Ysaïl: En berättelse från Chicago - 2

krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna,
mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris
framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett
uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade
ett halsband af bernstenskulor.
Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans
inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde
sig drömma.
Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för
omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad
kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl
formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de
unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de
sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon
varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett
gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att
gifva scenen anstrykning af tablå.
Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade
betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en
simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af
naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro
ödesögon -- dunkla och druckna af dödens lif.
I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom
en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning,
hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld
och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som
stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala
springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen
linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.
Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang
af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna
sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig
förvirrad omkring.
-- Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn --
En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken.
Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud
och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna
knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl
beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den
andra, som hos en violinspelare.
-- Ha, skrek han, ha!
Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga
ord.
-- Han måste vara tokig, hviskade Hugo.
-- Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande
ton, som talade han om något, hela världen borde veta. -- Det är ju
O'Neill, advokaten.
Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver
företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan
och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och
kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad
ännu mer -- en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep
pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till
vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:
-- Mina herrar -- mina herrar ...
-- Tyst -- ts -- ts, hyssjade värden.
-- Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och
stadsmedelsröfvare -- det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri -- tig!
Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet
blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt
kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten.
Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående
hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt.
Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena
mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande
fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden:
-- Ack, den O'Neill, han är bra. Storartad -- storartad ...
Den lille tyske kyparen gnäggade: -- Dja, han er pra, han er wunderbar.
Spelaren skrek:
-- Bjud på något, O'Neill!
-- Tig! röt advokaten.
Därpå, slående ut med armarna:
-- Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute -- inte
sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan --
som någon, lyckligtvis längese'n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de
lössläppta elementens raseri -- ja, mina herrar, jag vet mycket väl att
frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den -- ha vi
här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare
och jurymän -- och hvarför inte för resten advokater också -- här i
afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda
ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt
folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat
sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus -- vet ni hvad det vill
säga? -- och äfven fått frikänd en giftblandare -- han var nämligen
millionär -- men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah,
jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O'Neill -- mina
herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga
uttydde det på sitt sätt -- ni förstår: silfver -- tungade ... Jaa, det
var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej -- inte sant, krögare?
Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa'
något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller
får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -- jag
sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro
alla lika -- alla på samma stråt. Vi vandra samma väg -- samma väg! Jag
är visserligen full och galen, men -- hoho! -- galen är jag alltid, men
-- men -- men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full
... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om -- icke edra
gelikar, det gör lagen -- utan -- utan -- utan om att ni äro alla
familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i
den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga
kvinna.
Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade
hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken
brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:
-- Tjufvar, pack och röfvare -- mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag
bjuder -- ta det dyraste! Hej, Wosslick ...
Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt
och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i
den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora
dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.
Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring:
-- Hvad vill ni ha -- ni hörde han sa' det dyraste?
Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande
talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat.
Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade
ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven
utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var
musik i dessa naturljud -- långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en
mäktig och obändig symfoni.
Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som
han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad
och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans
strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg
vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren.
-- Gif mig er bästa visky och soda, sade han. -- Och en cigarr -- men
från öarna, om ni har här, förstår du ...
Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk,
utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel,
kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk
med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram
till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. -- Hvarför inte,
tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg -- ja -- visst, hur
enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna
sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under
det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O'Neill
spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar
gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren.
Då erinrade sig Hugo zigenarna.
Han såg ifrigt mot deras bord.
De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt
sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt
cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade
vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda
armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.
Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick
öfver till gruppen.
-- Lycka till, sade han, lycka till -- treflig natt?
En af karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han log och tänderna
lyste hvita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke.
-- Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god
vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse ...
Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. -- Hvad skall jag säga?
öfvervägde han.
Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke.
Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade
flickgestalten lätt på skuldran.
-- Ysaïl, sade han, sjung något.
Flickan satte sig upp.
-- Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han tillade några ord på ett
obegripligt språk.
Hon reste sig.
En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och
räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt
och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen,
stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så
småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under
gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt
föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat
sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen
stodo på stolar. -- Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt
hufvud på sin plats. -- Åskan hade dött bort.
Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och
lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat,
föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna.
Ysaïl sjöng.
Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och
orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så
blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen
vidt och skrek ut ett rop och en suck -- en snyftning i natten. Hon
sjöng vidare -- hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och
allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade
en ton från gitarren.
Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans
allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i
hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han
sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot
honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.
Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams
utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns
droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans
sång.
Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från
gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt
och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte
en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa.
Och från O'Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka
samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst
som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade
litania öfver ett förspilldt lif.
Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren
och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade
knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor
tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt
öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg
likaledes tillbakakastadt -- ett gåtfullt leende kring de fina
munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens
hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.
I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades
smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af
silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades
skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en
flik af flickans klänning.


III.
Månskensnatten.

Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin
tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät
armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen
med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en
omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några
gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna;
pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken
löpa rundt -- han hade på nytt fattats af djup beklämning. -- Hvad hade
hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor
fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut.
Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka.
Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning
öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner
lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället
skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning
hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara
indiansommarnätter efterträdde hagelstormen.
-- Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och
beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren,
vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare.
Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung,
föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga
nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka
stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens
ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte --
mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna.
Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling
befann sig, var djup skugga. Karlarna -- de voro sex, räknade han nu --
och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens
rock blänkte.
De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning,
männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot
bron.
Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med
gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket,
började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata,
Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde.
Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno.
Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer.
Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid
ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne.
Hon vände hufvudet.
-- Hvad ni vilja? sade hon.
Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han:
-- Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt.
Jag var också hos Wosslick ...
Hon höjde ögonbrynen.
-- Hvad säger du? Du är tokig.
-- Nej -- hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du?
Hon log.
-- Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl.
Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af
ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men
han var ej säker på uttalet.
-- Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du?
Hon gick långsamt framåt, sneglande på honom.
-- Och du? Hvarifrån?
-- Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, i snön --
-- Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland.
-- Nej. Men det gör det samma. -- Så mörkt här är.
Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Månskenet belyste
endast taken och glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig västra
flodarmen -- de sämsta kvarteren.
Flickan stannade.
-- Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt.
-- Jag vill -- jag vill, utbrast han.
-- Nej -- dum. God natt.
Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på
sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög
upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt
engelska som möjligt:
-- Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan
kväll. Lyd!
Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som
i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver
gatan och var borta.
Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt
skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som
tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af
staden -- rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af
gatan och började skynda mot öster.
Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han
passerade blef det ljusare. Larrabee -- Sedgewick -- Market -- Wells --
Lasalle -- ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares
klockskylt visade half två.
Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en
oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt
halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa
sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på
husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med
honom -- ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den
skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna?
Half två -- två, fyra, sex, åtta -- ah, minst sex, sju timmar att gå och
gå och gå innan morgon kom. Och då -- hvad då? Hvarför ej --? Men nej,
obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än.
Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots
parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar.
Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande
trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste
sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda,
ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset -- rutorna
hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt
kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda
på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter
skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika
cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med
fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt
vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade
krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af
sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. -- Månen belyste
gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade
stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf-
eller spårvagnspelare.
Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans
trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några
gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom
frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina
käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och
tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka
skulle föreställa någon indianstams krigsrop.
Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo
ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta
silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och
hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade
Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning
af korsbandsförsändelser.
En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en
omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af
stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock:
-- Hot tomale, varm korf, pannkakor. -- Hot tomale ...
Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet
präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast
att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och
majskakor eller korf?
Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven
ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af
den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande
att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med
andedräkten stinkande af visky babblade hon:
-- Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som
tar kunderna där inne. Och hon ä' ju bara tretton år, men gör hvad som
helst ... Hon borde anmälas ...
Nordling stannade vid ett af klaffönstren.
-- Kaffe, sade han, och majskakor -- men varma!
Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn.
En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes
ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur
flottröken:
-- Nå, hit med nickeln!
Hugo räckte fram sitt femcentsstycke.
Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde
degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda
fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen -- en gest han
aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna
gatuförsäljerskans lallande:
-- Han slog mej -- yes he did ...
Månen lyste.
Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i
nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför
presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik
en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade
sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i
solfjäderspets.
Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två
konstaplar, svängande sina battonger.
Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af
parkbulevarden. Och där nere stannade han.
I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda,
hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general
Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot
denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat,
skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande
böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal,
kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg
vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess
hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt
bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake
Shore Drive.
Hugo Nordling kände sig trött -- trött intill döden. Hans fötter värkte
och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro
styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen
tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och
höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan -- en
skugga som sammet -- borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var
ännu fuktigt.
Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände han sig öfverväldigad. Han
tyckte sig ej kunna hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid framåt
-- långt borta stod en bänk. Han lade sig på rygg, månskenet regnade.
Han blundade, men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. Så såg
han Ysaïl och hörde trädens sus. Trädens sus och Ysaïls blickar söfde
honom och han slumrade in.
En stöt mellan refbenen väckte honom. Det föreföll som en svart hufva
dragits för hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen slötos
åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände han ett par kraftiga käppslag
under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned
öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt
utseende med hundögon och grånad mustasch. Han lät sin tjocka battong
dingla lekfullt från det lilla tofsprydda lädersnöret kring handleden.
-- Hej, sade han, wake up -- inte sofva! Sätt fart i benen bara ...
Hugo gnuggade ögonen.
-- Hvad gör det? sade han.
-- Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se så -- move on!
Nordling reste sig och sökte rysande sträcka på sig. Hans kropp var
efter den korta sömnen likstel.
Han stapplade uppåt vägen där galler vid galler utmärkte miljonärernas
slottsliknande villor. Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen.
Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig.
Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af
snidad granit, blänkte i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta
gräsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgångar
slingrade. Rabatter och buskager voro strödda på denna mjuka och mörka
yta ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, nästan svarta i
sin grönska. Några stora, röda blommor vände mot månen sina hufvuden.
Skenet var så bländande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande
pistiller.
Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt
omväxlande granit och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter
och murgröna, som stundom nådde ända upp till altaner och en bruten
takfot. Smidesverk, de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning
och tornens spiror glittrade som solvågor i månljuset.
En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt
var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra
och sagobelysta natten.
Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom
att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan
från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en
karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på
nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare.
Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var
nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke
till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i
arbete och strålen -- det var det underbara -- var riktad mot slottets
tredje våning.
Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som
plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande
invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam
klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo
följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät
ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen
träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande
vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan.