Familjen i dalen: Berättelse - 7

nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst
hejdade honom.
"Så här går det an att tala ett ord... Herr patron gjorde sig väl icke
illa, hoppas jag?"
"Ah, det är detsamma -- ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres
hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."
"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på
mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om
det icke är ondt menadt, men..."
"Menar då jag ondt -- sätt mig på prof!"
"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så
finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."
"Och intet annat tecken till tacksamhet?"
"Icke ett fjerdedels tecken mer!"
"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina
ögon... Jag är en svag, en eländig stackare -- jag vet det -- som kan
gråta, då jag hånas. Men lika godt ... gif mig handen blott ett par
minuter!"
"Omöjligt!"
"Ett finger då, ett enda finger!"
I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian
höll det kraftigt tillbaka.
"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga
om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla -- men vet då, att
gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som
bryr sig om er."
"Det få vi se -- herr Gottlieb är hemkommen!"
"Jaså, är den hemma... Nå, hvad skulle han förmå?"
"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna
intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade
sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen,
hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen
och försvann.
"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande...
"Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom
ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"
"Frukta icke det, fru Lönner -- jag spionerade icke på honom för att
verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa
förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver
honom..."
"Jag förstår nog... Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har
nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma..."
"Godt, fru Lönner ... jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den
här lilla dalen... Och nu god natt! Helsa Nanny -- om några dagar skall
allt vara väl bestäldt."
"O, tusen tack... Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."
* * * * *
Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik.
Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår
patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan
hunnit före honom.
"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila.
"Du ser så upprörd ut -- icke har hästen skyggat eller något annat
händt?"
"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting -- alls
ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."
"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"
"Kanske -- jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt
till ditt behag, älskade maka!"
"Så der, min vän, är du en värdig man -- om jag alltid finge se dig
sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."
"Har du då att beklaga dig öfver något?"
Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken,
stackars karl!
"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille ... det vore
oädelt af mig att just välja denna stund -- då du så väl synes fatta
dina pligter -- för att erinra dig om andra, då det förekommer som om
du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."
"Ja, ja, det skulle vara grymt -- ty det är sant, ja, fullkomligt sant,
att ... att..."
"Hvad, min älskade Fabian?"
"... att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva,
ljufva..." Han kunde ej frambringa mer.
"Fabian, denna eld ... ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?"
"Ja, som de fördömde!" suckade han i sin själs stora ångest.
Men patronessan hörde blott första ordet.


16.
En högtid.

Då Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett
besök.
Farbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans
utseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.
"Nå, farbror, hur är det nu då?"
"Hvad begär du?"
"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der -- alldeles som en
förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller
lifvet!"
"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."
"Hvilket misstag -- icke var det min mening att spela den store
Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar
att lefva i ett behagligt lugn inom hus -- hvilket är helt naturligt --
så har jag visst icke för afsigt att störa det."
"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din
tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att
ställa i ordning en affär?"
"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar..."
"På hvad?"
"... att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle
Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig,
så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."
"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"
"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet -- jag ger mitt hedersord
att icke nämna något för moster!"
Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna,
dem Gottlieb emottog.
"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf
ingenting får, vill jag icke betala dem."
Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på
plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde
känsla:
"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde
göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder?
Din far är fattig."
"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men
jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min
akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."
"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid -- du bör ej afslå mitt
anbud."
"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för
ögonblicket behöfver jag ingenting -- såvida ej farbror, till
besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar --
men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag
med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."
"Gör det -- jag lofvar dig ha godt minne."
"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan -- hon blir
ändå aldrig farbrors byte."
Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var
med ett slags fasa han såg sig omkring.
"Åh, icke ha väggarna öron... Farbror behjertar ju min bön?"
"Helt visst... Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den
ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall
går jag ej mera dit."
* * * * *
Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt,
visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr
Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud -- åtminstone tyckte
alla så.
Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset
en sådan högtid!
Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka ... gubben i
högsätet... Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden,
bredvid Nanny ... barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken
för ett helt år... Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en
ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit... Magda sjelf
uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin
varelse ... och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var
värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den
antika svarta katten... Det var makalöst!
"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i
det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som
ega en sådan son!"
"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej
skäl att afundas dem!"
"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de
älskade...
Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit
honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och
Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid
källan.
De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone
kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och
Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.
Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans
bleka, fina ansigte.
"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog
på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid
att fortsätta våra öfningar -- men på det hela, mitt barn, är du kunnig
nog."
"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.
"Isynnerhet för skolan!"
"Ja, isynnerhet för den!"
"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt -- du är icke sådan som du
brukar vara."
"Jag vet icke annat ... men när Gottlieb säger det, är det väl sant.
Sedan man först varit mycket glad -- såsom jag varit i dag -- och
derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så,
att man tappar modet."
"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"
"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."
"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå
med ångfartyget, ser du..."
"Ja, ja!"
"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas..."
"... för att aldrig mer återse hvarandra!"
"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid..."
Den unga flickan såg frågande upp.
"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här,
träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna
hålla af hvarandra!"
"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på
sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par
timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton,
och..."
"... och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb
skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny -- om vi summerade
ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter
ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."
"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.
"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu
väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej
heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och
afhöra."
"Ack ja, det var alltför väl att ... att..."
Nanny kunde ej tala ut.
"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen
verkligen var något vågad -- för min del är jag icke stoltare än att
jag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla."
"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är."
"Ja visst, det vet jag nog -- och ändå är det icke så bra som jag ville
ha det."
"Hur bra vore då det?"
"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker
ställning..."
Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det
skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig
glädje tindrat upp i dem.
"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag
vore oberoende?"
"Nej", svarade den unga flickan med fasthet, "det skulle ej tjena till
något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun,
som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt."
"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"
"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."
"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb
häftigt, totalt glömmande alla föresatser.

"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag
kan vara så tokig!"
"Men jag tror det jag -- eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"
"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som
hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men
så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig
svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."
"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad... Behåll din
hemlighet -- jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så
mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min
böjelse, så kommer jag tillbaka!"
"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr
Gottlieb sagt."
"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och
jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles
förträffligt skulle passa till min hustru."
Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade
med en förebråelse bittrare än ord.
"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i
stället... Det är så godt att jag genast går, ty eljest..."
"Nå, eljest?"
"... tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag -- så sant jag är
hederlig karl -- älskar dig så som om du redan vore min hustru... Och
nu ... det må bära eller brista ... men jag står icke längre emot..."
Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.
"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju
alldeles vettlöst!"
"Nej, tvertom är det gudomligt!"
"Men i morgon kommer ångern."
"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det
skall gå förträffligt -- vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så
öfvermenskligt roligt att vara kär!"
"Men..."
"Se så, lägg bort det ordet -- sedan jag tagit mitt beslut, känner jag
icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för
bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i
fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver
oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal,
att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."
Nanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock
allt mer och mer indragen i den -- och sammankomsten slöts med en ny
öfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle
älska hvarandra.
Tills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem
sjelfva.


17.
Ragnar.

Hösten var kommen.
I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset
vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.
Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs
likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade
nyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin
unga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada
tilldragelser, som egt rum.
Så snart gubben slutat -- det var han som förtäljde -- gick Ragnar fram
och tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.
"Hvilket odjur har tillställt detta?" sade han. "Jag anar något jag...
Föra bort i fängelse en så gammal man -- och jag var icke hemma, jag
kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!"
Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.
En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att
flyga dit.
"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket ... och du har
så gjort. Jag hade orätt -- förlåt mig det, Calle -- i att säga det
qvinnorna voro ensamma."
Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade
af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen
hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute,
låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.
Stackars Calle -- dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt
fastare blef hans tro på röstens spådom.
Då Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: "Tack!"
"Så het du är -- kors, du har ju riktig feber ... nå, jag far väl till
staden och talar med doktorn."
Vid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. "Det löner!"
sade han.
"Visst må det löna, käre Calle!" yttrade Magda, som äfven kom bort till
den mörka vrån. "Ragnar har rätt!"
"Ja, det har han alltid haft!" menade Calle med en viss, för honom
främmande häftighet. "Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom
till behag!"
"Huru nu, Calle -- håller du icke af din bror?" yttrade Ragnar, och i
detsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss
med sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att
låta andra se bevisen på hur kär han ännu var.
"Har I icke hela rummet att kyssas i!" sade Calle tvert. "Jag gitter ej
se att I sk'a ställa er framför mig!"
"Kanske du är afundsjuk?" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt
någon vigt vid Calles yttrande.
Men Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:
"Ja!"
"Nå, hvarför det då, Calle?"
"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon... Är det icke
sant, Magda -- du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa
en kyss af dig?"
"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper -- jag tror att
hjernan tagit läck på pojken ... köpa en kyss af Magda ... stackars
Calle!"
"Ljuger jag, Magda? Svara du!"
"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först
ha sagt hur det kom till, och..." Magda rodnade och bleknade och fick i
hastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.
"Men kan det då vara sanning?" utbrast Ragnar, och hans ögon började
tindra på ett märkbart sätt.
Magda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela
händelsen.
Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade
han utan synbar rörelse:
"Det är nu så mycket vissare att den ... den ... lika godt ... att
patron haft sin hand med i fars olycka!"
"Ja, så säkert," svarade gubben alledande, "som att den unge mannen,
hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att
du känt herr Gottlieb -- det var en hederlig yngling."
"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver... Men bara
icke han också hade en tanke bredvid?"
"Åtminstone icke på mig!" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla
på Nanny.
"Åhå, ser man väl ... nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon
nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer
tillbaka till patron..."
"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!"
Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och
derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om
annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen
och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke
mindre nöje lyssnade...
* * * * *
Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga
kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.
"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne
dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt
omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och
vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en
vacker och godsint hustru!"
"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär
som i begynnelsen?"
"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?"
I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt
kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. "Se här..." Hon höll fram
en hel hand full med torra klöfverblad.
"Nå, ha de icke svarat, de!"
I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af
sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga
hustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge
hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och
tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.
Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: "Nå, ha de icke svarat,
de?" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka,
medan hon noga betraktade honom.
"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka
mig!" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.
"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt... Men,
Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit
öfver märket -- det plär alltid vara det första du gör."
"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga
underrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad
blef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen -- nog
var han lite skral förra vintern, men det gick snart om."
"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har
han varit så vårdslös om sig, och se'n ... ja ja, det är något konstigt
med pilten."

"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig -- menar du att det
tagit till?"
"Åh nej, det var just icke det..
"Men så säg då!"
"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars
Calle! Det är så att ... att han håller mig lite för mycket kär, och
det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det."
"Hvad du der säger, är ej att skratta ät -- det slår mig nu för minnet
hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef
afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på
honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig
eller dig!"
"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom,
var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att
jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för
honom eller läser ett kapitel ur bibeln."
"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på,
för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den
skall göra honom glädje till hans sista stund -- och aldrig vill jag
ens så mycket som ta dig i hand, då han ser det."
"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?"
Vid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan
Ragnar hann svara, tillade hon: "Du må lita på att jag vet hur jag
handlar -- jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på
jorden, han som annars är så ensam i sitt sinne."
"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag
har sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild
mot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och
vilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla
olofligt!"
Vid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt.
Och allt kom också fram.
Men hon blef dervid mer förskräckt öfver Ragnars tystnad, än hon skulle
blifvit, om han brusat ut, ty Ragnar hade, då han blef vred, ett sätt
att tiga, som var tusen gånger vältaligare än allt raseri.
"Jaså, han kom in genom fönstret för att fresta dig till affall, sedan
han väl fått gamle-far dit han ville ha honom ... nånå, sämre bofstreck
har varit gjordt!"
Detta var allt hvad han yttrade om saken. Och när både den nästföljande
och derpå följande dagen förgingo utan att patronens namn ens nämdes,
så tänkte Magda att Ragnar nu blifvit mäkta klok, och det kanske
till och med harmade henne en liten smula att patronen ej fick någon
näsbränna.


18.
En timmas regering.

Patron Fabian, som under hela långa hösten varit sin "töta" Ultenies
ödmjuke slaf, och derföre blifvit allt mera trampad i stoftet, fick
efter underrättelsen om styrman Lönners hemkomst en beständig feber.
Han hade ej någon ro mer i sjelfva sof-stolen, ty sofvande eller
vakande såg han jemt samma syn: styrman Lönners hufvud instickande
genom dörren.
Han blef nu i en hast lika begifven på resor som han förut varit
begifven på stillhet, och kände sig trygg, endast då han var aflägsnad
hemifrån, ty det visste han att styrman Lönner hade för mycken heder
att lägga sig i försåt för honom.
En morgon, då han, såsom vanligt under sista veckan, kom till sin
hustru med underrättelsen att han hade ett angeläget ärende borta, sade
hon, i det hon förundrad betraktade honom:
"Men hvad är detta för ett flackande fram och åter, menniska -- har du
blifvit kollrig ... skall jag sitta ensam hemma på det här sättet!"
"Ack, min vän, du vet väl om man behöfver drifva på sina
angelägenheter!"
"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig
sjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!"
"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma
allt -- men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta
spanska får-rasen försäljes."
"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem
för sent!"
"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!"
Fru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan
patronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till
sina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.
Under hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin
mans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett
omöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade
hon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon
sjelf icke kände.
Men bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke
Fabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade
det alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.
Detta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon
tillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser,
gick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då
hennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra
hennes kärlek och hennes gnat.
* * * * *
Det kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie
insomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal -- ty ehuru en piga
visserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha
gjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det
öfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.
Som sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie
insomnat, då hon, störd af något buller -- ett slags vridande och
skrapande helt nära sig -- försökte öppna ena ögonlocket, en signal,
som borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina
förnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.
Men signalen blef helt och hållet utan verkan.
Under så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven
det andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga
nattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.
Hennes första blick föll på soffan midt emot ... som var tom; den andra
träffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga
sparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan,
kunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också