Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 4

Total number of words is 4709
Total number of unique words is 1405
32.5 of words are in the 2000 most common words
41.4 of words are in the 5000 most common words
47.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

-- Det är då inte för _min_ skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar
sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.
-- Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis
kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag
förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min
kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också
kunde höra honom.
Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att
löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: -- Det är det
enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.
Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade
vidare och de började alla -- också mamsell Fiken -- att »lära stegen»,
vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill --
så högt, att de broderade strumpebanden skymtades -- välvilligt med stor
energi förevisade.
Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i
förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka
kölden.
Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös,
behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han -- då alla som
bäst voro upptagna av polkan -- efter henne.
-- Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i
det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på
förstugubordet.
Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.
I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt -- ingen av dem
kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till -- låg hon i hans
armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.
-- Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot
henne.
Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula
skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda
dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt
medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan
brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som
försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte
-- här ute i tystnaden och ensamheten -- en sekund i blid ömhet och
ängsligt skälvande innerlighet.
Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne -- bullret av
dansen och rösterna hördes. -- Agneta ryckte sig darrande ur hans famn
och flög ljudlöst uppför loftstrappan.


VI.

Tidigt nästa morgon, medan gästerna ännu sovo och det högtidliga kaffe-
och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, såg Joachim, då han
gick nedför trappan, Agneta med schal över skuldrorna stå borta vid
förstugufönstret och knyta sin kråka.
Det klack till i honom, han hade icke växlat ett ord med henne, sedan
han i går afton det korta ögonblicket i trappans halvmörker hållit henne
i sina armar. Då hon efter en stund kommit ned igen -- just som
sällskapet beredde sig att bryta upp -- hade han icke en sekund varit i
stånd att fånga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de
andra sagt honom ett flyktigt och nästan ohörbart godnatt.
Han närmade sig henne tvekande -- hon stod med nedslagna ögon och
låtsade liksom icke märka honom ...
-- Skall du ut? ... så tidigt ... var allt vad han, underligt förvirrad,
kunde hitta på att säga.
Hon slog icke upp ögonen, medan hon drog på sig sina hemstickade blå
bälgvantar.
-- Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Måns' Gunilla
och tinga henne till fårklippningen, har mamma sagt.
Joachim öppnade förstugudörren, och utan att säga något vidare tog han
sin hatt och följde med henne.
De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna åkrarna och
skogen, som svagt började skifta i rödbrunt. Tjälen var icke ur jorden
ännu, och de djupa hjulspåren på vägen voro nu på morgonen täckta av
spröd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras fötter.
De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt, liksom driven av
en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt fram och såg in under kråkan, in
i Agnetas ansikte. Hon hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att
falla.
-- Men Agneta, viskade han. Varför i all världen ...? Han tog hennes
hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin och böjde sig fram.
-- Agneta, varför i herrans namn går du och gråter? frågade han ännu en
gång mer bestämt, oroligt.
-- För det ... för det ... snyftade hon, för det, att kusin Joachim inte
säger ett enda ord till mig.
-- Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här och är så glad bara
för det jag får lov att gå bredvid dig, sötaste, här tryckte han ömt den
lilla handen i bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då
kunna säga, som vore gott nog?
Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela hennes profil såg
han bara hårlockarna framtill och näsan, en liten rund, dunig nästipp,
som såg trotsig ut.
Och med den märkliga rapport det är mellan två, som älska varandra,
gissade han, vad det var hon tänkte på.
-- Du vill ... du vill, att jag skall säga ... det jag icke fick sagt i
går ...?
Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att tillkännage, att
nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lät icke narra sig av denna
låtsade likgiltighet; leende böjde han sig fram och drog hennes arm in
under sin.
-- Min käraste flicka, det är ju sagt alltsammans »i en kyss», höll han
på att tillägga men kom så med ens ihåg, att han aldrig riktigt hade
kysst henne -- aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smålog,
stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina ögon,
mumlade han gång på gång, lågt och obehärskat:
-- Jag älskar dig ... Men jag _älskar_ dig ju ...
Hon vände ansiktet upp emot honom, rodnande, med lätt skälvande läppar.
Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande öm, oförställt hängivet.
Så lade han armen fast om hennes skuldror, böjde sig ned och tryckte
sina läppar mot hennes fina kind -- frisk, litet fuktig, i den kyliga
aprilmorgonen -- och mot hennes mjuka, halvöppna läppar, som blygt slöto
sig under hans långa kyss.
Det föll ingen av dem in att vara så försiktig att först se sig omkring,
om de verkligen voro allena. Det behövdes heller icke: på den steniga,
knaggliga, frusna vägen, som oregelbunden snodde sig högre och högre upp
mellan ljungbackar och åkerlappar, fanns det så tidigt på morgonen icke
en själ.
-- Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frågade
Joachim ödmjukt, men fullkomligt överflödigt, bara för att höra henne
ännu en gång bekräfta det.
-- Jag kommer aldrig att bry mig om någon annan, aldrig i världen,
mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, plötsligt liksom rädd för sin
egen häftighet, slöt de strålande bruna ögonen.
-- Och Stjerne? frågade han övermodigt, retsamt triumferande. Men i
nästa sekund ångrade han bittert, att han nämnt detta namn. Över Agnetas
ansikte gled ett så plågsamt uttryck av leda och skrämsel, att hon ett
ögonblick nästan blev oigenkännlig.
-- Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du är då väl inte rädd? Vad
skulle han väl kunna göra dig -- _nu_?
-- Mamma, viskade hon med plötslig förtvivlan. Du vet inte, hur rysligt
bestämd mamma är, när hon en gång har givit sitt ord.
-- Och du kunde verkligen tänka på att ge efter för henne? ropade han
häftigt.
Agneta såg upp. -- Nej, sade hon lågt men så tydligt, att det lät nästan
skarpt. Nej -- aldrig.
-- Tror du inte, det blir bäst, återtog han tvekande efter en kort paus,
att jag rider över och själv talar med Stjerne, innan faster Charlotte
... Vi behöva ju inte säga detta _strax_ till faster Charlotte, tillade
han lägre, halvt övertalande.
-- Åjo, utbrast Agneta lättad, tala först med Stjerne. När du säger
honom, att jag inte _vill_, att jag rakt inte kan ... inte kan tänka mig
... så måste han naturligtvis uppge det. Hon såg ängsligt på honom. Tror
du inte?
-- Säg mig, Agneta, Joachim stannade mitt på backen och såg henne
allvarligt in i ögonen. Är du säker på, att han bryr sig om dig -- dig
själv, din kärlek, menar jag? Har han någonsin direkt antytt, talat med
dig om sina känslor?
Agneta teg litet, så sade hon dämpat:
-- Ja.
-- Du säger det så underligt, Agneta, utbrast han plötsligt orolig,
mottaglig för var skiftning i hennes stämma.
-- Ja, för det ... för det ... Jag kan inte fördraga att tänka på det,
utbrast hon häftigt.
-- Säg mig nu allt, yrkade han lika häftigt, nästan ängsligt. Berätta
alltsammans.
-- Å, det är inte mycket att berätta. Nästan instinktivt försökte hon
att behärska sin stämma och liksom utplåna intrycket av sina egna ord.
Det var på balen på Råsnäs nu i julas. De hade druckit mycket, och så
den allra sista dansen, så kom han och bjöd upp mig. Jag tordes förstås
inte neka ...
-- Var han full? frågade Joachim rakt på saken. Det kan jag inte tro,
han tål ju allt, den karlen.
-- Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betänksamt, men
nykter var han då heller inte, fast han förde mig mycket säkrare än
många andra, jag hade dansat med.
Joachim grep Agneta fastare om handleden. För första gången gick det
plötsligt upp för honom, att detta -- att en ung flicka, som det allmänt
brukades, skulle vara tvungen att dansa med den förste bäste halvdruckne
kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv-
eller heldrucken på en julbal? -- att detta egentligen var ett högst
upprörande oskick.
-- Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lägre röst, en smula
ansträngt, liksom plågad eller generad av minnet, såg han på mig. Och
plötsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, böjde han sig ned
och viskade ... något ... och, här blev hon röd som blod, och han tog
fatt i mitt öra, som om han ville bita mig ...
-- En sådan rå ... Joachim svor till. Vad sade han?
-- Å, jag minns inte så noga. Agneta tittade generad ned i marken,
förskräckt och ändå smickrad över att han kunde taga sig det så nära.
Jag blev ju alldeles ifrån mig, så förbluffad och förfärad som jag blev.
Något om att jag var så söt, att han rakt på fläcken kunde äta upp mig
... Det var kanske inte så farligt, han var naturligtvis drucken ... Men
han skrämde mig -- å, så han _skrämde_ mig! Bara hans ögon ... Annars är
han ju alltid så snäll och artig ...
-- Han är en rå, liderlig sälle, det är, vad han är, utbrast Joachim
blek av raseri över att hans fina lilla Agneta alldeles hjälplös hade
varit utsatt för en så oförskämt brutal kärleksförklaring, att en
kavaljer knappt kunde bjuda en gattös en sådan. Ty av hennes avbrutna
och generade berättelse förstod han med sin erfarenhet betydligt mera,
än hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. För karlens heders
skull måste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sådant
beteende mot en ärbar flicka av stånd mer än oförlåtligt. Men du kan
lita på, att jag skall tvinga den tölpen att be både dig och mig om
ursäkt.
-- Nej, ropade Agneta plötsligt dödligt rädd för att ha framkallat en
skandal eller en träta. Du får inte nämna den dumma historien för honom.
Jag förbjuder dig det, jag går i sjön av skam, om han får veta, att jag
minns den och ändå träffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men
vad skulle jag väl göra? hon vände sig emot honom. Inte kunde jag säga
något till mamma, det skämdes jag för. Och så friade han ju till mig
strax efter, slutade hon litet osammanhängande.
-- Du tror kanske det var för _den_ skull? frågade Joachim spotskt. För
att reparera sin näsvishet ...
-- Nej, sade Agneta ärligt. Jag tror verkligen, att han ... att han ...
är kär i mig, kom det med stor bestämdhet. Och då Joachim icke svarade,
tillade hon blygt, litet snusförnuftigt:
-- Det kan man alltid märka. Jag menar, det kan man alltid känna på sig,
när en karl ...
Hon tvärtystnade, stött över Joachims leende blick, och slog nacken
tillbaka.
-- Du tror naturligtvis, att ingen någonsin har brytt sig om mig! sade
hon förtrytsamt, med en viss air.
-- Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne
försonande i sina armar och viskade, jag som själv är så rent tokig i
dig.
Agneta hade fullständigt glömt budskapet till Nils Måns' Gunilla
angående fårklippningen, och upptäckte plötsligt till sin förskräckelse,
att de för länge sedan gått förbi stigen, som över ljungheden ledde till
stugan. Hon drog sig hastigt, nästan tvärt ur hans armar:
-- För guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens
mycket bråttom. För all del skynda dig hem, så att du är hemma före mig.
Vad i all världen skall mamma och Fagerhjelmarna säga! Och Susen ...
kunde hon inte låta bli att tillkasta honom, i det hon vände sig om.
-- Du är då också den eländigaste rädda stackare, mumlade han, motvillig
att redan lämna henne.
-- _Rädd?_ Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina
praktfulla bruna ögon i honom. Du skall få se, om jag är rädd, när det
en gång gäller!


VII.

Samma eftermiddag, då krigsrådets äntligen tagit avsked och lyckligt och
väl voro på väg till Kristianstad, red Joachim över till Marieholm.
Förbittringen från morgonen hade hela dagen hållit sig lika frisk, och
han hade ingen ro på sig, förrän han fått tala med Stjerne.
När han red in på den stenlagda, kringbyggda gården med det friherrliga
vapnet uthugget i sandsten över stora porten, fängslades hans ögon strax
av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig någonsin ha sett. Det
var ett litet fruntimmer, som stod högst uppe på huvudtrappan mitt emot
inkörsporten, stödd mot det solida sandstensräcket. Hon hade över
skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna här
och var stucko fram, och på huvudet -- litet långlagt, med en vass,
krokig näsa mellan ett par skarpa ögon -- satt en hög, cylinderformig
hatt med stor, ytterst illa åtgången panache, vilken måste vara minst
femton år gammal. I ena handen höll hon en lång promenadkäpp, sådan man
brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp
omkring sig, så att fötterna i höga träskostövlar syntes. Joachim hade
naturligtvis hört tillräckligt om henne, för att icke ens ett ögonblick
vara i tvivel om, att hon var den i hela Göinge härad vitt omtalade
friherrinnan Malvina Stjerne.
Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en stackars sate till
torpare, som med hatten i hand höll sig nedanför trappan. Då Joachim red
fram på gården, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax,
juvelbesatt, och höll den framför ögonen.
-- Vem är han? frågade hon myndigt.
Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. -- Löjtnant Skytte
från Munkeboda, svarade han belevat, till min nådiga friherrinnas
tjänst.
-- Nå, den unge Skytten ... hon mönstrade honom alltjämt lika ogenerat.
Inte illa, inte illa, på min ära. Och han känner alltså mig?
Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant svarade:
-- Det finns icke _en_ i hela Skåne, som icke känner friherrinnan.
Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade fågelansikte
under cylindern. -- Det gläder mig, nickade hon. Så skall det låta!
Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat ironien i hans svar men
icke alls tog sig den det ringaste när. Det bragte honom en smula ur
fattningen.
Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot
hästen, och Joachim steg långsamt uppför trappan.
-- Det är naturligtvis min son löjtnanten söker? frågade hon i mera
hövlig ton, än hon förut begagnat.
-- Ja ... han böjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och
kall som en fågelklo.
-- Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet, då jag gick förbi.
Friherrinnan sköt själv upp den tunga ekdörren, medan hon talade, och
bjöd sin gäst träda innanför.
I förstugan möttes de av en betjänt, som friherrinnan emellertid
ögonblickligen skickade bort att söka efter herr baronen. Hon sparkade
sedan med en färdighet, som vittnade om stor övning, de tunga
träskostövlarna av fötterna och släppte ned sina kjolar samt började --
som Joachim efteråt sade, när han beskrev scenen -- »mera se ut som en
människa».
Inne i salen, vilken var långsträckt som ett galleri med gamla vita och
förgyllda rokokomöbler, bjöd värdinnan sin gäst taga plats och satte sig
själv strax ned att parfilera guldtråd: ett arbete som varit modernt i
hennes första ungdom, och som illasinnade människor påstodo vara det
enda handarbete, hon förstod sig på att göra. Det sades även, och det
troddes allmänt, att friherrinnan Malvina Stjerne, född Lejonklo, aldrig
hade lärt att läsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid
trots sin »rättframhet» gjorde allt för att dölja, tillskrevs dels
hennes föräldrars originalitet och förvirrade uppfattning av Rousseaus
uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppväxtåldern,
vilken gjort denna metod möjlig och försvarlig. Faktiskt var emellertid,
att ingen, oaktat hennes vidsträckta och invecklade affärer, kunde
berömma sig av att äga ett skrivet ord av hennes hand eller någonsin
sett henne läsa i en bok. Men hon var på färd bittida och sent, ridande
på sin lilla ryska klippare, från hemman till hemman, från torp till
torp, på hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra års ålder efter
mannens död mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nära
fyrtio år under hennes administration, trots krig, statsvälvning och
dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som
ingen annan gård i hela Västra Göinge härad. Sonen behandlade hon
beständigt som en omyndig. Nu då Joachim såg modern, kunde han mycket
väl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda förstånd och sina
jämförelsevis goda kunskaper blivit sådan han var: slö, melankolisk och
osjälvständig. Hon hade, ända sedan han var årsgammal, kuvat hans vilja
och bundit hans händer.
-- Nå, hur står det till där borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks
numera icke med någon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en
undantagsgumma och visste allt, som passerade inom många socknars
omkrets. Växer hon till sig, min lilla svärdotter?
Joachim såg stadigt på henne. -- Menar friherrinnan min kusin, fröken
Agneta Skytte?
-- Ja, naturligtvis, hon såg upp. Den lilla minsta med de stora bruna
ögonen och det vita håret, som son min, draget omkring munnen blev
plötsligt bittert, halvt ironiskt, nödvändigt vill göra till fru på
Marieholm efter mig.
-- Det gör mig ont att säga det, Joachims röst var mycket hövlig, och
han fortfor att se friherrinnan stadigt in i ögonen, men jag tror inte,
det blir av.
-- Inte det? sade friherrinnan kallt och mötte lika stadigt hans blick.
Har det kanske kommit någon fnurra på tråden?
-- Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande över hennes
högdragna behandling av ämnet, och det ordentligt lättade honom att få
säga henne sanningen lika kort och insolent som hon själv talade.
-- Varför det, om man törs fråga?
-- För det _jag_ inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig!
utbrast Joachim plötsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes
oföränderliga, likgiltiga köld.
Friherrinnan släppte sin »parfilage» och slog -- plötsligt överväldigad
-- ihop bägge händerna.
-- Nå, du min skapare, har man hört på maken! Och det sitter han här och
säger mig -- mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.
Joachim hade rest sig upp. -- Jag har kommit hit för att tala med
Stjerne om det, och det är ju så gott att friherrinnan får veta det med
detsamma. Agneta Skytte -- det har jag svurit på -- gifter sig aldrig i
världen med någon annan än _mig_.
Då Joachim började tala, hördes redan röster och steg i förstugan.
Friherrinnan lyfte hastigt handen som för att tysta på honom, men det
var för sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trädde baronen
åtföljd av Figge Wallqvist in i salen.
Nils Olof Stjerne stod mitt i dörren, han hade naturligtvis
ögonblickligen fattat, hur alltsammans hängde ihop, vilket ju heller
icke var konstigt, så klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.
-- Vad satan ...? Det var det enda, han på stående fot kom sig för att
säga.
Det blev ett ögonblicks paus. Därpå gick Stjerne långsamt fram i rummet
och vände sig, mörkröd av vrede, direkt till Joachim.
-- Vad satan skall detta betyda? frågade han beslutsamt, med en viss
värdighet.
Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trådar och lappar.
-- Ja, ja, pågar, när friherrinnan Malvina blev upprörd, talade hon med
alla samma starkt oförfalskade skånska, som hon annars reserverade för
sina drängar och torpare. Slåss nu om tösen, det är det enda reella sätt
man kan avgöra sådant på, när det skall vara honnett. Men slå inte ihjäl
varandra, det behövs inte.
Nils Olof Stjerne höll dörren öppen för sin moder.
-- Mamma kan vara alldeles lugn, _mig_ pryglar Skytten inte.
Figge Wallqvist, som ännu obemärkt höll sig i bakgrunden, utbrast
plötsligt vid denna häntydning på den celebra Stockholmsmandaten i ett
nervöst fnittrande skratt.
Friherrinnan, som redan var utanför dörren, vände sig myndigt om.
-- Wallqvist kan följa med mig, sade hon.
Joachim var rasande -- först och främst på sig själv, för det han inte
burit sig mera diplomatiskt åt, och därnäst på Stjerne, som återigen
vågade kasta honom den dumma historien om överstens Lotta i ansiktet,
och det vid _detta_ tillfälle, i förbindelse med Agnetas namn.
Stjerne stängde dörren efter sin moder och gubben Figge samt vände sig
därpå till Joachim.
-- Vill du vara så god och riktigt göra reda för, vad det här egentligen
betyder, sade han kort.
Han var nu helt blek och skälvde en smula på händerna. Liksom mekaniskt
gjorde han ett slags tecken till sin gäst, att han skulle taga plats,
blott för att själv få anledning att sätta sig ned. Men Joachim Skytte
blev stående.
-- Det betyder intet annat än det jag redan har sagt: Agneta gifter sig
icke med någon annan än mig.
-- Såå? sade Nils Olof ironiskt, han var icke för intet uppfostrad av
sin moder. Vad säger hennes nåd majorskan om det?
-- Hon vet det inte ännu, svarade Joachim kort.
-- Är det kanske, för att _jag_ skall förbereda din faster på det här
nöjet, som du kommer till mig? frågade baronen alltjämt i samma ton.
-- Nej! Joachim kunde knappt behärska sig längre, till den grad retade
den andres sätt honom. Jag kommer först till dig, emedan jag ansåg det
lämpligast och ... och ... mest honnett, han höjde plötsligt stolt
huvudet, att du, som mest intresserad i saken, först fick veta, hur det
stod till.
-- Vidare! ropade Stjerne brutalt. Han satt och trummade hårt med
fingrarna på bordet; allteftersom Joachim återvann sin självbehärskning,
förlorade han sin.
-- Det är ingenting vidare, svarade Joachim ytterst saktmodigt. Det är
bara det, som du nu har hört tre gånger, att Agneta vill ha mig och inte
dig.
Nils Olof Stjerne reste sig upp och slog handen i bordsskivan, så att
det rungade.
-- Vill hon det? Det skall bli lögn! ropade han utom sig av raseri.
-- Sakta i backarna, bror Stjerne! Joachim blev nu också het om huvudet.
Uppger du icke dina anspråk med godo, så finner jag väl ett medel att
tvinga dig.
-- Res med henne till Norrbacka gästgivaregård, liksom du gjorde med den
andra slynan. Efter _det_ kan du vara förvissad om, att Nils Olof
Stjerne inte skall reklamera skatten!
Joachim höjde ovillkorligt hotande sitt ridspö, som han icke på hela
tiden lagt ifrån sig. -- Vet hut! ropade han förbittrad, du talar om
fröken Skytte!
De tego bägge ett par ögonblick båda två liksom skamsna och avkylda
genom Joachims hetsiga påminnelse. Stjerne satte sig åter tungt ned i en
stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora blå ögon på
Joachim, vilken stod framför honom, smärt och rak, med hatten i hand och
ridspöet under armen, färdig att gå sin väg.
Så reste baronen sig upp. Han sade långsamt och behärskat, med ansträngt
lugn:
-- Låt oss tala förnuftigt med varandra, bror Joachim -- på det här
viset komma vi ju ändå aldrig någon vart. Jag vet nog, att Agneta _ännu_
inte, han såg ned och letade efter orden, har någon vidare ... känsla
för mig. Men jag har hennes föräldrars löfte, och då flickan är mig kär,
och jag tror mig om att kunna göra henne lycklig, så har jag inte i
sinne att uppge henne till den förste bäste, som behagar få en kapris
... Jag står vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att
gubben majoren, när det gäller, står vid sitt.
-- Gott! svarade Joachim lakoniskt. Så veta vi alltså det.
Han beredde sig redan att gå, då Stjerne -- med en förvirrad känsla av
att, hur sakerna än stodo emellan dem, han i alla fall vore värd och
omöjligt kunde tillåta, att någon gick ifrån gården på det sättet, utan
att ha fått varken vått eller torrt -- halvt burdus välvilligt, halvt
tafatt dröjande yttrade:
-- Bror blir väl kvar och tar en sup och en smörgås med oss i kväll?
Joachim skakade överlägset, nästan föraktligt på huvudet. Visserligen
var han både hungrig och törstig -- det skulle gud veta -- men att äta
en bit bröd eller dricka en tår vatten under detta tak, så länge Stjerne
fasthöll vid sina anspråk på Agnetas hand, det ansåg han vara under sin
värdighet. Dessutom kunde han inte för sig själv neka till, att han
efter detta slut på deras mellanhavande, helst ville undvika att råka
gumman Malvina igen.
Det skulle han emellertid ändå inte slippa. Då han vid sidan av Stjerne,
som hövligt följde sin gäst ut, stod uppe på stentrappan och väntade på
sin häst, kom gamla friherrinnan.
Hon gick ogenerat fram och ställde sig mitt emellan dem, i det hon
mycket spotskt på sitt vanliga rättframma sätt frågade:
-- Nå, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den
lyckan att föra bruden hem?
Nils Olof Stjerne vände bort huvudet utan att svara sin mor, stött och
generad över hennes sätt att ta saken. Joachim däremot tittade liksom
nyfiket ned på henne, där hon stod bredvid honom, liten och rak i sin
gammaldags snäva, kortlivade klänning, barhalsad, utan tecken till
överplagg i den kyliga aprilkvällen. Och då han mötte den godmodigt
satiriska, skeptiskt gäckande blicken ur hennes stora, klara ögon, kände
han sig plötsligt friare till sinnes och i bättre humör, än han förut
varit under hela eftermiddagen. Han böjde sig ned och tryckte galant
sina läppar mot hennes magra, kyliga hand.
-- Naturligtvis den, som bruden _själv_ väljer, eller rättare: som hon
redan har valt, sade han övermodigt och såg leende på henne med sina
vackra ögon.
Friherrinnan var, som hon själv sade, »inte insensibel». Hon skakade på
huvudet och knep ihop de tunna läpparna, i det hon lätt klappade
löjtnant Skytte på kinden med sina smala, knotiga fingrar.
-- Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon såg ut framför sig utan att
längre möta hans blick. Åtminstone inte i _min_ ungdom.
Och då han icke riktigt visste, vad han skulle svara -- hennes röst hade
varit så egendomlig -- tillade hon, i det hon lade de magra armarna i
kors över bröstet på den en gång koketta empiredräkten:
-- Då var en flicka förståndig, man tog den, som hade gården och namnet
...
-- Och den andre stackaren? frågade Joachim skrattande med en blick över
skuldran -- hästen leddes nu fram -- och sprang ned för trappan.
Friherrinnan skrattade också.
-- _Ibland_ fick han komma bakefter ...
-- Mamma! ropade Stjerne plötsligt chokerad över hennes cyniska ton, som
han dock borde vara van vid.
-- Herregud, Nils Olof, Joachim satt nu på hästen och hälsade leende upp
till henne med hatten, litet uppmuntran skall karlen då ha! Hon såg på
sonen och tillade torrt:
-- För om jag känner flickorna rätt, så tar hon nog dig ändå.


You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 5
  • Parts
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 1
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 1606
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 2
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1643
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 3
    Total number of words is 4625
    Total number of unique words is 1564
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 4
    Total number of words is 4709
    Total number of unique words is 1405
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    47.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 5
    Total number of words is 4762
    Total number of unique words is 1412
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 6
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1402
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 7
    Total number of words is 4742
    Total number of unique words is 1437
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 8
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1512
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 9
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1507
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 10
    Total number of words is 3046
    Total number of unique words is 1126
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.