Ysaïl: En berättelse från Chicago - 6

Och han började halfspringa.
Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig.
Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände
han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska
ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener
ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna.
Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort
brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod
utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick
uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno
orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar
ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som
med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände
sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn
alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid
scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger
och scengolf.
Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty
handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik.
Hugo beslöt våga försöket.
Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande
flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes
innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform
af trä och ville gå vidare.
Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor,
fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att
hans trubbiga näsa var rödsminkad -- den glänste som cinnober -- och att
i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom
västens urringning.
-- Hvad vill ni? skrek karlen -- det hördes på hans uttal att han var
irländare -- här kommer ingen in. Eller ä' ni fotografen?
Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde
en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i
en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från
fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren
belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel
och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra
häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar
linjerade upp dörramens interiörrektangel.
-- Nå, satan, förbannelse, hva' i alla -- brusade figuren allt
häftigare.
-- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud.
-- Maud? Mauda er långt in i --
-- Nej stopp, vänta litet.
Hugo äntrade uppför stegen.
-- Hör på, sade han, jag är hennes -- hennes vän, förstår ni? Vi bo på
samma ställe. Nu håller hennes barn på att dö.
Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt,
måhända för allvaret i hans röst -- men mest såg det ut som om han trott
sig se en dåre.
-- Hvilken Maud menar ni? frågade han i förändrad ton.
Hugo teg. -- Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om
kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn -- och förmodligen i
bortersta ledet -- under ett tillfälligt engagemang för några cents för
aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud,
hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress
Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa -- hvarför inte?
Högt sade han:
-- Hon kallas visst Maud, men --
Den lille mannen afbröt:
-- Här finns bara en Maud: Maud Williams, sångerskan. Och henne kan det
väl ej vara?
Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor Hugos slitna dräkt.
Nordling rodnade ofrivilligt.
-- Nej, naturligtvis inte. Men -- hon heter också Lisa?
Irländaren skakade på hufvudet:
-- Vet inte ...
-- Hon ä' bara figurantska -- för tillfället -- hon ä' svenska --
-- Ah!
Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett
uttryck af resignation och smärta, men ett uttryck utan våldsam
öfverdrift, liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta och
inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad vidgade ögonen, försvann
under hans blick den förstående glimten och samma liknöjda, på en gång
slappa och hårda anlete som förut mötte honom.
-- Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon -- hon
är borta.
-- Är hon borta?
På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling
såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla
reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet
af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten
masken midt emot honom med äktare smink. Nej -- det var samma flyktiga
min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i
zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i
den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten
utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna
plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet
efter en likes hand i mörkret -- detta något, som ej anletsdragen
mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro.
Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel
var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset
skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter
som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en
cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor.
-- Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. -- Jag själf har ju intet med
detta att skaffa -- jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår
volter i apkostym -- liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa' att hon
kom från the Royal Opera in Stockholm -- well, well. Men låt oss säga
att hon ej kunde något -- nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef
det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår
stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott,
dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå.
Good bye! Nå --?
Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen.
-- Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes
älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ...
Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde
en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art
Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens
kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning -- en flicka,
knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens
glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer.
Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband
kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa
armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen -- en
... Only a dancing-girl.
En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan
samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga
flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i
myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras
hufvuden.
Aktören rätade upp sig.
-- Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår.
Han nickade.
Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar.
Och han hörde clownen hviska, hest och underligt:
-- Jag var också en gång -- länge se'n -- Dublin -- kär i en danserska.
Ja, ja, jag lefde på henne -- då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie.
-- Han tror mig ej, mumlade Hugo.
Högt sade han:
-- Nå, tack då, adjö.
-- Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa -- kullerbyttor
--
Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken
tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga.
Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom
sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde
orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden,
som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från
skallande bastubor, trummor och lock.
Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel
-- vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan.
Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig
vinter.
Hugo frös vid tanken.
-- Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på
landsbygden och se'n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis
döden.
Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men
fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och
bedja att på kredit få dricka visky.
-- Om nu O'Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full
med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga.
Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren
lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket
riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett
och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo
undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta
florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter.
-- Hvar kan hon vara?
Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt.
Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans
lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd.
Gumman snyftade:
-- Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det
är nog inte roligt. Nu ä' hon så ensam, liten. Och det blir nog bara
elände nu. Hon grät inte -- var inte det underligt? Hon bara stod och
såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars
och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker,
han som har begrafningsbyrån, vet ja', på Clark street och satte upp
bandet, di brukar, på dörr'n. Då hade hon varit inne och sagt till om
ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte
går och gör sig något illa.
Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned.
Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan
att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i
mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna
taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten.
Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket,
detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade.
Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit
riktigt borta.
* * * * *
Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som
förde till flodmynningen.
Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt.
Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och
puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två
orörliga punkter.
Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med
flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för
de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus,
och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora
pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam,
ända ned till vattenytan, nådde hon sjön.
Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade
öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den
svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen
längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen,
där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo,
strömmade bländande elektriskt ljus.
Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver
hennes skor.
Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all
slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen
af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en
stor stad dagligen ger ifrån sig.
Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och
förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en
saga.
Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort
näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och
som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till
sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all
sköns härlighet.
Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det
började draga nedåt i kjolarna.
Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor.
Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt
gatflickan.
Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd.
Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som
drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus
lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver
vattnet för att emottaga den väntade.
Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät
sig falla framstupa.
Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger,
vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och
barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla
klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas
himmelrike.


VIII.
En historia om hösten.

Det var i slutet af oktober.
Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en
snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista
pänningebrefvet.
Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för
sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet,
arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den
stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej
ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var
han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla
verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit
till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej
skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad
och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på
insättningssidorna välfödd.
Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum
bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och
lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör:
som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga
ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare
vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle
blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva
yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med -- endast
arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han
längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig -- så gick
drömmen -- en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en
liten herrgård. -- Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle
han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok -- öfver, för att
aldrig mer fara på det stora vattnet.
Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han
hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en
sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i
salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla
måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför
Nordling utveckla sina hemkomstplaner.
Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid
smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla
de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så
hade dagarna gått -- i dag skulle Mattson resa. De stora
höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson
köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu
sikta så högt som till en andra-klassfärd.
En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och
möblerna sålda till en tysk snickarmästare.
De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår
voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer
tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem
år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater
och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast
Deutschland bryggde.
-- Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af
världens vackraste städer -- det vet ni väl, mister Schultze?
Schultze nickade och bolmade.
-- Ja, ja, gewiss.
-- Det är annat än Chicago.
Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli?
-- Och, sade tysken, när tänker mister Nordling resa hem?
Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i öronen låg ännu
ljuden af tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende:
-- Om fem år.
-- So, vi fare då på samme dampfer, man får mycket bättre mat på tyska
linjerna ...
Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, hvars barn, två söner, omkommit
genom olyckshändelse vid brobyggnad, och nu fick försörja sig på gamla
dagar i stället för den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med
ölet i en handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade.
-- Skål för Sverige, sade han.
De drucko.
Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig.
-- Skål för gamla Tyskland, sade han.
De drucko.
Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för
Amerika.
Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle
följa sin värd.
Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in
i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i
ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och
lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade.
Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning,
stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn-
och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa.
Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna
släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande -- mest
hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där
ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus
utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af
hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från
tusen fötter.
Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och
snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus.
De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom
honom som skulle han själf aldrig få lämna staden -- äfven i lyckligt
fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom.
Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring
gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande
vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade:
-- Farväl -- hälsa det gamla landet.
Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något
som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat
bort.
På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och
hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen
höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett.
Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och
svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy.
Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk
näsduk i granna färger.
-- Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty
nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England.
Home, you know.
Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade
om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar
och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England.
-- Adjö, sade Nordling plötsligt. -- Jag kan ej stå här längre. Tack,
Mattson och -- och hälsa Sverige.
Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte
hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå
fylldes bröstet med något hett -- bestämdt skulle det sprängas och
hjärtat brista.
-- Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera
gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det
regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han
gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida
tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den
rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett
nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva
varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han
gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören
kom fram, såg han upp och sade endast:
-- Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig
åka upp till Lake View.
Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick
därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet.
Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens
medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring
honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af
honom, men i stället -- ah, människorna här voro dock ej så farliga,
endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst.
Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar
fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd,
ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med
valupprop, började tändas.
Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref
möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till
konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren
att fortsätta.
-- Tack för er hygglighet!
Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att
vända på hufvudet:
-- All right.
Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som
två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge
öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver
spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo.
Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade
modfälld vidare.
Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom.
Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver
trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna
ljödo, då han lyssnade, bakom honom.
Han stannade.
Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart
gestalt. Den såg liten och undersätsig ut.
Nordling fortsatte några steg och vände se'n plötsligt. Mannen bakom
hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd.
Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes.
Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde
sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster.
Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör;
tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom
oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig
besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom
hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en
Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han
togs kanske för rånare.
En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars
doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det
blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var
han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det
var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i
öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett
ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt
gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang
därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen
i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans
händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora
knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt
skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en
gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af
zigenarna -- hvar fanns Ysaïl?
All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna
äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle
han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att
glömma omgifningen -- när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt
att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i
djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område,
Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt
och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig
fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul.
-- Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf.
Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck,
som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans
föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle
skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna.
Början hade också gjorts -- det var soliga sidor, fulla af
förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och
iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han
skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med
hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han
nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid
skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på
den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas,
förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han
följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle
återvända till en fosterjord.
Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala,
gotiska fönstren orangefärgade.
Det var en liten svensk kyrka. Han steg in.
-- Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma
drömmarna hemifrån.
Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några
människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade
näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det
gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt
och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de
skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid
dörren.
En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma
altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han
och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg