Ysaïl: En berättelse från Chicago - 4

de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och nu ren och stark gå
något nytt och verkligt emot. Han hvisslade lågt en melodi som han
trodde sig ha uppfattat i Ysaïls sång.
Därefter rakade han sig, utan vidare lånande herr Ostroems bästa knif,
och kammade omsorgsfullt sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade han fram
rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, hvilket låg i den
lilla, för öfrigt tomma byrån. Han borstade sina kläder med
viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och då han vändt och knutit
sin halsduk hårdt kring den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen,
kände han sig ånyo vara människa.
Slutligen räknade han pänningarna. Tio dollars hade fru Ostroem fått. Så
hade han köpt litet i går kväll -- hvad var det? En pint öl, fem cents,
en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, två flaskor
gingerale, tio cents, och den lilla påsen.
Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod nitton och sjuttio.
Han beslöt att bedja få återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att
börja med, och betala två dollars i förskott. Hugo rullade sedlarna,
tian och femman, väl tillsammans och stoppade dem i klockvästfickan,
skrapade samman silfret och stack det i högra byxfickan, samt gömde
brefvet inom de nötta läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok.
Därpå gick han ned.
Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss
återkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett
uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk -- mistress Ostroem begrep
nog, men vänta! Till att börja med hade hon kört bort den unga
städerskan, hennes eget hem skulle åtminstone ej vara ett dåligt hus.
-- Ja visst får mister Nårdling rummet. Här skall man stöka och slita
för ingenting -- nu måste jag göra en extra stark frukost åt Ostroem, så
att han ser ut som folk igen ...
Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå genom vilda manipulationer
med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad af
artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt upprörd, så köksröd och
så blind från såväl inre som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de
två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets slagfält, då
han flydde ur köket.
Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, och öfver den gråtorra
asfalten rullade höstens första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande
perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken affärsstaden låg och
öfver hvars guldunst summo svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek
något åt Hugo, och han klättrade upp på den svarte skoputsarens
stolplattform för att få skorna borstade.
-- Fine morning, sar!
Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. De ormade sig kring häl,
tåspets och hålfotens sidinsväng och en svag kittling irriterade
behagligt. Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News
andra morgonupplaga, som negern räckt honom. Det var som vanligt mord,
eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet våldtäkt med åtföljande
lynchning, några nattliga rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande
med europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, prisboxningar och
annonser, annonser, annonser.
Vinden spelade genom träden, dansade med fallande blad och lät tidningen
fläkta.
Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt ingned putsaren dem på nytt.
Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som första
rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan satt på ena örat, de stora,
svarta ögonen spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj
porslinslyste. Den röda skjortan var öppen på sjömansvis öfver ett bredt
och brunt bröst och han hvisslade en munter cakewalk.
Färdigt -- och Hugo hoppade ned. Han räckte sin nickelslant åt pojken,
som i några vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. Han kunde
ej låta bli att le, då han såg in i de svarta solögonen och negern log
tillbaka. I nästa sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, sökande
kunder, och Nordling hörde efter sig hans glada och gällt musikaliska
röst i yrkesropet:
-- Shine, sar! Shine, sar?
Solen lyste blek öfver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna
till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor
balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, rökande sin korta
bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. Då och då växlades några
ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljöd öfver
avenyen. Ibland föll ett gulnadt blad, singlade genom luften och
fastnade på Hugos rockuppslag.
Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll honom i den rena och
eggande luften som andades han för första gången utan obehag. De sista
månadernas ångest och förslappning var borta, han skulle nu lyfta sig
öfver svårigheterna. Först ville han göra upp dagens program. Redan i
dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och på nytt höra efter -- det
verkade bra att han var ren och snygg. Men först skulle han äta något.
Och för resten en fridag -- på Konstmuséet var en Degasutställning och
han hade aldrig förlorat sitt medfödda intresse för konst. Denna tanke
förde med sig minnet af de unga artister, han först råkat, men då den
lilla reskassan var slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han
titta upp. Och så Ysaïl -- han måste in till Wosslicks. -- Låt mig se,
sade han till sig själf, jag har sextiofem cents i växel, de få gå i
dag, så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka!
Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre steg larmet från stadens
hjärta. Det var ett surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån som
från en oerhörd ångmaskin. Det steg och föll icke utan stod för hörseln
som en jämnhög mur i den höga luften. Endast växte liksom hvarftals.
Öfver floden låg ett topasgult töcken.
Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjälklaget och uppe i sitt torn
läste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och små
motorbåtar kilade som vattenraketer mellan bojar och förankrade pråmar.
En lukt af rutten frukt och fisk kom från Water streets saluhallar.
Nordling hade först tänkt gå till något af Kohlsaats lunchrooms, men han
erinrade sig ett ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre
nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt att först af allt gå dit.
Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Några dussin
poliskonstaplar med svettströmmande ansikten under kaskarna och högt
lyftade battonger sökte förgäfves i en ström af eder och förbannelser
att reda ut härfvan. Hugo kom lyckligt igenom.
Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek in i en gränd och nådde
Higgins lilla coffeehouse. Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som
efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo ställde sig bakom en
stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram
kopp, grädde och socker, en annan slängde ut de små rykande bröden, som
ännu fräste från ugnsplåten och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde
att äta fort för att bereda plats och Hugo nästan skållade sig. Han
erlade vid dörren sin tribut för poletten från disken och knuffade sig
ut. -- Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga tjut. Det
gällde en afrättning, en hängning för en kvart sedan af en
dubbelmördare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till
och med illustrerade.
Nordling skyndade ned till Lake Front.
Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan från de stora hotellen --
Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade sig
den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjärnvägarnas
olika stationshallar och midt på planen reste sig Konstmuseets gråhvita
byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Röken
från minuttågen låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta.
Hugo vandrade länge omkring i den, trots gratisentréen, så godt som
folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven tröttade så småningom och
han gick långsamt sin väg, styrde västerut mot Chalmerska fabriken.
Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs emellertid med igenkännande
och en särskild anteckning gjordes angående en detaljkunskap. På
återvägen stannade han utanför börsen. Han började blifva trött och fick
infallet hvila några minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri.
Genom den stora portalen hördes surret från spekulationsvärldens
jättebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och
ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor upp och in på friläktaren.
Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trängseln,
förbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till,
och som sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en dal, svärmade
några hundra mäklare. Andra hundratal väsnades kring majsborden, kring
fläsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade ständigt
iväg på sina apparater och i fonden hamrade stenograferna på sina
skrifmaskiner. Golfvet var betäckt af sädesprofvernas korn och af
tusentals sönderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hälsade
hvarje fluktuation i marknaden och buden för fallande eller stigande
vrålades fram som i orkanstorm. Alla, millionärer, fraktmänniskor,
bokhållare och springgossar, voro i skjortärmarna, och luften var fylld
af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora båglampornas glober
flämtade högt öfver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo
och elektriska signaler tändes och slocknade på markeringsläktaren.
Raden af olika anslagstaflor belägrades af en svettdrypande hop
mellanhänder, och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små expressbuden
med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehålla ett par
krumelurer som betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod en
plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade hela denna väldiga maskin,
hvars trådar räckte världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter
helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt salen rundt, slog
mot väggarna, steg mot taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden
att skälfva. Med förvridna anleten och knutna händer störtade
representanterna för hausse och baisse i striden, och deras frenetiska
rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. Men kall och lugn bredvid
the Boards president stod den unge millionärsgosse som framkallat denna
storm, af hvilken han en gång skulle slukas, och läste med nöje de sista
underrättelserna som sade att missväxten -- alltså hungersnöden -- i
Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas hvitgredelina ljus
hoppade och hväste öfver affärsvärldens Gehenna.
Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte
det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han önskade han
vore därnere i den tjutande skaran med brinnande ögon och iskalla
hjärnor, och dunkelt kände han att en gång kanske skulle på något
liknande sätt som dens, hans tid komma.
En ringning, så häftig och skarp att den öfverröstade tumultet, ljöd.
Det var första varningssignalen till att om en kvart dagens börs skulle
sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trängde sig ut och
formligen sopades utför trapporna. Han flöt ihop med strömmen från
första våningen och hörde skriken småningom aftaga, eka ned i
porthallen, surra under dörrhvalfven för att blifva till bikupsstim
utanför huset och slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets
gatubuller.
Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks
källare.
Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande nedgångstornet.
Tunnelns gångbana löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs med
kabelbanornas undervattenshvalf. Det var så tyst och svalt därinne.
Fukten rann från de hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan
murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls,
människorna, icke nöjda med gator och broar, djärfts draga under
vattnets yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna på båglamporna
kastade violetta och fantastiska ljusfigurer öfver gången, och ett doft
dån och en svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet af en
kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, skuggor och dagrar hoppade öfver
de förbiilande fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva
bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt kabelvindunder. -- Och
öfver vagnar och människor gingo de stora skeppen.
Wosslicks barrum var så godt som tomt. Dunkel härskade redan därinne;
endast genom gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre porträtten
stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut i luften och öfver Karl den
Stores intåg kröpo härskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar
poker, och en ensam gäst, som såg ut som en djurtämjare, rafflade
tärning vid disken med the bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade
is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig sågspån och surt öl.
Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt
fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren
kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik
med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa.
-- Schön tag, sade han.
Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl.
-- Har -- har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan
stormkvällen, sade han till sist.
-- Ten vackre flicke, no, hon är på teater.
-- På teatern, hvad, hvilken?
-- Trocadero, oh yes.
Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med
servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början
ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de
bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika
ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så
ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. -- Jag har nu femtiofem
cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar
inträdet en timme efter föreställningens början -- general admission --
som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en
nickel kvar till en ask cigarretter!
Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af
sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar
bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade
Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn,
och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och
varm. Moskiterna surrade.
State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af
folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med
svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och
kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda
sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda
kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och
vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne
håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter
glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och
öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter
och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo
hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen
gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas
vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan
svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader -- de ljusglimmande
rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn.
Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt
några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som
kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex
våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats,
strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och
strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor.
Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade
i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från
hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från
hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och
skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna,
annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och
högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars
fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens
illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i
glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes
spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor
återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas
asfalt glödde -- långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars
tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här
och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor.
Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i
kineskvarteren uppe vid South Clark street.
Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars
portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var
här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor,
dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan -- en
trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut
tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade
frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor
vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på
en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till
estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande
tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen
brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte
sig bäst själf.
Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare
under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta,
tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar
öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och
svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en
korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om,
nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet:
-- Inga pängar!
Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett,
som hon leende tände på hans.
Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af
cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare,
frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en
liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från
stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och
korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten,
utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina
kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i
skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången -- nyss sjungen
på Trocadero.
Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de
jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna
voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära
inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de
skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande
Ysaïls namn.
Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda
herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto,
en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt
af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende
kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx.
Hugo slängde sina femton cents på disken öfver kontrollhjulet, vreds
rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda
parkettgången. Han passerade några svängdörrar, gick igenom foajén och
sökte en plats under vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten
var glest besatt, men kring borden bakom rådde trängsel. Det var paus i
programmet, men en ungersk orkester spelade.
Han såg sig omkring.
Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla
unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af
blommor.
I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en
säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något
förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra
studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och
han döpte den främmande till Consuelo.
Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling
igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och
korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. -- Hela öfre parterren
var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt
få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo
som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna
en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri
kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel,
silfverklang och korkdetonationer.
En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska
annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo
lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora
takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och
spridde parfymdoften.
Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon
hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej
särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt
under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt -- och som
han föreställt sig det -- »the beautiful gypsy-songtress». Han
rekvirerade ett glas öl.
Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och
så brusade en marsch.
Därpå subretten i en elegant budoarinteriör med blåa sammetsgardiner och
stora silfvervaser. Hon var irländska, liten, välskapad och hette
Marguerite. Och hon sjöng om sig själf:
She is fairer than the fairest,
the neatest of the neat.
She is rarer than the rarest
and the sweetest of the sweet.
She is finer than the finest,
of all the girls divinest,
she is my own, my royal highness Marguerite.
Yum -- yum -- yum -- yum, make no mistake:
yum -- yum -- yum -- yum, she takes the cake,
the roll, the bisçuit, and whatever else they make.
Why, boys, I say, she is out of sight,
I go to see her every night,
she is my own, my ducky darling Marguerite!
Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som
pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och
orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan
slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut
de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla
röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga
läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade
hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett
sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring
hennes lilla modellkropp.
Därpå kommo negrerna.
De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande
ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta
handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern
brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen:
Keep them golden gates wide open
-- wide open, wide open --
Keep them gates ajar!
We want the streets be laid with carpets
-- with carpets, with carpets --
and we don't want any trolley-car ...
Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för
att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig
som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som
elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i
furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och
bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. -- Från scenlogen
anförde O'Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest
sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras:
-- Sjung med -- sjung med för satan! Stampa -- stampa -- nå:
-- Keep them golden ...
Han gestikulerade vildt.
-- Det menas himlen, skrek han -- den gyllene porten -- haha ...
Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde.
Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe
satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i
champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende,
och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde
rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom
ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer.
Kvinnorna sjöngo med. -- De voro den stora stadens Moloksoffer --
bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O'Neill
anförde.
Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa.
Han glömde allt -- belägenhet, omgifning, det förgångna och det
kommande. -- Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver
nu, nu, nu -- just nu!
Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska
signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och
på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde
rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig.
Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin
gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som
om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom
tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng.
Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från
stormkvällen. Det var en stormsång -- men utan ord. Ysaïl liknade en
staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af
gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod
med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen
lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder.
Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde.
Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och
med hyssningar.
Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta
var något extra -- var vackert, var glimt af annan värld? Han såg
hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande
pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i
dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon
applåderade ifrigt. -- Likaså O'Neill i scenlogen. Hugo smällde hop
händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen
hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp
räckgymnaster. Orkestern stämde.
Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga
händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp
af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents
kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade
efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen
sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och
stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen.
Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en
grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom
den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen
spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i