Familjen i dalen: Berättelse - 5

mamsell Nanny råkar i fara -- hon rodnar icke en gång, när hon hör
omtalas att man redan vill gifta bort hennes vän!"
"Hvarför skulle jag rodna för det?" frågade Nanny helt öppenhjertigt.
"Jag måtte väl begripa att herr Gottlieb en gång skall derhän!"
"Men ändå..."
"Hvad för ändå?"
"Jo, du är god du!"
"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen."
"Det vet jag nog -- också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt
att hålla den!"
"Är herrn ledsen för det?" sporde Nanny med en liten retsamhet, som
klädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande
för hennes natur.
"Visst icke, mamsell Nanny -- tvertom är jag förtjust öfver att du
troget följer mitt råd ... och de äro icke så oäfna någondera af
mamsellerna i prostgården."
"Är det en af dem?" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan
blek, såsom hon förr brukade vara... "Ack, de äro så vackra!"
"Ja, riktiga englar ... isynnerhet mamsell ... hvad heter hon nu igen?"
"Mamsell Charlotte kanske?"
"Alldeles -- mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna."
"Åh nej, det är ju mamsell Sofie."
"Ja ja, mamsell Sofie -- det är hon som mest behagar mig."
"Kors, att herr Gottlieb då blandar bort namnen!"
"Men du hör ju, mamsell Nanny, att jag icke blandar bort hennes svarta
lockar med systerns bruna."
"Men, bevars, mamsell Charlotte har ju alldeles ljust hår!"
"Nå, hvad betyder det för mig, om mamsell Charlotte har brunt eller
hvitt hår -- jag tänker blott på den skälmska Sofie."
"Jag är säker på att herrn bara narrar mig!" utbrast Nanny och föll i
ett hjertligt skratt, som hade den egenskapen att återföra rosorna på
hennes bleka kind.
"Narrar dig?"
"Ja visst: mamsell Sofie är ju så allvarsam och tystlåten att väl ingen
kan kalla henne skälmaktig!"
"Var du kanske icke sjelf så allvarsam som mormors psalmbok, då jag såg
dig första gången?"
"Än se'n"
"Nåväl, min lilla najad, min lilla gudinna, betrakta ditt ansigte i
källan der, och säg mig om du känner igen dig!"
"Herr Gottlieb vill då säga att han trollat bort mamsell Sofies
allvarmsamhet?"
"Ja, mamsell Sofies också -- det vill jag säga."
"Också -- han tror sig minsann om bra mycket!"
"Blir du ond?"
"Åh!"
"Jag tror du faller i gråt!"
"Herr Gottlieb kan vara nog retsam att bringa mig derhän -- men nu blir
det ändå ingen gråt utaf!"

"Nå, eftersom jag icke kan bringa dig till tårar, så får jag väl
bekänna sanningen, som är den..."
"... att Gottlieb icke sett någon af dem?"
"I det tar du felt: jag har varit der i sällskap med moster Ulrika, och
jag är till den grad betagen i dem, att jag nu sitter här, medan de äro
på Almvik, dit de kommo i förmiddags. Hvad menar du om det?"
* * * * *
Hvad Nanny menade, fick Gottlieb ej veta. Men deremot fick han en
bestämd underrättelse om moster Ulrique-Eugenies mening öfver hans
oförsvarliga frånvaro.
Den unga kanslisten trädde inom grinden just lagom för att hålla den
öppen för prostgårds-mamsellernas chäs-kärra och göra de unga damerna
sin djupa kompliment.
De syntes emellertid vara något fnurriga och gåfvo sig ej tid till det
ringaste uppehåll.
Med förtjusning såg patron Fabian det hotande moln, som lagade sig i
ordning på hans älskade Ulgenies panna -- det gällde ju icke honom.
"Hör på, min systerson!" sade patronessan, vinkande Gottlieb till ett
ingalunda efterlängtadt samspråk på tu-man-hand. "Du har i dag för
första gången gifvit mig anledning till en föga angenäm förundran!"
"Huru så bästa moster?"
"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der
kommer fruntimmers-främmande?"
"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig -- mamma är icke
svag för etiketten."
"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar,
som hållas i för lös tygel."
"Hm!"
"Låt oss emellertid lemna detta åsido..."
"Det är jag med om!"
"... och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss."
"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!"
"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig
styra."
"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?"
"Fullkomligt -- besinna då: en och en half tunna guld, skönhet,
älskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar
sjelfva mamsell Nylanders!"
"Men kärlek då -- brukas ej den i himlen?"
"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om
icke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit,
helt oförtänkt sprungit din väg."
"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!"
"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl
också tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna,
åtminstone sina egna... Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin,
och mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna."
"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget
jag sätter först."
"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande -- hon bör kunna väcka en
kärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf."
"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som
Werther!"
"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte
är en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap... Det är således Charlotte
du föredrar?"
"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!"
"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af
systrarna, som -- sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter --
efter en passande sondering befinnes vara mest benägen?"
"Nej, så menade jag icke!"
"Hvad menar du då?"
"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att,
öfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå."
"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?"
"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla
som förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud,
jag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom
i all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej
besagde egensinniga hjerta sjelf utkorat."
"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om
söndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?"
"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster
Ulrika med denna fras menar något annat än -- ingenting, så säger jag
nej!"
"Du stöter dig då med mig ... begriper du hvad det vill säga, min käre
systerson?"
"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!"
"Men det inträffar bestämdt -- och Gud vet ändå bäst hvad allt jag
velat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är ... du behöfver
icke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!"
"Huru, älskade moster -- förvist?"
Fru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.
"Jag har då bestämdt fallit i onåd?"
"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas
att den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig
på bättre tankar!"
"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!" mumlade Gottlieb, sedan
hans tant med majestätiska steg lemnat rummet... "Men besitta, är det
icke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan... Ack, hvarföre är icke
min vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna
guld ... den der lilla flick-ungen -- hm -- hon är alldeles för mycket
söt!"


11.
Fisket.

Venern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste
yta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och
öfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan
efter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla
spegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.
Det var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg,
och lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar
vaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att
lägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.
Men den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran
nalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes
till vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de
förskansningar, dit fienden ej kunde intränga.
Det var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de
krig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var
han illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och
hafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma
punkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade
med en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras,
hvar helst den än togs.
Efter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens
känslor, då han -- hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som
Gottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru
Ulrique-Eugenie -- helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen
nedburna.
Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon
sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin
mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet
till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa
en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna -- man känner
att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier -- eller att någon
liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens
händer ... allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon
nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin
man att rodna.
Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille
Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att
hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som
hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.
"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig
som en automat, när du fiskar!"
Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka
synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.
"En automat, min vän?"
"En stock, en verklig stock ... du vänder ej ens på hufvudet -- det är
precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det
tråkigaste du visste!"
"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall
jag jemt vände mig om..."
"... så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att
det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone
i båten, i brist på bättre -- stackars man, så enfaldigt!"
"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade
din systerson -- jag tycker..."
"Nå, hvad tycker du?"
"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt
lynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!"
"Tyngd ... börda ... lynne -- är karln tokig ... är det till mig, din
hustru, du ställer sådant tal, din hustru, som med ett helgons tålamod
fördrager din sömnaktighet, din lojhet, din brist på kärlek och
ömhet ... åh, detta är alldeles utomordentligt, det är ovärdigt, det är
skändligt!"
"Se så, Ulgenie, blif icke så häftig -- du vet väl om jag är tålig!"
"Än jag då? Att vara gift med ett sådant våp till man! Om din hustru
kurtiseras midtför din näsa, låter du det passera: du ser ingenting,
du hör ingenting -- jag kunde vara dig otrogen, och du sofve ändå. O
öde, o tid, o lif af bitterhet, en slik karl kan bringa en hustru till
förtviflan, och från förtvillan är blott ett enda steg till vansinne!"
"Nå, hvem är det då nu som kurtiserar dig?"
I detta nu låg liksom ett tillkännagifvande att saken ej var så
alldeles ny.
Och ny var den ej heller, ty som hvar och en har sina svagheter här i
verlden, så hade fru Ulrique-Eugenie den, att inbilla sig det hvarje
karl, som talade med henne, genast blef kär; och visade han den minsta
smula artighet, så benämdes det kurtis.
Men nu var det en olycka framför andra, att hvad helst den medgörlige
mannen kunde förmås till, förmåddes han dock ej att spela Otello -- och
likväl, om han förstått sin sak, kunde det hafva legat i hans egen makt
att svinga sig upp på den äktenskapliga thronen.
En svartsjuk tyrann skulle hafva böjt den förtjusta patronessan som ett
rör: han hade kunnat trampa henne under sina fötter, och hon skulle
hafva kysst dem.
Men nu kysste han i stället hennes, och derföre trampade hon honom; och
om hon ej rättfärdigade de förebråelser, som gjordes Desdemona, var
det just icke så helt och hållet hennes eget fel. Men hvartill hade
det i alla fall tjenat? Otello var ju en lysande dikt, som ingen, och
minst hennes Fabian, skulle förverkliga. Ack, hvarföre var hon ej sjelf
född med samma lugn? Hvarföre plågade hon sig stundom med svartsjuka
inbillningar, till hvilka hon, enligt hvad hon trodde och visste, icke
hade ringaste anledning.
"Min Fabian", plägade hon tröstande säga till sig sjelf, "skall aldrig
kunna bli mig otrogen: han är för trög att tänka på annat än soffan och
tobakspipan"...
Men vi återgå till samtalet mellan vårt äkta par.
"Hvem är det då nu som kurtiserar dig?" frågade mannen.
Fru Ulrique-Eugenie höjde en vädjande blick till himlen: "Han frågar
mig hvem -- han har icke ens sett det!"
"Nej, min själ jag det har!"
"Och likväl har just under hela denna dag" -- hon vände rodnande bort
hufvudet...
"Kors, här har ju icke varit någon annan än adjunkten, som följde hit
prestgårds-mamsellerna och reste före dem!"
"Ingen annan ... än om det vore nog: om denne intressante och upplyste
man, som eger en förtjusande samtalsgåfva, om han, säger jag..."
"Än se'n?"
"... hänförd af de ringa behag, som du aldrig förmått uppskatta,
intagits af en stilla och mild passion?"
"Adjunkten -- huru: tror du att han fattat en hemlig böjelse för dig?"
"Jag sade icke böjelse: jag sade passion -- du begriper icke det ordet,
du!"
"Nej, det är sant!" stammade patronen, och det var nu hans tur att
rodna.
"Beskedlige Josef!" Frun smålog åt sitt eget skämt.
Derefter återtog hon:
"Jag är mycket villrådig om jag bör låta honom märka att jag
genomskådat hans känslor. Men i samma stund nödgas jag förbjuda honom
huset, hvilket vore att låta allmänheten få del af detta grannlaga
förhållande."
"Om jag finge ge dig ett råd, min vän..."
"Hvarför icke, min käre Fabian -- du är ju i alla fall min man och har
som sådan rätt att yttra din tanke."

"Då är mitt råd: låt allt gå som det går!"
"Men fruktar du då ingenting, bäfvar du ej för möjligheten af en
olycka?"
"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?"
"Det är sant: jag eger dessa vapen -- och jag tackar dig, dyre
Fabian" ... (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det
kyliga ovädret) ... "jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig
rättvisa... Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men
det finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag."
"Icke du, min vän, aldrig du!"
Denna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt.
Men hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att
bibehålla sitt sentimentala utseende.
"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!" sade hon. "Jag har
ännu ett förtroende att gifva dig."
"Ännu ett?"
"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta
älskade barns väl."
"Förklara dig!"
"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder -- jag
ansvarar derför vid mitt lif -- den stackars gossen förstår sig ej
sjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska
lågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin
väg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal,
som lefver i hans unga inbillning."
"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?"
"Fabian ... hvarför tager du denna hånfulla ton? Skulle du, som visat
undseende med så många, just för din hämd utse detta oskyldiga offer,
som -- jag upprepar det -- icke känner sin skuld? Det var blott en
tillfällighet som gjorde mig bekant med hans hjertas hemlighet."
"Törs jag fråga efter den tillfälligheten?"
"Gerna... Jag har, oss emellan, i mitt sinne utsett en af
prostflickorna till hans hustru. Jag bjöd dem hit i dag, han flydde
dem: han återvände till denna enslighet, som han hvarje afton söker,
antingen före eller efter våra promenader ... det är en instinkt som
tvingar honom att lemna huset, då du icke är närvarande. Och ej nog
härmed: då jag förebrår honom detta fel och förklarar min mening i
afseende på det förmånliga partiet, tager han sig mod att förklara mig
tillbaka att han vill ha sitt hjertas rättigheter för sig sjelf."
"Och du har trott, min vän, att det är du som är skulden till allt det
der?"
"Jag har beklagat att så är -- ingenting vidare!"
"Nåväl, kära Ulgenie, från denna samvetsbörda skall jag befria dig!"
Vår patron, som knappt kunde hålla sig allvarsam, talade med ovanlig
liflighet, hvilket härflöt deraf att han nu såg ett förträffligt
tillfälle att, utan beskyllning för elaka afsigter, få göra sig af med
en person, hvars närvaro utgjorde ett hinder rör honom sjelf.
"Hvad är det du pratar -- hvad vet du om min systerson?"
"Åh, bara det att han har en liten kurtis för sig, och att det är den
som upptager tiden både under hans för- och eftermiddagsvandringar."
"Han -- _han_ ha en kurtis?"
"Jo, så står det till!"
"Men det är icke möjligt -- det är icke sanning!"
"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför
han ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka
att han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter,
den lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan
det han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes
händer."
"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter
sig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors
ställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande... Men
huru vet du det?"
Detta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.
Han skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom
Calles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på
hemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att
kunna urskilja de der sittande personerna -- och allt sedan hade han
omsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand
emot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen...
Alltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens
fel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små
kurtiser vore så vanliga för unga karlar...
"Icke något försvar, min herre -- det förbehåller jag mig!" svarade fru
Ulrique-Eugenie vredgad... "Vacker historia, minsann, om den ej slutar
i tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse
på det andra ... en ung förförd flicka -- måhända ett barn-mord ... en
kriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer
komma att figurera... Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta
måste ha ett slut, och det hastigt ändå!"
"Men huru?"
"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver
Dals-fjällen åt Norge -- nåväl, må han resa öfver till Åmål och
derifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han
också!"...
* * * * *
Följande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att
hennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när
gjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.
Följden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.
Han oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga
uppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva
förespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad
Nanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i
skicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med
sin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.
De unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den
afskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa
Nanny i glömska.
Dagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik
af Venern, dit vår lilla historia är förlagd.



SEDNARE AFDELNINGEN.

O, när randas den gyllne dag,
Då, för sorger och mödor fri,
Mig besöker en trofast vän?
Stagnelius.
I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
......
O, himmel, hör jag rätt -- månn' örat mig bedrager?
Adlerbeth.


12.
Sorgen.

Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken
Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna
underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.
Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit
lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.
Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!
Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och
som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en
blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en
orm -- det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.
Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.

Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de
varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen
i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den
driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen
till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.
Men -- säger ordspråket -- krukan går så länge till vattnet, att hon
en gång måste gå sönder... Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade
tullbevakningen minsta delen i denna olycka ... ja, förmodligen skulle
ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i
den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga
hotelse om angifning, föranledt ett sådant.
Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades
på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken
anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven
hotade med böter, som öfverstego deras krafter.
Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge,
starke beskyddare -- han, som snart skulle hafva redt allt -- i samma
dagar afseglat till Brasilien.
Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med
hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej
förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man
påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.
Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf:
"Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den
obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.
"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars
giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär
emot -- menniskan är icke skapad för en ständig medgång."
Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina
arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man
borde företaga, för att lindra bekymren.
Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.
Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig,
han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten
utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke
mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid
det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt
känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan
gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett
vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.
Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett
högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.
När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen
på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för
att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade
dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting
"klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.
Magda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett
hvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit
slut, kom turen till "träd-rosorna", tulpanerna och lavendeln, och hur
trött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast
i Calles mugg.
Sent omsider, eller rättare alltför snart -- efter sju veckors
rättegång -- föll domen angående det i beslag tagna godset, och som
herr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen
ganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.
På denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer
än gamle Lönner sjelf.
Han hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen
fruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda
skulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.
Tyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret
för att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.
Vi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten --
häradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både
Magda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han
afböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.
Det var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande
omsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till
gubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon
otålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna
snyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några
dagar skulle besöka honom.
Ändtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så
länge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna
och de snyftande barnen qvar på stranden.
Calle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra
sidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande
en tio-riksdalerssedel -- det var en omätlig skatt, och Calle
hade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom,
silfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle
ha den.
Då han om aftonen återkom hem, sade han blott:
"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull,
ty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio
riksdaler."
Hur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor
trösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle
de göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga
kontanter -- de rika skulle fordra säkerhet.
Nanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den
minnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme -- han skulle nog veta
något råd.