Mäster Olofs bröllop - 12

Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa
började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och
vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.
»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag
hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked
för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd,
stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja,
jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl
aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se
... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty
jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»
Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått
fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för
iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande,
nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en
tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in.
Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin
matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.
Kort därefter kom fru Christina tillbaka.
»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg
mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du
vågat förgripa dig på ...»
»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen
och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda
ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön
uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru
... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske
skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru
Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag
icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt
liv ...»
Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru
Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt
mera gåtfull, ju mera han talade.
»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du
säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att
jag icke vill bliva din medbrottsling.»
»Men om mäster Olof stode här vid min sida.»
»Mäster Olof?»
»Ja, han är icke död, han lever!»
Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som
hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg
synbarligen mannen hava förlorat förståndet.
»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna
bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till
Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig,
då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att
leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och
därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete
och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I
begripa bättre än jag kan det utsäga.»
Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa mannen och hålla
honom i förvar såsom den där genom sitt vanvett kunde vålla mycken oreda
och störande ingripa i den enes eller andres liv, om en sådan avsikt
uppstått hos henne och till och med styrkts vid tanken på, att jungfrun
var förföljd, så att hon velat utlämna både henne och kvinnorövaren till
förföljaren, den förra att fullborda sin heliga gång till klostret, den
senare att stå till rätta inför domstol, — så bevektes hon av gubbens
sista yttrande att låta hejda sig och åtminstone invänta säkra
underrättelser om mäster Olof.
Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om
mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället
överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för
hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som
snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige
gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna,
medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.
»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina sin sven.
»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en
anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga
fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en
bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon
till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med
slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud
hans själ nåde!»
Sedan han givit luft åt denna sin ovilja över spelmannen, vilken stod
där med barnets leende på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansiktet
visserligen tjänade att bekräfta den redlige svennens ord, vände sig
denne till sin matmoder.
»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han har denna dag
predikat i Storkyrkan, och jag menar, att hela staden hade trängt sig
tillsammans i kyrkan för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos
konungen i Upsala och inför själva domkapitlet, säges det, bevisat sin
läras sanning på ett sådant sätt, att de lärde kanikerna bleknat
därvid.»
Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri på färde, och
spelmannen, drinkaren, han med det barnsliga leendet och den stundom
slöa blicken, han hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds
hjälp kunna leda till en lycklig utgång vad som var ämnat till olycka.
Till sin svens stora förvåning fästade hon en blick av innerlig medömkan
på gubben och sade, liksom spörjande honom till råds:
»Så låta vi sända bud efter mäster Olof och skola snart få saken på det
klara.»
»Nej, nej, duger icke, med förlov, stränga fru,» svarade gubben livligt,
»hava de onde spelat ett sådant spel med jungfrun, så hava de säkert
icke sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har
underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte gripit honom svårare,
än om de sagt henne vara död ... och si, hava de nu låtit honom veta
detta, så måste man även för honom helt sakta öppna dörren för
sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören I så ock med
jungfrun därinne, jag har gjort början, I kunnen gott taga vid, där jag
slutat.»
Det blev en stund tyst i rummet, varpå fru Christina yttrade:
»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det måste du giva mig till,
ty du hade skenet emot dig. Du har dock handlat i detta ärende som en
redlig man, och icke annat jag kan finna, är ditt råd det bättre i
avseende på både mäster Olof och Christina. Vad som har bestämt ditt
handlingssätt, ville jag väl spörja, men det är din egendom ... Skynda
därför till mäster Olof, jag skall göra mitt bästa hos jungfru
Christina.»
»I finnen så ock, stränga fru,» genmälte mannen, »att när I nu icke mera
fordren bevis för min utsago, jag må få någon tid på mig. Kan väl hända,
att jag icke blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop skolen I
måhända till sist få allt att veta.»
Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade in till den sjuka.
Den gamle trotjänaren strök sig om sitt skägg och kunde ej återkomma
från sin förvåning.
Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka gatorna. Vid släden, som
ännu stod där nere, stannade han en stund och sökte efter något, som han
omsorgsfullt stack under armen, varpå han avlägsnade sig, sedan han
tillsagt en av fru Christinas svenner att taga vara på hästen. Det var
mörkt på Stockholms gator, fönsterluckorna voro stängda till alla hus
och alla dörrar tillbommade, såsom bruket var åtminstone i de större
städerna denna tid, där varje hus var liksom ett fäste för sig, en bild
av tidslynnet att skilja sig från andra och lita i första hand på sig
själv. De sista årens oro, först kriget mot konung Christian, när
Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så belägringsåren under
frihetskriget, då Gustav Wasa såsom riksföreståndare hade sina läger
utanför staden, och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu sist,
— allt detta hade bidragit att göra Stockholms invånare mera försiktiga
och vaksamma än någonsin.
Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna och gränderna,
vilka voro i det närmaste folktomma, och stannade slutligen framför det
hus, där stadens skrivare, mäster Olof, bodde. Tydligen kände han väl
till detta hus, ty han gick så säkert upp för stentrappan utåt gatan,
som om han själv haft sin bostad där. Han fattade den tunga portklappen
och slog med den ett par slag mot den fasta ekdörren, så att det gav
genljud genom hela gatan. Steg hördes snart innanför, och en manlig röst
frågade, »vem det var, som ville in?»
»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som är viktigt ändå;
jag menar, att han är hemma vid det här laget?» tillade han liksom för
sig själv, under det regeln drogs ifrån innanför och dörren öppnades.
»Jo,» svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som hade sin verkstad
strax till vänster innanför porten, »jo, mäster Olof är nog hemma,
stackars herre, han ser så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen
och domkapitlet, att det går en genom märg och ben, och aldrig skall man
nu mera se ett leende på hans läppar ... Kanske sörjer han över
bönderna, som nu skola komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och
göra slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men det är han
oskyldig i, och vi borgare skola väl veta att försvara vår stad och
konung Gustaf med!»
Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat gubben i kragen,
medan han talade, och båda stodo kvar i den öppnade porten. Gubben sade
helt litet, men han tycktes icke göra sig bråttom, antingen det nu var,
emedan han behövde tid att ordna sina tankar — och han var van att sluta
sig inom sig, det månde vara vem som helst som tilltalade honom, så
snart talet icke rörde honom närmare — eller det var, emedan mannens ord
till en del just rörde något, som låg honom om hjärtat.
»I haven viktiga bud, sägen I,» fortsatte hantverkaren, — »ja, kunnen I
skingra den redlige mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder
ingång och utgång ... jag vet väl den, som skall bliva gladare än jag,
och det är modren, gamla hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så
svåra, och en gång emellan, då jag kommit upp till henne, har jag funnit
henne i tårar. Det är ett sorgehus, det är visst!»
»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!» sade gubben, och
fortsatte sin gång uppför trappan till övre våningen. Just som porten
hördes stängas där nere, fattade han i nyckeln till en dörr där uppe.
Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs rum, och han satt
själv framme vid fönstret, belyst av ett matt och obestämt sken från den
till hälften nedbrunna brasan i spiseln. Han satt med huvudet lutat mot
handen och vände ryggen mot dörren, vars öppnande han icke hörde. Icke
heller, huru gubben skrapade med foten mot golvet, i det han ödmjukt
bugade sig.
Denne nickade förnumstigt med huvudet och drog varsamt fram ur
läderfodralet under armen sin fiol, som han sakta stämde, varpå han
började spela, men med så lätt hand, att tonerna flögo liksom en
andeviskning fram från instrumentet.
Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade med handen till
spelmannen, att han skulle fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan
och blickade med det där barnsliga leendet på Olof.
»I kännen till de där tonerna ur fiolen, mäster Olof,» sade han, »jag
visste väl, att han skulle tala ett språk, som I bättre förstoden, än
vad jag kan hava att säga till eder.»
»Om jag har hört dem förr, gubbe,» genmälte Olof, »det vet jag icke, men
musiken är mig kär, och nu voro tonerna mig mer välkomna än någonsin ...
fortsätt därför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas vid sedan!»
»I tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde mannen. »Vi sågos dock i
ett viktigt ögonblick av edert liv och då spelade jag samma visa som nu,
fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan litet av varje, jag
stackare ... I minnens det icke ...? Vid Sanct-Göransbilden framför
altaret, samma söndag som ...»
Olof gick fram emot talaren och betraktade närmare hans slappa
anletsdrag, och han igenkände snart den besynnerlige mannen, som den
sagda dagen visat sig så upprörd i kyrkan, och samtalet med honom
vaknade till klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.
»Jag minns eder grant,» sade han, »men så bedrövad, som jag fann eder
den gången, så nöjd visen I eder nu ... icke lären I nu komma till mig
att söka tröst ... Ett förundrar mig dock, jag menar, att I den gången,
vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»
»Jag ... jag föra eder bakom ljuset?» sporde spelmannen med oförställd
förvåning.
»Vederdöparne började sina våldsamheter samma dag.»
»Däri haven I rätt, mäster Olof, men i den saken var jag själv förd
vilse, och det blev först på eftermiddagen den dagen beslutat, att så
skulle ske ... jag sökte eder, för att underrätta eder därom, men I
stoden ej till att finna. I det ärende, jag nu vill tala med eder om,
skall jag dock icke föra eder bakom ljuset.»
»I tyckens dock föga hava reda på ljuset, gubbe,» sade Olof och kunde ej
låta bli att le, när han hörde den säkra och vissa tonen, varmed mannen
talade, under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i hans anlete,
att den varma blick, vilken just nu strålade ur hans öga, knappt kunde
förtaga intrycket därav.
»Kan så tyckas, herre,» återtog mannen, utan att stötas av det uttalade
tvivlet, »och likväl skall den dag komma, då I skolen med tacksamhet
tänka på den stackars enfaldige spelmannen. Nu har jag kommit att trösta
eder.»
»Trösta mig ...? Och varför, käre gubbe, skullen I trösta mig? Huru
veten I, att jag behöver tröst?»
»Jag hade en gång tvänne blommor,» sade han, »och sol och glädje bodde
omkring dem, och jag var så rik, så lycklig, jag ville icke byta med
någon; men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och mina blommor
togos ifrån mig och sattes att vårdas av främmande händer ... Jag följde
dem dock på avstånd; som björken böjer sin krona över bäcken att giva
blomman på andra stranden skydd för den brännande solen, eller som den
höga granen sätter sitt bröst mot den kalla nordanvinden, för att gömma
bakom sig, vad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har en
tanke på honom ... så följde jag mina blommor, orolig, full av bekymmer,
vakande och bedjande ... Nu är den ena blomman död, den andra bröts
samma dag, och du var den, som fästade henne vid ditt hjärta, Olof ...
jag log och grät om vartannat, jag tänkte, att min blomma skulle trivas
vid ditt hjärta och finna och giva glädje och sällhet vid din barm ...»
»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag förstår dig,» avbröt
Olof, men den gamle bara såg på honom, tystnade ett ögonblick, och så
fortsatte han igen.
»Den blomman som var mig så kär, den enda, som nu var mig övrig på
jorden, hon, som ock var dig kär, Olof ... jag såg, huru hon stals från
ditt hjärta, huru hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö en
långsam död ... i graven. Nu var hon i främmande, omilda händer, ensam,
vilsen ... nu ryckte jag mig lös från den dyiga stranden, där jag stod
nedsugen i jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag mig
lös ... och hon lever ... och hon skall åter sprida Edens vällukter
kring ditt hjärta ... och jag skall sjunka tillbaka i min natt ...»
Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa ned på golvet, och
hans armar hängde slappa vid hans sidor. Olof stod stilla och bara såg
och såg. Han var så underligt gripen av mannens ord, som yppade så
mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans hjärtas saga liksom
en värld, som låg och väntade att bli känd vid fullt dagsljus, sedan
månens flor dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.
Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog honom fram i rummet
och såg så blid på hans gamla, fårade anlete.
»Förstår jag eder rätt,» sade han, och hans röst darrade av rörelse, »så
stå vi varandra mycket nära, gamle man, och lidandet har gjort oss
närskyllda. I haven rört en sträng i mitt hjärta, som jag icke mera
ville höra, men I haven rätt därtill ... och jag har tröst för eder
ock.»
»Sätten I då tro till mig?» sporde gubben och log sitt barnaleende.
»Så vitt jag har fattat meningen av din saga.»
»Hon väntar eder, mäster Olof!»
»Hon ... Christina ... klosterjungfrun?»
»Christina är ingen klosterjungfru ... jag har räddat henne därifrån.»
»Nej ... gubbe, därutinnan skiljas vi två åt ... om ock en ängel stege
ned och toge henne ur klostret ut, så kunde hon aldrig återvinna den
kärlek av mig, som hon förkastat.»
»Hon har aldrig varit i klostret med sin fot! ... Hon var på väg dit i
övermåttet av sorg över eder död, varom falska brev skrevos till fru
Christina Gyllenstjerna ...»
»Min död!» utropade Olof, »min död ... Och huru kännen I allt detta?»
»Lugnen eder, mäster Olof, jag kan göra allt klart för eder ... Jag fick
i min förtvivlan, då jag ej mera såg jungfrun hos eder moder, en tanke,
som den nådige guden skickade mig, och jag gick dag och natt omkring
gråbrödraklostret, ja, jag var där inne mången gång, höljd i kåpa som de
andra, och jag stod alldeles invid munkarne, när de sjöngo själamässan
över mig, enligt min hårde frändes testamente. Slutligen fick jag den
upplysning, jag väntade. En natt ... jag låg bland stenarne vid stranden
och hade munkkåpan på mig, det var en mörk natt i början av månaden ...
så såg jag tvänne män, som jag väl kände, de voro en konungens sven och
knektöverste, Peder Grym, och Svartbrödra-priorn från Västerås, Robert,
och de gingo till klostret. Jag smög mig efter dem ... min kärlek och
min oro gåvo mig mod, och jag följde dem som skuggan. De hade ett långt
sammanträde med gråbrödernas minister ... jag stod utanför dörren, jag
såg intet, men jag hörde ett och annat, och däribland edert namn och
Christinas, och det var nog för mig att icke släppa tråden ur händerna.
När så den hemliga överläggningen var slut och dörren öppnades ... jag
stod inklämd intill muren bakom ett utsprång från väggen i tjockaste
skuggan ... hörde jag Peder Grym säga: ’liten på mig, jag skall hjälpa
allt till rätta, jungfrun till klostret och Gert Bryningh till sin
biskop!’ ... och så gingo de. Sedan den stunden släppte jag icke
knektöversten ur sikte, och när han drog ut från Stockholm, drog ock jag
därut, och när han kom till Hörningsholm, var jag ock där. De få fyrkar,
jag kunnat samla genom mitt spel under de långa, långa åren — men det
hör ej hit ... de hjälpte mig att kunna färdas lika fort, som draken
till sitt rov ...»
Olof blev allt mera fängslad av gubbens tal, ju närmare han kom den
lyckliga utgången av sin vågsamma färd, och ju tydligare blev det honom,
att Christina måste hava fallit ett offer för den svartaste list. I
bjärta färger beskrev gubben, vad som tilldragit sig vid Hörningsholm.
»Dock hade jag henne kärare, än eder, mäster Olof, och jag vandrade i
blindhet, jag trodde, såsom rätt var väl det, att de ville innesluta
henne i klostret, men jag trodde, att det var för hennes kärlek till
eder, och därföre ville jag döda denna kärlek och jag sade till henne,
jag ock, att I haden gått hädan, mäster Olof ... Hon segnade till golvet
därvid, så jag trodde, att livet skulle flykta med ens, men jag menade,
att det var bättre, denna sveda, än den att levande begravas ... Ack,
jag blev snart övertygad om mitt misstag. Och sedan, när jag själv fick
visshet om, att hennes fiender begagnade samma medel, för att få henne i
kloster, då råkade jag hart nära i förtvivlan.»
»Arma, arma Christina!» uttalade Olof helt sakta för sig själv, när
gubben höll upp en stund.
»Men mitt fel fördubblade mina krafter,» fortsatte den senare, »och
skärpte min tanke, och jag lyckades taga jungfrun oskärad tillbaka ...
Det var ett mästerprov när jag fick henne ur den gamle Gert Bryninghs
händer i Linköping ... men Herren stod mig bi och skickade sjukdom på
den gråhårige skrymtaren, och när släden körde fram, som skulle föra
Christina återstoden av vägen till Linköping, var jag till hands och
ropade in körsvennen, just som han skulle sitta upp bredvid jungfrun,
föregivande, att hans herre ville tala vid honom. I samma stund han
försvann inom Gert Bryninghs dörr, sprang jag upp i släden och det bar
av ... Vi hava varit förföljda, som I väl kunnen begripa, men jag
lyckades få ett tillräckligt försprång.»
»Och Christina ...?» utropade Olof.
»Hon levde sitt liv för sig, hon visste ej, vart det bar av och dödssjuk
var hon i hjärtat ...»
»Var är hon, gubbe, var? ... Icke ett ögonblick vill jag längre, att hon
skall vara i ovisshet!»
»I ären ung, mäster Olof,» log gubben, »veten I ej, att glädjen kan döda
lika väl som sorgen, men vida snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå
varsamt till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att skada,
men icke en oväntad glädje. Och hon befinner sig i goda händer ...»
»Hos vem haven I då lämnat henne? ... Mig veterligt, känner hon ingen i
den stora staden. Sen till, att I icke till sist fören henne i det
ulvagap, som I tron eder hava räddat henne ifrån!»
»Hon befinner sig hos fru Christina Gyllenstjerna, herr Stens
efterleverska!»
»Hos fru Christina ... I förvånen mig mera, än jag det kan säga!»
»Fru Christina befinner sig här för att bevista bröllopet, som konungen
skall hålla för sin syster och den tyske greven, det sade de mig på
Hörningsholm, men huru Christina, eder Christina, kommit dit, det visste
ingen, och ingen hade där sett henne, förrän fru Christina hade henne
med sig, när hon kom från Stegeborg. Det där lärer hon väl själv bäst
upplysa en gång, om Herren unnar henne behålla livet.»
»Jag måste dock tala vid fru Christina ...»
»Ja, det måsten I, mäster Olof, men det är sent på kvällen nu, och
följen I mitt råd, så vänten I därmed tills i morgon, och det av tvänne
skäl, först emedan fru Christina behöves hos jungfrun, som jag lämnat i
hennes vård, och för det andra, emedan ...»
»Emedan ...? sägen ut!»
»Emedan jag har något att bedja eder om.»
»Allt, vad som står i min makt att giva, skolen I få.»
»I loven det så frimodigt ut, mäster Olof ... jag beder dock om något
både lätt och svårt. Sägen för ingen, vad jag sagt eder denna kväll, för
ingen, hören I det ... för eder egen skull beder jag eder därom, lika
mycket som för Christinas.»
»Vem ären I då, gubbe ... Christina, blomman, som var och är eder så kär
... I vad förhållande stån I till henne? Dock, jag förstår ... så är
det, det kan ej vara annorlunda. I ären ...»
Gubben såg orolig, nästan skygg på Olof.
»I ären min Christinas fader!»
»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte handen mot Olofs
mun, »tyst för Guds skull, sägen aldrig det ordet mera, så att något
mänskligt öra hör eder ...»
»Men varför, käre ... varför höljen I eder i denna hemlighetsfullhet?
Låder något brott vid edert namn?»
»Brott? sägen I ... brott? Nej, mäster Olof ... nog har jag varit och är
en fattig, syndig människa, men någon brott, varför människor kunna döma
mig, — nej.»
»Besynnerlige man ... och likväl? ...»
»Likväl måsten I lova mig att för ingen, hören I, för ingen yppa, vad
jag nu för eder uppenbarat. I kunnen, utan att behöva sänka eder blick
för människor, föra Christina Pedersdotter i brudstol, och I kunnen tro,
att min bön skall stiga lika varm till Herren för edert väl, fast jag
aldrig får höra henne nämna mig fader.»
»Och icke heller hon, eder dotter, får ...»
»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett syndigt leverne:
drinkare och dravelsmän hava varit mitt dagliga sällskap. Fast intet
brott låder vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda över min
dotters tröskel ... nej, nej ... jag måste på avstånd glädja mig åt eder
lycka, liksom människan i jordens natt i det omätliga fjärran ser ljusen
tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan kan björken ruttna i dyn,
där han står vid stranden, sedan må stormen vräka till jorden den gamla
granen ... min blomma behöver ej mera något skydd av mig, arme man. Och
nu säger jag eder farväl.»
Gubben satte rockärmen mot ögonen och förblev så stående en stund. Det
lät, som han snyftat. Olof visste knappt, vad han skulle tänka eller
säga. Men mannens handling innebar dock en uppoffring, en kärlek, så hög
och ädel, att den helt visst inför den högste domaren borttog allt, som
han själv kallade smuts och synd. En sådan handling krävde beundran och
vördnad, vad det så än var, som förmådde honom att i detta avseende
iakttaga tystnad.
»Haver jag edert löfte?» sporde mannen ännu en gång.
»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och hos Christina skolen I
dock hava ert hem.»
»Nej, säger jag,» avbröt gubben med styrka, under det hela hans kropp
skälvde, »nej ... och nu farväl!»
»Farväl,» upprepade Olof, »skola vi då ej återse varandra?»
»Jag kan eder intet svara ... Ett kan inträffa!»
»Och det skulle vara?»
»Att jag behövde tala, för att rädda min dotter ...»
»Och då?»
»Då skall jag tala!»
Därmed stoppade gubben sin fiol i fodralet, tog upp sin nötta mössa, och
med sitt barnaleende och sin slöa blick lämnade han rummet. Mäster Olof
befann sig åter ensam.


XIII.
Bröllopet.

Följande dagen begav sig Olof till fru Christina Gyllenstjerna. Han
träffade henne mera sorgsen, än han hade väntat, och hon förklarade för
honom, att så vitt som hon förstod sig på jungfrun, så var hon dödssjuk.
Hon hade eftersänt den unge mäster Johannes, den ende, som hon visste
äga kunskap i sjukdomars botande, och hon väntade honom i varje stund.
»I haven då icke kunnat tala vid henne om det, som vållat allt detta
elände?»
»Nej,» svarade fru Christina. »Hon har legat i en ständig yrsel ... dock
tyckes det, som om hon såge eder och talade till eder. Huru det skall
slutas, det månde stå till Herren allena.»
Olof bar underrättelsen med manlig fattning, och en blick full av
undergivenhet mötte fru Christinas, som själv därigenom kände sig lugnad
och liksom lyftad över jordlivets många sorger och strider. Ingen kunde
också bättre än hon förstå att uppfatta och värdera denna själsstyrka, —
hon som just genom sitt mod och sin själsstyrka intager ett av de
främsta rummen bland alla tiders svenska kvinnor.
Mäster Johannes kom. Han skakade på huvudet, sedan han undersökt den
sjuka, och gav föga hopp. När han gått, vände sig fru Christina till
Olof.
»Vad mänsklig vård kan göra härvid, mäster Olof,» sade hon, »det skall
bliva gjort!»
»I ären dock främmande för henne, ädla fru,» genmälte Olof.
»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens stund liksom i
dödens äro vi varandra lika, den ena med den andra. Icke heller är hon
mig främmande, jag har lovat henne mitt skydd, och det skall hon hava,
och skänker Herren henne åter till livet och eder, så vill jag vara
henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»
Olof gick.
Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom tilltog alltmera.
Konungen kom från Upsala med riksråden, och bland dem sin kanslär, och
mäster Olof blev till följd därav mycket upptagen, emedan både konungen
och kanslärn anlitade honom i alla viktiga frågor. Den viktigaste var
en, som den skarpsynte kanslärn redan länge förutsett, och som
disputationen i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om att
få en svensk översättning av bibeln. Kanslärn hade redan länge
sysselsatt sig med en översättning av Nya Testamentet, men han tog nu
Olof till sin medhjälpare.
»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster Olof,» sade han, »var
en murbräcka, som visade, huru söndervittrad den gamla byggnaden är, och
jag vet, att vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping, blivit