Familjen i dalen: Berättelse - 4

hela kroppen makligt framåt, men -- underbara slump -- finner ändå icke
sina harar.
Nu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen
ur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan
tvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon
hemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar
eller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.
Ännu besluten -- patron Fabian är en man af upplysning -- att icke
tro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla
håll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i
trädtopparna ... förgäfves, oupphörligt förgäfves.
Han säger härunder för sig sjelf:
"Det är obegripligt ... det är otroligt ... omöjligt kunna de vara
borta -- men hvar fan äro de då?"
Skogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och
busksnåren.
Vår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka
kläder, att känna den ena rysningen efter den andra.
Att komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under
vanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa
sig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan,
kunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat
uraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.
Midt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det
ödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.
"Mina harar", skrek patronen i raseri, "mina rapphöns, din kanalje?"
"Tänker patron att jag tagit dem?"
"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du
fått din betalning?"
"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min
väg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det
kunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?"
"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär -- har någon vågat
stjäla det?"
"Det torde inte vara så utan det!"
"Hvem -- fort ... svara!"
Men skaffaren svarade endast med ett långt utdraget: "nå-nå!"
"Kan du bevisa hvad du sagt?"
"Jag kan svära på det, om så fordras -- jag har bara uppehållit mig
här för den orsaks skull att patron, när han vaknade, måtte få reda på
saken."
"Du är en beskedlig gosse... Nå, säg nu hvilken djefvul som varit i
skogen och gjort detta rofferi?"
"Vill patron utan prut veta det, så hoppas jag att patron inte heller
prutar!" yttrade skaffaren, som tyckte att denna lilla ordlek lämpade
sig rätt väl.
"Ja ja, jag prutar icke!" Patron Fabian tog upp sin plånbok och slängde
en hel riksdalerssedel åt sin kommissionär.
"Calle -- fanten nere i dalen -- knep hela tutten."
"Huru ... den der räkeln, gamle Lönners son?"
"Ackurat!"
"Är du säker att du icke sett miste?"
"Ja, som att jag lefver!"
"Godt!" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger
efter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre
och högre i belåtenhet.
Och visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva
skänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke
blott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med
den fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen,
hvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll
tjufven eller tog det tillbaka.
Skaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres
uppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att
patronen ens gaf akt derpå.
* * * * *
Man kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på
sig, då hennes kärälsklige man hemkom.
Från sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd
att vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:
"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga
Goftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min
slägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill
kommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig... Men
hvad nu -- skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle
ha till middagen?"
"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått
ömsa kläder -- jag har så farit omkring i öster och vester att jag
knappt kan dra andan."
"Hvar har du vildtet?"
"Puh ... puh ... jag orkar icke tala!" Och dermed kilade patron Fabian
förbi fönstret och upp till sig.
Men den lisan var kort.
Fru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades
till en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet,
som hon _sjelf_ skulle halva ätit till middagen -- den känsliga Ulgenie
var en smula gurmand -- blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande
af trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt
sömnen.
"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det ... ja, om jag visste
det ... så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes ...
jo, du är en man du -- vill du låna din hustrus kjortlar ... somna
på jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek ... tvi, sådana
karlar... Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?"
"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det -- jag kan
ju icke ana hvad som passerar under min sömn."
"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid... Men se
der kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han
låter icke stjäla bort sitt -- galanta gossen!"
Och fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den
moderligaste vänlighet emottaga sin systerson.
"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag... Men
kom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel
filbunke!"
"Kära moster, låt mjölken följa med -- jag känner mig i stånd att
expediera alltsammans, bunken inberäknad!"
"Så expediera då alltsammans, min söte gosse ... sedan skall du få
följa med mig på min blekbacke och se på mitt lärft -- vi skola välja
ut ett stycke ... begriper du något?"
"Aldrig ett ord -- det är ju ett helt mysterium -- men jag begriper
desto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en
moster med mera älskvärda egenskaper!"
"Din smickrare -- det är väl att du är min systerson, eljest kunde
Fabian bli jaloux!"
"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att
det är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!"
Efter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde
vänta sig ett ganska angenämt husligt lif.
Och snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.
Hvad kunde han icke allt, den gossen!
Utan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde
roa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de
"charmantaste" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke.
Vidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest
himmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon
smäktande suckade da capo. Vidare sjöng han -- den oförliknelige
systersonen -- till gitarren icke blott "jänta och jag", utan äfven
moster Ulrikas älsklingssång: "Uppå fältets gröna parker, i de dystra
bergens vrår". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde
mäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.
Kortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det
stannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket,
derest icke...
Stackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för
att i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att
denna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?
O, öde, alltid lägger du dig i allting -- det är såsom den bibliske
konungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen...
Men tror väl någon att patron Fabian -- der han, öfvergifven af sin
hustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva --
kände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa
vårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst
framför sin Ulgenies närvaro denna stund.
Icke att detta härledde sig från bannorna -- nej, nej, af en helt
annan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var
samvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det
ock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.
Efter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru
Ulrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:
"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie -- jag rider
ditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag."
"Nå, det var bra... Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna --
de ha minst sina två tunnor guld hvardera."
Vid detta förslag mörknade patronens ansigte.
Men förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb
erhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:
"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!"
Han hade ej lust att försumma sin första lektion i dalen!
"Aktningsvärde pojke, som icke för nöjet förgäter dina pligter --
bevare mig att inleda dig i frestelse... Och du, Fabian, kom och kyss
mig: din Ulgenie har icke längre hjerta att neka dig vara lycklig!"


9.
Köpet.

"Så för innerligt roligt att far kan komma ut och sitta i gröngräset!"
Det var Magda som sade dessa ord, i det hon vänligt räckte gubben
käppen och hatten, medan Nanny stoppade och tände pipan.
Att se de begge unga qvinnorna med en så osökt ömhet sysselsätta sig
kring den gamle, var en vacker syn. Ragnar hade rätt: hans bön förutan
täflade de om att på allt upptänkligt sätt vårda och muntra den af dem
alla vördade husfadern.
"Se så, mina döttrar ... tack skall ni ha... Jag är glad, liksom jag
blifvit barn på nytt, för det att gikten lemnat mig rast i dag... Gif
mig armen, Nanny!"
"Hvart skall du nu styra hän med far?" frågade Magda, i det hon följde
dem ut på förstuqvisten.
"Åh, jag tänker, att sedan vi gått omkring lite, sätta vi oss nervid
källan -- der plär far tycka om att vara."
"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i
för honom?"
Nanny rodnade -- hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida
högre nöje.
Hon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge
främlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest
fasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en
nykomling.
Och nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om
denna bekantskap.
Hundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: "Nå
kors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat
en beskedlig ung herre nere i dalen!" Detta meddelande hann likväl icke
längre än på läpparna, icke öfver dem.
Men nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och
dessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke
var angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt
tillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin
skola.
Hon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:
I dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för
sig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur --
en hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en
sådan åt så mycket ... hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle
nog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den
beskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor
samt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva
den, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far
och Magda... Detta, förstås, gällde sommaren -- vinterns onsdags- och
lördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.
Ack, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i
denna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då
hon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna
kammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda
minne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde
vederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till
denna vederqvickelse!
Vi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin
bekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och
undran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig
att förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten
och gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt
naturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika
lifvade för bekantskapens fortsättning.
* * * * *
På sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de
äldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda
tjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under
det hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan "lillen", som
residerade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de
andra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor,
der barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen
blifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna
och dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.
Under tiden satt ungmor -- hvilket ofta var fallet -- ensam i salen och
smällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.
Medan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den
tid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade
skön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en
liten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.
Som Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade
hans visa icke blifvit gammalmodig -- och aldra roligast var det att
sjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet
fritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar
skulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han
kunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till
Göteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.

Vid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor
beställsamhet råda bland manskapet.
"Kors, du", säger den ene till den andre, "sådan hygglig menniska
kapten har till fru!"
"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten" -- (alltid
kapten, förstås) -- "kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig
ögonen ifrån henne ... och så vänligt hon ser på honom igen ... det är
lyckosamt att vara gift på det viset!"
Just under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och
derjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan --
och straxt derefter gled dörren långsamt upp.
"Jesus", ropade Magda till, "hvad vill patron här?"
"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner -- jag hoppas att hela saken
skall kunna ställas till rätta ... derföre kom jag sjelf hit. Jag är
icke den som vill skada min nästa."
"Hvad för en sak, hvad för en skada?" utbrast Magda i det hon af
bestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af
väfstolen.
Patronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en
försigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.
"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta
något -- ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord
med något ondt ... men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för
sina närmaste!"
"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung
i herrans namn ut... Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna,
som Ragnar..."
Häftigt rodnande bröt Magda tvert af.
Men patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått
ett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste
han att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa,
det styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något
insmugladt gods.
Ett par ögonblicks tystnad hade uppstått.
"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl
helsningar från sin man, kan jag förstå?"
"Ja, både helsningar och lite varor!" svarade Magda, som efter en kort
besinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. "Emedan Ragnar
hade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos
vår köpman i Göteborg -- vi äro fattiga och kunna icke begära kredit."
"Det är också bäst att icke behöfva anlita krediten... Men vi ha nu
icke att göra med styrman Lönner eller Jon Jonsson -- det är här
näravid som någon gjort sig olycklig."
"Store gud, hvad kan det då vara? Jag skall springa efter far!"
"Om gamle herr Lönner är ute", svarade patron Fabian, döljande sin
glädje under en dyster skakning på hufvudet, "så hemta honom icke: det
skulle endast vara att tillskynda den aktningsvärde mannen en stor
sorg!"
"Men så säg då?" stammade Magda.
"Det gäller Calle!"
"Calle -- den stackars token?"
"Åh, han har ganska väl sitt vett i behåll, och förevändningen om hans
mindre vetande kommer icke att skydda honom, ifall det blir sak af --
tjufnad, stor eller liten, blir dock alltid tjufnad inför lagen."
"Vildbrådet"... Med en uttrycksfall häpnad slog Magda händerna
tillsammans.
"Alldeles: vildbrådet, som han stal ifrån mig i dag morse, under det
jag sof... Nå, jag visste väl att den vackra och stolta Magda var för
rättsinnig att neka till att han haft hem det!"
"Men hvem har kunnat ... kunnat..."
"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han -- se det är just
sjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att
han haft vittne."
"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag
önskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött... Jo, nu
ser det ut!"
"Lugna sig, fru Lönner lilla!" Och patronen utsträckte sin hand för att
låta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.
I sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen
hade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så
välformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många
rapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.
Men nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg
upp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade
henne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon
upptog skytteln, yttrade hon hastigt:
"Hvad är egentliga meningen med besöket -- jag tyckte att patron nämde
om att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi
genast tillbaka."
"Det är visst fråga om det nu!"
"Hvad är det då fråga om?"
"Om sjelfva tillgreppet vet jag -- saken kommer inför rätten ... jag
nämde ju att det fins vittne!"
"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill."
"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla... Men
det är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om
jag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det -- och när jag tänker
mig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom,
begapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag..."
"För Jesu namn, det är mer än nog -- ack, herr patron, jag är endast en
fattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta..."
Och Magda -- den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst
hon träffat honom -- ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin
mest rörande blick.
"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en
undransvärd makt öfver mig -- och det är visst att den der ställningen
är riktigt gudomlig!"
Nedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko
ögonlocken öfver den bedjande blicken.
"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?"
"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda
hädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills."
"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet," svarade Magda,
kufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra
gången erhöll, "så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst."

"Nej, på min heder, ingenting mer -- om jag blott, då jag träffar
Magda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt
min och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna
ledsamma händelse icke blir känd... Och till bekräftelse på att vi
hädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!"
"Det kan icke ske!" svarade Magda med förtviflans köld. "Jag älskar
Calle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke
rår om."
"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga -- hvem eger de der
rosenröda läpparna, om ej hon sjelf?"
"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt
min man -- och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som
frestar mig till glömska!"
"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer
jag godvilligt i kurran!" ljöd det från dörren. Och in tittade först
Calles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet
förvreds af de mest vådliga grimaser.
"Jaså", utbrast patronen i raseri, "du vågar pröfva min godhet, ditt
dumhufvud!"
"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!" svarade Calle
käckt. "Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig
dit?"
"Hvad skall du då svara, Calle min?" uppmuntrade honom Magda.
"Jo, så här säger jag -- jag vet jag hur det går till --: Jag får
ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt
nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik..."
"Du är väl så tvungen att bekänna kort!"
Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: "Nå, säger då
domarn, hvarför gjorde du det?... Jo, svarar jag, för att det icke
står förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så
skulle jag icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så
här åt domarn" -- härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade
narrat Magda i skratt -- "det har ingen fara att patron råkar i skada
för så stadiga djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke
töras annat än komma krypande till honom, då han lockar dem till sig
med sina långa snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron
sköter sin jagt, medan han i all ljuflighet sofver under träden."
"Huru, din slyngel?"
"Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min
räkning -- och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då
jag förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af
Magda."
"Ha ha ha", utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket
knappt nog dolde hans harm och förskräckelse, "du är mig en lustig
kurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har
hjerta att göra sak af strunten... Men hör på, din listige satan,
du må icke tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der
galenskapen: vid första ord utom tillbörligheten hade du blifvit
bortförd."
Calle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen mot
näsan -- hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder. Men sedan han
tagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock icke längre än att han
genom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha en öfversigt inåt.
Vår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen,
hade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.
Men den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart till
rätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den förvärfvade
takten.
"Jag får", sade hon, utan att en min förrådde hennes vunna seger, "på
det högsta tacka herr patron, som har den godheten att för Calles
frispråkighet förlåta honom hans stora odygd. Men, herre gud, den
stackarn är så enfaldig i sinnet!"
"Det är just för hans enfalds skull som man har öfverseende med honom.
Och eftersom jag nu icke bryr mig om saken, skall jag lemna fru Lönner
i fred för ett så okärt besök. Hvad beträffar vildbrådet, så må Calle
behålla det: han skulle icke undgå misstankar, om det uppskickades till
herrgården."
"Och herr patron bibehåller ingen hätskhet emot oss?"
"Jag -- Gud bevare mig! När jag förlåter, glömmer jag också."
Magda steg ur väfstolen, neg, tackade och följde herr patronen långt
ut på backen. Der stannade hon, medan han vek åt sidan för att hemta
hästen, den han bundit vid ett träd.
När han sedan red förbi henne, helsade han ånyo. Men den helsningen
kom Magda att skälfva till. Hon skulle icke hafva blifvit hälften så
förskräckt, om hon trampat på en orm, hvilken sparade henne i dag,
likväl för att bita henne i morgon.
Det blef ingenting nämdt om denna händelse för gamle Lönner: Magda
ville icke oroa honom.


10.
Två slags gnabb.

Fjorton dagar förflöto.
Gottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i
dalen.
Det föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade
sin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull;
men derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den
stackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys
hjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det -- sådan
kärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände
såsom hon.
Och nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer
umgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.
Det är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor
blef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna,
friska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och
visserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång
skrattande sade till henne: "Det var en riktig lycka att vi på förhand
gjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det
gått -- du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!" Men med allt
detta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då
någon kom till dem nervid källan.
Det var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der
undervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på
gitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven
sina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var
stolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda,
och ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa
hvad poeterna genom honom förkunnade henne.
Å sin sida belönade Nanny den käre vännen genom att förtro honom alla
sina framtidsplaner, särdeles den förnämsta, den om stugan, kon, katten
och steglitsan.
Och Gottlieb hjelpte henne tjenstaktigt att både bygga och reda in.
Han ordnade äfven skolan: uppgjorde tabeller, inrättade förskrifter,
uppfann priser och slutade med att lofva det han årligen skulle skicka
Nanny en uppsats goda råd -- och hvem kunde veta, om ej han en gång
komme sjelf.
"Ack, det är jag säker på", sade Nanny en eftermiddag, "ty när Gottlieb
blir gift, så skall han väl ner med sin rika fru och visa henne för
slägten."
"Kanske behöfs det icke att komma ner", svarade Gottlieb småleende:
"får min värda tant råda, så utser hon säkerligen en hustru åt mig här
i trakten."
"Åh, hvem skulle det kunna vara?" frågade Nanny nyfiket.
"Jag ser nu", återtog Gottlieb, "att det gudskelof ingen våda är att