Ysaïl: En berättelse från Chicago - 8

Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon
ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet.
Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina
svarta bågbrynen.
-- Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor
vackert?
Hugo satte sig.
-- Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har
sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero?
-- Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller
dricka sorbet?
-- Sorbet? Nej tack, får jag kaffe.
-- Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma.
Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna
i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring
kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var
paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna
lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet
och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde
i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då
hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten
och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob.
Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i
stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon
obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa
förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en
cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och
dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt
offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller
från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod.
Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i
tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet
spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små
bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade
aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af
bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna
det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka
kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på
rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt,
ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett
fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor
den obetäckta halsens runda båge.
Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade
genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han
kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han
tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta
zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var
nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar
och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade
stämma:
-- Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte
lyckas bra nu?
-- Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör?
Hon skrattade sitt låga, porlande skratt:
-- Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum.
-- Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får
snart. Och då blir jag en stor man, en fin man -- förstår du mig? -- och
förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid
sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa
dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt
från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på
teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på
Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi --
Hon afbröt:
-- Hvad arbete? Hvad arbete du mena?
-- Jag vet ej om du förstår -- jag är ingenjör -- jag tänker emellertid
på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du
kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ...
-- Hvad uppfinning?
-- Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? -- majs och
korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se'n tas upp och
lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere
vid floden.
Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt
uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom.
-- Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning -- när får du alla
de pängar, de många pängar för uppfinning din?
-- Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall
jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag
då förtjänat ...
Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på
hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans
nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning
skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl.
Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer än någonsin liknade det en
mask, en skön mask, gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar hade
något hotfullt i sina mot näsroten dragna hvälfningar, de tunga, så att
säga stelnade locken läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda
gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hånande; den låga pannan,
öfver hvilken det blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan
snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka öronen, tycktes dölja
dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blårödt,
obevekligt och grymt.
-- Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men -- men jag förut trodde
du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas.
Hvarför? -- Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du
komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl
alltid tycka om, alltid älska dig?
Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen
trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna
lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena
till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina
spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de
bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå.
Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett
språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen.
-- Tyst, vänta -- rök cigarrett -- Ysaïl komma strax tillbaka.
Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott
prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och,
tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom
purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för
tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum.
Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur
vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på
divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma
doften af hennes hår, och tände en cigarrett.
På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när
hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först
trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig
igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -- Riktigt,
tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal
alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls
musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade
källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och
vindsmek.
Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt
håll -- det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren.
Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens
draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i
form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal
med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara
tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han
försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en
liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat.
Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af
allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga
samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af
stafvelserna zi-ska.
Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig
ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr
förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta
folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore
zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande
sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig,
ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara
utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå
lifvet med ett par frågor.
Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på
sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade
dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick
fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han
smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han
måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp.
-- Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro de där andra flickorna,
Consuelo och hvad de hette, som skulle bo härinne -- kanske de bo bakom
den där lilla svarta dörren under röda mattan?
Han pekade mot fonden.
Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon skrattade och nickade muntert.
-- Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon
endast.
Hugo vidblef:
-- Men den där dörren?
Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna.
-- Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma
dit, när du alltid fråga efter andra ...
Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade:
-- Det ej finnas några andra flickor -- bara Ysaïl. Jag endast säga så
för att narra dig.
-- Och hvarifrån kommer du -- är du zigenerska -- hvilka äro de andra --
hvem är han som hämtade mig -- hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl!
-- O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse
från Ryssland och Ysaïl tycka om dig -- är det ej nog? Hvarför fråga så
mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga -- folk
alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl
ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband -- hvem gjorde
vackert halsband -- berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga
emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall
icke fråga, icke veta ...
Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp
sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med
munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade
henne förtjust. Hon fortsatte:
-- Du vara lik en stor gosse i Ryssland.
-- Såå -- har du då varit där -- kommer du från Ryssland?
-- Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela
för dig?
Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan,
trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han
fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför:
-- Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag
att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket
pängar också ...
Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet
i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet
falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo
af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna:
-- Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta skall heta: Ysaïl icke
veta.
Hon vred sig mot honom på sidan, drog upp fötterna under paljettkjolen
och stödd på armbågen, med handen djupt in under de svarta flätorna,
talade hon, blicken skådande långt i fjärran:
-- Stort torg vid vacker hamn med blått, blått, blått vatten. Många
skepp med gula segel, med röda segel, med blåa segel, med röda och blåa
och gula segel. Och på torget hvita tält öfver långa bord, där alla köpa
och sälja. Många vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor och
krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra,
nakna flickor. Och Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ...
Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta --
Ysaïl icke veta.
Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, Ysaïl bo i stort vackert hus,
alldeles hvitt, med många höga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta
förbi och spegla alla hvita, höga tornen. Ysaïl leka i trädgårdar, som
växa på taken och se många vackra flickor dansa. En gammal man röka
vattenpipa, när månen gått upp och kanalen är svart, under det vackra,
hvita huset. Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad och några
spela och sjunga sagor.
Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl
först komma, hvad Ysaïl först heta -- Ysaïl icke veta.
Och sedan -- ack, Ysaïl kan ej säga. Hon vandra i skog, hon vandra öfver
stepp, öfver berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon dansa i skog
vid eld, som brinner i natten. Ysaïl träffa vacker gosse med långa, gula
lockar, Ysaïl hålla mycket af honom och han dansa med Ysaïl. Men vacker,
ljus gosse gå en natt från Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som
vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan Ysaïl fara på största
skepp långt bort -- fara hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse
och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, blifva trött,
ligga ensam här och röka cigarrett.
Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta efter -- Ysaïl icke veta.
Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker present. Ysaïl skall blifva
mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart
glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, fara på vagn, fara till många
länder. Och hon skall dansa och sjunga och träffa många vackra gossar
och få många vackra presenter. Men en gång skall hon fara till ett stort
lands största stad och alltid stanna där.
Men när det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysaïl en gång gå
-- Ysaïl icke veta.
Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade
betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert
och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks
källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till
zigenerskans plats:
-- Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla
gitarren?
Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick:
-- Ja, jag sjunga det på mitt språk.
-- Och ditt språk -- hvad är ditt språk?
Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna.
Men hon log endast och skakade på hufvudet.
-- Ysaïl icke veta, sade hon.
Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken
och slöt ögonen fast.
* * * * *
En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans
vägvisare, mannen med mynten i jackan.
Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett
rofdjurs grin, en vargs, en gams grin.
-- Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just
nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss.
Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt,
skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig.
Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för
att tacka utan mumlade endast:
-- Vänta, vänta -- du skall få tillbaka allt -- allt.
Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste
sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga
fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar
doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade
dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en
hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor
tändts.
-- Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när
han svingade sig upp på en skakande platform.
Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar:
Ysaïl, pängar -- pängar, Ysaïl.
Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde
Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva
som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens
monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt
cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som
något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända
bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr.
Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin färd genom de milslånga
gatorna.


VI.


X.
Arbete.

Hugo slet med skälfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflånga
kuvertet, hvars firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt och
medvetet i små typer bar blott två namn: Frazer & Chalmer. Högerhörnets
kaminröda tvåcentsfrimärke med Washingtons bild var afstämpladt Chicago,
mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nära på
korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling.
Memorandalappen var till halfva sin storlek öfversållad med medaljer
kring en vy af firmans väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades
dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den
var afbildad i pregnanttryck på guldgrund. Slutligen följde i en lång
spalt namnen på samtliga officianter inom det stora kompaniet.
Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde:
Mr H. Nordlin, City.
Please call at once at our offices as above in regard to matter,
previously mentioned. Ask for mr Hall.
Yours truly
Frazer & Chalmer,
pr. K.
Gång efter annan genomläste svensken den korta skrifvelsen, som innehöll
för honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han präntade i sig
hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck,
egendomligheter, vattenstämpeln, till och med det lätta sudd som
kvarlämnats öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. Han
lärde sig namnen på listan öfver de presiderande styrelsemedlemmarna i
bolaget, hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid den
betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet,
frimärket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning.
Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask öfver hela ansiktet,
satt Hugo Nordling på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt
stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt framför sig, oviss
om han borde gråta eller skratta.
Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi
ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och
han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från
jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes
lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig
själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en
korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han
först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för
sent! Eller ock ville de blott fråga om något -- det sades ju ej ett ord
om arbete i det afmätta meddelandet. Men -- matter, previously
mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade
frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom
panna och pulsar.
Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom,
fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han
uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt,
republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och
alla spådde landet en lysande affärsframtid. -- Helt säkert, mumlade
Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång
och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla
fall har silfver- och sedelväggar!
Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut
från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett
steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening
rinna som vatten öfver läpparna.
-- Excuse me -- är i brådska -- glad nyhet. Har just fått en ytterst
förmånlig plats ...
Amerikanen sken upp.
-- Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch?
-- Ingenjör.
-- Mycket bra -- men hvilken firma?
Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse:
-- Frazer & Chalmer.
Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt allvarlig. Han höjde
ögonbrynen, spände blickarna uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin
hand:
-- Gratulerar er, unge man -- gratulerar er af allt mitt hjärta. Ni är
en son af John Ericsson -- af hm -- af John Ericssons land, menar jag.
Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra Amerika heder. De hjälpa
försvara -- likt Ericsson -- vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall --
skall -- stjärnbaneret skall alltid svaja öfver deras hufvuden. Vill ni
gå med och ta en cocktail?
Mr Harden hade talat med af rörelse och djup mening vibrerande stämma,
Hugo tyckte sig se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han blef själf
nästan rörd. Visserligen tyckte han sig för ej så länge sedan ha hört
ungefär samma godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men
det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hårdt Hardens
hand och svarade:
-- Tack, mr Harden, jag värderar sådana ord högre än om de kommo från en
landsman -- de -- de äro endast afundsjuka.
Han visste ej hvarför han egentligen gaf denna obehöfliga karaktäristik
-- orden lades honom mot hans vilja af någon inre makt i munnen.
-- Naturligtvis går jag gärna med, tillade han.
Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt tyst:
-- Du skulle ej vara så förekommande, om jag fortfarande vore utan
arbete, din yankeeräf!
Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko
visky.
Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nästan
med förakt och ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen åt
sitt språk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer
ett par gånger. Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig stolt och
lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte sig ha genomgått en hemlig
gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej
längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. -- Han hade fått arbete.
Följande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lät
raka och klippa sig innan första frukosten. Barberaren fick höra några
ord om den nya anställningen och äfven till den svarte skoputsaren, den
hvisslande negerpojken i hörnet af Dearborn avenue, gafs en vink om
Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af välvilja, också mister
Ostroem myste och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma af
sin hustru. -- Det väckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar
och pigor att se hur påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling just
som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades.
Men då Hugo stod utanför portalen till kontorshuset öfver på västra
malmen och lyssnade till dånet från ugnar, hjul och hammare inom
fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke inför sitt första
skolbesök, och det var ej utan att hans hjärta klappade i förfäran som
de stora bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas-
och järnbyggnaderna på andra sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade
hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kättingars rassel,
vinschars skärande jämmer i skenet af flammande härdars intensivaste
hvitglöd. Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar vredos,
vändes, sträcktes och krymptes samman vid alla slags bänkar, sågar,
maskiner, saxar och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och vatten rann,
kolstybb yrde och metaller forsade, plåtar böjdes och stora lastvagnar
rullade på smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna svängde
och flämtade som lågande solar och alla människor sprungo i vild brådska
kring sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina unga män böjda öfver
böcker och räknade och skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum
ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste
och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna
skulle mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, hjul, tänger
och smältformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli
stor.
Han drog djupt efter andan, rätade upp sig och steg beslutsamt in genom
de stora glas- och bronsdörrarna.
En livréklädd portvakt häjdade honom:
-- Hvarthän?
Nordling kramade brefvet i sin ficka.
-- Mr Hall, sade han.
Portierens ton nyanserades litet respektfullare:
-- Mr Hall? Well, sir, femte dörren till vänster, den här högergången
...
Han slog med handen nedåt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo
följde anvisningen. Då han efter en nervös knackning öppnade en
mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt och smalt rum en mager,
svartklädd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet.
Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af på en särskild liten
polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr
Hall pekade på en stol, svängde sin egen så att ljuset föll bakifrån och
sade därpå helt kort:
-- Ni önskar --?
Hugo sträckte fram sitt bref.
-- Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är välkommen. Ni har tur. I går
var ni bestämd för en sextiodollarsplats, en kopistplats i
blåtrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag får ni af en händelse
sättas in i ett specialrum, där ni blir ensam med en till och er
månadslön är hundra dollars. Och hvilken kamrat se'n -- unge Bullard,
ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni är klok, sir, så blir ni
god vän med honom. Ni förstår -- mycket god vän ...
Amerikanen log och sköt en listig blick ur sina svarta ögon. Nordling
log tillbaka, han kände sig yr och lycklig.
-- Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer -- men de betyda intet.
Jag är öfvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa
planer -- en uppfinning -- en ny idé?
Hugo rodnade af glädje, de kommo således ihåg hans utläggningar, vid de
föregående, fruktlösa besöken.
-- Jo, stammade han, jo -- jovisst, jag har i åratal grubblat på en
uppfinning.
Mister Hall log ännu vänligare:
-- Hur var det nu, var det på elektroteknikens område?
-- Nej, en elevator, en spannmålsele --
-- Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi
amerikaner alltid skola minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla
med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid -- välkommen hit och var
viss att stjärnbaneret och vår stolta örn alltid med glädje hälsar
hvilken främmande son som helst, som vill sätta in sina krafter i -- i,
låt oss säga -- deras lands storhet.
Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande sin hand åt svensken.
Hugo reste sig.