Mäster Olofs bröllop - 08

förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock
Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande
och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom
den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.
Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig,
och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den
rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena
kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren
mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna
underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen.
Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt
driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt.
Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge,
innan han kunde få fram ett ord.
»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela
sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta
sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»
»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för
människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr
Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för
att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är
ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa
skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har
herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders
nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»
Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i
ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts
förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.
»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut
domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka
av deras framfärd finge mer skada än gagn.»
»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag
menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det
ärendet.»
»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder
till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»
»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn
tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det
tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla
riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång
skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga
Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»
»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder
haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det
ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna
rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav
Erikssons namn!»
»Icke heller en Sture?»
»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till i hans öga.
»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva
... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med
hopp om seger ...»
»Och den mannen är ...!»
»Severin Norrby!»
Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den
förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom
rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över
sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg
det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på
den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.
»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i
det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i
detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen.
Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den
omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till
alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande
planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig
och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver
icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf
har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand
av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke
hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand,
som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att
de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»
»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är
bådas vår fiende!»
»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara
slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot
någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och
därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade
han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon
upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot
kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min
plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»
Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att
uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn.
En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett
tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var
frimodig.
»Vems sven ären I, min unge man?» sporde biskopen.
»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det
otvungna svaret.
»I haven fört min sven fängslad norrut?» sporde åter biskopen.
»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag att jag har utfört min
herres befallning, och jag har svårt att tro, det han har kunnat ålägga
mig något, för vilket jag skall stå till rätta inför någon annan domare
än honom och min herre konungen!»
»Och vad hade då den mannen förbrutit, som I förden med eder fången?
...»
»Jag känner det icke!»
»Var föll han i edra händer och huru?»
»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara, annat än i min herres,
kanslärns, närvaro.»
»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,»
inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i
händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den
fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och
stallmästare, Gert Bryningh.»
»Vad har du därtill att säga?» vände sig biskopen till skrivaren.
»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden
eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min
herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa,
varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I
haven lagt hand på saklösan sven.»
»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda,
»men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens
fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa.
Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld
ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga
bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»
»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren
till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en
gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa
sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna
sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»
Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning
att befria fången.
»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig
till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre
priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.
Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit
inträdde i salen.
Bland herrarne bakom konungen såg man även kanslärns höga gestalt i sin
enkla dräkt med flöjelskalotten på de gråa lockarna. Hans blick fästade
sig genast på skrivaren, vilken ännu stod mellan de biskopliga svennerne
som en anklagad inför sin domare, och blixtsnabbt flög kanslärns öga
från skrivaren till den bleke priorn och biskopen. Han anade genast
sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att hans plan misslyckats,
och detta hade kunnat förleda honom att i förtid yppa sig, om icke hans
skrivare insett vikten av att i tid låta sin herre, så vitt för
ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta förhållandet.
Medan konungen hälsade biskopen, och hans omgivning drog sig till denna
del av salen, närmade sig därför skrivaren hastigt kanslärn och viskade
i hans öra:
»Allt är lyckligen utfört!»
Kanslärn nickade omärkligt, och allt skulle hava gått sin gilla gång, om
icke konungen, i det han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern
som på skrivaren.
»Vad skall detta betyda,» sade han och såg förvånad på biskopen, »är det
icke en av skrivarne hos vår kanslär, och han står inför eder i en
ställning, biskop Hans, som om I haden anställt förhör med honom?»
»Det haver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte biskopen lugn och
oförfärad.
Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt i den gyllene
kedjan, som hängde kring hans hals. Men innan något vidare hann yttras,
trädde skrivaren fram och sade med en vördnadsfull bugning:
»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders nåde, som genom hans
nåde biskopens förhör blivit upplyst och rättat. Jag red min herres
ärenden, men blev misstänkt och gripen av dominikanerpriorn där, vilken
förde mig hit.»
Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter, men skrivaren
redogjorde för dem på ett så till vida tillfredsställande sätt, att
konungen ansåg sig icke vidare behöva spörja i det ärendet. Under tiden
hade kanslärn närmat sig priorn, så att han stod alldeles invid honom,
och medan konungens och de övrigas uppmärksamhet var fästad på
skrivaren, viskade han i priorns öra.
»I ären genomskådad, prior Robert ... tagen eder till vara, ett ord av
mig och I kommen icke härifrån med friheten!»
Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och
ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu
skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn
påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon
av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens
kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom
att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta
ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och
vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan
därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv
söka fria sig, försvann.
Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr
än konungen vände sig från skrivaren.
»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra
eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert
försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I
icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»
Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna
kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin
blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid
möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans
läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta
ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast
mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter,
vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i
bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala
igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans
kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.
»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när
konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag
hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen
var.»
Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte
biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med
den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men
nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.
»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill
jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer
än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och
Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den
tråden kan göra eder ett huvud kortare.»
Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring
priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt
huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade,
som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men
det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av
konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller
mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt
uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte
konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde
med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man
sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och
avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten
Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med
kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.
En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen.
Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den
innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande
hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet
med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep
också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin
kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.
Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred
långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda
över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast
Johan Thuresson följde med konungen hit in.
Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med
bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo,
såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små
fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det
knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren
på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt
utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att
innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.
De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos
konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn.
Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen
nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann
sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende.
Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig
tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en
ny riktning.
»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade
leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare
undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog
några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I
kunnen väl smaka därpå!»
»Salt!» utropade konungen, följande biskopens exempel.
»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar,
att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de
saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i
Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»
Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans
genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf
Vasas hjärta att klappa av beundran.
»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det
är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»
»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat,
som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi
grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»
»Och vad ...?»
»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten,
och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än
som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven
upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne
få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser
mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska.
Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många
år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den
kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att
vi för framtiden förebygga slik träldom.»
»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde
konungen livligt.
»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i
detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan
skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma
handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara,
att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans
gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att
Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»
»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog
fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro,
det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven
talat.»
»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen
tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen,
»se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott
järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan
till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor
utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn.
Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första
dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa
sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat,
som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige
herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår
järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut,
vem som äger kon, när en annan får mjölken.»
Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju
mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han
ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills
i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och
biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte
varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här
utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans
tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste
medeltidsbiskopen.
Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne,
tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett
majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:
»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar
samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro
först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till
kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»
»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket
vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall
det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är
förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»
En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en
gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.
»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med
deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten
skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald
hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas
jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten,
Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar
ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före
sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»
»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin
ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.
En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat
sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett
nedtrampat liljestånd.
»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande
tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»
Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen
kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika
mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den
varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen,
båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och
en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt
vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes
sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås
under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring
ur sanningens oförgängliga grund.
Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände
sin käre Johan Thuressons broder.
»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider
blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock
påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till
biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans,
jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland
de övriga herrarne!»
Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade
rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de
redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.
Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och
biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.
»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans
läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han
hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för
hög!»


VIII.
Fången.

Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en
svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla
Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste
spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles
nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan
stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns
här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden
mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott,
och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina
Gyllenstjerna själv tagit in här.
Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att
obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde
den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade
han. Det kunde vara vid midnatt.
»Gert!» utropade han halvhögt och såg upp mot den höga muren.
Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom
det ställe, där munken befann sig, svarade:
»Guds moder vare trefallt lovad ... Är det svartebroder Robert?»
»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i
Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»
»Ären I säker att ingen följt edra spår? ...»
»Fullkomligt! ...»
»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket
att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att
jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag,
mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»
Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några
stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom
synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och
sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån
stämman hördes.
»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt
innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag
befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här
utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina
Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började
genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för
kyrkans väl ...»
»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går
därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore
färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit
andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola
sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»
»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet
är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn
skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den
kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett
ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt
mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»
»I väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»
»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det,
och hon skall av fri vilja välja klostret.»
»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått
övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»
»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet
är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun
och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes
förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej
mottaga den.»
»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn överraskad.
»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt
följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»
»Men, i helgonens namn, huru menen I, att detta skall tillgå?»
»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till
Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken.
Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när
mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det
hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne