Familjen i dalen: Berättelse - 3

herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke
gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på
andra sidan, gå ut."
Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en
ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle
bli mycket sämre.
"Stackars liten, du är så öm om mig -- jag vill heller icke försöka
någon promenad ... tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas
vid!"
Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina
tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning
efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att
hemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte
sig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.
Gubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde
hafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.
"Nå", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget.
hvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende,
"nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar
hem?"
"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!"
"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon
fröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med
det som är vackert."
"Jag tror nog", svarade Nanny under en lätt förvirring, "att jag också,
hvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite
vackert, men jag ville väl ha!"
"Se, det roar mig att höra -- jag har just varit ledsen för dig ibland,
då jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din
ålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt
se'n barndomen."
"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar
fattig?"
"Vacker -- hur kom du att tänka derpå?"
"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få
behålla sin ärlighet."
"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det -- och hon, som så
gerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful."
"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak."
"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far,
sina bröder och alla, som se henne ... för sig sjelf först och främst!
Det är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig,
leder till mer godt än ondt."
"Men när är den icke oskyldig?"
"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och
begäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga
och arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att
uteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten
förströelse... Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!"
Nanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke
heller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes
förändring?"
"Till midsommar", återtog den gamle, "får du väl ha den gula
silkes-shalen efter din mor!"
Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och
hon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas,
som anar en kommande triumf.
"Pris ske gud", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne.
"för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit
mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka
vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som
rikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter
kanske aldrig så som den fattige."
Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina
egna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska
efter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här...
Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade
hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än
det, att hon i går skulle haft så lätt att säga:
"Pappa, jag springer nedåt ängen lite"... Men i dag kunde detta icke
sägas.
"Du sitter med hatten på, ser jag -- ärnar du dig ut, min flicka?"
frågade sent omsider fadern.
"Jag har icke varit utom dörren i dag!"
"Så gå då, spring, roa dig -- arma lilla kräk, du har så litet att roa
dig åt!"
Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda
bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder
passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon
hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och -- såsom
hon plägade uttrycka sig -- utan någon like. Det vissa är att den
sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin
dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om
förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada
och smärta.
Sådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och
arbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd,
vare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare -- det
högsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka
för henne -- fölle på henns lott...
Begagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som
en fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna
sitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en
lycklig utgång.
Emellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid
källan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var
att hon icke omnämt hela mötet -- ja, något så underligt hade aldrig
händt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både
pappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.


6.
En öfverenskommelse.

"Nå, var det icke det jag tänkte!" utbrast vår hjeltinna, när hon fann
platsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i
källan.
Aldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och
söndags-förklädet -- det hon, under hela den tid hon språkat med Magda
och pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon
kommit ett stycke ifrån huset -- det lönade visst mödan att ha tagit
fram det ur dragkistan!
Hon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla
silkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma
lifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.
Med glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen --
blåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som
lät ganska bra -- om icke egaren af renseln.
"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så
trefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och
se åt om du icke också i afton badade dina små fötter."
"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag..."
Hon afbröt rodnande.
"Huru nu: en najad -- du vet då något om najaderna, du mitt barn?"
"Ja, och om dryaderna också!" svarade Nanny nickande och för första
gången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom
gamle pappa brydde sig om.
"Du förvånar mig -- du har då läst ... låt höra?"
"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en
liten."
"Hm hm", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, "det der är
ju alldeles förundransvärdt... Men så berätta mig då hvad du läst!"
"Bryr herrn sig om det?"
"Det hör du väl ... kors, för tusan, mamsell Nanny skulle jag säga. Nå,
mademoiselle, låt oss sätta oss ner ... den här gräsmattan är ganska
mjuk. Jag vill anställa en liten examen."
"Men jag svarar icke, om herrn kallar mig mamsell -- jag tycker att vi
bli så främmande då."
"Nå, då skall jag nog akta mig för det... Men låt oss nu komma till
början..."
"... med hvad jag kan?"
"Alldeles det... Men hvarför sätter du dig så långt bort?"
"Åh, det är väl icke så fasligt långt heller!"
"Det bevisar att du åtminstone icke kan räkna, min gudinna! Låt höra,
hur många alnar är det emellan dig och mig nu?"
"Tre, tänker jag!"
"Stackars liten, du har ju ännu icke hunnit ens till addition! Men jag
skall bli din lärare."
"Nå, hur skall det gå till?"
"Så här" ... den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen
löst virade svarta silkesduken ... "denne utgör ett bestämdt
alnmått... Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar
ifrån dig, så..."
"Hvad så?"
"... stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar."
Aldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.
Hon var ej van att skratta -- icke derför att ej Magda, Ragnar och
Calle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem
sjelfva till högljudd munterhet -- men Nanny, som aldrig haft lust
för glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske
nu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade
från hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten,
sjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade
räkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.
"Se så", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, "nu
kan jag åtminstone nå dig!"
"Men", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, "det
vill jag icke!"
"Vill du icke?"
"Nej!"
"Kors, så bestämd du är!"
"Herrn tänkte ju höra hvad jag läst?"
"Det var så rätt det... Nå, icke behöfver du väl gömma handen så der
under förklädet: jag skall ej försöka att ta den, om du ej frivilligt
räcker mig den."
Nanny smålog och lät de små hvita händerna åter krypa fram, hvarefter
hon lade dem i kors öfver knät.
"Först och främst då, mitt barn -- du kan börja vid första början!"
"Då jag var helt liten, köpte pappa små historieböcker med kopparstick
åt mig, och under det jag läste, förklarade han alltsammans. Sedan, när
jag blef lite mer för mig kommen..."
"Nå, hvad blef det då af?"
"Jo, då kom katchesen, som jag just aldrig tyckte mycket om, och
derefter bibeln, som jag mycket älskar och gerna läser: Nya testamentet
är min bästa glädje. Pappa uttyder det, som jag icke förstår. Och
sedan, när jag blir ensam, gråter jag när jag går igenom vissa ställen
-- men det är ingen sorg i tårarna: jag tänker endast på..."
"På hvad?"
"Jag vet icke om jag bör säga det?"
"Visst bör du det -- jag är ju din
vän!"
"Nå, så skall jag väl nämna det... Jag tänker på om jag haft den lyckan
att lefva i den tiden: kanske hade jag då varit en bland de heliga
qvinnorna."
"Jo, ser man på, du är minsann icke så lite äregirig du -- kanhända
ville du ha varit sjelfva jungfru Maria?"
"Åh!"
Nanny vände rodnande bort ansigtet: det smärtade henne att det låg ett
gyckel i den unge mannens fråga.
"Nå, mitt barn, låt oss då hoppa öfver dina helgontankar och dina
fromma önskningar, som verkligen äro mycket olika andra unga flickors,
och låt oss komma vidare!"
"Pappa lät mig efter hand läsa historia, geografi på kartor och något
naturalhistoria, och så skänkte han mig slutligen en bok om den gamla
gudaläran, med hvilken jag ännu roar mig på lediga stunder."
"Gudbevars, du är ju en helt bildad flicka på det sättet... Du skrifver
väl äfven?"
"Det förstås, och ritar lite också."
"Nej, nu blir jag riktigt bekymrad för dig, mamsell Nanny!"
"Hur så?"
"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med
allt det der här i din dal."
"På det har jag också tänkt!" svarade Nanny suckande.
"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket --
jag måste förvissa mig om den saken."
Gottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och
tvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra
reda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt
öfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än
hon.
"Men hvarifrån har då din far, som -- efter hvad du nämde i går, då du
visade mig vägen -- bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid
och födt sig med en ringa handel ... hvarifrån har han sjelf fått sin
bildning?"
"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom -- men den historien är
så smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden
hade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han
skulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som
ändrade alltsammans."
"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far -- tror du att
han tar väl emot en sådan här ung främling?"
"Ja, helt visst, och Magda också!"
"Din svägerska -- nå godt, jag kommer en af dagarna... Men hör på..."
"Jag hör nog!"
"Eftersom olyckan redan skett..."
"Hvilken olycka?"
"Kors, den, förstås, att du vet jemt tie gånger så mycket som du
behöfde veta, så ser jag icke att det skadade, om du ännu ytterligare
finge lite mera kunskap."
"Hvem skulle ge mig den?"
"Jag, naturligtvis -- det faller mig något in."
I Nannys ögon syntes ett frågtecken.
"Du kunde bilda dig ett litet oberoende i framtiden genom att hålla en
skola."
"Åh, min gud, jag önskar ingenting bättre -- då behöfde jag aldrig
tänka på att ... att..."
"... gifta dig -- menar du?"
"Ja, just det tänkte jag."
"Och deri tänkte du rätt klokt, tror jag."
"Tycker herrn det?"
"Ja, ty uppriktigt sagdt, hvem skulle du gifta dig med?"
"Icke vet jag. Sockneskräddarn har redan lagt sitt ord hos Magda."
"Sockneskräddarn -- aj aj!"
"Och skut-skeppare Larsson bjöd Ragnar i våras två tunnor råg för hans
röst."
"Två tunnor råg i handsöl -- och din bror svarade?"
"Åh, Ragnar är icke att leka med! 'Vill du köpa syster min kontant',
sa' han, 'så får du vända dig till henne sjelf: hon har icke gett mig i
kommission att ackordera bort henne'."
"Således två friare?"
"Klockarn, en gammal enkling, är den tredje. Han är liksom lite
förmögen, och derför har han vändt sig till pappa sjelf."
"Men utan framgång?"
"Det förstås -- pappa sade att jag var bara barnet."
"Och sjelf har du ej böjelse för någondera?"
"Jag har mer böjelse att kasta mig i Venern än gifta mig med en af dem."
"Således återkomma vi till skolan. Den kan ge dig en liten god inkomst
och är det enda sätt, hvarpå det blir dig möjligt att göra dig dina
kunskaper till nytta."
"Herrn har så rätt: det blir det enda för mig."
"Jag fruktar det, min lilla Nanny, ty någon friare, som passar dig,
hittar visst icke vägen hit... Men nu har du åtminstone fått en vän."
"Gudskelof, jag är väl förnöjd dermed!"
"Jag också... Men det är nödigt att vi komma öfverens om en sak!"
"Hvilken då?"
"... att vi icke bli kära i hvarandra!"
"Åh, icke har det någon nöd med det!"
"Det vete knäfveln -- du har dina små behag, mademoiselle Nanny, utom
det att du är en ganska vacker flicka."
"Herrn är också vacker, men jag märker icke att ... att..."
"... att det käns som om du ville bli kär i mig? Nå, på min ära, så
mycket bättre, ty, ser du, jag är ungefär lika fattig som du."
"Herrn?"
"Jojo, så står det till, min gudinna! Hela min utsigt är för närvarande
att bli biträde på min fars fogdekontor -- det vill icke säga mycket
det."
"Nej, det är sant. Herrn får väl derföre endast bli kär i en rik
flicka."
"Åtminstone skall jag bjuda till att se mig före... Men sedan nu den
här värsta punkten blifvit uppgjord -- den är ju riktigt uppgjord?"
"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och
jag en skola!"
"Det är bra... Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här
på aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig
bekant med våra skalder. Och ifall du har röst..."
"Jo, något litet ... god, säger klockarn."
"Låt mig höra!"
"I morgon! Jag är för blyg nu."
"Det brukas icke att vara blyg för sin vän -- helt annat, om jag vore
din älskare."
Utan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes
harmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i
ynglingens hjerta.
"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl
kunde spela lite gitarr -- jag kan det något, och jag skall ta med mig
en från herrgården."
"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?"
"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått -- det behöfs nog;
och då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän."
"För att aldrig ha ledsamt -- hvad herrn är god!"
"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre -- du förstår väl
att när man är vänner, så..."
"Tack, herr Gottlieb -- hvillket vackert namn... Men nu blir det sent
på qvällen..."
Nanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp
och gaf till afsked handen åt den unge mannen.


7.
Jagten.

Följande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd
öfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården -- man torde erinra sig
att en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var
frånvarande -- således något före den tid, då Calle, smågnolande på en
visa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken,
hade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att
det var hans jagtdag.
Sömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka
beqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och
fågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik
obenägenhet kunde ingifva:
"Dyra Ulgenie!"
Men Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm
känslans lockande toner.
"Fabian", sade hon och gaf honom en knuff i sidan, "du somnar ju
igen... Se så, geschvindt nu! Jag har låtit sätta jagtstöflarna i
ordning, och på stolen der ligger jagtklädningen -- jag vet att jag
låtit göra den sådan att du icke förkyler dig."
"Ljufva, töta Ultenie!"
Den älskvärda makan lyssnade småleende, och derest icke de trenne
smekorden blifvit uttalade midt i en olycksalig gäspning, kan ingen
veta huruvida detta kapitel fått någon fortsättning. Men gäspningar
hafva aldrig varit upptagna i kärlekens ordbok, och derföre måste den
äkta mannen, efter några ytterligare preludier, resa på sig för att
gå till det manliga värf, som hans maka föreskrifvit.
"Glöm icke att väcka Gottlieb!" förmanade hon. "Han skall också lära
sig att bli skicklig i manliga idrotter."
"Ja, min vän, ja!" svarade patronen, under det han svettande iklädde
sig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit
förfärdiga.
Men väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin unge
slägting den signal, hvarom de aftonen förut öfverenskommit. Herr
Fabian hade såsom man snart får se -- sina "randiga" skäl att icke
skaffa sig sällskap under de nimrodska öfningarna.
Såsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin tur
en skaffare åt sig, hviken alltid erhöll en vink om dagen och stunden,
då patron Fabians öde tvingade honom att träda fötterna i de stora
jagtstöflarna...
Vi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke
pustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till
en viss plats i skogen. Vi se honom vidare, dit anländ, börja speja
omkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den
fortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt
derefter återtaga sin värdighet, i det han -- med en uppsyn, som ej
skulle hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med
slafvarne -- vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till
hvilken han i hård ton sade: "Din usling, du låter mig vänta!"
Ödmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig,
framräckte "skaffaren" ett par harar och tvenne rapphöns -- en ovanligt
rik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma
emottagande i hemmet.
Patron Fabian kastade till sitt biträde några "hackor", och så snart
den sist uppträdande personen i denna korta scen begifvit sig af, lade
sig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt
byte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans
Ulgenie uppväckt honom.
"I skogen och på sjön har jag lefvat
Mången dag!
Ho ho ho,
Hå hå hå,
Det är så konstigt i verlden!"
Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och
allt emellanåt återtog han den sista raden:
"Det är så konstigt i verlden!"
Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett
springande in i skogen och höra på skogens sång.
Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans
bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla
jättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i
kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för
någon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort -- han kom ju
aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han
blott följde sin lust.
Och så gjorde han äfven nu.
Men han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom
att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga
öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande
vildbrådet der bredvid.
Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla
patronen -- hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han
patronen af instinkt.
Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: "Ack, den som endast
kunde få en hare eller orre -- men allt skall till herrgården!"
Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt
framåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.
Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i
barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått
det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket
i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen
vilja, upprepade:
"_Sjunde budet_: Du skall icke stjäla!"
Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom -- äfven det
tionde kom att sätta honom myror i hufvudet.
"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller
tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna..."
Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han
sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl
kunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in
i hans hufvud.
"Kors", sade han, "det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!"
och som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad
han vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af
sina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som
han hittat.
Och rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat
bort -- "ej heller något hvad honom tillhörer" -- sträckte han sig nu
helt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som
lågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.
Medan manövern verkställdes, stod patronens skaffare -- som ej långt
aflägsnat sig -- tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller
hjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom
innerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i
vägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven -- icke skulle väl
ändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren)
kunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.
Calle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne
genom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde
han sig icke om att han blef sedd.
Och nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.
Men här mötte honom det svåraste.
* * * * *
Magda, som befann sig ensam utanför huset, råkade i riktig förtjusning
vid åsynen af vildbrådet. Hennes första fråga var dock naturligtvis
den, hvar Calle hade fått det.
"Är det icke nog att det är här?" invände Calle, der han stod och
vände hatten mellan händerna.
"Jesus -- du har väl icke kommit åt det på orätt väg heller?"
"Nej, jag gick vägen gerad fram!"
"Du får icke vara illmarig, Calle lille, utan ge mig vackert besked nu!"
"Icke skall du beskylla mig för att vara illmarig!"
"Nej, det kom bara så förfluget -- jag vet nog att du är en rar gosse,
och om du håller af mig..."
"Jo, något!"
"... så säger du hvem som gett dig allt det der, eller om du lofvat att
arbeta för det, eller..."
"Jag har allaredan arbetat för det!" svarade Calle skrattande...
"Men nu får jag springa min väg, annars kommer jag för sent till
Sunnangården."
Och härmed började Calle lägga i väg med sina långa ben.
"Calle, Calle, ännu ett ord ... vänta då, Calle!"
"Jag försinkar mig"... Han stannade likväl.
"Säg baraste om du fått vildbrådet ärligt?"
Calle, förlitande sig på tionde budordet, der harar och rapphöns ej
voro upptagna, svarade listigt nog:
"Om du tviflar på min ärlighet, så skall jag lägga fram katchesen --
tror du på den?"
"Och är det då riktigt säkert att du icke gjort något, som der är
förbjudet?"
"Ja, det är ganska säkert!"
"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!"
"Beskedlige -- jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?"
"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig."
Calle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än
på ena, än på andra foten -- det var så hans lag, när han blef riktigt
upprymd.
"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand --
det vore något roligt det!"
"Åh, Calle är min egen gosse!" Och medan Magda pratade, redde hon ut
garnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.
"Hör", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd,
"skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort
mig?"
Det låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna
fråga, att Magda helt bevekt svarade:
"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att
någon har dig så kär som jag."
"Tackar aldra mjukast!" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop
i marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. "Magda
skall icke ha sagt sådana ord för intet -- jag är Magdas gårdvard, och
det vill jag vara till min död!"
Efter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med
verkliga lunkentus-steg.
"Stackarn har så innerligt godt hjerta!" mumlade Magda, medan hon,
utan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta,
fortfor att reda sitt garn.
Derefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart
omgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje
sletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en
godhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl
hemmastadd i husmoderns bästa konst.


8.
Jägaren i skogen och vid hemkomsten.

Vi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit
uppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker
sig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet,
mekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.
Troende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej
att handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med