Familjen i dalen: Berättelse - 8

dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed
bemälte fötter ännu fortforo.
"Fabian, hvad är det åt dig -- skäms du ej!"
Fabian iakttog tystnad.
"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag -- och du, ditt
kräk ... att ej kunna stå emot... Nå, rör på dig nu ... var så god
och kläd af dig, eller..."
Alltid samma tystnad.
"Se så der ja -- han är totalt plakat... Gå din väg, Fabian, gå in
till dig ... känn dig före: du får ej ta ljus ... men slå icke ihjäl
dig... Nå, blir ingenting af -- skall jag ringa och låta bära ut dig?"
När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig,
ryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka
sparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.
"Himmel", utbrast hon, "det är icke min man!"
"Så är det väl någon annans då!" svarade en lugn röst.
Skrämseln hindrade vår fru att skrika.
"En tjuf!" mumlade hon.
"Skulle icke tro det!"
"Men -- hvem ... hvem ... hvem är det då?" stammade hon.
"Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd."
Fru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen... "Man
vill mörda mig under sömnen!"
"Sof ganska lugnt, säger jag!" återtog rösten. "Jag vill hvarken stjäla
eller mörda: jag vill blott..."
Nu lossnade det olycksaliga krampdraget i patronessans strupe, men just
som hon uppgaf det första ropet, qväfdes det under en bred hand, som
lade sig öfver hennes mun.
"Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att
besvära ... och bry sig icke heller om klocksträngen -- det är bara
till chikan, om tjenstfolket kommer in."
"Hvad vill han då, fasliga varelse?"
"Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!"
Patronessan fick plötsligt en ny aning -- om det vore något olyckligt
offer för en vansinnig kärlek?
"Huru" -- hon hade samlat hela sin värdighet i rösten -- "sitta der han
sitter ... det är ju i min sängkammare!"
"Det ser jag väl!"
"... der ingen har rättighet att vara, utom min man?"
".. och jag!"
Vid detta oväntade svar fick vår fru mod att närmare granska sin oblyge
gäst, en rätt hygglig figur, som med sina stora och öfver måttan
djerfva ögon ingaf henne både intresse och afsky: afskyn kom nemligen
derifrån att figuren var insvept i en blå fris-kavaj, hvilken hade det
felet att helt och hållet störa hennes romantiska illusion.
"Men så förklara denna exempellösa oförskämdhet!"
"Förklaringen kommer nog rättnu!"
"Rättnu -- då var det icke mig han sökte?"
"Icke så alldeles."
"Min man då?"
"Ja!"
"Nå, har jag med det att göra?"
"Åh jo, något!"
"Ha", utbrast fru Ulgenie, som nu ihågkom den besökandes första
yttrande, "ha, här måste finnas en hemlighet -- ni sade ju att ni var
en annans man?"
"Just det, ja!"
"Och att ni hade rätt att söka min man hos mig?"
"Nå, det kan kallas att både stafva och lägga ihop!"
"Det vill säga ... åh, jag qväfs, jag qväfs ... att ni har en fordran
hos min man?"
"Nej, det är han som har en hos mig, och den skall jag ärligt betala
honom med både kapital och ränta."
"Ah, den barbaren, den hycklaren har varit mig otrogen?"
"Ja, i hjerta och tankar, det är visst. Men för öfrigt är min hustru
icke af det slaget, som behöfver skrika eller dra i klocksträngen: hon
håller sig i respekt utan så mycket väsen."
"Och tänker han, låga menniska, att icke jag gör det?"
"Jag vet icke hvad frun skulle göra, om hon såge en man så här dags
hoppa in genom fönstret och söka förleda henne till otro, mot löftet
att skaffa en gammal far ur arresten -- jag vet blott att frun icke
varit i någon farlighet."
"Det är då styrman Lönner?"
"Rätt gissadt!"
"Och för hans hustrus eländiga behag skulle min man..."
"Hvad för slag -- eländiga behag ... nå, icke skiner fyr'n der borta
mycket klar, men så pass vägleder han ändå att jag kan varsna att jag
har liksom en holländsk koff framför mig, och den så osmakligt tacklad
att jag heldre skulle sätta till hvarenda segelklut för att komma i lä
om den, än ta den under min konvoj."
"Jag förstår icke hans rotvälska, min gode man, men att han är en
okunnig och obildad varelse, det är klart, och jag befaller honom att
genast lemna mig!"
"Tvinga mig då att gå baklänges som min Magda gjorde med patron -- var
så god!"
"Vilde, som saknar all finkänslighet -- är det så man talar till ett
fruntimmer, till en förtvillad hustru, som gråter och rasar öfver sin
makes otro... O, den nedrige, den nedrige, jag skall förgöra honom med
min vrede!"
"Först kommer turen till mig!"
"Åhå, jag förstår... Nåväl, mitt ödes mått är fullbordadt -- må blod
flyta! Styrman Lönner vill duellera med honom?"
"Duellera -- hvad för något -- nej, bevars, den fason att göra upp
affärer lemnar jag åt förnämt folk ... jag har en annan fason att göra
upp mina!"
"Hvilken då?"
"Åh, den är enkel. Jag har tänkt att det icke kunde hända en man något
värre än att bli chikanerad i sin hustrus närvaro, och att det icke
fins någon värre chikan, till och med för en feg kruka, än att ... men
lika godt -- patron vet väl sjelf hvad han fruktar, efter han reser
bort hvarenda dag."
Fru Ulrique-Eugenie slog händerna tillsammans. Nu hade hon klaven till
mannens förändring.
"Och som", återtog Ragnar, "jag icke varit i stånd att träffa honom
under dagen, har jag kommit att på denna tid och detta ställe fordra
räkenskap."
Styrman Lönner hade ej förr talat ut, än tunga långsamma steg nalkades
från gången.
Lik en retad lurande tigrinna, med ögon som lyste af hämd, satt
patronessan uppe i sängen, insvept i en stor röd shal, hvars
scharlakansfärg kunde anses som blekhet mot det scharlakan, som brann
på hennes ansigte. Hon syntes färdig att springa på sitt rof.
Ragnar, som rest sig upp, stod orörlig som en staty. Han hade undan
sin kavaj framtagit, ej värja eller dolk, men en dagg af utsöktaste
"qualitet."
Utan att ana det omätliga oväder, som dragit sig tillsammans öfver hans
hufvud, kom patron Fabian in. Men då han i en enda blick varseblef sin
hustru i denna ställning och med dessa ögon samt den förfärlige
styrman Lönner, hämdens genius, inom sjelfva den äktenskapliga
helgedomen,
raglade han tillbaka mot dörren. Om ej benen nekat honom
all tjenst, skulle han hafva begifvit sig på flykten, men nu stod han
fastnaglad, slagen till jorden af tvenne blickar.
Och likväl var det nu, om någonsin, tid att spela Brutus.
Hvad var det väl som gaf denne sluge man anledning att vakna ur sin
dvala, om icke det besök, som Lucretia erhållit! Det är väl sant att
fru Ulgenie ej varit lika blottställd och att hon ej heller tycktes
vara beredd att liksom Lucretia offra sitt blod för att aftvå den skymf
hon lidit, men i alla fall syntes omständigheterna egnade att väcka
Brutus. Men Brutus blundade af alla krafter och skulle hafva betalt
hvad som helst för att _drömma_ den syn, som han såg.
"Fege förrädare, som brutit dina eder!" dundrade fru Ulgenie. "Du
gömmer dig, märker jag, liksom Adam gömde sig efter syndafallet -- men
stig fram ... den der Lucifers-figuren skall lära dig begripa att du ej
mera lefver i paradiset!"
"Styrman Lönner", stammade patronen, "jag är oskyldig, jag är en
olycklig man, och aldrig -- det svär jag -- aldrig har fru Magda..."
Vid detta ord spratt "Lucifers-figuren" till.
"Tyst, uttala icke namnet på en ärlig hustru -- hon behöfver icke något
urskuldande för att bli trodd af sin man. Men er hustru, nedrige mes,
hon behöfver veta hvad hon skall tro om er, och det skall hon nu få
veta af mig!"
I detsamma fattade styrman Lönner med ena handen ett kraftigt tag om
patronens arm och med den andra svängde han skeppsdaggen. Men då den
häpne rivalen icke ens bjöd till att försvara sig, då han jämrande och
ödmjuk bad om barmhertighet, släppte Ragnar genast sitt tag, och i det
han med någon förlägenhet öfver sin egen känsla vände sig till fru
Ulrique-Eugenie, sade han:
"Förbanna mig, är han icke så eländig, att jag likså gerna kunde ställa
mig och prygla upp en hare! Jag anser mig ha fått hämd nog, då jag
lemnar honom i fruns händer."
Och stoppande daggen tillbaka under kavajen, aflägsnade sig styrman
Lönner.

* * * * *
Men styrman Lönner hade orätt bedömt förhållandet, då han trodde
patronen hemfallen åt medusan bakom sparlakanet.
Just det omätliga öfvermåttet i den skymf han redan lidit, jemte
föreställningen om allt det förfärliga, som återstod, retade honom
till ett raseri, hvilket, då han såg sig ensam med sin hustru, tog ett
oväntadt utlopp... Brutus vaknade.
Han gjorde sig ej reda för annat än att han borde kufva tigrinnan innan
hon rusade på honom, och derföre var det han som i stället, med hotande
åtbörder och vilda blickar, rusade mot henne.
"O, du skamfulla qvinna, äktenskapsbryterska, tror du att jag låter
dåra mig af den komedi, som du uppgjort med din älskare? Jag skall
lemna dig öfvergifven i ditt hus, liksom jag utstött dig ur mitt
hjerta, och hela verlden skall lära känna dig sådan som jag nu gör det!"
"Fabian, Fabian, är du vansinnig!" Fru Ulrique-Eugenie blef rädd, men
tillika tjust -- detta var just en scen i hennes genre.
"Om jag blifvit vansinnig" -- (begripande sin fördel, stillade patronen
genast sin vredes åskor och ställde sig i en imponerande ställning
framför sin helt darrande hustru) -- "om jag det blifvit, hvems är
felet? Huru länge har jag ej blundat för dina snedsprång, hur mången
blodig tår har jag ej gjutit i tysthet, då jag sett dig uppmuntra dessa
efterhängsna snyltgäster, som hållit till godo vid mitt bord, medan de
kurtiserat min hustru!"
Fru Ulgenie, hastigt förvandlad från furie till ett menlöst lam,
bedyrade sig i de mest rörande ordalag oskyldig till hvarje brott, ja,
intill tanken på ett sådant.
Men ju ödmjukare hon blef, desto högre steg patronens mod, och
förundrande sig öfver att han ej förut uppfunnit denna utväg, spelade
han nu tyrann con amore och gjorde sin hustru så många olikartade
tillvitelser, att hon förkrossad sjönk till hans knän, bedjande honom
att hejda sin vrede, åtminstone tills det kunde ledas i bevis att
hon vore brottslig -- en nåd, den han slutligen beviljade henne,
hvarefter han, lik en förvekligad pascha, lät sig uppassas af sin
favorit-slafvinna, som slutligen erhöll den lyckan att gråtande insomna
vid sin paschas sida.
Hela revolutionen med nya regements-förändringen hade gått för sig på
mindre tid än en timma...
* * * * *
Solen stod högt på himlen, då patronessan vaknade.
I början hade hon svårt att fatta den dram, som under natten egt rum.
Men då allt blef klart, suckade hon djupt en bitter suck: hon hade
öfverlefvat sin tid, men med resignation underkastade hon sig att
blifva den lydande, sedan hon så länge varit den styrande.
Men bäst hon funderade på huru hon skulle befria sig från de grymma
anklagelser, som hennes man gjort henne, fick hon höra en röst, som
ömkligt framstammade:
"Töta Ultenie, dyra maka, kan ditt ömma hjerta låta beveka sig -- jag
har väl drömt att jag vågat förolämpa dig?"
"Åh, mjuka tjenarinna" -- (man kan ej tro med hvilken lysande snabbhet
patronessan ryckte åt sig sina redan till spillo gifna fördelar
alldeles liksom hon aldrig en sekund på allvar ansett dem förlorade) --
"åh, mjuka tjenarinna, jag tror att du sofvit ruset af dig nu!"
"Var jag då ... skulle jag hafva druckit? Jag kan likväl icke precist
erinra mig..."
"Din stackare, när erinrade du dig något, utom med mitt minne!"
Men det är onödigt att vi fortsätta denna scen.
Patron Fabians en-timmas-regering blef endast en stor fantasi, hvilken
medförde, hvad misslyckade revolutioner alltid medföra, tio gånger
svårare och mera tryckande pålagor än förut.


19.
Calle.

Vintern hade gått förbi. Den käcke styrman Lönner hade åter öfvergifvit
de sina och plöjde nu som bäst den salta böljan.
Hemma i dalen vaggade redan det späda gräset för vårvinden. Barnen läto
sina barkflottor löpa ut. Och i det lilla huset verkade hvar och en i
sin mån till det gemensamma bästa.
Men en var der, som ej kunde verka och som satt der så stillsam och
vänlig i sin vrå -- det var Calle.
Han hade varit sängliggande en tid under vintern, men nu satt han uppe
i fars länstol, den far afstått åt honom; och länstolen stod i vrån
mellan Magdas väfstol och väggen till fars kammare.
Så snart barnen ej voro ute, sutto de på golfvet omkring Calle, som
ännu kunde skära pipor, tackla upp deras båtar efter alla haverierna
och äfven, ehuru med låg röst, berätta någon vacker historia om näcken,
sjöfrun eller de förtrollade prinsessorna.
Äfven grannbarnen kommo att helsa på sin gamle vän och höra på hans
sista historier, och alla medhade sin lilla förning, den mödrarna gjort
i ordning åt Calle. Längre fram kommo också mödrarna sjelfva med _sina_
förningar i stora korgar, ty hvilken var det som ej Calle tjenat, till
hvilken hade han ej varit efterskickad och hvem hade ej älskat och
hållit honom kär -- hvem skulle någonsin ersätta honom hos barnen!
Man ordentligt vallfärdades till Calle, som alltid hade något vackert
och tacksamt ord att säga. Och ej heller var Calle känslolös för den
stoltheten att få skjuta alla "presentegåfvorna" till Magda.
"Ack, den som vore så afhållen!" sade Nanny mången gång, i det hon med
en lätt suck tänkte på den, hvilken lofvat att evigt hålla henne kär
och den hon ej kunde neka sig att tro på.
Huru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som
denna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela hennes
väsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet, utan var
flink, liflig, frisk och blomstrande -- den trånande liljan var förbytt
till en vacker ros.
Högligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de visst
icke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny var
förnuftigare än andra unga flickor.
Men Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra: "Ack, den
som vore så afhållen!" brukade han svara: "Du vet nog att det fins
den, som håller af dig också -- annars qvittrade du icke!"
Vid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade tillbaka:
"Du må icke säga så der, då någon hör det!"
Calle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela hemligheten, ty för
Calle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna omtala
den. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om någon mer än
hon trodde på Gottliebs löfte.
"Hvad menar du," slöt hon, "skall han komma igen?"
"Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta honom
tillbaka -- det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!"
"Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle -- nog får du se
midsommarssolen!" Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen
öfver den andra.
"Nej då -- jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha alltid
varit mina vänner."
Gamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i andliga
ämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt okonstladt
svarade:
"Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror på vår
herre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag icke vet mig ha
gjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är jag
icke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har
tid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i
himmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och
småbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att sitta
bredvid mig."
"Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle," svarade Magda, som nu
upptog ämnet: "du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket, då du
här på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf."
"Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i hågen
att jag det tror."
"Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!"
Calle log -- och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars
randning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort ett
parti på en tafla.

"Menar du", svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern
gått bort, "menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst
märke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske
är riktigt passligt -- jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag
vet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om
Ragnar bure någon afvoghet mot mig."
"Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en redlig
bror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som jag,
men han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han
reste..."
"Hvad sade han då?"
"Magda lilla, sa' han, svik aldrig Calle -- han är en ärlig och from
själ, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den som med
ord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke förnärma
honom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom, ty det är han
värd. Och detta, tillade han, kan du säga honom, om han någon gäng
skulle känna sig beklämd för min skull."
"Sa han hvart ord?"
"Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!"
"Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej heller
göra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe."
"Jag sviker dig aldrig!"
"Och när det lider åt det sista", återtog han med lägre röst, "skall
du alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta i
hufvudgärden ... och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller
mig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill
slutet ... och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen
mina ögon och läsa en vacker psalm öfver mig?"
På dessa Calles rörande böner, hvilka ännu mer förhöjdes genom den
blyga kärleken i hans blick, svarade Magda trofast och med tårar:
"Var lugn, min Calle -- jag lofvar dig att ingen annan än jag skall
röra dig!"
Calle log. Han var nu så lycksalig, att ingen menniska, den der eger
hopp om ett helt lif af fröjd och njutning, kunde vara sällare vid
tanken på detta lif, än Calle vid tanken på sin död, hvilken skulle
medföra alla dessa ytterligare bevis på Magdas ömhet för honom...
* * * * *
Den första syrenen, som slog ut, lade Magda i Calles hand, medan han
ännu kunde fröjda sig åt dess doft -- den sista lade hon på hans graf.


20.
Syskonen. Slutet.

Länge efter Calles bortgång hängde en tung dimma öfver eller, rättare,
inom det lilla huset i dalen.
Lyckligtvis kom styrman Ragnar denna höst hem långt tidigare än
vanligt, och rosorna på Calles graf hade ännu icke vissnat, då Magda
med en känsla af djup andakt förde sin man till broderns hvilorum.
"Sof i frid, stackars gosse!" sade Ragnar, aftorkande en tår. "Vår
Herre såg hvad dig bäst var... Men nu får du icke sörja honom för
mycket, Magda lilla, annars kan du ej med ett fullt hjerta glädja dig
åt den nyhet, som jag hemför!"
"Hvad är då det för en?"
"Kapten Hansson, hvilken (jemnt så länge som jag nu varit styrman) fört
briggen Sara Christina, har på sednare tiderna och särdeles under sista
resan känt sig så försvagad till helsan, att han icke vidare går till
sjös."
"Nå, icke var det så kärt -- han har varit dig en kapten, som du kanske
aldrig får maken till."
"Jag får icke mera någon kapten: jag blir nu sjelf kapten -- redaren
har gjort mig anbud på att föra fartyget!"
"Hvad i herrans frid säger du -- men det är ju alldeles omöjligt?"
"Det blir nog möjligt, skall du se, ty min gamle kapten har så
rekommenderat mig, att herr Lund, för att lätta alla svårigheter för
mig, förskotterar mig hvad jag behöfver till att ta skepparexamen; och
så fort jul är öfver -- till dess läser jag hemma -- reser jag, och så
blir du hustru till en kapten och far nästa vår till Göteborg med Nanny
och lille Konrad och välsignar skutan, innan jag ger mig ut."
Magda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck var
brinnande -- en sådan höjd af lycka var nästan för stor. Ragnar tog
henne stilla i famn.
"Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli så
högtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som alltid
satte din fröjd öfver sin egen."
"Tack, tack för det!" sade Magda, torkande glädjetårarne från sina
ögon. "Nå, nu vet jag," tillade hon, "hvarför jag i år hittat så många
lyckoblad... Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten -- och lika
kär håller du mig alltid?"
"Nu och evigt, min Magda... Och hatt skall du ha, så fin som
någon ... och kasimirs-shal ... och svart levantins-klädning -- det
vill jag lofva!"
"Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för far och
Nanny!"
Och fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.
* * * * *
Några dagar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit kungjord
inom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och uppgjorde sina
framtidsplaner.
"Så skiftar Herren glädjen och sorgen!" sade slutligen den gamle. "I
höstas ett år se'n såg det annorlunda ut för oss."
"Har jag då glömt det -- nej, om jag lefde i hundra år, kunde jag icke
glömma den dagen, -- då far lemnade oss, och lika litet den dagen, då
den hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka... I år skickar Ragnar
honom resten af pengarna."
"Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och kärlek...
Han kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det, ty det var
icke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som hon ändå..."
Gubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån backen:
det var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.
"Nej, hvad nu?" ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och
derifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel.
"Nå, det är visst, att när en talar om..."
"... hin onde, så är han i förstun!" inföll Gottlieb, i det han med
sitt samma glada och hurtiga ansigte inträdde och räckte ena handen åt
gubben och den andra åt Magda.
"Välkommen, välkommen, herr Gottlieb!" utbrast den gamle, och hans
blick erhöll en ovanlig glans. "Just i dag skulle Ragnar ha skrifvit,
och som jag nyss sade till Magda, en del af skulden kunna vi väl
afbörda, men aldrig i lifvet förmå vi afbörda den andra."
"Nog om det, min gode fader Lönner -- jag hade kanske också min
egennytta, då jag så gerna tjenade den lilla familjen i dalen... Men,
ursäkta, kvar är Nanny?"
"Hon är ute och fiskar med Ragnar och lille Konrad", inföll Magda, som
redan slängt kaffepannan på elden, "och det dröjer icke länge innan vi
ha dem här."
"Aha, är styrman Lönner hemma -- så mycket roligare: då får jag göra
hans bekantskap."
"_Kapten_ i vår, herr Gottlieb!"
"_Krono-befallningsman_, om fru Lönner behagar!"
"Hvad -- allaredan?"
"Ja, för hela åtta dagar se'n. Men min rätta lycka kommer ej heller
förrän med våren, då jag ärnar skaffa mig min egen lilla hushållning."
"Håhå -- kanske också någon, som hushållar?" "Det kunde väl hända det!"
Vid dessa ord kastade Magda en förstulen blick på far, som besvarade
den. Men Gottlieb afbröt ämnet och talade i stället om saknaden af den
beskedlige Calle, hvars bortgång han redan erfarit.
Under den halftimma, som härefter förflöt, visade den unge gästen nog
mycken otålighet. Han gick jemt att titta i fönstret och såg ej huru
Magda och far småmyste bakom honom.
Slutligen syntes båten -- och nu ilade han nedåt stranden. Det var
verkligen de båda syskonen som återkommo.
Och liksom en gemensam sympati inom hela familjen i dag fört allas
tankar åt samma håll, så hade äfven Ragnars och Nannys samtal hvälft
sig kring den unge hjelparen i nöden, Nannys vän... Och så fint hade
Ragnar pröfvat tillståndet i systerns hjerta, att han fått veta nästan
lika mycket som Calle en gång fick veta. Men huru mycket Ragnar än
ville likna Calle i god tro, kände han sig dock icke ega mod att säga
systern något mera tröstande än det, att den omständigheten att han nu
blifvit kapten kanhända kunde jemka det ena med det andra, samt att han
ville göra allt i verlden för att se Nanny lycklig.
"Åh, jag vet nog det!" hade Nanny svarat ... "Men det är bara på ett
sätt jag kan bli det." Efter dessa ord tystnade båda, och under tystnad
nalkades de hemmet.
I sin ifver hade Gottlieb så när sprungit ut i viken, der Ragnar
på hemfärden drog upp sitt nät. Men den förtjusta häpnad, som vår
unge befallningsman erfor, då han fick se Nanny i sina nu så täckt
utvecklade behag, tvingade honom likväl att ett par ögonblick njuta af
hennes åsyn, innan han väckte henne ur den ljufva tankfullhet, hvari
hon syntes försänkt, der hon satt hvilande på åran.
Men Nanny -- hvad skola vi säga om henne, då hon igenkände Gottlieb?
Ragnars närvaro tillslöt hennes blyga läppar, men hennes
glädjesprittande rörelse, hennes rodnande kind, hennes glänsande ögon
talade tillräckligt...
* * * * *
Vi taga nu ett hopp öfver Ragnars och Gottliebs förslå möte, hvilket
snarare liknade tvenne bröders än tvenne obekantas; likaledes överhoppa
vi första timman af den gemensamma glädjen och kasta blott en sista
blick på källan, hvilken ännu hade en liten grön fläck för de tvenne
älskande, som der sökte sig en plats att utbyta den enskilta.
"Ser du, min lilla najad, att jag kom tillbaka, ser du att jag har ett
ärligt sinne och ett troget hjerta ... och låt mig nu veta, om det är
för mig som du blifvit så vacker -- sa vacker, att jag blir mer än
högmodig öfver min lilla hustru!"
"Hustru -- skulle det då vara riktigt allvarsamt?"
"Allvarsamt skall det på intet sätt bli: vi komma öfverens om att ta
allting lätt, ty om vi också gifta oss på, såsom ordspråket säger,
en koja och ett hjerta, så äro vi ändå ingendera obekanta med kojans
verklighet."
"Det är sant!" sade Nanny leende och ännu mer förskönad af sällheten.
"Och nu är jag då..."
"... fästmö!" inföll Gottlieb, i det han jublande slöt henne i sin famn.
Och hvilken jubelfest blef ej hela denna afton i det lilla röda huset!
* * * * *
Då nyheten om Gottliebs förlofning kom till Almvik, spådde patronessan
att det skulle blifva "bara eländet af alltsammans". Patron Fabian, som
i hemlighet understödde Gottlieb, spådde; men längre fram, då det unga
parets såväl ekonomiska som äktenskapliga lycka stadgat sig, vågade
han någon gång påpeka att det fans män, som kunde vara ganska lyckliga
med en fattig hustru. "Men det", svarade patronessan med eftertryck,
"är intet skäl för en fattig man att ej veta skatta den lycka, som
tillfallit honom i en rik hustru!"