Familjen i dalen: Berättelse - 6

Total number of words is 4668
Total number of unique words is 1554
33.7 of words are in the 2000 most common words
44.5 of words are in the 5000 most common words
48.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
* * * * *
Tre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de
planer som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att
lyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.

Nog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men
han skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna
att hon stode i skuld hos honom.
"Men", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, "hvilket är rättast,
antingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i
arresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär,
stackars gamle man?... Hvad", öfverlade hon vidare, "skulle Ragnar
sjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig
som sitt eget hjertblod -- och om han kunde inbilla sig att patron ...
store min gud, sådant allarm det då blefve... Men åter att icke kunna
hjelpa far ... nej, det står jag aldrig ut med!"
Och ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd
skulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara
barnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.
Hon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han
visade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar
af honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej
längre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.
Hela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för
hvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.
Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende
stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda
träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka
far.
Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin
och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen
stampade af glädje -- de tänkte blott på rodden öfver de gungande
vågorna.
Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det
hotade brista: hon kom ju utan hopp.
Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu,
när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle
älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på
läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett
par timmar åter öfvergifva honom ... öfvergifva honom åt ensamheten,
hopplösheten, tystnaden.
Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.
"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i
moderlig och resolverad ton... "Gå in tillbaka du!"
"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" ... (hennes häftiga
darrning förrådde hennes svaghet)... "Helsa honom ... låt honom
veta" ... (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) ... "att
det ej är af kallsinnighet som..."
"Tyst, tyst, din stackare -- jag vet nog hvad jag har att säga... Gud
vare med dig... Se så ... der har du nyckeln ... lås väl igen stugan om
dig... Tag årorna, Calle!"


13.
En förvisning och ett återseende.

Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand
tvenne personer promenera fram och åter.
Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund
hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.
Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid
det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:
"Kors, hvart skola de alla ta vägen -- de sågo så bedröfvade ut!"
"Bedröfvade", upprepade patronessan -- "du kan tacka Gud att du slapp
dela det patraskets bedröfvelse!"
"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle
hindra mig att dela den!"
Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.
"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag
visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag
skickar dig bort, jag..."
"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke
bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer
sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."
"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer -- du är väl stadd vid
kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"
"Men hvad har då händt?"
"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af
varor ... nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars
namn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har
man fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer
och löser ut honom."
"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre
än så."
"Aha, du börjar tala ur myndig ton -- du förvånar mig i sanning!"
"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag."
"Åh, jag måtte säga!"
"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig
välvilja, och hela min själ vändes till dem -- ty det är ett behof
för mig att vara tacksam -- men ett tu tre ändras allt, och jag
behandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda
steg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af
förmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att
underkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande,
som -- taget så -- alltid blir fåfängt!"
"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande,
kunnat i många afsenden jemna din väg?"
"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag
förmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest -- men på bekostnad af
min tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting."
"Du går då åter till dalen -- till mamsell Nanny?"
"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne."
"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?"
"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att
hennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast
skall återse henne..."
"... för att säga henne den der galenskapen?"
"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer."
"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!"
"Hvilket?"
"Att gifta dig med henne."
"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida
jag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny
till min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid
vänskapen."
"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske
lönar mödan att göra dig ett förslag!"
"Nåväl?"
"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till
flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare
lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid -- och du vet att jag icke
bryter mitt ord -- vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"
"Nej, alldeles icke ... hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så
skamligt handligssätt å min sida!"
"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din
mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik -- jag
vill icke ha skuld i dina felsteg."
"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse,
"har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den
gifna befallningen."
"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig --
"du får svida för detta en annan gång"...
Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft,
fortsatte Gottlieb vägen till dalen.
Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att
han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt
den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr
han stannade.
"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke
följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat
henne ensam."
Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg
nalkas inifrån.
"Hvem är det?"
"Jag, Nanny!"
Ett utrop af glädje och häpnad följde.
Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som
hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning,
som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning
och smidighet till hela dess fördel.
Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i
Gottliebs armar ... och aldrig hade en renare och innerligare omfamning
varit erbjuden och besvarad.
Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar;
och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:
"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"
"Gottlieb vet då..."
Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes
helsning var emot bruket.
"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag
ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och
hemma!"
"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"
Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon
trodde.
"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå -- och om jag
varit här, så hade det icke händt."
"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir
det godt!"

"Tack för detta förtroende -- det blir mig ljuft att minnas."
"Minnas -- herrn reser då snart igen?"
"Om en vecka."
Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den
tårade blicken var mera begriplig än ord.
"Du skall då sakna mig, Nanny?"
"Alltid!"
"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig
sett hvarandra?"
"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än
det jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få."

"Men säg", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, "hvarför
har ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?"
"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda -- förr hvad som helst."
"Huru så?"
"Jag vet icke om jag bör säga det... Både pappa och Magda hålla mig för
ett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga
känslor ... och ifall jag kunde tro på Calle..."
"Hvad då?" frågade Gottlieb ifrigt.
"... så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af
patron för det att Magda en gång bestämdt nekade att ... att ... sälja
en kyss åt honom."
"Huru -- ville han köpa en kyss?"
"Ja, mot Calles frihet." Nanny berättade nu hela händelsen före och
efter jagten, sådan som Calle förtäljt den.
Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade
omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle,
och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till
gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke
sedermera hörts af.
"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han
tänkt att få träffa Magda ensam -- men det har ej lyckats ... och
aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven
om patron erbjöde den"...
Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror --
som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen -- icke vore att
hemvänta före aftonen.
I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en
motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart
föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med
patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han
öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju
också rest bort -- naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma,
det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan
alltid var vaksam.
Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare
förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i
detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel -- och utan
tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.
"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i
mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel,
hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i
bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar,
det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i
stugan."


14.
Fången.

Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått
den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den
långt utskjutande bryggan -- ja, Calle hade redan fäste med båtshaken
-- då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat
upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.
Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets
rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan
hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om,
hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.
Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.
"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt
lik.
Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp
gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:
"Du kunde icke vänta på mig -- liksom han sjunkit i första taget, kan
tro!"
"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt -- det var
alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans
stolpar.
"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.
"Ah, det är lätt -- jag går in till mor Larsson och lånar mig en
kjortel, medan jag går upp till far ... arresten ligger ju straxt
bredvid ... skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills
vi komma igen."
Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit
honom tjena sig -- emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.
Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått
på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken
väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å
väg med barnen...
* * * * *
Häradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan
utifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen
af denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett
hotande tecken för de förbigående.
Men ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den
förvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla
fukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan
begrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för
de stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor,
hängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar,
lifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande
boningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars
fånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre
taket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig
att titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.
Gamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han
suckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.
Då Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det
rum hon sökte.
Gubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af
barnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om
allt, som passerat der hemma.
Men den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af
sonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin
sonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och
hans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och
bedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att
förlora sansen, då hon skulle stiga i båten.
"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med", sade gubben, "och
blott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina
krafter, så skall nog..."
"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden
med gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan,
som skulle blifvit skjortor åt Ragnar -- när det ena kommer ihop med
det andra, så..."
"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?" Han
klappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.
"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten,
när Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko."
"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."
"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett
stort steg -- han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.
"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"
"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England -- de äro
så påhittiga i det landet -- skaffa sig pengar genom att låna på sig
sjelfva. Han kallade det ändå ... hur var det nu igen"... Calle ref sig
eftertänksamt i pannan.
"... lifassurans, menar du väl?"
"Ackurat det, far ... och han sade att man också här i Sverige kan få
pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i
någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så
skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering -- se'n, begriper
far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."
"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl -- men det går icke så till
som du i din enfald tänker."
"Ah, det var fasligt illa det ... annars hade far fått hela summan, när
jag dött."
"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess -- du är ung du!"
"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens -- det var
ändå en fredagsqväll -- gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt
öfver kyrkan en röst, och på den litar jag..."
"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första
gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder... "Hvad sade då
den rösten?"
"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du
lefver inte länge!"
"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf
att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När
kroppen får hvila -- och det måste du ge den -- blir du bättre... Men
låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"

"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det -- nå,
det skall dertill!"
"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.
"Ledsen -- åh, det vet jag visst ... skulle han bli ledsen för det
att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore
väl snarare högtid att glädja sig åt ... en slipper ifrån så många
sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."
"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan
aldrig mer skratta."
"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska
sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta
af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt,
tyckte han, att Magda ville höra honom skratta -- han glömde dervid
bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.
Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i
öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke
blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de
tillgångar hon egde i mod och förhoppningar -- och nu var afskedet
inne. Calle gick förut att ställa båten klar.
"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes
tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all
sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"
"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för
hans gamle far... Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag
förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."
En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i
den öde ruinen... Fången var ensam.
Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.
Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning
att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles
förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde
stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:
"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"
I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog
Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp
till farfar.
Och nu var allt bestäldt.
Den sista blicken vexlades... Magda och barnen försvunno.


15.

Vakten.

Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.
Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i
närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit
sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i
all maklighet kom hem på en annan väg.
"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till
hvila."
Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i
Magdas rum... Nannys låg åt gafveln -- dit ville han icke ens titta.
Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt
på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb
tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det
förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad.
Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han
försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde
vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet
endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.
Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!
I denna kammare -- det äkta parets lilla tempel -- sågos månstrålarna
leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade
hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal
"sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var
i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar
lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna,
de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement
granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra
rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som
Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon
just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta
någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon
hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde,
ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.
Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.
Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde
inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens
ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att
märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes
ögonlock.
Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela
hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på
golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och
hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver
midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de
hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och
helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af
den lilla dynan.
"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman
Lönner fått sämsta delen på sin lott... Men nog vet jag någon, som en
gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"
De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.
"Aha" -- hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje
-- "jag hade ändå rätt... Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"
Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.
Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen
stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att
hästen der fastbands vid gärdsgården.
Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela
figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva
förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft
nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.
Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera
slag på rutan.
Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.
Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma
tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.
Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda
undföll vår älskares läppar.
"Fördömda qvinna", mumlade han, "hon gör mig galen -- hon skulle se mig
i sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå
icke räcka mig den!"
Han klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande
ljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag
som Magda.
I detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen
dumdristighet ... tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad,
hade blifvit väckt -- o fasa, om hans nattvandring blefve känd och
komme för hans hustrus öron!
Lyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.
Den äkta mannen började darra i alla leder -- sådan respekt hade hans
"töta Ultenie" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han
öfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han
icke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.
Att sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks
verk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han
fönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.
Vid detta buller måste Magda vakna -- och hon gjorde så ock.
Som en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på
Almvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott
ett ögonblicks.
Med blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga
läppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes
hållning, att patronen häpen steg tillbaka.
"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?"
"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid
honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i
morgon är hemma."
"Och för att meddela mig detta -- som visst sker i god afsigt -- hoppar
patron in genom fönstret?"
"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och
heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades
skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå
var uppe, det enda parti som stod öppet."
"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men
som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag
be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."
"Grymma Magda!"... Patronen vågade räcka ut sin hand.
Men Magda stötte den helt omildt undan.
"Se så, inga krokvägar ... och låt bli att säga Magda -- jag kallas vid
min mans namn, som jag icke skäms för!"
Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg
sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan,
på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Familjen i dalen: Berättelse - 7
  • Parts
  • Familjen i dalen: Berättelse - 1
    Total number of words is 4517
    Total number of unique words is 1705
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 2
    Total number of words is 4666
    Total number of unique words is 1554
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    48.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 3
    Total number of words is 4756
    Total number of unique words is 1458
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    45.3 of words are in the 5000 most common words
    49.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 4
    Total number of words is 4675
    Total number of unique words is 1558
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 5
    Total number of words is 4580
    Total number of unique words is 1566
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 6
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1554
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    48.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 7
    Total number of words is 4746
    Total number of unique words is 1419
    36.0 of words are in the 2000 most common words
    47.5 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Familjen i dalen: Berättelse - 8
    Total number of words is 4594
    Total number of unique words is 1447
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.