Ysaïl: En berättelse från Chicago - 5

stället hällde ett mått visky i den gapande munnen.


VI.
Dörren.

-- Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann
af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till.
Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna
lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom
huset hördes sjön sucka.
En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna
omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken
dubbelhalsar stucko upp.
Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. -- Jo, mycket
riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som
enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme
innan hon kom ut ur teatern.
Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han
kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par
steg bara och han vore där.
Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum
Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit
ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om
sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars
länge sedan haft plats som ritare någonstädes. -- Nå, han skulle gå upp
i alla fall för att döda timmen.
Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det -- här var
det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling.
Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar,
korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon,
mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande
uppfattades på andra håll -- där funnos teaterelevskolor och
recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden
af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola.
-- Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna.
Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla
amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan.
Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll -- kvinnlig. Han
följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum.
Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor
glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring
väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos
äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna
träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring
voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med
ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och
de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till
staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen --
fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första
posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i
öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen
tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen.
Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några
gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå
väfbeklädnad.
Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En
liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli -- men utan att
rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de
unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens
proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn,
där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i
numrerade bås. -- Nordling skakade på hufvudet.
Han betraktade flickan. Hon liknade den irländska subretten, men var
slankare. Hon såg trött och blek ut; på ställningen, som var den enkla
med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, förstod han att det
var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och öfverkroppen
sviktade fram och tillbaka -- Nordling iakttog att skulderbladet var
ibland från hans synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen.
Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. Just som denne med
klockan i hand reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst
framstupa.
Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot
henne i fallet, hon kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli.
Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par
fönster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt
om sig kappan som om ingenting händt och satte sig bredvid plattformen
för att hvila de tio minuterna. -- Eleverna gingo ut i galleriet för att
röka.
Nordling såg förgäfves efter någon bekant. Han hade ett underligt
intryck af att här borde han vara och gifva allt annat på båten. Så hade
det också varit under hela ingenjörskursen -- hans fantasi ville
oupphörligt leda ögat på afvägar. Skulle det aldrig blifva bättre? Men
så mindes han spekulationerna med uppfinningen och såg på en gång stora
ytor betäckta af cirklar, af kugghjul, af röda, blå och svarta
traceringslinjer. Och dock -- hvad var detta trolljäkteri efter
zigenerskan väl annat än ett utslag af denna konstnärsfantasi, som han
förgäfves sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång inne på den
teoretiska vägen, skulle han järnhårdt hålla sig till banan och låta
allt annat frysa bort. Och än en gång fick han förvissningen om att
denna på en gång efterlängtade och fruktade stund snart skulle komma och
drömmarna för evigt vara förbi.
Nordling åkte ned. -- Träffar jag ej Ysaïl i kväll, ser jag henne aldrig
mer, sade han högt.
-- Hvad? sade hisspojken.
-- Eh -- eh -- gatan, mumlade Hugo.
-- All right, sir.
Grindarna smällde, kablarna skallrade och korgen sköt ned i hissnande
fart.
State streets folkström tycktes ha tilltagit. Alla förlustelselokaler
släppte ut sitt innehåll, autos skreko och trumpetade på alla kanter.
Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott som vid ett
fjärde-juli-firande. Hugo skyndade ned en gränd som ledde till
sceningången på Trocadero.
Här stod en liten kö af herrar i halfkappor och hög hatt. Några gamla
kvinnor dröjde äfven. Ett par negrer väntade med en kärra för att forsla
bort några koffertar och spelade under tiden kort i ljuset från lampan
öfver bakporten. Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla mot
kajpålverket.
På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i
entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång
gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från
sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade
efter.
Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg
undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus.
En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus.
-- Ysaïl, flämtade han, Ysaïl -- känner du igen mig?
Hon vände.
-- Ja, svarade hon endast.
-- Jag har ej sett dig se'n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig
hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll
på Trocadero ...
-- Ah -- nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej
förstå. De inte klappa mycket åt mig.
-- De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket
vacker! -- Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här?
-- Har du pängar?
-- Ja visst -- sedlar.
Han log.
-- Det är bra -- duktig gosse.
I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. Det var eggande och
berömmande -- hvad menade hon, hvad trodde hon?
-- Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse.
Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihåg honom.
Nordling stötte upp dörren med foten och en klocka larmade till. Det var
ett helt litet rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst af en
taklykta af venetianskt smide och tomt på gäster. En gammal italienare
med örnnäsa och gråstubbadt hår kom fram.
De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. Hennes bara barm blänkte
brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor
af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt.
De fingo vin, frukter och en maccaronirätt samt risbollar i curry. Ysaïl
åt som en fågel och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började hon
röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle säga, betraktade henne
oaflåtligt. Hon började le -- och så småningom, under det hennes gula
ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand
glänste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare.
Nordling glömde den gamla italienaren, han lutade sig öfver det lilla
träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon
spetsade sin mun med de tunna violetta läpparna och kysste honom tvärs
öfver bordet. Det kändes som ett hack af en fågelnäbb. Men hennes
guldögon hade för en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade
han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af simmande madeira.
Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl ville gå. Vinkällarens värd
tog emot betalningen utan att ändra en min. Han var van vid att se
underliga människor från Trocadero.
Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till folktomma passager. De
vandrade genom gränder, smala, svarta och öde. De stego nedför trappor,
kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor och vattnet plaskade kring
deras fötter. De kommo under broar och viadukter och en gång färdades de
en lång stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark
street och Ysaïl hejdade stegen.
-- Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du är med.
Kom!
Och de fortsatte västerut på en bred, men illa träkubbslagd gata. De
gingo i skuggan och Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland slog
armen om hennes lif, kände han under kappan hennes kropp slingra som en
orm.
Vid västra flodarmen stannade hon:
-- Nu gå! Snäll gosse.
Hugo började tala högt. -- Nej, han ville icke gå.
Zigenerskan tvekade.
-- Farlig trakt, sade hon.
-- Det bryr jag mig icke om.
Ysaïl log.
-- Du känna farlig trakt?
Han svarade utan betänkande:
-- Ja visst. Jag älskar den -- den är min.
-- Ah!
Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd
af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då
han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon
honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand.
Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft
raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar
omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och
nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus
stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader
gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna
spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en
nattvind.
Ysaïl stannade.
-- Tyst! hviskade hon.
Därpå:
-- Hvissla!
Hugo hvisslade.
De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den
ej blifvit besvarad.
-- Så kom då, sade zigenerskan.
De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från
präriegräset och präriehundarnas tjut.
Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett
sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne
uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han
den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af
reflexen från många tusen gators millioner ljus.
Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant
trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt
rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro
täckta af gardiner.
Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och
smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor,
ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr
med dubbla skifvor.
Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet -- samma gest som då hon
började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den
mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet.
Hon log.
-- Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå!
-- Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna?
Hon skrattade lågt.
-- Omöjligt. Inte nu. En annan gång -- kanske. Om du är duktig gosse och
ger Ysaïl vacker present -- när du gör pängar.
Hugo gick fram till dörren. Det föreföll honom som rörde sig någon
därinnanför. Ysaïl sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med
foten:
-- Gå -- gå -- gå.
-- Hvem bor där inne?
-- Consuelo.
Nordling ryckte till.
-- Hvad, stammade han, Con -- Consuelo?
-- Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl.
Svensken stirrade.
-- Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad.
-- Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så
vacker som Ysaïl.
Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga,
dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken,
brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på
hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd.
-- Måste jag gå, Ysaïl?
-- Ja, ja.
Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom
och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling.
-- Fort -- du skall få många kyssar -- Ysaïl din -- alltid hos Wosslick
efter Trocadero -- fort --
Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in
ord på ett främmande språk.
Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista
han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren,
hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste
i eld och purpur.
Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som
en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna
hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring
öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och
skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist
Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk
och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög
och tillsluten dörr.


III.


VII.
Sagan om lilla Lisa.

En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han
satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och
tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips,
porslin, pappmassa och till och med vax.
Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder,
smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han
hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings
redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där
han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till
spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om
igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva
ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet.
Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle
då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle
verken stängas.
-- Hvilket land -- hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling.
Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade
fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett
kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej
yppa -- det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var
fråga om en uppfinning. -- Sålde man då i herrans namn biljetter till
uppfinningen? -- Well, mja, det var just däri affären låg -- men det
kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo
antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State
Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre.
Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun.
Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag
tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat -- ung och
vacker, tillade han -- ville flytta till deras boardinghouse. Fru
Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att
uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde
man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till
huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. -- Det
gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den
enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som
kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset.
Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var
mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset
och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet
grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste
i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt
uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten
stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att
sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla
bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt
större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars
kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de
små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den
sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han
utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser,
som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan,
var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan
tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif
hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali
Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att
några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon
vakande vid lillans läger.
Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen.
Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste
inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem -- med fin
ironi anspelande på olika missförhållanden i huset:
-- Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart
för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom
dårhus, skall jag bedja få flytta ...
Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i
skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade
svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere
i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja
henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i
deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och
dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från
härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna
väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall.
Nordling lyssnade apatiskt. -- Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl.
Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan
att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till
Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för
kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade
slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon
yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne.
-- Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte
analysera sitt intryck af henne.
-- Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt
vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om
honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt
kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest
fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg:
mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem
emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade
inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till
älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril -- de kunde ju knappt talas
vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig
köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten -- hvar var hon nu?
Han skulle troligen aldrig mer se henne.
Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta
sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och
blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i
natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar.
-- Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling
genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro
det hela en profetisk dröm, en fantasi.
-- Hon är en uppenbarelse, en hallucination -- och jag, jag äter för
litet ...
Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder
voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen
rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga
hårrosetten.
-- Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, -- nu dör miss Mauds unge,
och människan ä' ju inte hemma -- och mister Harden, oj, oj, oj -- och
Ostroem, det eländet, tänker gå!
Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark
blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med
verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida -- och mycket
starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets
illustrerade häftesskatt.
Han reste sig ur orgeln.
-- En doktor -- har ni inte inte --
-- Jo, certainly, jo, men doktor Frick är inte hemma, ska man ta en
amerikan?
-- Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ...
Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. En dörr smällde i
källarvåningen.
-- När jag kom in så låg det lilla kräket och var alldeles blå i
ansiktet -- hon kväfs bestämdt --
Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt medlidande och förtviflan.
-- Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc
Vickers?
-- Yes, yes -- men först ska' väl mister Nårdling höra hvad doktor Smith
säger -- han bor i hörnet af Chestnut och Dearborn --
-- Ja, visst, javisst -- certainly.
Det ringde.
Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en
orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång,
nött läderväska. Han lallade:
-- As -- as -- as long as -- as there's -- life -- hick! -- you know,
there is -- there's hope -- hick! -- you know ...
Det var doktor Smith.
Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen,
tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky.
-- Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej
detta hus. Hvem -- hvem är det som skall betala mina tjänster?
Nordling skakade som i frossa.
-- Doktor, sade han, vi äga detta hus.
-- För all del -- jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir,
fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i
mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut
var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det
grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina
vingar öfver ett stjärnströdt -- nej, jag menar öfver ett folk af fria
söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet
barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska
sjukdomar ...
Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne
charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad
nigande doktorn stiga in.
Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon
hade ingen blick längre -- de liknade en slocknad fågels. De små bleka
läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och
lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret.
Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla
kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem
började snyfta. I dörren trängdes pigorna.
-- Finns det någon visky? frågade läkaren.
-- Hvad till? sade Nordling skarpt.
-- Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det
med. Så länge det finns lif, finns hopp.
Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och
knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut
som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga.
Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med
en smäll.
-- Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken.
-- Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni -- ni svensk! Förbannade svensk
--
Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i
strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på
trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen.
Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå
ilade han ned.
Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan
lallade:
-- Så länge det finns lif ...
Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i
strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande
hufvudet hårdt mot stammen.
-- Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare!
Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina
muskler. Gnisslande med tänderna röt han:
-- Akta er, jag skall i morgon anmäla er -- jag känner dussintals
läkare.
-- Släpp mig, rosslade Smith. -- Släpp mig för guds skull -- jag ber er
om ursäkt -- jag är en fattig man -- jag är specialist --
Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet.
-- Hej, ropade Nordling, kom tillbaka.
Doktorn låtsade ej höra.
Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna.
Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse:
-- Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig?
-- Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er!
Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan
och försvann i skymningen.
Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så
fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han
gick fram.
-- Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd -- det blir intet
obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud.
Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn,
ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade
varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den
hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog:
-- Jag håller på att bli amerikanare.
Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra,
kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig
att gå tillbaka och låna af gumman.
-- Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka.