Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 9

med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar
att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta.
Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i
krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att
en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar,
höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra
högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska.
Emellertid -- då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas
av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden
hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende
alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom
av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta -- denna
trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav
honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han
kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och
läsa om och om igen dessa söta brev -- omedvetet trånande, förtrollande,
dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt
snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande
vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion
framhärdar ...»
Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot
mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon
hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och
genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan
moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins
»_Mathilde_» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra
sentiments» -- kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte
låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore
»något bud hemifrån»... Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta
Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell
Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst
intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade
korrespondens all uppmärksamhet.
Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland
på de allra mest rörande ställena i »_Mathilde_» plötsligt kunde låta
arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande
ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende -- ett leende så ömt
och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i
sitt liv framkallat ett liknande.
-- Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad
är det nu igen! ...
Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen
och vände bladet med sin sticka.
-- C'est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från
»_Mathilde_» i öronen. Och därpå -- i det hon närmare såg på Agneta, som
plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet --
välvilligt och skalkaktigt förstående:
-- La chaleur de la jeunesse! ...


XVI.

På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade
sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala
sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt
riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle
tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad
Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin
del inte alls hade någon lust att se på systern.
Beata stod nämligen och »undrade» -- som hon nu gjort i en månads tid --
över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går
kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans
hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om
armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. _Vad_ i all
världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan
ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda
kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade
de tunna, gröna skidorna.
-- Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata
efter en kort paus, indignerad.
Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:
-- Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit
hygglig emot honom.
-- Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande
inte låta bli att ironiskt fråga.
-- Ja, menade Karin Maria oförskräckt -- hon insåg att nu var tiden inne
att bekänna färg. I _grund och botten_ har jag alltid haft både estime
och sympati för Stjerne.
-- Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så
oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du
också är kär i _honom_?
Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och
mer som herre över situationen.
-- Kär, sade hon och drog litet på ordet, det ... det har jag nu så
litet anlag för att bli ... Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon
rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna
tid, då vi träffats så ofta, börjat att ... att ... tycka mycket bra om
Nils Olof.
Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel --
Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig,
att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna
gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.
-- Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett
spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna
den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid
har för en _fait accompli_.
-- Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han
lät undfalla sig några ord i går, som ... som ... jag tror mig ha
rättighet att uppfatta på det viset.
Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En
prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes
frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.
-- _Vad_ svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan
ringaste spår av sarkasm i rösten.
-- Jag bad honom vända sig till pappa och mamma -- naturligtvis.
-- Men då _vill_ du ju ha honom? ... utbrast Beata med en sista rest av
klentrogenhet.
-- Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta?
sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till
exempel, att _jag_ vill ha kusin Joachim?
Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv,
att Karin Maria övergick hennes förstånd.
Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina
surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill
köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls' lie, då han
slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin
korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den
smala gången vid sidan av sin syster.
-- Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi
få Agneta hem till mammas födelsedag.
Beata såg upp -- mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles
försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes
hals.
Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera
känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».
Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna
Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av
hela familjen såsom den -- näst julafton -- största högtidsdagen på hela
året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man
visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon -- trogen
1700-talets traditioner -- det passande att låta sig »surprenera».
Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än
vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för
flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en
utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret
tillät, serverades i trädgården -- den obligatoriska vardagsölosten kom
naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en
fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt
mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre
mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades
aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan
Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak,
polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med
slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av
efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka
naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades
fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller
ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till
kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd
klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med
en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».
Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig
för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste,
när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig
till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig
utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes
emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon
redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande
paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en
gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth
Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då
Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett
baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.
Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning.
Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan
brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig
tappert men också rodnade.
-- I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade
servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han
kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!
-- Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst -- Joachim och Beata togo icke
ögonen ifrån henne. Jag tror ... jag är nästan säker på ... att baron
Stjerne har ett _särskilt_ ärende till pappa och mamma i dag ...
Hon fick inte tid att säga mera -- Nils Olof trädde bugande, litet
rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd
in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin
far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit
in.
Karin Maria hade nu blivit alldeles blek -- hon stod kapprak borta vid
sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod
kusin Joachim bredvid henne.
-- Karin Maria? ... sade han bara och lade sin hand frågande över
hennes.
-- Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg
förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit
under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.
Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet
och lyfte hennes haka i vädret.
-- Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju
allt till rätta!
-- Du tror kanske, att det är för _din_ skull jag gör det? mumlade Karin
Maria halvt skrattande, halvt förtretad.
Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att _så_
inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att
Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen --
om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria
Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande
lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.
Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på
att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna
ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit
med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet
få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med
skulle anse för sin plikt att omfamna henne.
-- _Nu!_ viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in
andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.
Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo
Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra
någonting.
-- Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett
slags hög viskning, att hon vill ha honom?
Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade
redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta
Stjerne med helt andra ögon -- nu, då han, så att säga, tillhörde
familjen -- och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper,
hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt -- vid ett buller i
rummet näst intill -- avbröt hon sig tvärt.
-- Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig
hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de
skulle fråga efter mig, att jag ... att jag gått upp till mamsell Fiken
ett ögonblick. Jag ... hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag _kan_
inte uthärda längre!


XVII.

På aftonen före den högtidliga Susannadagen kom Agneta, hämtad av pappa
själv och åtföljd av farbror Fagerhjelm och fröken Susen. Genom brev
från Joachim och mamma samt äntligen genom fadern själv hade hon fått
underrättelse om Karin Marias oväntade förlovning -- nu fick hon om
aftonen av Beata vid första lägliga tillfälle veta alla detaljerna så
gott som Beata själv, huvudsakligen genom hjälp av sin fantasi, kände
dem.
Agneta hade nu varit så länge borta, och det vilade till att börja med
en så stadsboaktig nimbus över henne, att hon hela den första kvällen
behandlades nästan lika ceremoniellt som Susen. Pappa påstod, att hon
hade vuxit, och mamma konstaterade vid första blick, att hon blivit
fylligare och lagt ut över bröstet. Hennes klänning hade ett modernare
snitt, hennes hårfrisyr var mer kokett, hennes sätt hade vunnit
betydligt i världsvana och säkerhet. När hon på aftonen -- de kommo inte
fram till Munkeboda förrän klockan åtta -- ute i förstugan kastade av
sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklänning
trädde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna ögonen
strålande av hemkomstens glädje, tycktes hon dem alla i den milda
sommarskymningen vackrare och skärare än någonsin. Joachim tyckte det
åtminstone, då han med konventionell artighet förde hennes hand till
sina läppar -- en varmare hälsning hade faster Charlotte under
närvarande prekära förhållanden aldrig förlåtit honom. Agneta rodnade en
liten smula med sänkta ögon; då hon därefter höjde dem och mötte hans
varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, förrädiskt,
skälmaktigt löje över hennes läppar -- ett leende, som i samma nu gjorde
den unge Skytte yr av lycka, munter och skälmsk som hon själv. Ty först
nu kände han i den fina fröken riktigt igen sin söta, egensinniga,
passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig
komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien så fasligt
allvarligt.
Emellertid fick han icke tillfälle att tala ett ord med henne den
kvällen. Dels lade den outtröttliga Susen med älskvärt koketteri
uteslutande beslag på honom, dels visste de bägge, att mamma, fastän hon
nu satt där och hörde så uppmärksamt på krigsrådets historier, nog hade
ögonen med sig. Joachim var så glad, att han icke gjorde sig samvete av
att kurtisera Susen till den grad »skamligt», att Beata blev helt
upprörd över det. Efter supén, som drog långt ut på tiden, gick man
nästan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter färden,
dels väntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rätt
ansträngande.
Av artighet låg Karin Maria inne i gästrummet hos Susen. På det sättet
fick Beata redan samma kväll tillfälle att inviga Agneta i alla
»detaljerna».
Mamma följde själv flickorna upp på rummet och såg efter, att det var
ordentligt bäddat och i ordning åt Agneta samt visade henne, hur hon
hade lagt all den nystrukna tvätten till rätta i hennes byrå. Hon
stannade mycket längre, än hon hade tänkt -- hela tiden, medan flickorna
klädde av sig -- och när hon äntligen gick, vände hon om ännu en gång i
dörren och tog plötsligt sin yngsta dotters huvud mellan bägge sina
händer, i det hon, med mera värme än hon annars ansåg nyttigt eller ens
passande att visa sina barn, kysste henne på bägge kinderna.
-- Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur
rummet.
Men Agneta och Beata reste sig upp med armbågarna mot huvudgärden och
huvudet i handen och viskade länge -- ända tills tupparna började gala
utanför fönstren och den ljusa augustidagen grydde i öster.
* * * * *
Husets tre döttrar stego tidigt upp följande morgon -- frukosten skulle
dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfärdigt klädas
med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smögo de sig nedför
trapporna och tystade på Bengta, som tanklöst gnolade på en visa, medan
hon städade förstugan.
Där stod redan mamsell Fiken och väntade på dem och kusin Joachim med en
stor kniv i handen, just färdig att gå ut och skära björk- och granris.
-- Vill inte kusin Agneta gå med? frågade han oskyldigt, så att
stugpigan Bengta och de allesamman kunde höra det.
Agneta svarade icke strax. Hon såg ut på den ljusa, litet disiga
sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin
stora hatt med blommorna över frisyren.
-- Gå du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du
kan kanske hjälpa Joachim att bära hem kvistarna. Och hon tillade
likgiltigt, liksom i förbigående:
-- Mamma frågar inte efter dig ännu på en stund. Du vet, hon ligger
alltid så länge på sin födelsedag ...
Agneta fick en korg på armen, som Joachim artigt envisades att bära.
Mamsell Fiken sade en förskrämd men välment kvickhet om att »det då inte
gick an, att löjtnanten gick med korgen», åt vilken de allesammans
hjärtligt skrattade i överdådigt gott lynne. Varpå Joachim och Agneta,
vilken senare alldeles överflödigt med bägge händer lyfte upp sin korta
kattunsklänning, spatserade ut från gården in i köksträdgården -- följda
ifrån trappan av tre par välvilliga, något bekymrade ögon.
-- Nu _måste_ då mamma väl ge med sig! utbrast plötsligt Beata.
-- Ja ... svarade Karin Maria litet svävande. Men så återstår det att få
kungens samtycke ...
Mamsell Fiken berättade tröstande om två kusiner _hon_ hade, som gått
till kungs under Karl XIII:s tid, och det »hade gått som en dans»,
försäkrade hon.
Karin Maria blev stående på trappan med handen skuggande för ögonen,
ända tills systern och kusinen försvunno bakom björkarna på stigen ned
mot ån.
Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersån -- inte i den med
eolsharpan, vilken Karin Maria för resten nu protegerade mera än
någonsin, utan i det stora lindlusthuset nära kökstrappan, vilket låg så
»rahänt» för maten. Mamma var, som alltid på Susannadagen, mycket nådig
-- redan i full paryr med splitterny mössa av finaste rosentyll, vilken
Agneta haft i kommission att köpa i Kristianstad. Karin Maria hade
broderat en »sonnette» med pärlor, som blev mycket beundrad, Beata hade
vävt en kaffeduk med blomsterbård, vilken efter tyst överenskommelse
artigt betraktades som en »syrpris», oaktat mamma själv hjälpt till med
den besvärliga solvningen, och Agneta hade sytt en negligé på bobinett,
som högtidligt förklarades »alldeles utmärkt magnifik». När yngsta
dottern rodnande presenterade detta mästerverk -- detsamma hon arbetat
på, medan moster Netten föreläste »_Mathilde_» i krigsrådets trädgård --
mönstrade hennes nåd henne ännu en gång med hemlig stolthet: hon såg
sannerligen ut som en hovdam i den där ljusblommiga kattunsklänningen
och ametist-»sévignén» på pannan! Och att så tänka sig ... Här kvävde
den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt förbi
Joachims tomma plats, glad över att han icke var där i detta ögonblick
och kunde triumfera över henne. Därpå suckade hon ännu en gång -- mera
deciderat, nästan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med
sig -- ända från den dagen, då Karin Maria vände upp och ned på
alltsammans och så oförmodat förlovade sig med Stjerne, insåg hon
tydligt, att det icke längre tjänade till att spjärna emot. Hon förstod,
att Joachim, som redan i så mycket blivit herre här på Munkeboda, också
i detta med tiden måste få sin vilja fram, men det kostade på ... det
kostade på ... Agneta, som kunnat fått en greve, om hon velat -- med
_de_ ögonen! _En_ tröst var det naturligtvis, att hon komme till att
stanna på Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru på den
gamla gården ...
Joachim var för ögonblicket icke tillstädes. Han hade, strax efter det
han plockat grönt tillsammans med Agneta -- vilket för resten icke tog
så litet tid -- strax, utan frukost, satt sig på sin häst och i
sporrsträck ridit bort till prostgården, där man vid detta laget borde
ha fått posten. Farbror Niklas hade anförtrott honom nyckeln till
väskan: mamma borde i dag inte få vänta ett ögonblick på det vanliga
gratulationsbrevet från faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte
att få tidningen litet förr än vanligt!
Fröken Susen, vilken ju också firade namnsdag, hade klätt sig som genius
i lätta draperier av vitt tarlatan och en otalig mängd rosor i håret. I
denna skepnad frambar hon en pall, broderad på stramalj. Hon var den
enda, som hade »kostym» -- till stor tröst för mamsell Fiken och Beata,
vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sådan högtidlighet, men denna
gång icke kommit sig för att själva »ställa om något».
Innan man ännu hunnit så långt som till den första påtåren, hördes
dubbelt hästtrav på gården. Agneta såg ofrivilligt bort på Karin Maria,
som mötte hennes blick, varpå de bägge rodnade häftigt. Det _kunde_ inte
vara Joachim, som redan var tillbaka ... Beata tordes inte se upp, och
själva mamsell Fiken, som dock varit med om icke så litet i sitt liv,
fnittrade nervöst och omotiverat åt majorens allvarliga ängslan för »att
det här vädret visst omöjligen kunde hålla sig, tills man fick in
rågen». Beata tryckte tröstande och sympatiserande Agnetas hand under
bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, åtföljd av gamle Figge, trädde in
i trädgården.
Nils Olof var också rödare i ansiktet, än han brukade vara, då han
bockade sig för Agneta och tappert strävade att uttrycka, hur glad han
var över att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen
tordes avbryta honom. Agneta neg gång på gång; först när han,
fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem,
hjälplöst avbröt sig mitt i en fras, såg hon äntligen upp på honom och
-- för första gången i sitt liv -- såg hon och senterade det
bottenärliga, hjärtegoda uttrycket i hans något slöa blick. Hon begrep
plötsligt -- ännu motvilligt -- att Karin Maria ändå kanske kunde »se
något på honom».
Figge Wallqvist räddade situationen genom att med furstlig ridderlighet
presentera majorskan de första orrarna för säsongen. Han ordade vitt och
brett om hur han och bror Stjerne om morgonen fått syn på dem rakt
utanför parken, där de slagit sig ned. -- Präktiga, försäkrade han
entusiastiskt, och feta som slaktgäss ... Sådana bröst! Han tryckte
upprepade gånger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde förmå
sig att överlämna fåglarna till Bengta, som otåligt stod och väntade på
att få bära in dem i köket. Karin Maria hade nu återvunnit hela sin
vanliga sinnesnärvaro -- med artighet och »lagom empressement» bjöd hon
sin fästman platsen vid sin sida och hällde kaffe i hans kopp, utan att
ens låtsa märka Susens genomträngande blickar.
Åter hördes hästtrav på gården -- starkare än förut, och i nästa
ögonblick stormade Joachim, dammig av ritten, häftigt in i bersån.
Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hälsa på de
främmande, kastade han vårdslöst det väntade brevet från Stockholm på
bordet och drog fram tidningen ur bröstfickan. Alla hade rest sig upp --
avvaktande, väntande. De förstodo genast, att han kom med stora nyheter.
Den unge Skytte sköt mössan högt upp i pannan och torkade sig mekaniskt
i hårfästet, medan han -- ett ögonblick liksom njutande av den spänning
han framkallade -- triumferande, jublande såg ned på dem alla, där han
stod mitt i själva ingången till lusthuset.
-- Kungadömet är fallet i Frankrike! Karl X är bortjagad! -- Det är en
ny, stor revolution ... Han slog med flata handen mot tidningen, i det
han räckte den till sin farbror. Läs själv! -- Det står här ...
Mamsell Fiken gav till ett rop, och de började alla tala i munnen på
varandra, i det de sträckte sig över varandras skuldror för att läsa i
det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasögonen på näsan nu
höll långt ut ifrån sig. Vem kunde tro det! -- Vem kunde då tro det? Nu
hade ju världen så länge haft fred!
Joachim var i eld och lågor, så upprörd, som om han själv satt hela
julirevolutionen i scen.
-- Där, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, _där_!
Å, att tänka sig! ... Hans blå ögon strålade. De ha åter kämpat under
den trefärgade fanan, och folket har åter sjungit Marseljäsen ... Och
när Frankrike börjar, så reser sig hela Europa! Det är friheten --
friheten, förstår ni -- som börjar.
-- Ja, sade gubben Niklas långsamt och lade stilla tidningen ifrån sig
på bordet. Det är kanske något nytt, som börjar igen ...
-- Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, när det har
varat en stund, så ser man att det ändå bara var det gamla ...
-- Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tänkt mycket över det
på sista tiden, och jag tror, jag tror ... I dag har det liksom blivit
mig så klart, att trots reaktion, trots furste- och prästtvång, trots
själva den förslavade allmänna opinionen och hela ömkligheten i allting,
så ... så ... gå vi ändå framåt. Världen står inte stilla, och detsamma
kommer aldrig igen.
Han talade så allvarligt, så entusiastiskt, hans vackra ögon lyste så
käckt under den manligt öppna pannan, då han stolt kastade huvudet
tillbaka och, liksom vädjande, såg på dem alla -- djärv och trotsig,
orubbligt säker på sig själv och den generation _han_ tillhörde. Till
och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och
den världskloka faster Charlotte kunde i detta ögonblick inte låta bli
att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati för honom.
-- Kusin Joachim! Ännu med tårar i ögonen dels av entusiasm för
upproret, dels av rörelse över »den stackars gamle kungen», ryckte Beata
honom diskret i rockskörtet. Du har ju alldeles glömt att gratulera
mamma ...
Joachim bad förlägen om ursäkt, bockade sig och kom pliktskyldigast med
den vanliga harangen. Faster Charlotte smålog fint, och Karin Maria
serverade honom en, som hon sade, »välförtjänt» kopp kaffe. Joachim bad
artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro färdiga,
för all del inte skulle vänta på honom ...
Och den kloka och taktfulla Karin Maria föreslog genast, att hela
sällskapet skulle gå in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i
förmaket, så att allt kunde vara i ordning till middagen -- så kunde