Ysaïl: En berättelse från Chicago - 1

YSAÏL

EN BERÄTTELSE FRÅN CHICAGO
AF
HENNING BERGER

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905


INNEHÅLL.

I.
I. Stormen 3
II. Wosslicks källare 16
III. Månskensnatten 42
II.
IV. The boardinghouse 65
V. Hvad en dollar räcker till 88
VI. Dörren 116
III.
VII. Sagan om lilla Lisa 135
VIII. En historia om hösten 162
IX. Den inre dörren 193
IV.
X. Arbete 225
XI. Den innersta dörren 240
XII. -- -- -- -- -- -- -- -- -- 258


I.


I.
Stormen.

En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln öfver Clark
street.
Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några
sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala
skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp
sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och
blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga
i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt
hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt
och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget
aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden,
där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i
ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt
vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska
tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och
båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande
moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en
anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla
gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en
handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett
torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och
skybelastad himmel.
* * * * *
Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans
aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna
tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark
street.
Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande
kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor,
råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga
bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller
menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga
elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då
tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande
kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad,
som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra
och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande
ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln
blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af
svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga
järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande
bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo
bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo
nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de
öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga
spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd,
liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit
sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union
Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva
luften öfver floden.
* * * * *
Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa
gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop
med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det
oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och
tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.
* * * * *
Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt
mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt
fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan.
Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets
reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs,
buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han
därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och
ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl
stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett
pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och
uttröttade lemmar.
Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med
hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och
den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och
detta väckte honom till lif.
Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita.
Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar,
biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor
bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot
svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På
ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas --
betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.
Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och
upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd
och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart
tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål
gratis till hvarje glas!
Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och
under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en
sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.
Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur
han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina
kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa
skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande
bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en
rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på
konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts
göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde
veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af
gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars
arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om
arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på
pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu
ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta
föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under
sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad
omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under
buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som
hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par
oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små
ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland
underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle
vintern följa -- hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en
ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och
en fläkt, som skulle bebåda morgon.
Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans
hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af
hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att
uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag,
genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer
skulle kunna återstå. Men så var det likväl -- alltid litet till, något
mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den
där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som
ett fallande stjärnskott.
Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som
lockat -- underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan
en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten.
Och ändå, ändå -- han visste hvad som slumrade bakom: idéerna,
grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän
världsberyktade -- drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans
praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till
framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna
därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade
slantarna hitut.
Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i
luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom
honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och
vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade
mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med
svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna,
med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade
sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade
tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med
en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i
tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.
Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt
och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den
slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda
typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals
arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror,
insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra
kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde,
häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå
lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last -- fortare,
fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade
strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot
svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.
Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och
släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon
stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och
de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med
förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna,
halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas.
Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg
förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas
af stormmolnet.
* * * * *
Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den
tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan
husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna
hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den
melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.
* * * * *
Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade
endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som
annorstädes -- han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska
kvarteren -- tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket
som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd
undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese'n gått. Och det skulle
blifva ett oväder! -- Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta
förr, tillbringa ute.
Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande
snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den
endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått,
men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den
höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett
präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant,
som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon,
råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti
för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han
var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och
skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons.
Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och
först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för
stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af
trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt -- asfalten hvitnade under
dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt
framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han
såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande
ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en
osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång
delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade
uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta.
Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade
bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.
* * * * *
Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna
skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen
och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och
stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det
såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.


II.
Wosslicks källare.

Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten,
täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom
in i källarsalen.
I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i
skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som
lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han
förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men
var utan tvifvel uppassare.
-- Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier -- so,
so, in oder ot -- damn it!
Nordling hoppade in.
Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och
förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt:
-- Vi måssde natürlich stänge här -- in tette ferbannede väder -- se på
det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.
Åskan skrällde till och blixtar ljungade -- de tycktes hväsa vid själfva
tröskeln.
Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst:
-- Raska på, fyllhund, sätt bommen för -- här får ingen mer komma in.
-- Glas bier -- hjälp mick tu, hviskade uppassaren.
Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i
flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt
prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille
flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna
och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött
och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket
sågspån simmade.
Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal -- den var
ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad
smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet
storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en
handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen.
Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren,
bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och
färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och
terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af
nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar
ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga
oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde
fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och
försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga
dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka
sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då
fantastiskt af gulskimrande blixtar.
I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De
flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer
affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en
imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver
en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små
tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till
nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En
rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade
ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta
lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro
ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt
vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen
kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig,
och hufvudets mask var Neros.
Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång
intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en
eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans
nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som
skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären.
Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna
rullandet från åskan.
Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann
kring hans fingrar.
-- Hier, sade han, und där borta har du frilunch -- gorfvarna äro heta
hela tiden. Dank you för den hjälp ...
Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som
kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och
cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken
skyndade bort.
Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå
gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en
sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med
rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var
fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en
massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll
selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp
öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande
limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad
gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky.
Nordling betänkte sig ej.
Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade
därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar
af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif
och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset
hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han
sig nu ned.
Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka
kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller
dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.
Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade
för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på
arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade
denna saknade klenod.
Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan
utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller
lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett
verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de
yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de
väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt
logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade.
Och se'n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen
hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till
de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta
regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande
landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget.
Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger
om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa
sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg
sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat
annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han
gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till
slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten,
lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om
morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle
inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer
aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga
drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i
det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som
han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande
till nästan vagabondens ståndpunkt.
Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett
nytt, och se'n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till
spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med,
att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i
stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden.
Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle
han få arbete -- ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots
att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och
hemska, kalla vindar från den stora sjön.
Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej
längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han
hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt
glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med
ölet.
Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita
blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom
rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster
skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri
af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla
likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta
smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande
knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande
vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett
vattenfall.
Värdens stämma hördes först:
-- Tänd gasen, skynda på!
Och kyparens oroliga svar:
-- Ja, ja, bara det nu icke är farligt ...
Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända
de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna
spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes
sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula
spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator
och deras bakgränder.
En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några
slantar. Han var helt blek.
-- Jag spelar inte på en stund, sade han.
De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen
och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och
där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver
en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på
kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.
Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt
eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. --
Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?
En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon
gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask
hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor.
Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på
lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.
Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd
mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket,
fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren.
Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som
imperatorsgestalten vid diskhörnet.
Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto
några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de
lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro
ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och
krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade
med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som
det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.
Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade
svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt
omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och
hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan -- den
unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett
stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.
Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt
löst.
Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall.
Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt --
likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt
morgonljus. Ansiktet -- ungt, rent orientaliskt -- var prägladt af ett
allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss.
Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från
den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad,
trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt
sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar
glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande -- en mörk