,» svarade Stig Pedersson, »och jag är glad,
att I icke faren min stuga förbi, Gert Bryningh.»
»Haven redelig tack, Stig,» återtog Gert: »jag ämnar mig till Stegeborg
tidigt i morgon, där jag har något att uträtta, innan jag fortsätter min
färd till Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»
»På Stegeborg är mycket folk denna kväll,» vidtog Stig, som var fiskare
till yrket och jämte sin dotter bebodde den lilla stugan vid stranden;
»Signe, dotter min, var där med fisk på aftonen, och då hade konungen
nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»
»Konungen!» upprepade Gert och såg överraskad ut.
»Som jag säger ... och kort före konungen kom ett bud från herr Severin
på Gotland, och folket på slottet sade, att den tyske greven och herr
Severins bud haft mycket att viska med varandra, och när konungen kom,
blev det ett spring fram och åter ... De höge herrarne hava så mycket
obytt med varandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»
De båda gamle sutto länge om kvällen och språkade vid brasans sken, men
flickorna, Signe och hon, som Gert Bryningh fört med sig, gingo snart in
i det lilla angränsande rummet, varest den förra tillredde lägerstad för
sin obekanta gäst. Sedan detta var gjort, satte sig Signe bredvid sin
gäst och fattade hennes hand.
»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god dag,» sade hon, »och
icke kan jag begära, att I skolen säga mig, vad som trycker edert sinne,
men jag skall tala om något för eder, som kan skingra sorgen. Veten I,
jungfru, jag har sett kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut, som
I, men ståtlig var han att se på, och alla de granna riddarne, som
följde honom. Bland dem red på en svart häst — se jag såg alltsammans,
för jag stod alldeles vid slottsporten, när de redo in — och kungen har
med sig en mycket gammal man, som skall vara hans kanslär, och det var
han som red på den svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle
kanslären, som ställer till allt ont här i riket och att han för kungen
i ledband. Du heliga Guds moder, vad jag tyckte illa om den karlen, som
skall ge vår gode kung så mycket att tänka på ...»
»Känner du namnet på honom, som du kallar kanslär?»
»Jo ... jag hörde det, han hette ... haven ej så brått, skön jungfru ...
han hette Lars Andersson, så hette han!»
»Lars Andersson ... är du säker därpå?»
»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans häst snavade, när han
red genom portvalvet, och jag hörde dem sedan tala nere i stegerhuset på
slottet, om att det icke skulle betyda något gott för herr Lars ...»
»I gören dock herr Lars mycket orätt, om I tänken illa om honom ... han
vill intet annat än gott.»
»Nå se det tycker jag om, I börjen krya till, jungfru ... ja så, I
kännen då herr Lars kanslär, jag kan väl se på eder, att I icke ären en
av mina likar.»
»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka från Stockholm, och
skulle gärna vilja byta med dig, som icke tryckes av några sorger ...»
»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla helgon därför! Men
det gör mig ont om eder, kan jag icke på något sätt hjälpa eder ur den
nöd, vari I haven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter Signe
Stigsdotter, som I redan haven eder bekant.»
»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke är död, så är det
meningen, att jag skall vara det.»
»Du heliga Guds moder, vad sägen I, jungfru Christina ... vem kan önska
eder död, så ung och vacker som I ären? Haven I då ingen ungersven, som
kan våga en dust för eder och ramma det onda troll, som håller eder
fången? Så är det ju alltid i visan, och då skall det väl vara sant.»
Christina började bitterligen gråta vid dessa ord, men så tyst, att det
dröjde en god stund, innan den hjärtegoda Signe märkte det, och då
endast därpå, att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför den
snövita kinden. Då fattade Signe Christinas båda händer och tryckte dem
hårt, under det hon viskade:
»Gråt icke så, Christina, jag skall bliva din riddare, och mäktigt skall
trollet vara, om jag icke skall giva det sin bane.»
Någon tanke på flykt skulle säkert icke hava uppstått hos Christina,
icke därför att hon saknade den själens spänstighet och styrka, som även
mitt under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till räddning, till
strid och till seger, men därför att hennes lott syntes så hopplös,
därför att hon gav sig själv så helt och hållet förlorad, — någon tanke
på räddning från det öde, som väntade henne, kunde på grund härutav icke
och skulle icke heller hos henne hava vaknat, om icke Gert just kommit
att taga in hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade haft
en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas människans planer, även
de bäst beräknade. Oftast är det en obetydlighet, en omständighet, som
aldrig kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar, åtminstone
leder det hela in på en ny stråt, där nya förhållanden så småningom
uppstiga och till slut förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till
själva härden för de mörka planer, vilka under detta och de följande
åren smedos mot Sveriges konung, och för vilkas utförande Gert själv
icke var annat än ett underordnat redskap, så framstår det ännu
tydligare, huru föga människan har i sin hand själva utvecklingen. Hon
kan göra utsädet och hon kan även beräkna sin vinst av den blivande
skörden, men hon kan endast taga de vanliga förhållandena till
utgångspunkt. Det är en lärdom, som blivit given varje människa, men
likväl är hon aldrig tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna
beräkna allt.
Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog de båda flickorna
till ett bestämt beslut, och deras samtal övergick sedan till en
överläggning om bästa medlen för beslutets sättande i verket. Christina
var av ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det behövdes blott, att
hoppet tändes, för att återgiva henne den spänstighet, som hon genom
övermåttet av sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den okonstlade
fiskarflickan med sin erfarenhet ur folkvisorna och sagorna ingiva
henne, helt enkelt därför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjärta
de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik eller i bild, i
vilken form än en konstföreteelse uppenbarar sig, så är det en ande, som
gömmer sig däri och vill bliva förstådd, fast flertalet av människor
fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.
Medan Signe som bäst höll på att fullborda sitt verk och visa Christina,
huru lätt alltsammans skulle låta sig göra, öppnades dörren från stugan
och Gerth Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg, att de båda
flickorna ännu sutto uppe, stängde han dörren efter sig, tog ett par
steg in i rummet och satte sig på bänken mitt för sängen, på vars kant
flickorna hade tagit plats. Han förblev länge tyst och strök med handen
över sin fårade panna. Men sedan han på detta sätt vederbörligen
förberett sig, började han, vänd till Christina:
»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag har till min glädje
tyckt mig finna, att du, såsom en kyrkans brud anstår, med ett fromt
sinne fogat dig i vad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet,
ett par dagar blott, och jag lämnar dig i en bättre vård än min! Mitt
gamla hjärta fröjdar sig däråt, och ännu mera, när den dagen skall
komma, då min nådige herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig
till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför en rik hemgift. Alla
helgon skola glädja sig och Sanct Birgitta skall andligen trycka en kyss
på din panna. Jag minnes livligt, när gamle herr Stens dotter vigdes
till nunna, hur högtidligt därvid tillgick, och ännu präktigare var det,
när konung Carls dotter njöt samma ära, det har jag hört av de gamles
berättelser. Det skedde tio år innan jag föddes till världen, och jag
räknar nu mina femtionio.»
»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om allt det där!» utropade
Signe och knäppte andäktigt tillsammans sina händer. »Men det är endast
rike mans barn, som kunna få den lyckan att komma i Sanct Britas
systraskap!»
Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i taket, och det var
helt ljust, där flickorna sutto — han såg på Signe, som om han nu först
blivit varse, att hon fanns där inne, och han teg en stund. Men
sannolikt fann han flickans närvaro icke vara av någon fara för sig och
sina planer, eller gjorde hennes utrop ett angenämt intryck på honom,
såsom tjänande att giva färg åt hans skildring, nog av han fortsatte,
utan att göra något vidare avseende på Signe.
»Det skall bliva en dag i Herrans glädje ... och du skall icke länge
behöva vänta därpå. Men nu har jag en annan sak att säga dig ... Jag har
ett viktigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos greve Johan. Jag
begiver mig dit i tid, och det kan hända, att jag kommer att bliva borta
ett stycke på förmiddagen. Under tiden lämnar jag dig här hos Stig
Pedersson och hans dotter ... har du förstått mig, barn?»
»Ja,» svarade Christina.
»Ser du,» tillade Gert, »jag behöver det knappt säga, efter ditt sinne
visat en så lycklig förändring, men det skadar dock icke att upplysa dig
om, att du kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att stöta på
den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har, Gud och alla helgon vare
lovade, icke vunnit några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag
vill icke bedröva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser ... du har
visat ett fromt och medgörligt sinnelag, du skall ock bli belönad
därför.»
Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter honom. De båda
flickorna iakttogo nu en stund en fullkomlig tystnad, och när de sedan
började tala, skedde det viskande. Men mycket behövde de icke vidare
säga varandra. Den gamles ord hade stadfästat Christina i hennes beslut,
och Signe var färdig att våga allt för henne. Den senare ställde sig,
när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.
Djupa snarkningar hördes därinifrån. Signe öppnade sakta dörren och
lutade ut huvudet. Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den
djupaste sömn. Signe nickade och stängde åter dörren.
»Nu är det tid,» viskade hon till Christina. »Far sover hårt, och före
midnatt skall ljudet, om än så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till
efter midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det kan vara med
den gamle biskopssvennen, vet jag icke, men det har jag hört far säga,
att den heliga kyrkans män, både högre och lägre, må gott och kunna
sova, om det vore till domedag.»
Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat, fattade Christinas hand
och hjälpte henne att stiga upp på bänken.
»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i nederkanten, så där ja,
stig upp på min axel, så ... det går förträffligt ... bliv nu stilla,
tills jag kommer upp.»
Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas sida på taket.
Detta sluttade åt ena sidan långt nedåt, och Signe gick förut och ledde
Christina efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den minsta
rörelse hördes inifrån stugan. Och natten var så stjärnblank och stilla.
Ej ett blad rördes på träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken,
som bredde sin silverskiva från den ena stranden till den andra. Där på
andra sidan låg slottet med sin mörka massa, så tyst och högtidligt,
fast kanske även inom dess murar det hjärta fanns, som slog av oro och
sorg.
Som ett par älvor försvunno de båda flyktingarna mellan trädens stammar.
Nere vid stranden låg en båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den
över viken och lade till på andra stranden. Här sprungo flickorna upp.
»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten, här är icke så alldeles
säkert på denna sidan ... följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen,
jag känner bra stigarne här, och det är blott den första biten som är
farlig; sedan skola vi vandra som i en lustvandring den långa omvägen.
Men förr än om ett par timmar är det icke värt att nalkas slottet.»
Ljudlösare glider icke molnets skugga över ängen, än de båda flickorna
över den öppna platsen från båten och in i trädens skugga. Här fattade