Ysaïl: En berättelse från Chicago - 7

se'n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen.
-- På den andra sidan floden --
sjöng mannen vid orgeln.
-- -- andra sidan floden --
sjöngo de gamla efter.
-- Vi skall mötas i himlen en gång,
hördes prästens röst.
Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna
röster:
-- Vi skall mötas i himlen en gång.
De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla
orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud
i det skumma templet.
På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt
anlete:
-- På den andra ...
Församlingen sjöng med.
Hugo smög ut. Han längtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var
en lång vandring, men han kände att han kunde gå fort. Dörren slöts tyst
bakom honom och han lämnade på tå den lilla svenska kyrkan vid den
fattiga gatan, där en handfull skuggor i den mörka höstnatten beredde
sig till en sista resa öfver okända djup.
Han gick raskt, och på en timme nådde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns
öfver panelen, som vanligt. Han steg in.
Hushållerskan hade gått. Då han tändt gasen, såg han, att hon på ett
bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning,
men ingen mat. Han undersökte skafferiet, men där fanns endast en bit
degig och kall äppelpaj. Han letade efter något att dricka, men intet
fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde han ned maten med ett glas
vatten från vattenledningen. Därpå tittade han in i det lilla sofrummet.
-- Jo, det var bäddadt. Fanns månne tobak? -- Verkligen, i en bleckburk
låg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde
sin gamla majspipa. Den blef nästan full. Girigt dragande blossen gick
han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade
sig till en sista dagbokssida.
Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden och missräkningar. Det
blef ett kapitel om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet och om
utplånande af en del känslor, han lärt sig att kalla goda. Men det blef
också rikt på nya erfarenheter, på räknande med nya, förut dolda krafter
och oanade möjligheter. Hvarje dag hade varit ett äfventyr -- när han nu
denna höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas till rad af
upplefvelser, som förut skulle tyckts honom diktade. Men det var
fortfarande vemod öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla en suck
vid tanken på den ungdomsperiod, som nu gick till ända. Det tycktes
honom, som vore lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, vore
ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som skymtat förbi någon natt af
den stora stadens nätter, bar bild af höstblomma. -- Skrefve jag nu,
sade han, och skulle fylla de många blanka sidorna i min stackars dagbok
med en historia om början af mitt lif -- ah, hvad är det jag säger, om
början af slutet på mitt lif här ute, så skulle det blifva en
sammanfattning af det hela, som kunde kallas en höstens historia.
Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna slogo volter bakom
ryggen.
-- Hvarför inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i
alla fall ej på ett par timmar.
Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det låg
på en hylla några ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett par
böcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och slätade ut de
hvita arken. Han satte sig.
En rad af bilder drog förbi.
Där var hundra små vyer från enkla matställen, nattkaféerna på hjul,
kroghålor, härbärgenas spisningsställen. Scener från gatan på alla
dygnets timmar, från pantlåneställena, från parkernas undangömdaste
soffor. Wosslicks källare, Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver
millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O'Neills bleka ansikte med
svarta ormlockar, varietébilder, poliskaskar och tusende typer från
trottoaren. Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems
förgråtna spiselanlete. Tjufven som ej förrådde en kamrat -- ah, där var
det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt sig som då, det kunde godt
vara en allmän spegelbild af hans lif denna hemska höst.
Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade irrfärder efter
arbete. En afton befann han sig på Wabash avenue, där den är som bredast
och värst. Och där --
Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. -- Ja visst,
hvarför ej.
En historia om hösten kunde sidorna heta. En historia om hans höstlif.
Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse svensken att han
berättade episoden för någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig
var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han
skildrade, glömsk af situationen, fotografiskt och likväl
fantasibemängdt. Han såg sig själf bortglömd, död i främlingslandet och
den imaginära åhöraren däremot välbehållen hemma och berättande med
öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall.
Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann öfver
hans hufvud med ett svagt fräsande ljud. Detta skref han:
En dag så där i oktober, när höstens regn slår mot min ruta och
skymningen stiger tidigare än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag
hvarje år på en god vän, jag en gång hade, och som nu troligen ej längre
finnes till. Jag säger troligen, ty jag lämnade honom i en världsdel,
för hvilken han var lika litet anpassad som fisken för fågelns element,
och jag har aldrig hört något från honom sedan den dag, vi skildes.
Han berättade mig en gång följande:
En höstkväll, då han vandrade fram längs en af regnet uppblött aveny,
grubblande öfver hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, hejdades
han vid hörnet af en tvärgata af en individ, än mer sluskig än han
själf. Detta ville säga mycket, ty han hade i nära sex månaders tid fört
den mest tänkbart problematiska existens, efter det den lilla
pänningsumma, han medfört vid sitt emigrerande, i det främmande landet
hastigt smält bort.
Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse fått honom att stanna,
tilltalade honom på följande sätt:
-- Ni fryser -- hva'? Ni ä' hungrig? Inte sant -- ni vet ej hvar ni ska'
ligga i natt?
Min vän betraktade i det kalla skenet af en båglampa den som sålunda
hånade hans öfvergifna belägenhet. Det var en mager och svartmuskig typ,
med ett par rödbruna hängmustascher öfver blåbleka läppar. Då han
talade, visade hans öfre tandrad en lucka, och då han var ung och för
öfrigt hade friska tänder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna
i ett slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet och blånaden
blodsprängd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete här och där
skråmadt. Han tillade:
-- Och inga vänner förstås ...
Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga intervju skrattade han kort,
lågt och bittert.
Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, betraktade min vän
nattvandraren.
-- Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga utan pängar, och hungrig,
det vill säga utstött, utom lagen -- främmande land kanske också, det
vill säga alldeles hjälplös -- hvad tänker ni -- hahaha -- egentligen
ta' er till?
Då min vän ville skynda förbi, grep honom nattskuggan i rocken:
-- Hör på -- inte hoppar man i sjön. Hur skulle en varm visky med peppar
och ingefära smaka en så'n här höstkväll, då det är för vått till och
med för hundarna att sofva på asfalten?
Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under lästes i transparenta
bokstäfver på en bågskylt öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två små
emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste i feta, svarta bokstäfver
om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas.
Jag anför nu min väns egna ord:
-- Innan jag hunnit svara, hade den okände halft dragit, halft knuffat
mig fram till kafédörren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest
den varma luften gungade i gråblå rökböljor, svagt genombrutna af några
citronfärgade gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa gestalter
hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Längst bort
löpte en disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, och väggarna
voro täckta af mångfärgade affischer, annonserande boxningskamper och
kapplöpningar.
Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit tänka. Och två rykande
toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brände som eld. -- Nu har jag
sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det flög genom mitt trötta och
förtviflade hufvud, jag sitter här på bekostnad af en buse, midt bland
samhällets afskum och drägg!
Som om hade han läst min tysta tanke, sade nu min följeslagare:
-- Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni inte också jag varit fin karl --
jo gubevars! I bank till och med. Än se'n? Hvad är det för något för
resten att ha suttit i en bank? Nej, min käre herr svensk eller tysk
eller hvad ni är för något, när vi ha kommit så här långt, så gäller det
sekunden och sekundens behof. Hör på!
Och han omtalade för mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjäs, ett
guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung
guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker af olika ädelstenar. Han
sade detta i låg, hes och hviskande ton, och under det våta hattbrättet
glödde hans ögon som ett rofdjurs, under det ångan från våra toddyglas
steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga såren
spöklikt skymtade.
Jag satt där slö och förintad och lyssnade till hans cyniska
anmärkningar. På två dagar hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe
och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. Den varma spriten
bedöfvade, redan efter första klunken befann jag mig i ett lätt rus och
jag önskade få sjunka ned på golfvet och somna in för alltid. De ruskiga
gestalterna omkring mig skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en
deras kamrat, och i det surr och den rök som fyllde krogrummet, tyckte
jag mig för första gången på länge andas friare och tryggare. Någon
satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp på vårt bord. Jag
började glupskt äta, under det mina ögon tårades af tacksamhet.
Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat räckte ut sin hand,
fattade min axel och ruskade mig hårdt.
-- Somnar du, idiot? Om en kvart stängs judhålan och du får bara stirra
på de tre kulorna ... Laga dig i väg med det samma, så får du se'n
stoppa i dig bättre saker än hundkött i korfskinn.
Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod ej ett ord af hvad han
sade. Naturligtvis hade han förut utvecklat ett förslag, men jag hade ej
hört det.
Under förbannelser och svordomar tog han nu på nytt i största korthet om
sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta den
hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket som skylt, enligt landets
sed, öfver dörren bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra det,
emedan han riskerade att ögonblickligen arresteras som tjuf, då han var
en ökänd poliskund. Mitt utseende var emellertid fördömdt hederligt, för
att ej säga dumt, och därför anförtrodde han mig också klenoden -- en
sak, som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu skulle jag raska på, ta
hvad som bjöds af juden den gamle, knepige polacken, och därpå skynda
tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna skulle blifva mina.
Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej
för ett ögonblick tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det förekom
mig helt naturligt att jag skulle hjälpa honom, liksom att jag skulle
betalas därför. I det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp,
som tiotals års omsorgsfull uppfostran präntat i mig, försvunno som dun
för vinden. Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i mina inälfvor,
spriten, som brände min hjärna, och min nattbekantskaps magnetiserande
ögon förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur
hvilket framgick en befallning, som jag måste lyda. Jag tog några vilda
snedsteg, som ej uppmärksammades i trängseln och sorlet, nådde dörren
och skuffades ut.
Våt och kall låg gatan där med höstens dis mellan husen. Avenyens träd
sträckte sina aflöfvade grenar likt af svält utmagrade och nakna armar
mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag hafvet stormvräka och vinden
hvisslade kring knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna från
trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig viftning, regnets isande kyla,
förstärkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mörkret
-- allt, till och med luckorna för stängda butiker och verkstäder,
hvilka jag tyckte symboliserade hopplösheten för den arbetslöse och
utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda språk, hviskningarna
om det förestående slutet, vintern och döden. Men om nattluften kom mina
trötta lemmar att rysa, kylde den likväl ej mitt sinnes brand och
skingrade icke för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade intryck.
Jag sprang fram mot närmaste hörn, där pantlånekontorets skyltkulor
glindrade högt öfver dörren, och där för länge sedan mina egna få
dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. Regn och vissna löf yrde i
blåsten kring mitt hufvud.
Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn svängde just om, gonggongen
skrällde, hästarna sträckte i galopp och konstaplarna med dragna
battonger och revolvrar hade svårt hålla sig fast på sätena. Men jag
skänkte ingen uppmärksamhet åt den vanliga synen utan skyndade in i den
lilla trånga butiken, just som den gamle juden ämnade regla dörren.
I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdörren slöt sig
bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej
vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt i timmar vandrat
utanför den afskydda lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit
genom dörren och slutligen med bultande hjärta, ömsom rodnande och
bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller
silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nästan småleende
inför den hukande gestalten, som girigt med vana händer undersökte den
stulna panten.
Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande ej ens sjättedelen
af verkliga värdet, trycktes i min hand för uret, tillsammans med det
kvitto, på hvilket samma falska namn, jag förut brukat uppgifva, också
nu stod. Jag gick långsamt ut.
Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade sig mig i nästa minut. Ej
så mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt
folk -- ty sådan var stadsdelen -- folk af alla nationer, barhufvade,
smutsiga, med ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets fåror. Ej
heller af att polisvagnen stannat utanför den krog, jag nyss lämnat, och
att konstaplarna spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior hände när
som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen på
gångbanan, fängslade hela min gestalt, och kom mig att med spärrade ögon
dricka hvad jag såg, var ett hvitt och blodskråmadt ansikte, hvars ägare
med handklofvade händer skuffades ut ur krogen och kastades upp i
vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vändes mot
mig med tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var lugn -- tag
pängarna och njut dem, icke förråder jag en kamrat. Icke en rörelse
gjorde han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, körd i
galopp, under massans skrän, hvisslingar och några kastade småstenar. --
Han hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sanslös
och tagit hans dyrbara klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var känd
som en hygglig karl i alla fall -- han, min kamrat. Och käre vän, i det
ögonblicket tyckte jag det själf ...
Hvad jag sedan gjorde, ja -- men hvarför icke. När jag vände mig om,
stod, huttrande under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, men
svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma,
ett höstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. -- De pängar, jag
hade, räckte i tre dagar.
Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag en gång hade. Han berättade
det en höst, och det har alltid förekommit mig, som var det en historia
om hösten. Det vill säga, om den opoetiska delen af hösten, om den höst,
som, oberoende af ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas
höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. Men jag påminner mig den
alltid så där en kuslig dag i oktober.
Om min vän har jag aldrig sedan sport ett ord.
Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i gråt. Det förekom honom,
som hade någon från det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig
röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart mot det hvita, och han
tyckte sig stirra på sitt eget liktal. Han kastade pennan och var färdig
skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad af trötthet sjönko
armarna ned och han kände sig färdig att somna med hufvudet på bordet.
Han steg likväl upp och raglade in i sofrummet. För trött att kläda af
sig somnade han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han stupat.
Gasen brann öfver bordet i ytterrummet och lågan flämtade stundom till,
som hade någon andats på den.


IX.
Den inre dörren.

-- Knackade det?
Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, men somnade ånyo. Hans
andetag blefvo åter jämna.
-- Knackade det?
Han vände sig tungt öfver på annan sida, sjönk djupare i slummer.
Han drömde en underlig och förvirrad dröm. Han drömde att han var i
Sverige, men åter måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men han
hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respängar
fattades och det var också pinsamt. Så drömde han i en sorts
fortsättning af första drömmen att han var i Amerika, i New York, och
platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och
Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan
anställning i det nya landet och hade intet fäste i det gamla. En stor
båt skulle strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge han ombord,
skulle allt bli bra, men han hade inga pängar. Så drömde han att han var
på båten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige.
Var det nu så, att den verkligen for dit, blef det olyckligt ändå, ty
där hade han ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns
anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde han att han var där
igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han längtade efter det och i
drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en dröm. Och plötsligt var
han instängd i en trång kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han
bultade, bultade ...
-- Knackade det?
Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter genast. Jo, det knackade --
han lyssnade, ännu halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger,
försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på armbågen.
I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, form och färg en citron.
Utanför fönstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning.
Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i jämnhöjd med taket,
rutorna skakade sakta, hvita ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det
var kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad lucka.
Vattenledningens kran droppade. Skafferidörren stod på glänt, i springan
satt en råtta.
Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven vreds långsamt först åt
vänster, därpå till höger. Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus.
Därpå ett svagt gnisslande ljud -- någon sköt en dyrk i låset och
började bända åt alla sidor.
I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i
strumplästerna. Han önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga
belgiska revolver, men den var ju länge sedan en förfallen pant i en
sådan där liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång,
krokig och sotig. Han tog den och rätade litet på den. Därpå smög han
bakom dörren och hukade sig ned något -- tången i höger hand, halft höjd
till slag. Ett ögonblick tänkte han släcka gasen, men besinnade sig:
ljusförändringen kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. Hugo stod
andlös, väntande, beredd till språng.
Den falska nyckeln vreds och vändes. Det var ett helt vanligt lås, men
dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder Nordling
hörde sitt hjärta slå.
Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten och ramen. Och nu började
låsskrufvarna lossna. Om några sekunder skulle låset ge vika. Hugo
väntade ej längre. Han sträckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och
flängde upp dörren.
Den gick inåt. En liten karl tumlade in och tappade några dyrkar och ett
litet bräckjärn. Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I stället
log han. Det var zigenaren från föregående kväll.
-- God vän, sade han, god kamrat, måste träffa god kamrat. Hvarför du ej
öppna, när god vän knacka?
Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte han ut båda armarna och
sade bevekande:
-- Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket god hälsning från Ysaïl ...
Hugo kastade eldtången och såg stum på sin besökare. Han förstod intet.
-- God vän, god kamrat, babblade denne.
Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. De irrade som svarta
insekter sökande byte.
-- Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla
svartmuskige karlen inpå lifvet.
Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. Fingrande på mynten i
sin rock sade han:
-- Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara säker i går på gatan om det vara
du. Ha följt dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från järnväg och
upp Clark. Åka kabel. Stiga af -- följa dig. Men du skrämma mig, tro du
ville döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: han tänka polis nu komma
och taga honom. Så jag försöka öppna dörr -- som du bruka ...
Zigenaren skrattade lågt och underförstående.
-- Som du bruka, upprepade han.
Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande karlens mening,
hvilken han blott till hälften fattade.
-- Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du taga något vackert med, liten
gåfva till Ysaïl, liten present. Har du inte?
-- Inte nu -- men snart.
-- Ah! Ja, du snart göra stor present?
-- Ja, mycket snart. Snart få mycket fin plats, få bra arbete -- du
förstå?
Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som
zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han.
Zigenaren skrattade och klappade händerna. Han nickade med hufvudet,
ögonen tindrade.
-- Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. God vän, god kamrat. Vi
akta dig för polis. Ha, vi lura polis bra -- du inte veta än ...
Nordling såg sig omkring. Han måste ändå lämna rummen, tysken skulle
flytta in strax på morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo
öfvervägde om det var rådligt gå med denne gynnare, som rent af tycktes
taga honom för någon rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet
och kunde ej hjälpa att le. -- Tjuf, ja, hvem vet, tänkte han, kanske
jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gång förut togs jag ju för
kamrat --
Så skrynklade han samman hvad han skrifvit kvällen förut och stoppade
papperen i spiseln. Ingen skulle läsa dem.
-- Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren -- Ysaïl tycka
om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa gossar
från Ryssland ...
Hugo drog på sig kängorna. Så tog han hatten. Han torkade sig hastigt
med en våt handduk i ansiktet, angelägen om att så fort som möjligt
komma i väg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo
låste dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, som syntes efter
järnet, skulle ej märkas i den skumma farstun.
De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående kabeltåg anlände. De
togo plats längst fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett och
betalade på Hugos tillsägelse konduktören.
-- Du får dubbelt en annan gång, sade han.
Zigenaren endast log.
Hugo satt tyst under färden ned till staden. Det hela föreföll honom
främmande och omöjligt. När de kommo upp ur tunneln funderade han på att
hoppa af. Men då framställde sig frågan: hvad skall jag ändå se'n göra?
Bättre följa med på vinst och förlust och se hvad det blir till.
Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra och vällustiga dräkt inne i
purpurrummet.
Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, bytte de om vagn och
foro ned i västsidans tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de en
lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den västra stadsdelens
hufvudpulsåder. Men se'n kommo svängningar in på bigator, hvars
krångliga namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera på
hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon street, trodde han sig sålunda läsa
på en. West Madison på en annan. Slutligen stego de af och gingo
därefter till fots längre västerut. Prärien började skymta. Efter några
krokar hit och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo de
utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet.
-- Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. Ysaïl vänta.
Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och försvann bakom ett lider,
ur hvars plankrämnor gammal halm stack ut.
Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som
otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår
hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt
in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i
trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring
fönsterkarmarna.
Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten
Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga
svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende
ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa
tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur.
Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den
slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar
skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna
rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär.
Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i
öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar
mot honom.
-- Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl -- inte
sant?
Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar,
men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans
armar och ilade in.
-- Hu, kallt. Kom in och du få något godt.
Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild
i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller
tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts
och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från
den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren
lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. -- Men från
fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången
rummet innanför i purpur och guld.
Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp
dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in.
Nordling tog några steg fram.
Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro
behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade
de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga
rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena
ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var
omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna
hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och
halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde
på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa,
genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora,
facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de
öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur-
och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora
skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt
och cigarretter.