Familjen i dalen: Berättelse - 2

ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon
läste samma sak förra gången.
"Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att
Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som
far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis -- ack, den som kunde
skaffa lite kött!"
"Åh, prat, barn -- fisken är en välsignad föda."
"Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre
eller en hare -- det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på
det: allt skall till herrgården!"
"Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla
hvad som icke är för fattigt folk!"
"Nå, det vet jag visst -- när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han
ju till månget godt mål!"
"Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må
vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så
som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."
Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på
"fanten", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an -- om till skratt
eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i
handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som
ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.
"Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!" svarade
hon med en röst af kufvad harm. "Det är nog sant att han blifvit
närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar
var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder
mig!"
"Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne... Den dåliga menniskan!"
"Ja, nog är han det alltid ... men, som sagdt, det är icke för någon
enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och
klor, om det gäller."
"Godt, mitt barn," svarade svärfadern leende, "det är ej för intet du
är dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt
ändå -- men du var uppfödd till bättre än du fick."
"Jag ... så far talar!"
"Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid
gård och grund han, medan du sitter i fattigdom."
"Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd
utan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än
Ragnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa
navigation, som han längesedan kunnat vara det, om han icke gift sig,
i detsamma han blef styrman. Han har alla dagar varit femton gånger
herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla
menniskor."
"Gudskelof, när du är nöjd, är allt godt; och om vi nu äro lite i
knipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson
kommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!"
Ett sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat,
och genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett,
mera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.


3.
Ett äkta par.

En knapp half fjerdingsväg från den "lafontainska" dalen -- emedan de
handlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva,
låta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit -- således
en half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit
benämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för
något mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.
Patronen och framför allt patronessan -- den högmögende fru Ulrika
Eugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie -- voro
begge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som
velat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt
arbete.
Mannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var
fullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft
skulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur
han blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin
hustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus
aldrig kom att vakna.
Hvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans
emancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att
gifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af
oberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet
att qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.
Den der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon
var alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej
vara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon
ville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon
aldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras -- något hvaruti hon
visst hade rätt.
I orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust
öfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna
främmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga
scener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.
Saken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet
sätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå,
betagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga ögon. Derjemte var hon
dock ytterst rädd att någon annan delade hennes smak. Men om hon led
af sin egen svartsjuka, led hon ej mindre af sin mans brist på denna
känsla: ännu hade hon i detta fall icke haft någonting att förlåta.
Det är under herrskapets lilla aftonpromenad i trillan -- vid
middagspromenaden begagnades kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande
tillhörde morgonpromenaden -- som vi göra deras bekantskap.
Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han
jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom,
hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden,
lille Eugen Ulrik ... patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att
göra sig älskvärd.
Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt
barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat
sig, beslöt han att -- figurligt taladt -- hellre qvarblifva der hela
dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.
Det var ändå en opposition!
Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig
på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga -- men nu hade han blott
sofvit.
"Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med
parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"
Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.
"Jag sköter ju tömmarna!"
"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)
"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka
afund ... om någon händelsevis såge oss -- det vill säga dig, men icke
mig -- kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal
käring!"
"Nå, kära Ulrique-Eugenie!"
"Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att
vara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra
dina känslor att spela åt ett visst håll."
"Tvertom, min vän, tvertom!"
Patron Fabian log i mjugg.
"Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der...
Hörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint ...
din hand, gubben lilla!"
"Du är alltid godheten sjelf, min vän!"
"Tack, du ömma själ... Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?"
"Nej, jag gissar ingenting!"
"Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna..."
"Äh, gudbevars!"
"Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter
trampa sina rättigheter under fötterna!"
"Vet jag icke det!"
"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det:
jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det
ringaste."
"Söta Ulgenie!"
_Ulgenie_ var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon
tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara
rätt öfverdrifvet ömt -- hon var en känslofull qvinna -- hette det
"töta Ultenie!"
För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och
troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty
den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på
sin man, och sade i förändrad ton:
"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten
i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men -- för att
öfvergå till något annat -- det är nu flera dagar sedan du var ute och
jagade, min bästa Fabian ... det måste du göra i morgon!"
Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf
hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg
honom i verksamhet.
Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven
det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här
tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här
gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det
han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" -- då fans ingen annan
utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar
för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att
se sina önskningar gäckas.
Emellertid led promenaden till slut.
Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin
tobakspipa -- han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta
den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog,
nemligen nöjet att speja efter andras hustrur -- denne oförnöjde Adams
son, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!
* * * * *
"I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på
gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från
trappan ... aldrig kan det väl vara systerson min heller -- fast
kanhända är det ändå lille Gottlieb?"
"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa
moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick
kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda
frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror
Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin
hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.
Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade
allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en
husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.
När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också
visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen
ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie,
sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog
förut, den andra tékoppen:
"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse -- du ser bra ut, din skälm
-- är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på
apostlahästarna?"
"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min
hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt
förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten -- och
härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den
icke varit synnerligt tung."
"Än linnet då, kära barn?"
"Huru ... linnet -- skulle jag förolämpa min egen köttsliga,
förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"
"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"
"Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son," sade mamma, då vi
inventerade denna del af min egendom, "men det betyder ingenting:
när du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert
tjugefyra!"
"Jaså, jaså," sade moster Ulgenie skrattande, "jag märker nu klart af
hvad slags folk du är!"
"Af hvilket slag då?"
"Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!" yttrade
farbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.
Det var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få
dräpa någon.
Men Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.
"Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!" utbrast han med ett
uttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. "Jag misströstar
också icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna
arbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med
stora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora
utsigter till lycka."
"Men hvilka äro dina utsigter?" återtog patronessan med en mera värdig
min.
"Jag har ej mer än en."
"Hur ter sig den då?"
"Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i
höst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft -- han
slipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för
tre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas ställa mig
så fiffigt hos landshöfdinge-embetet att jag får arrendera tjensten af
pappa, som är för sjuklig att sköta den rätt. Längre fram, då han tar
afsked, erhåller jag den ... se der min marsch-ruta!"
"Du är en slug gosse, min lille Gottlieb!"
"Åh, kära moster, för att följa den stråkvägen erfordras icke mycken
slughet."
"Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga
in på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko."
"Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke
eger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar,
så får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar."
"Bra, bra... Går din förnuftiga plan i verkställighet -- hvad jag ej
tviflar på, just emedan den är enkel och klok -- så är det icke blott
till ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker
hjelp i dig -- du blir alltid en god son."
"Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli
föreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på
alla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg -- men han är bra
den här också."
"Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?" inföll
patron Fabian.
"Ja, med farbrors tillåtelse -- denna bjudning kom förträffligt till
pass vid den ledighet jag nu har."
"Seså, min käre systerson," inföll patronessan i det hon steg upp,
"låt oss nu söka ut ett rum åt dig!"
"Systerson, systerson -- på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke
snarare ut att vara kusiner!"
"Sådan skalk till gosse!"
"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt
moster!"
"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag
yngst -- och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."
"Och lyckan och rikedomen sedan... Stackars mamma: alltid bekymmer,
sjukdom, barn, små omständigheter, men -- gud vare lofvad -- ändå ett
engla-tålamod."
"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade
patronessan med en ömt frågande blick på sin man.
"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"
Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.
"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"
"Söta Ultenie!"
Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.
"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma
för hvarandra -- eller kanske är det för mig ... i det fallet behöfva
de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt
eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."


4.
Kammaren och Loftet.

Såsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång
tid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken
inneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.
Nanny var den gamle faderns ögonsten.
Hon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon
var också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne.
Hon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som
gubben en gång hoppats att få se förverkligade.
Nanny, den bleka och späda liljan, kanske dömd att likt vassens liljor
borttråna på den ensliga stranden, återförde alltid den stackars
Lönner på den tanken, att, om hans far icke inväntat dödsstunden för
att uppfylla sina löften och förpligtelser, Nanny, i stället för ett
ensamt, måhända snart öfvergifvet väsende, nu varit en rik eftersökt
fröken.
Vidare var Nanny gubbens stolthet.
Ty då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte
sjön och det tunga dagsarbetet -- hvilket alltid skedde med gladt mod
-- framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens
begrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten,
var deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord,
då han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes
omgifning voro främmande.
Och sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns
bibliotek innehöll!
Hon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för
eller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon
sympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt
kärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de
lyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.
Men sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för
dem, som lefde.
Hon fasade -- så högt hon än älskade sina syskon -- för den dag, då hon
skulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.
Och hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den
tid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne -- det fans
de som redan gjort det -- för att utse henne till sin hustru.
Hvem kunde det väl bli, om ej någon bonde ... eller någon
skutskeppare ... eller -- än värre -- någon af socknens handtverkare?
O, det vore omöjligt!
En sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds!
Huru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt
honom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände... Nej, nej,
hon måste förblifva ogift ... ensam -- alltid ensam.
Kanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då
hon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne!
Nej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny
-- hon var ju ej deras gelike.
* * * * *
Det var aftonen efter den, på hvilken Nanny haft det ovanliga mötet vid
källan i dalen.
Hela dagen hade hon med oförtruten flit, ehuru då och då något
förströdd af minnet, hjelpt sin svägerska med hushållet, barnen och
väfnaden. Men nu hade hon tagit sig ledighet, för att fly upp till sin
kammare, der hon var fullkomligt ensam med sig sjelf.
Denna ensamhet var så ljuf.
Utom den lilla pinn-soffan, som var Nannys sofplats, egde denna hennes
fristad en liten bokhylla, tre eller fyra blomkrukor, en drag-kista och
ett sybord, de begge sednare förfärdigade af Calle, som kunde snickra,
då han ville, och han hade fordom velat göra allt åt Nanny.
Men på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att göra allt
för Magda.
Magda hade, om hon så velat, kunnat behandla honom som en hund,
blott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde
sitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla i vid
utarbetet.
Inom hus var Calle till det mesta barnpiga. De små trifdes så innerligt
väl hos honom, emedan han älskade dem, och alla barnen i grannskapet
älskade "fanten", som lekte med dem och alltid tog dem i försvar.
Men såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då kom han
i berserker-raseri -- det var då han kallades "galne Calle"; ty som
han var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde uttrycka
sitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva erfara
verkan af deras system, så flög han utan försyn på både gammal och ung,
och hans starka jernhänder utdelade då med passionerad ihärdighet de
slag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin tur emottaga.
Men man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godt man kunde
att låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot reste ingen
bondmor till marknad, bröllop eller begrafning utan att hafva påtingat
Calle, den vänlige barnvännen, att titta hem till "ungarna" -- då kunde
man så tryggt resa.
Calles residens, loftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft
bord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under
det han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den på
väggen hängande grönrandiga yllevästen eller någon annan gåfva, som
Magda gifvit honom.
Denna aftonstund -- medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan
var belägen -- satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på
en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne
stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft
omkring sig.
Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så
småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han
munnen till ett godmodigt mysande.
Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska
väl kunnat lukta på syrénerna.
Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans
åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för
tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre
emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.
Men hastigt drog han sig tillbaka -- han hade fått en tanke, som gjorde
hans drag långa och bistra.
Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!
* * * * *
Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan --
aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande
som i qväll -- Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in
med sina egna, höga och långa steg.
"Tack!" sade Calle.
Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som
hon i går hört.
"Tack!" sade Calle än en gång.
Nu spratt Nanny till och vände sig om.
"För hvad då?"
"Rosorna, vet jag!"
"Hvilka rosor?"
"Kors!"
Calle började småle och titta i väggen.
"Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som
gifvit dig dem."
"Jaså -- det är väl lill-Kerstin då?"
"Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och
lill-Kerstin!"
"Hvem kunde det vara?"
"Magda, förstås!"
"Asch"... Calle klef ett högt steg framåt... "Magda -- jo visst ock?"
"Fråga, så får du höra!"
"Åh nej ... men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt,
fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut,
der de sitta i sin grönska."
Och härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der
han satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut,
blott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från
syrénerna, en ny dagg fallit på dem.
Men nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige
Calle.
En bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten
handräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle
lofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se
om barnen.
För att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och
allt under det han skar och sjöng -- ty Calle diktade också visor --
blickade han upp mot den intressanta bruna muggen...
Men hvad gjorde emellertid Nanny?
Läste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller
gick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde
ännu oftare?
Nej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen
belönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på ...
naturligtvis ... ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och
träden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid
källan.
Rockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin
lilla najad -- en benämning, den han trodde att hon icke förstod --
kastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.
Kanske väntade han på någon?
Några ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och
dörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut,
blygheten höll henne tillbaka.
Hvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon
hade ju icke väntat någon!
Slutligen -- hur hon funderade -- fattade hon dock hatten och ilade
nedför trappan.


5.
Den första otåligheten.

Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med
blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i
grannskapet.
När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned
öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som
den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.
Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:
"Hvart går du?"
"Jag ... jag tänkte att gå ut lite."
"Du bör akta dig -- bäst det är, blir du stora flickan."
"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.
"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"
"Hvad säger du?"
"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro
till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra
segelbåtar."
"Men, kära Magda, du som alltid..."
"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det
hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."
"Icke äro vi väl skapade för det heller?"
"Jo jo ... men vi borde också vara skapade fula som synden för att få
behålla åtminstone vår ärlighet -- ty på vår blygsamhet tror ingen."
"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så..."
Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin
brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes
svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes
mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man
att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.
"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild
ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt
lemnat dufslaget. Men jag var ledsen -- man blir det ibland, utan att
rå för det."
"Var det då ingenting?"
"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga."
"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!" sade sakta Nanny,
der hon stod på glödande kol och ville ut.
Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för
fattiga hederliga qvinnor att gå ut.
Intills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade
förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och
aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.
Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott
nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i
Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska,
att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.
Magda teg.
Nanny smög foten öfver tröskeln. Men -- o, ve -- nu måste den för andra
gången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot
dörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.
"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt