Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 6

uppretad, otålig, med tummarna i västfickorna, medan han häftigt
fortfor:
-- Att taga avsked från armén hade jag alltid tänkt -- för _mig_ finns
det ändå ingen karriär längre på den banan. Och sanningen att säga är
jag inte vidare ledsen över det! Sedan jag kom hit, känner jag tydligt,
att jag egentligen duger bättre till att hjälpa farbror Niklas att plöja
och bryta sten än till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och
kärleken till landet, till Munkeboda -- till själva jorden här -- den
ligger i blodet på mig, som hos alla Skyttar. Men nu ... han slog ut med
handen. Gudskelov, att fransmännen tyckas få fullt upp att göra i
Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här i världen!
-- Du menar då inte? ... Agneta sprang upp. Du _kan_ inte slåss sida vid
sida med fransmän! ropade hon i det hon i sin ångest med plötslig
sinnesnärvaro grep till närmast liggande invändning. Kom ihåg, att din
far föll för en fransk kula!
Joachim blev stående mitt för henne -- deras ögon möttes.
-- Du tar fel. För det första stupade min far i kamp med ett av
kejsarens tyska regementen, och för det andra tror jag inte det duger
att ställa dem, som nu äro herrar i Paris, till ansvar för vad som
skedde vid Leipzig anno 13. De skulle visst i hög grad betacka sig! Nej!
tillade han egensinnigt, i det han vände sig om på klacken och åter
började sin vandring fram och tillbaka mellan fönstren och dörren, i
morgon dag vänder jag mig till chefen för det franska krigsministeriet.
Han såg flyktigt upp på henne i förbifarten, och då hon inte svarade,
tillade han litet exalterat:
-- Grekland hade jag naturligtvis hellre offrat mitt blod, men det
behöver mig icke längre. Å -- hade det bara varit för femton år sedan!
_Då_ hade man överallt i Europa bruk för en förtvivlad karl och en ärlig
värja.
-- Joachim! Agneta tog ett steg fram, och schalen föll från hennes
skuldror, i det hon lade handen på hans arm. Jag uthärdar inte att höra
dig tala på det här sättet -- jag förbjuder dig att resa.
Han stannade, och utan att taga händerna ur västfickorna, såg han henne
rakt in i ansiktet, som nu var helt nära hans eget. De voro i detta
ögonblick så lika varandra som bror och syster.
-- Får jag fråga dig, vad annat som är för mig att göra?
Hon slog plötsligt bägge armarna om hans hals och böjde huvudet
tillbaka. -- Vänta, säger jag dig! Vänta!
Han drog henne häftigt intill sig.
-- Men jag _vill_ inte vänta, du -- jag _kan_ inte vänta. Jag vill, att
du i detta ögonblick, då det gäller att hålla ihop -- modigt, utan alla
förbehåll och utan allt betänkande skall säga ditt ja eller nej.
Begriper du mig?
Agneta var så ond över hans okloka hänsynslöshet, som hon insåg blott
skulle förstöra alla deras utsikter och inte föra dem ett steg vidare,
att hon -- i det hon gjorde en rörelse som för att rycka sig ur hans
armar -- häftigt svarade:
-- Du vill alltså sätta mig kniven på strupen -- du tror du kan tvinga
mig? ... Men om du så hotar mig med vad som helst, så får du mig ändå
inte till att låta bli att göra det som jag _vet_ vara klokt och rätt
... det enda förnuftiga ...
-- Du är ändå faster Charlottes äkta dotter, märker jag, sade han
hånande, utom sig av vrede över hennes sega och oväntade motstånd.
»Klok» -- »förnuftig» -- framför allt!
Agneta höjde stolt huvudet: -- Om du säger ett ord till om mamma, som,
vad hon än gör, alltid vill mig väl -- går jag. Med schalen på armen
gick hon rak, med högburet huvud, mot dörren.
Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han -- brutalt -- böjde
hennes huvud tillbaka, höll han henne fast som i ett skruvstäd.
-- Du går _inte_, utbrast han nu alldeles desperat, inte förrän du en
gång för alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill göra gemensam
sak med mig, som jag har rätt att fordra.
Agnetas ansikte var alldeles inunder hans -- med handen tvang han hennes
nacke mot sin skuldra -- hennes bruna ögon gnistrade in i hans.
-- _Nej!_ sade hon kort, hest och slet sig med en kraftansträngning
ifrån honom.


X.

Kristianstad den 20 maj 1830.
Kära systrar!
Genom pappa ha ni väl redan hört tillräckligt om resan, och till mamma
skrev jag ju om, hur riktigt vänligt och aimabelt både moster Fagerhjelm
och Susen, ävensom farbror själv togo emot mig i Kristianstad. Jag
glömde bara att säga, att när vi ätit middag i Röinge, så glömde jag
mammas sidenhalsduk, som hon lånade mig (ni vet, den smutsiga, gula, som
mamsell Fiken färgade i vintras och som smiter). Men gästgiverskan har
nog tagit vara på den, ifall någon hör efter den. Det var meningen, att
jag skulle bott inne i Susens rum, men det upptäcktes, att det blev
alltför trångt, och därför ligger jag i stället i det lilla gavelrummet.
Där kan jag också se trädgården, som redan är alldeles grön. Var dag går
jag till moster Netten och spelar för henne, och nu spelar jag riktigt
svåra études och andra stycken. Om kvällarna läsa vi nästan alltid högt
i professor Geijers böcker, som moster tycker äro så gedigna. Men vi
sitta längre uppe än hemma, så att ibland är jag mycket sömnig.
Jag har varit på två supéer och en bal, sedan jag kom hit, och Susen
säger, att det är riktig tur, då det är ovanligt, att någon ställer till
något så sent på saisonen. På balen hos Rhenfelts hade jag min nya
bobinettsklänning och jag blev mycket uppbjuden (till och med anglaisen,
fastän jag i början inte kände många). Där var en ung kornett från
Stockholm, som kände faster Anne-Ulla och många andra av vår släkt; han
gjorde allt för att underhålla mig, men jag var mycket fière och
retirée. I det hela bryr jag mig inte stort om att höra på
Kristianstadsherrarnas doux-propos som moster Netten säger, men
naturligtvis är det roligt, att alla människor äro så snälla och artiga
emot mig.
Här är riktig sommar nu, och det vore bra, om mamma kunde skicka mig min
gamla sommarhatt att ha till vardags, den nya med blommorna är så
ömtålig. Om mamsell Fiken är snäll och hjälper Beata med att tvätta
banden, kan den bli riktigt snygg, och det är nog någon av bönderna, som
snart far in till staden.
Ha pingstliljorna på min rabatt blommat ännu? Ack, mitt kära, kära
Munkeboda! Jag skulle aldrig bry mig om att bo på något annat ställe i
hela världen! Jag tycker inte, ni skriva om _allting_. Jag vill veta
_allting_. Jag vet ju, att ni alla, pappa och mamma och ni allesammans
läsa mitt brev, därför ber jag inte hälsa _någon_ särskilt, men jag
tänker på er _alla_ och på Munkeboda dag och natt. Varen förvissade om
detta.
Eder innerligt älskande syster
_Agneta Eliana Skytte_.
Faster Charlotte hade beslutat att alltid egenhändigt bryta alla brev
från sin yngsta dotter -- trots den goda kristliga uppfostran, hon
visste med sig att hon givit henne, var hon dock inte riktigt säker på,
om det icke möjligen kunnat insmyga sig en eller annan förbjuden
hälsning till »en viss person». I de få brev, som hittills kommit, hade
hon emellertid icke upptäckt det allra ringaste av den sorten, och hon
gladde sig redan över att Agneta började »ta sitt förnuft till fånga»,
samt gick så långt i sin godmodighet, att hon icke ens låtsade märka,
att Joachim lika så väl som familjens övriga medlemmar med egna ögon
läste breven från Kristianstad.
Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata på var sin
sida om marmorbordet läste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan
de med var sitt papper framför sig och ett trasigt bläckhorn mellan sig
skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med händerna i fickorna
otåligt fram och tillbaka på golvet.
-- Hon talar inte om annat än sina gamla klänningar och hattar och
kavaljerer och kornetter och skräp och bjäfs! Han stannade bakom Beatas
stol och sträckte sig ännu en gång efter det ofta lästa brevet på
bordet. Inte en enda gång nämner hon mig -- inte med ett ord! Icke ens
mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu
icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar på
brevet, som hon fick med sig, och som hon _måste_ ha funnit. Ja, för du
_har_ ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vände sig
plötsligt misstänksamt, fientligt mot Beata.
-- Jag försäkrar dig, sade den stackars Beata gråtfärdig, hon hade redan
hundrade gånger hört denna beskyllning. Jag lade det _så_ ordentligt ned
mellan två av hennes nya linntyg ...
Karin Maria satt och bet i gåspennan. Hon sade fundersamt:
-- Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av
»alla» och »någon» och ... allt sådant där ... Låt mig se brevet igen!
Joachim räckte henne det -- litet mera hövligt, än han tagit det. -- Hon
kunde då ha skrivit mitt namn åtminstone: »Hälsa kusin Joachim» -- det
hade inte varit kriminellt, och det hade visat att ... Enfin, att ...
att hon åtminstone inte rent av hade glömt mig för sina förbannade
kornetter, som kanske till på köpet tuta henne öronen fulla med sina
dumheter! Han började åter nervöst spatsera upp och ned i rummet.
-- Nämna dig, sade Karin Maria indignerad, varför skulle hon det? När
hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma -- och det till rakt
ingen nytta. Och du kan då väl aldrig begära, att hon skall skriva till
_dig själv_?
-- Varför inte? ropade Joachim häftigt. När hon vet, att jag går här och
pinas ihjäl av oro, så som sakerna nu stå. Hon kunde göra det under
mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata ... Det vore den enklaste
sak i världen -- så lätt som fot i håsa!
-- Något så fantastiskt, något så ... Karin Maria letade indignerad
efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.
-- Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim
upproriskt. Nu måste jag försöka att skriva till henne igen. Men det
blir en fan så konstig historia, ty det kan väl inte ske på annat sätt,
än att jag stjäl nyckeln till postväskan eller själv i hemlighet rider
med brevet till Kristianstad. Ty här finns inte i hela trakten en
människa -- åtminstone ingen, som har med posten att göra -- på vars
välvilja eller diskretion jag kan lita, när det gäller mig och Agneta.
-- Var nu inte galen, Joachim! avbröt Karin Maria strängt. Jag är säker
på, att vi kunna hitta på råd.
-- Så säger du alltid, kusin; Joachim vände uppretad sitt vackra, mörka
ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun längre. Här går
jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört
ifrån henne. Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en
hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om ... Joachim höll på att säga:
»om hon har förlåtit mig», men han hejdade sig. Varken han eller Agneta
själv hade med ett ord berättat flickorna, vad som den sista
eftermiddagen förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim
hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som han, men han
hade icke fått den minsta bekräftelse därpå. Nästa morgon hade majoren
själv fört sin dotter till Kristianstad med ett brev från majorskan till
hennes släkting, krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma och
förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från Agnetas
läppar, innan hon tidigt på morgonen -- blek, med nedslagna ögon -- i
hela familjens närvaro formellt räckte honom sin hand till avsked.
Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst
förtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket
han på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera ned i
Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken på, att
hon funnit och läst denna epistel.
Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro nu tämligen vana
vid Joachims »Roquairoller», som Beata med en ytterligt
begreppsförvirrad och sorgligt ogrammatikalisk häntydning på Jean Pauls
berömda »Titan» kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet
och oro över att intet höra från den flicka han så varmt, så häftigt och
uppriktigt älskade.
Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och betraktade halvt vredgat,
halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta huvudena och händerna, som
sirligt och betänksamt präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå
tog han raskt i dörrklinkan, nickade otåligt och inte synnerligen
hövligt till kusinerna och gick hastigt sin väg.
-- Men kunde jag ändå inte ... Beata såg vädjande upp på systern, kunde
jag ändå inte på något fint sätt infläta något om Joachim -- om hur
bedrövad och villrådig han är? Vad tror du, Karin Maria?
Karin Maria skakade på huvudet. -- Mamma upptäcker det strax och tycker,
att det är dumheter av dig. Slutet på historien blir bara, att du inte
får skicka i väg brevet.
Beata satt och stirrade ut framför sig med pennan i handen -- hon hade i
alla fall tagit sitt parti.
Den skeptiska Karin Maria märkte det icke, och utan att vidare meddela
sig med varandra, fortforo de båda flickorna att skriva flitigt, oroliga
för att matklockan skulle ringa och avbryta dem.
-- Nu skall du höra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomsökt
sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken,
strödde Beata rikligt med sand över det hela och viftade ännu
ytterligare med det i luften för att få det torrt, innan hon med en viss
författarestolthet började:
-- Kära syster Agneta!
-- Det kan du då hoppa över! avbröt Karin Maria otåligt.
-- Herregud, de två orden! sade Beata stött och något avkyld. Ja -- så
har jag naturligtvis börjat med att berätta om allt möjligt här hemma,
och att mamsell Fiken i går fått sex iglar för sin tandvärk av
Lövsjö-Anna, och att jag nu vävt trettio alnar på det skotskrutiga
bomullstyget och om prostinnans födelsedag ...
-- Det har jag också skrivit om! avbröt Karin Maria igen med en blick
ned i sitt manuskript.
-- _Naturligtvis_, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan väl
begripa, att vi inte ha så många fêter att berätta om. Har du också
nämnt, att komministern nu äntligen tycks ha beslutat sig för Ottilie?
-- Ja visst. Det var ju det allra intressantaste ...
-- Så får hon veta det från två håll då, det kan inte hjälpas! Beata
ögnade resignerat igenom sin skrivelse och satte ännu ett par
skiljetecken, medan hon talade. Hör nu efter vad jag vidare har sagt:
»Alla hos prostens frågade oändligen vänligt efter dig och bådo att bli
ihågkomna, när vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro också
med, men de spelade för det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott
ståndspersoner -- hör nu väl efter! -- äro så intresserade av dig och
vilja så gärna tala om dig och din Kristianstadséjour. Lille Hans
Larsson, du vet Lars Hanssons äldste, som vi fått till vaktepåg ...»
-- Det heter vallgosse, rättade Karin Maria.
-- Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invände Beata
missnöjd över de oupphörliga avbrotten. Och det passar ju för resten
inte alls på en sådan liten byting i värkensbyxor och träskor!
»-- -- -- Och en, _som han är lik_, fortfor hon därpå med mystiskt
eftertryck, gör aldrig annat än talar och tänker på Agneta.» Hon såg
triumferande upp på systern.
-- Men vad i all världen är detta för galenskaper! utbrast Karin Maria
förvånad och utan att förstå.
Nu blev Beata verkligen förnärmad. -- Galenskaper! Det är ett mycket
fint sätt -- och dessutom det enda möjliga -- att skicka Agneta en
hälsning från stackars kusin Joachim, så att mamma icke upptäcker det.
Minns du inte, att vi i början alltid brukade säga, att Joachim över
pannan och ögonen hade ett sådant tycke med lille Hans? ... Agneta själv
anmärkte det så ofta. Om jag tordes skulle jag stryka under »en» -- då
_måste_ hon förstå det, så vida hon inte är idiot.
-- Låt mig se ... Karin Maria genomläste med mera aktning de sista
raderna. Ja, du har rätt, det är ganska fiffigt ihopkommet, när man bara
kan gissa det. Du kan mycket väl stryka under -- det gör du ändå så
ofta, att mamma alldeles inte fäster sig vid det.
Uppmuntrad av sin kritikers gillande, fortfor nu Beata i en mera
dramatiskt deklamerande och känslofull ton än hon förut vågat använda.
»Ack, älskade Agneta! Du skulle bara veta, hur vi här uppe på loftet
tala om och tänka på dig. När vi se de ljuva liljorna, som nu blomstra
på din rabatt och höra de glada sångfåglarna, som ...»
-- Det går aldrig an, Beata -- mamma tror att du är tokig!
-- Hon kan väl förstå, att våren inspirerar en till litet poesi ...
Mamsell Fiken och prostens Ottilie tala ofta mycket grannare i bara
vardagslag. Men naturligtvis kan du nog förstå, att det är _hans_
känslor jag vill uttrycka och inte mina egna. Det begriper naturligtvis
Agneta strax.
-- Där är kusin Joachim på loftet. Karin Maria reste sig hastigt. Du
måste nödvändigt låta honom höra det först, innan du skickar det i väg.
Karin Maria öppnade försiktigt dörren och vinkade på kusinen, innan han
ännu hunnit försvinna i trappan. Beata läste ännu en gång upp sitt opus
-- med något lägre stämma och inte så stor aplomb. Joachim gapskrattade,
plötsligt i gott humör, men förklarade nådigt, att »det var bättre än
intet».
-- För resten skall du inte göra dig så mycket besvär, min snut, han
behandlade Beata på ett helt annat familjärt sätt, än han någonsin
vågade använda emot Karin Maria. Nu har jag fattat mitt beslut, och vid
första lägenhet -- man måste ju alltid vänta på »lägenhet» i detta
förbannade land -- sätter jag det i verket!
-- Det är då väl aldrig någon ny obetänksamhet, kusin? förmanade Karin
Maria ängsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev för att
senare sändas inuti föräldrarnas.
-- Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert,
skälmaktigt retsamt. Själv tycker jag, att det är det enda förnuftiga,
jag för ögonblicket kan göra. Och jag är förvånad över, att jag behövt
nära på en hel odräglig månad för att komma till det resultatet.
-- Jag hoppas, att du -- vad du än gör -- alltid tar hänsyn till pappa
och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.
-- I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar än
förut, tar jag nu och alltid blott hänsyn till mig själv och Agneta. Jag
skulle skämmas för mig själv, om jag gjorde annat.
Beata såg med en viss beundran upp på sin vackre kusin. Hon önskade i
detta ögonblick, att någon ville tala om henne på samma sätt. Karin
Maria teg.
-- Hör på, kusin Beata! Joachim stod redan med handen på låset. Det är
inte värt, att du deklamerar det där för andra -- mamsell Fiken t. ex.
-- det där om likheten, menar jag. Folk räknar så förbannat dåligt, när
det gäller att lägga ihop fakta. Han skrattade självsvåldigt, i det han
stängde dörren efter sig.
Beata blev röd som blod ända ned under halsringningen. Hon sade
indignerad till Karin Maria:
-- Han menar, att folk kunde hitta på att säga, att lille Hans var
_hans_ -- hans pojke!
-- Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du får akta
dig för vad du säger, kära Beata. Andra människor ha nästan lika mycken
fantasi som du själv.
-- Du godaste! ... var det enda Beata kom sig för att säga.


XI.

Karin Maria hoppade lätt ur schäsen -- rakt i armarna på den artige Nils
Olof Stjerne, medan majoren, på samma gång som han sittande bockade sig
för gamla friherrinnan, kastade tömmarna till stalldrängen och makligt
beredde sig att stiga ur.
Överst på trappan neg Karin Maria ceremoniöst för sin »nådiga tant», som
flickorna Skytte, i avvaktan på närmare släktskap, hade lov att kalla
gumman Malvina. Majoren blev uppehållen nere hos hästen, vars bakben han
varmt försvarade gentemot Figge Wallqvist, som oförsiktigt dristade sig
till att kritisera det ena.
Gamla friherrinnan, rak och styv som vanligt i sin urringade, snäva
empirekostym -- efter 1810 hade moderna spårlöst gått förbi henne --
betraktade ogenerat Karin Maria genom lornjetten, medan hon, utan att
egentligen direkt vända sig till någon, talade rakt över hennes huvud
med Nils Olof.
-- Vad hon har vuxit till sig sedan jag såg henne i vintras! ... Eller
är det kanske paryren?
Karin Maria hade en ny sommarsamojed av svart siden, suffletthatt med
rosor under brättet, och höll sin lilla gröna parasoll graciöst hängande
över ena handleden. Hon såg -- som alltid -- både bra och ståtlig ut och
rodnade icke en gång över gumman Malvinas ogenerade kritik.
-- Hon har ju blivit en riktigt präktig och reputerlig människa, ma
chère, denna gång vände friherrinnan sig till den unga flickan själv.
Och kan föra sig! Hon höll henne ut ifrån sig. Pas mal -- pas mal du
tout ...
Karin Maria smålog, sneglade litet generad bort till Nils Olof och sade
något om att hennes nådiga tant var alltför god.
-- Om jag kunde begripa, var Nils Olof har haft sina ögon! fortsatte
friherrinnan lika högljutt sina reflexioner. Han går här och surar i
månadtal och ställer till ett helvetes spektakel för den där andra lilla
näbbgäddan, som förgapat sig i den galne kusinen, här gjorde Nils Olof
ett förtvivlat men fullständigt hopplöst försök att avbryta sin moder, i
stället för att ta reson och ha ögonen med sig och veta att vända dem åt
det rätta hållet.
-- Fröken Karin Maria kan vara stolt över att till den grad ha slagit an
på mamma, inföll nu den stackars baronen med ett generat försök att
skämta. Hon brukar annars vara rätt difficil mot unga damer.
Friherrinnan, hos vilken den gamla Eva momentant vaknade, nöp emellertid
kritiskt i samojeden och därpå i den nya Walter Scottsrutiga
bomullsklänningen.
-- Jaså -- _det_ är modernt nu! ... Nå ja, inte illa -- allting kommer
ju an på, hur man bär upp en sak, och den här lilla har air -- verkligen
air ... Sådan vidd ni ha i klänningarna nu för tiden, hon vände Karin
Maria om, som om denna varit en docka. Vem syr åt henne?
-- Det göra vi själva, svarade Karin Maria blygsamt. Det vill säga
mamsell Fiken brukar hjälpa oss.
-- Såå? ... Vad tar hon? fortsatte den nyfikna och ytterst ekonomiska
friherrinnan sin examen.
-- Åtta skilling om dagen, svarade Karin Maria sanningsenligt.
-- Åtta skilling! ropade friherrinnan Malvina och slog ihop händerna.
Sex borde då vara nog, tycker jag, när hon också får födan.
Karin Maria undvek att vidare diskutera avlöningsfrågan med friherrinnan
Malvina, som sedan kriget var så rädd om reda pengar, att hon alltid
betalade sitt tjänstfolk _in natura_ och blott var Michaelsmässa gav dem
en tvåa banko »att gömma i lädikan».
Majoren, vilken äntligen lyckats övertyga gubben Figge angående
bakbenet, steg nu, svettig och röd av sommarvärmen, uppför trappan, och
Nils Olof bjöd herrskapet stiga in i salongen och »svalka sig med en
kopp kaffe».
-- Nå, sade friherrinnan, i det hon ett ögonblick såg upp från sin eviga
parfilage. Kaffet var nu drucket, och herrarna diskuterade om höet borta
i andra ändan av rummet. Nå, har hon nu tagit sitt förnuft till fånga --
syster Agneta?
-- Jag tror aldrig, att syster Agneta »tar sitt förnuft till fånga» på
det viset som min nådiga tant menar, svarade Karin Maria vördnadsfullt
men bestämt.
-- Tjurhuvad som alla Skyttar! reflekterade den gamla damen. Bara
hardiesse -- ingen habileté! Och hon själv, lilla kusin! Vi ha inga
hjärteaffärer, vi?
Karin Maria bekände skrattande, att hon inte hade några hjärteaffärer
alls.
-- Hon ser för få karlar, naturligtvis, sade friherrinnan välvilligt.
Det är skada -- verkligen stor skada! Och vi är väl nästan tjugufem år,
eller hur?
-- Tjugutre, rättade Karin Maria litet vasst.
Friherrinnan öppnade betänksamt sin snusdosa och tog sig långsamt en
pris, medan hon hela tiden höll ögonen på Karin Maria. -- Tjugutre,
upprepade hon. Ack ja! Då var jag både hustru och mor -- och änka också.
Hon vet inte vad livet vill säga ännu, ma chère!
Karin Maria, som aldrig hört friherrinnan begagna denna ton förut, satt
och såg ned på sina fingrar och visste inte, vad hon skulle svara.
-- Men hon ser ut, som om hon vore livet vuxen, kusin Karin Maria,
fortfor friherrinnan Malvina, vilken alltid haft »en viss faible», som
hon sade, »för Skyttens äldsta flicka». Hennes skuldror tyckas vara
carrées, och hon ser folk rakt i synen, när hon talar. Jag tycker bättre
om henne än om Agneta. Men, hon mätte henne med sin obarmhärtigt klara
och kyliga blick, Agneta är grannare, det kan inte förnekas!
Karin Maria rodnade nu. Hon blev inte lätt generad, men friherrinnan på
Marieholm hade en märkvärdig förmåga att alltid bringa folk ur
koncepterna.
-- Det kan hon för resten vara glad åt, ma petite, tröstade friherrinnan
henne. Hon ser ju bra ut tillräckligt ... Skönhet är en farlig gåva. Hon
satte den smala, beniga handen under kinden och såg ut framför sig --
långt förbi Karin Marias ansikte. Mycket farlig.
Karin Maria tittade förstulet upp på friherrinnan. Nu när hon var av med
den militäraktiga empirehatten med panachen och anständigt om än
gammalmodigt klädd, kunde man se, att Malvina Stjerne en gång -- om än
för länge sedan -- varit en stor skönhet. Ovillkorligt såg hon upp på
den lilla miniatyren från 1780-talet, som hängde över soffan: en skär,
fin och långlagd blondin -- skälmsk, med stora, klara ögon och gropiga
kinder under den höga, pudrade frisyren. Sådan hade fröken Lejonklo sett
ut, då hon vid sjutton års ålder blev gamle baron Stjernes hustru. Den
gamla damen vände sig om -- hennes blick följde samma riktning som Karin
Marias, och ett leende, halvt ironiskt, halvt vemodigt, gled över hennes
läppar.
-- Hon där, hon nickade till porträttet, hon var inte livet vuxen, min
söta, då hon började bataljen. Och, tillade hon med något hånfullt
cyniskt i stämman, som kom Karin Maria, vilken hört många gamla
skvallerhistorier, att rodna, heller inte männen! Men hon blev det --
hon _blev_ det, ma chère!
-- Men en sådan hustru, friherrinnan reste sig litet burdus upp och
kastade parfilagen åt sidan, skulle inte duga åt min Nils Olof. I
synnerhet då Corydonen inte är längre borta än på Munkeboda. Och _han_
-- den unge Skytten -- han ser mig inte ut att ge tappt för en äkta man!
-- Min bästa tant! ropade Karin Maria chockerad. Dessa ord om hennes
syster och Joachim drev blodet upp till hennes kinder.
Friherrinnan såg ironiskt på henne, men ändå med en viss välvilja.
-- Ja, ja min söta -- gott ord igen! _Jag_ känner världen, må hon tro,
lilla Karin Maria, och männen och kvinnorna också. Man skall hålla sitt
duvslag låst, eller också -- och det är det klokaste -- skall man låta
bli att hålla duvor!
Hon teg litet. Därpå böjde hon sig fram och lade plötsligt sina händer
på Karin Marias skuldror:
-- Vad säger hon, min söta -- kunde hon inte själv ha lust att bli
friherrinna på Marieholm?
-- Men tant Stjerne -- bästa tant! utbrast Karin Maria alldeles perplex.
-- Tänk på det, min tös -- jag menar vad jag säger. _Hon_ kunde passa åt
Nils Olof. Han behöver ett kvinnfolk, som förstår att sköta ett par
tömmar och emellanåt hålla dem litet strama. Hon är inte romantisk och
inte doucereuse -- hon har skinn på näsan, det har jag alltid sagt. Tänk
över det! Den som kommer efter mig, får både i säck och i påse det kan
jag försäkra henne, lilla vän -- det är inte som då _jag_ i världen kom
till Marieholm.
-- Men nådigaste tant, försökte Karin Maria halvt olycklig, halvt
skrattande att värja sig. Baron Stjerne har aldrig så mycket som sett åt
mig.
-- Åjo, nickade friherrinnan. Karlarna se minsann mera än vi tro, och
mera än de själva ens veta om. Han är inte så galen, min Nils Olof, när
man bara tar honom på det rätta sättet. Och det blir hennes sak, lilla
vän. Om jag inte tar fel, så börjar han redan begripa, att det är en
medioker lycka att föra en brud i huset, när älskaren står parat att
hoppa in genom sängkammarfönstret. Ja, ja, friherrinnan smålog cyniskt
och överlägset lugnande åt Karin Marias indignerade protest, hennes