Familjen i dalen: Berättelse - 1

FAMILJEN I DALEN
Berättelse

Af
EMILIE FLYGARE-CARLÈN

L. Gust. Rylander
Bazarn & Norrbro.
Stockholm, Hörbergska boktryckeriet, 1849.



INNEHÅLL:
Förod.
Förra afdelingen:
1. I dalen.
2. Inom hus.
3. Ett äkta par.
4. Kammaren och Loftet.
5. Den första otåligheten.
t. En öfverenskommelse.
7. Jagten.
8. Jägaren i skogen och vid hemkomsten.
9. Köpet.
10. Två slags gnabb.
11. Fisket.
Sednare afdelningen:
12. Sorgen.
13. En förvisning och ett återseende.
14. Fången.
15. Vakten.
16. En högtid.
17. Ragnar.
18. En timmas regering.
19. Calle.
20. Syskonen. Slutet.


FÖRORD.

Då jag för elfva år sedan skref mitt första arbete, kunde det
naturligtvis icke skickas ut i verlden utan förord.
Sedan dess har jag ej vågat vädja till allmänhetens tålamod, ty utan
fråga är det för mycket begärdt att en öfverseende läsare skall
sysselsätta sig icke blott med författarens verk, utan äfven med honom
sjelf. Men vid närvarande tillfälle, då några ord icke torde vara ur
vägen, ser jag mig nödsakad att ännu en gång anlita detta vädjande,
likväl med bifogad försäkran att -- derest ingen tvingande nödvändighet
inställer sig -- jag icke på ytterligare elfva år skall återkomma med
något förord.
Ett sådant löfte vill egentligen säga detsamma som att aldrig
återkomma ... ty hvilken författare skulle ej efter tjugutvå år vara så
totalt ammalmodig, att han tryggt kunde skrifva hvad som helst utan fara
att bli läst!
Men för att icke borttappa detta nu vederbörligen förordade förord, så
torde vara skäl att omnämna anledningen till detsamma.
Hvem har ej sett dessa elegant utstyrda skåderätter, som i julveckan
presentera sig i de litterära charcuterierna, hvem har ej köpt dem och
hvem har ej kastat en nyfiken blick på de grannlåter, hvarmed de äro
ornerade.
Men -- för att uttrycka oss utan bildspråk -- hvem känner ej att hvarje
liten bok, som utkommer i och för julen, måste vara "illustrerad"
med plancher! Och hvem känner ej att tillverkningen af sådana icke
hunnit synnerligen långt hos oss, en omständighet, som föranledt
våra förläggare, hvilka äro ett fiffigt slägte, att reqvirera denna
nödvändighetsvara från utlandet!
Må nu ingen rättsinnig menniska undra öfver att ett något bizarrt
förhållande härigenom uppstår!
Personalen till våra kalendrar och öfriga julböcker kommer nyskapad
och -- icke nog härmed -- äfven fullt färdigklädd från främmande land,
och för oss arme författare återstår ingenting annat än att i dessa
döda väsenden inblåsa det erforderliga lifvet samt derefter ställa dem
i möjligaste bästa harmoni sins emellan, om de än i afseende på såväl
varelse som sysselsättningar -- ty till råga på allt ha de äfven vissa
göromål för sig -- synas aldrig så oharmoniska.
Härmed tillgår sålunda:
Förläggaren, d.v.s. egaren af kropparna, vänder sig till någon
skriftställare, som han anser i stånd att åtaga sig Promethei
befattning, hvarvid han yttrar sig ungefär sålunda:
"Jag har införskrifvit några högst magnifika stålgravyrer, dem jag
önskar att få skrifvet öfver, så eller så många ark" (antalet nämnes).
"Jag har låtit borttaga den utländska underskriften och ditsatt en
svensk -- det kan bli en ledning för kapitlen, och jag är viss att då
jag vänder mig till er" (bugning å förläggarens och författarens sida),
"kan det icke bli annat än bra!"
Författaren tager nu gravyrerna och beser dem med all upptänklig
noggrannhet. Dessa liflösa figurer, dem han blifvit ombetrodd att
gifva ett slags själar, vilja ej ordna sig för honom -- han skakar på
hufvudet.
"Det är icke alls svårt!" säger förläggaren, ty såsom den der betalar,
känner naturligtvis han bättre saken, än den som tager emot hans
penningar.
För min del har jag likväl varit så öfvertygad om svårigheten i denna
art af författarskap, att jag hitintills afslagit hvarje dylikt anbud...
Men för några veckor sedan anmodade mig förläggaren af närvarande lilla
arbete att skrifva öfver fem plancher. Jag skulle som vanligt hafva
svarat nej -- händelsen fogade sig emellertid så, att förslaget kom i
ett frestelsens ögonblick, och jag svarade ja.
En fransysk författare satt en gång på gården till sitt ännu
ofullbordade hus och funderade öfver materialier till en novell,
hvilken i sin tur kunde gifva honom materialier att uppbygga den
flygel, som ständigt föresväfvade honom. Och hans bön blef hörd.
Sällan råkar väl en svensk författare ut för så stora fantasier som ett
hus med flyglar. Men han kan ändå ha sina fantasier, sina nycker, sina
stora nycker -- och undertecknad hade just nu råkat ut för en sådan.
Man inser då i hvilken grefvens stund ofvanberörde förläggare
uppenbarade sig. De små betänkligheter, som ännu qvarstodo å min sida,
försvunno helt och hållet vid den solida vältaligheten å hans -- en
vältalighet, som blef oemotståndlig, då den i perspektiv visade mig
min stora nyck tillfredsställd. Jag tyckte äfven att jag på sätt och
vis vore förpligtad att en gång skrifva i detta manér, på det att
samvetsfrid måtte förlänas åt dem af mina gode recensenter, som förut
påstått att jag för honorariets skull författar efter beställning och
tumstock, och hvilka sjelfva naturligtvis aldrig skrifva för pengar...
Men, o ve, hvad blir det af min historia på de tillmätta arken, när jag
tager bort så stort rum med förordet -- och ändå har jag icke sagt allt.
Jag satt der nu med mina plancher i hand och kunde ej begripa huru alla
dessa skilda partier skulle sammanföras till någon helhet.
Må läsaren afgöra ... en ung flicka, tydligen ett armodets barn, som
nyss badat sina fötter ... en jagt, der tvenne harar och tre personer
uppträda på scenen ... ett fiskparti, n:o 1: herrskap ... ett annat
dito, mindre förnämt ... och slutligen en fånge i en ruin med ett helt
sällskap utanför fång-gluggen ... sannerligen tror jag icke att jag
måste hafva öfvergifvit alltsammans, derest icke fruntimret på första
fiskartaflan (den ståtliga frun med parasollen) erinrat mig om ett af
dessa egna besök, hvarmed jag och förmodligen äfven andra författare
understundom hugnas.
Ifrågavarande besök hos mig var af en medelålders dam, hvilken, sedan
tillbörliga helsningar blifvit vexlade, helt naivt öppnade samtalet med
följande fråga:
"Jag skulle ödmjukast höra åt hur mycket det kostar att få beställa
mina lefnadsöden -- jag vill ändtligen ge ut dem på trycket."
Alltid "beställningar"!
Men hvad den originella fruns vidkom, måste jag beklagligtvis afsäga
mig den, ett missöde, det hon likväl icke lade värre vid sig än att hon
liberalt skänkte mig sina muntliga lefnadsöden, i förhoppning att --
såsom hon sade -- de ändå någon gång kunde komma fram.
Dessa så kallade öden voro emellertid icke särdeles märkliga: ett
tidigt giftermål med en gammal man, som skänkt henne rikedom och
lycka ... ett sednare giftermål med en ung man, den der uppgrumlat
hennes "fridskällor" ... slutligen en stor makalös chikan, för hvilken
hon varit ett mål, hon, dygden sjelf ... men så hade hon ock efter
denna "grufliga" tilldragelse vederbörligen hållit sin man -- den
sednare, förstås -- i korta tyglar.
Midt under farten af sina eviga "jag och Fabian" och "Fabian och jag"
lät hon här och der framskymta några bipersoner boende i "dalen" --
dalen hade tydligen gjort henne stor förtret och förekom alltjemt i
historien, hvilken äfven omrörde en systerson, som otvifvelaktigt
skulle hafva rättfärdigat allt hvad han lofvat, derest icke den dumma
dalen funnits.
Intill närvarande stund, då frun på ena fisk-planchen erinrade mig om
frun, som ville beställa sina lefnadsöden och hvilken också mycket
ordade om jagt och fiske, hade jag totalt bortglömt hela berättelsen.
Men nu syntes mig att den värda damen och hennes bipersoner -- blott
med den förändring att hon sjelf trädde i skuggan för dessa -- rätt väl
kunde afhjelpa den förlägenhet, hvaruti jag befann mig i afseende på
min tillärnade bok.
* * * * *
Efter denna redogörelse skyndar jag att begagna den tid, som herrar
_Östlund & Berling_ -- mina för närvarande ende förläggare -- artigt
tilldelat mig. Det är nemligen till märkandes att herr _Rylander_ af
dem _lånat_ undertecknad, som han förbundit sig att med görligaste
första återställa ... och man dömme huruvida detta är nödigt, då samma
undertecknad på nyåret skall ha äran att från de förstnämdes officin
utsända en roman "i tre delar", likväl -- utan förord.
Stockholm i September 1849.

Emilie Carlén.



FÖRRA AFDELNINGEN.

Nog går det, arma barn, ännu
För dig i tysthet an ...
... ... ...
Din sommar förestår: jag vill dig lära
Hur du skall lefva den förnöjd och säll.
Franzén.


1.
I dalen.

I vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande
dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de
utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett
sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:
"Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne."
Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt
väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har
vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda,
ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.
Det är just i en sådan lafontainsk dal -- belägen på en af Venerns
stränder -- som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på
taflan saknas.
Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka
fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig
murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband
kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos
hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som
vinterbrasan för gubben.
Inne i stugan träffa vi äfven "den gamle morfadern" jemte en ung
sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.
Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der
barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en
vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog
grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor;
här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här
pinglade "gullstjernans" (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af
lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade
tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande
foro öfver alla marker.
Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde
hålla reda på sin hjord.
Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa,
uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan
kom alla aftnar en ung flicka, "oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne."
Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns
plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång
syster, vän och mor.
Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.
Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara,
ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var
vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet
passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy
i lenhet och finhet liknade pingstliljans.
Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass,
som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan
medlemmarna i dess familjer -- då nemligen en sådan familj händelsevis
råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer -- blifva
ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken
den ena eller andra sidan ... vi mena den klass, som vanligen benämnes
"fattigt half-herrskap."
Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom
varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu
befann sig.
Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn,
men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att
hans far -- en förnäm man -- skulle på dödssängen viga sig med sin
älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.
Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en
vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd,
och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan
betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.
Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är
heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna
förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.
Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt
och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40
års ålder.
Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått
till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig
handel, dels ock genom att uppsätta "skrifter" för bönder och fiskare i
trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.
Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog
lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga
lifsuppehället, ty hans hustru medförde -- utom sitt goda hjerta -- den
jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.
För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny,
som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.
* * * * *
Ehuru den milda Juni-aftonen icke hade med sig någon kyla, drog likväl
den unga flickan huttrande sin späda kropp tillsammans.
Det var en inre rysning som genomilade nerverna, och ändock visste
hon ingenting som kunde göra henne smärta. Men hon hade nyss sett
sin svägerska -- den starka, goda och förståndiga Magda -- dölja och
aftorka hemliga tårar, och den stackars sensitivan emottog straxt
intryck, ty hon visste att, om Magda gret, det icke skedde utan orsak.
Se här de tankar som sväfvade för Nannys själ, begåfvad med en dunkel
poesi:
"Hvarföre är allt i verlden så olika?"
En del blommor äro så enkla och små, att man trampar ned dem, om man
ej noga ser sig före. Andra åter växa högt öfver gräset, hafva lysande
färger och stora kronor ... dessa äro de rika. De små blommorna, de som
lätt trampas ned, äro de fattiga.
"Så är det äfven med fåglarna -- de råda också den ene öfver den andre
-- och med menniskorna... Vi höra till de fattiga bland dem, och der
borta" (hon vände de milda, sorgsna ögonen mot en aflägsen punkt),
"der bo de rika ... de äro herrskap ... men herrskapet ser icke oss,
och bönderna och fiskrarne säga: 'Gudbevars, inte kunna våra barn vara
gelikar med mamsell Nanny!'"
"Mamsell, mamsell", upprepade hon efter ett par ögonblicks tystnad,
"det är ju ett hån att kalla mig så ... och Magda hette helt visst
också hellre kära mor än fru.
"Ack, att vara fattig, är ej det värsta -- men att icke ega någon
like... åh, det är mycket, mycket bittrare!"
Nanny satt ännu med blicken riktad på den aflägsna punkten -- ett
herrgårdstak, som höjde sig öfver kullarna -- då hennes öra hastigt
träffades af ett buller från sidan.
Hon vände sig och fattade blixtsnabbt den bakom henne liggande koftan,
hvilken hon ej förr med blygsamhetens häftighet kastat på sig -- och
blygsamheten var så mycket mer påkallad som det trånga linnet under
badningen remnat och lemnat en del af axeln bar -- än hon till sin
obeskrifliga undran såg en ung man, klädd i en liten kort rock, med
rensel på ryggen och en väldig käpp i handen, hoppa öfver den låga
inhägnaden.
En sådan varelse som denne unge man hade Nanny aldrig sett.
Han hade något både hurtigt och trofast i sitt ärliga glada ansigte,
så brynt af solen att det nära nog liknade en zigenares; men det
ljus-bruna, lockiga håret -- hvilket i rika massor vällde fram under
den bredskyggiga grå filthatten, som stolt satt på sned öfver hufvudet
-- tillförsäkrade genast den häpna Nanny att hon icke här såg någon af
dessa vilda zigenare, för hvilka hon hade en så stor respekt.
Å sin sida syntes vandraren helt öfverraskad att så der oförmodadt
finna sig ansigte mot ansigte med källans nymf ... och för denna kunde
väl den unga flickan tagas, der hon -- draperad i sin tunna blå
bomullsklädning, med de små blottade fötterna hvilande på gräset,
och det melankoliska ansigtet liksom insvept i slöjan af det långa
guldfagra håret blygt sänkte sina allvarsamma ögon för den kommandes
nyfikna, men vänliga blick.
"Förlåt, min lilla vackra najad!" sade främlingen glädtigt. "Det ser ut
som om jag råkat på afväg -- jag tycker dock att jag gått så som man
visat mig."
"Hvart skulle herrn då gå hän?" frågade Nanny med en röst, den naturen
förlänat så mycket behag som en röst kan ega.
"Till Almvik."
"Ack", svarade flickan, i det hon kastade en egen blick på renseln,
"jag trodde att herrn icke var af herrskapsbörd."
"Men, bevars, min lilla dryad -- ty jag är icke rätt säker på hvad jag
bör anse dig för -- är mitt ansigte en så dålig rekommendation, att det
ej låter mig gälla för folk, emedan jag går med rensel?"
"Är det då blott herrskaps-menniskor som kallas folk?" frågade Nanny,
och den solskensstråle, som kommit att upplysa hennes ansigte, lemnade
rum för en viss modfälldhet.
"Aj, min gudinna -- ju mer jag betraktar dig, dess högre stiger du i
graderna -- hvad du sätter åt en stackars vandrare... Men himlen bevare
mig från att göra dig sorgsen, mitt barn! Ifall den saken kan trösta
dig, så må du vara säker om att ingen högre än jag önskar att alla
menniskor vore likar."
"Är det visst det?"
"Som amen i kyrkan... Men säg mig, hur heter du?"
"Nanny ... _Nanny i dalen_ kallar mig folket."
"På min heder, låter icke det helt poetiskt... Nå, kallar man dig
ingenting annat?"
"Mamsell Nanny säga de också ... men det smärtar mig, ty vi äro fattiga."
"Aha, jag tyckte väl jag att det aldrig hängde rätt ihop att du kunde
vara en bondflicka. Men ursäkta min förtrolighet jag var osäker!"
"Förtrolighet?"
"Nå, jag sade ju du."
"Det lät så godt!"
"Kan väl vara, men hädanefter säger jag mamsell Nanny."
"Träffas vi då flera gånger?"
"Jojo, det är nog troligt -- vi bli grannar."
"Herrn skall då bo på Almvik?"
"Ja, åtminstone några veckor och kanske sommarn öfver... Men följ mig
nu ett litet stycke och visa mig vägen, så är du snäll!"
Nanny sprang upp lätt som en sylf, och der hon nu stod i den korta
kjolen och den nätta koftan, väl åtspänd kring det smärta lifvet,
utgjorde hon en högst behagfull varelse.
Hon gaf ej annat bifall till den unge mannens förslag än att hon satte
sina små fötter i rörelse, så snabbt att de knappt vidrörde gräset.


2.
Inom hus.

Den lilla byggningen -- till hvilken vi nu vända oss -- hade följande
inredning:
Nedra bottnen utgjordes af köket och tre rum: en temligen stor
hvit-rappad stuga, kallad salen, der den lilla familjen vanligen
uppehöll sig, och en kammare på hvardera sidan.
I en af dessa kamrar bodde herr Carl Lönner, den gamle husfadern, i den
andra äldste sonen med sin hustru och deras barn.
Öfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda
"kammarn" och "loftet", och dispositionsrätten öfver dessa något
luftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny
residerade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle,
bland grannarna i dagligt tal känd under namnet "fanten" och vid
påfallande omständigheter äfven kallad "galne Calle", ehuru man skulle
haft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den
beskedlige Calle.
Genom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte
fans der ock en anda af trefnad och renhet.
Det löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten
i rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita
nät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget,
väfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne
i denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra
hemmet behagligt med det lilla.
Vid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen,
finna vi den gamle Lönner -- en för sin redbara vandel allmänt aktad
gubbe -- sittande på sängen i sin egen kammare.
Försvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat
bekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet,
som alltid utgjort grunden för hans karakter.
Hans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag
icke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som
förrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin
lilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt
qvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som
nyss anländt.
Detta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles
äldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre
månader sedan tagit farväl af de sina.
Under det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn,
hvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad
gädda.
I andra hörnet satt Calle -- en lång yngling med ett obeskrifligt
småroligt och enfaldigt ansigte -- och blickade under lugg, än i taket
och än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad
svägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde,
fastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af
någon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.
"Magda", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast
på sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, "jag menar att du
läser om brefvet en gång till -- det är son, som har hjertat på rätta
stället!"
"Än man då!" svarade Magda, och en lätt rodnad kom att ytterligare höja
rosorna på hennes friska kind.
"Man också, det förstås, och bror se'n... Läs om brefvet -- det blir
icke mindre roligt att höra det för tredje gången, då Nanny kommer hem."
Sonhustrun, som ännu icke hoplagt den kära skrifvelsen, började den
genast ånyo, och i rösten låg både stolthet och glädje, då hon läste
följande:
Älskade och kära Magda, min trogna vän och ömma maka!
När du bryter det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att
du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag
finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren
hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag
måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt
kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.
Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i
den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla,
med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god
resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara
Christina den 8:de i denna månad.
Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset
-- det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra
nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till
för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och
helsan.
Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar
rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för
handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.
Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den
förtjenst, som på hösten kommit in.
Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen -- när de bli
stora, sträfva de för oss tillbaka -- och jag (det såg du nog) blef
likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit
emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan
gåfva, så fäller jag icke modet ändå.
Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min
själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin
skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask -- med hvilken jag
skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan
det är under lossningen -- är icke så alldeles att lita på, om han
råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa brefvet.
På förhand säger jag ifrån att det blir helt lite kontanter denna
gång, men i stället är det varor, som jag lyckats smugla med mig
in. Jon Jonsson har lofvat att föra också dem med sig hem, och
så faller det sig åter en liten vinst på handeln. Det är socker,
kaffe, tobak, bomullsgarn och en packe dukar.
Du, kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå.
Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige
näsduken i botten.
Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.
Du tror aldrig -- men det tror du ändå -- hur roligt det är att
neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma
gå!
Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag
icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag
är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara
uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna -- dem jag älskar
liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar --
i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde
gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika,
fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen
af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der
tigern -- nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på
att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.
Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!
Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina
dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke
mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning.
Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en
viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på,
emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på
presten.
Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik
kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den
leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull
-- det var icke annat jag ville säga.
Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!
Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och
så till syskonen och barnen från
din trogne man
_Ragnar Lönner_.
P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig
gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då
tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser
då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en
stor fyr geschvindt springa i vanterna -- men nu får jag belägga,
annars, märker jag, går jag åter till segels.
Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett