Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 1

Total number of words is 4468
Total number of unique words is 1606
29.2 of words are in the 2000 most common words
39.3 of words are in the 5000 most common words
43.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

SKYTTES PÅ MUNKEBODA


SKYTTES
PÅ MUNKEBODA

HEMLIV I SKÅNE 1830
AV
MATHILDA MALLING
SJÄTTE UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright 1922 by Albert Bonnier.
HELSINGFORS 1922
HOLGER SCHILDTS TRYCKERI
Far och Mor
tillägnas tacksamt denna gamla historia hemma
från Västra Göinge härad
Förf.


I.

Marssolen sken skarpt och klart på hela det långa vita husets framsida
och in genom de något grönaktiga fönstren, som sutto högt upp. I den
halvöppna förstugudörren ovanför den höga stentrappan stod Agneta och
klippte med ögonen under den nystärkta kråkan, som var på för första
gången i år, medan hon lätt rysande i den vasst bitande vårvinden band
den stickade hjärtvärmaren över halsringningen. Därpå lyfte hon resolut
med bägge händerna upp den tunna shalliklänningen, som med sitt
storblommiga mönster på blekt gredelin botten såg ohyggligt urfälld ut
-- det såg hon först nu i solskenet.
Hon skulle bara ned i köksträdgården och se, om där icke funnos några
snödroppar, hon kunde sätta upp på kusin Joachims kammare -- det såg så
bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Och så ville
hon -- funderade hon ut, medan hon sprang över de höga, ännu frusna
sparrissängarna -- hänga de två små litografierna av kronprinsen och
general Adlersparre, som knappt syntes över dragkistan därnere -- på
väggen ovanför hans säng. Det tyckte hon passade för en officer.
Inne i köket framför den öppna spiseln bakade Beata, röd i ansiktet och
spänt påpasslig, »fattiga fänrikar» till kaffet. De, som misslyckades
och blevo alltför brända, lade hon på ett fat för sig -- de kunde bli
bra att traktera tvätt-Brita och Färsingens Kerstin med nere i
brygghuset.
I folkstugan gingo vävstolarna som vanligt. Hennes nåd, majorskan,
tillät inte, att pigorna i otid togos från arbetet. I det hela gjorde
hon inte så mycket väsen av kusin Joachim som flickorna. När man inte
kom med mera heder, så ...
Men inte visste Agneta eller Beata eller ens själva Karin Maria,
_varför_ kusin kom -- mamma hade inte funnit det varken passande eller
välbetänkt att säga dem orsaken till visiten. Och inte frågade de heller
stort efter det -- det var nog, att han kom, att _någon_ kom. Där hade
de nu gått hela vintern hemma på Munkeboda, och ända sedan lagmannens
och prostens julkalaser och födelsedagsutklädningen hos faster Brita
tjugondedag jul, hade de inte sett en levande själ utom den tyste baron
Stjerne på Marieholm och gamla mamsell Fiken, som hjälpte till med
sömnad och täckstickning och annat smått. Hon var nog både snäll och
småtrevlig, mamsell Fiken, men nu hade de ju i så många år hört alla
hennes historier, att de kunde dem nästan bättre än hon själv, och de
enda nya, som kommit till på sista tiden, handlade allesammans om den
elake Per Larsson på Bofors, som nyss i fyllan stuckit ihjäl sin svärfar
med en kniv. Det kunde då i längden icke vara så muntert att alltid
sitta och höra på!
Majorskan satt på sin vanliga plats vid fönstret och stickade gardiner
»i vågor». Så mycken ära hade hon dock funnit sig i att visa Joachim,
att hon i anledning av dagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld
med uråldriga fina lärftsdukar sedan farföräldrarnas tid, vilka hon
letade upp innerst inne i de gamla linneskåpen och roade sig med att
reparera. Där stod den nu betäckt av ett filerat överkast på dragkistan
under porträtten av kronprinsen och general Adlersparre, vilka Agneta så
lömskt spekulerade på att flytta.
Framme vid det ovala salsbordet framför långsoffan stod Karin Maria och
ordnade kaffekopparna och satte fram högtidskannan och snipan av drivet
silver. Hon hade sett litet tvekande på modern, när hon tog fram dem ur
hörnskåpet och vecklade den gamla konstiga kannan -- ursprungligen en
dryckeskanna från Karolinska tiden, som en uppfinningsrik fru Skytte på
den tiden, då kaffet blev modernt, låtit guldsmeden i Kristianstad sätta
pip på -- ut ur det gamla örngottsvaret, som vanligtvis omslöt den. Men
majorskan bara knep ihop munnen och låtsade inte se det. Så tog Karin
Maria och satte den på bordet.
Därpå lade hon ett par nya vedträn på brasan och tittade sig belåtet
omkring för att ännu en gång skärskåda sina anordningar.
Det långa, av idel smala granbräder hopfogade golvet var så vitskurat,
som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt bländande. Längs
väggarna stodo de blanka, solida mahognymöblerna, stela och nymodiga --
på var sin sida om dörren till förstugan ett klaffbord med mycket smal
skiva och breda klaffar, så inventiöst inrättade, att de vid högtidliga
tillfällen kunde sättas ihop till ett enda långt bord. De tre fönstren
hade vita hemvävda långgardiner med knoppfransar -- det var ett arbete
av husets tre döttrar. I fönsterkarmen vid hennes nåds plats stodo två
blommande hyacinter.
Över soffan hängde stora litografier av kungen och drottning Desideria i
släta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval förgylld ram, ett
porträtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket »hon själv», medan
hon ännu blott var hertiginna, givit åt mammas moster. Det hade förut
haft sin plats inne i förmaket bland familjeporträtten, men då där
aldrig eldades mera än två à tre gånger på vintern, hade mamma nu
flyttat det in i salen. Hon tyckte om att någon gång emellanåt --
åtminstone för mamsell Fiken -- berätta historien om sin moster.
I tystnaden inne i matsalen hörde de, hur Agneta torkade sina fötter på
granrisruskan i förstugan, innan hon flög uppför loftstrappan.
Beata kom in med de »fattiga fänrikarna» på en tallrik -- ljusbruna,
aptitliga -- och lade dem till det övriga småbrödet i silverkorgen.
Karin Maria stal sig till att kasta ännu en blick i den lilla dunkla
långspegeln i hörnet, som för resten mest bestod av ram. Hon rättade på
håret och muslinsschaletten, som var fäst med en nål över den urringade
värkensklänningen.
-- Nu tycker jag han snart kunde vara här! utbrast Beata otåligt.
Agneta skuttade nedför loftstrappan. Hon slog upp dörren mellan de båda
klaffborden mittemot soffan och ropade högljutt in i rummet:
-- Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det
måste vara Joachim!
Mamma lade ihop stickningen. -- Du är så god och kommer ihåg, att du
säger _kusin_ Joachim, när du talar med honom, hon såg strängt på sin
yngsta dotter. Det var för galet, en sådan affär flickorna gjorde av den
pojken! Agneta hade till och med gått och bundit det nya sidenbandet i
sitt hår. Där satt nu den röda rosetten högt uppe i frisyren, framför
kammen, mellan sidolockarna, som föllo ned över tinningarna, och bara
hon rörde på huvudet, fläktade den kokett fram och tillbaka. Ja, själva
Karin Maria hade sannerligen farmors pärlnål i schaletten -- den, som
annars bara kom fram vid de högtidligaste tillfällen! -- Och Beata hade
konfirmationshjärtat om halsen. Mamma såg det nog, men när det en gång
skett, så var det bäst att låtsa, som om man icke märkte något; hon bara
snörpte betänksamt på munnen, då hon långsamt och ordentligt lade ihop
det vidlyftiga stickarbetet.
Men vad stod nu på? ... Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort
sig ärende -- naturligtvis bara för att se »fideikommissarien»!
Mamsell Fiken öppnade tapetdörren mellan soffan och dragkistan och stack
in ett litet förskrämt huvud med runda ögon och näsa som en fågelnäbb
samt tre gråa papiljotter ovanför var tinning.
-- Ack, söta hennes nåd lilla, jag ber tusen gånger om ursäkt! ropade
hon alldeles konsternerad över att strax i dörren möta majorskans kalla,
förvånade ögon. Jag skulle på barndop till klockarens i eftermiddag --
därför har jag inte heller tagit upp håret ännu, hon for nervöst
ursäktande med handen upp till papiljotterna -- och så ville jag ju så
gärna be att få låna Karin Marias nya skor, för _mina_, hon satte med
ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rödsliten, uttrampad
korsbandssko, de ägna sig ju inte precis för kalaser ...
-- Så gärna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som förut. Gå efter
skorna, Karin Maria.
-- Nu? frågade Karin Maria motvilligt. Hon hörde trillan svänga in på
gården.
Majorskan överskådade situationen. Hon sade kyligt och med stor
värdighet till mamsell Fiken:
-- Vi vänta löjtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.
-- Jaså, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hört
det.
Flickorna kastade osäkra blickar på varandra. Nu höll vagnen framför
trappan -- och pappa, som inte var hemma! Vem skulle gå ut i förstugan
och taga emot? ...
Majorskan stod och betänkte sig -- nej, hon skulle inte få någon
anledning till prat här, den gamla sladdertaskan!
-- Mamsell Fiken får ursäkta, sade hon med sitt allra magnifikaste
uttryck. Därpå öppnade hon dörren till förstugan och trädde ut -- de tre
flickorna gjorde sig långa på tåspetsarna och tittade över hennes
skuldra.
Där stod han redan ute på stengolvet, högväxt och bredaxlad, i
ytterstövlar och vargskinnspäls, med mössan i handen. Det tjocka, bruna
håret hängde i en lugg ned i pannan, och det väderbitna, leende ansiktet
med de klara, mörkblå ögonen var infattat som i en fin ram av två smala
mörka »favoriter».
-- Välkommen, min gode Joachim! hälsade majorskan mycket högt, mera med
tanke på mamsell Fiken, som också stod och sträckte hals därinne, än på
brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev
omfamnad av faster Charlotte.
Inne i salen hälsade han på kusinerna. Han kysste dem alla tre på kinden
och undrade på att Agneta verkligen blivit så stor.
-- Ja, sade Agneta och fingrade på sitt skärp. Jag fyllde nitton i
höstas ...
Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad ännu
en gång om ursäkt för sina papiljotter och blev ombedd att stanna och
också dricka en kopp.
Karin Maria, smärt och förnäm med spetsrysch kring de vita, långa
händerna, frågade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju
fått vara i Stockholm i vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter
bakningen, trugade välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat
upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt bara och såg ned i
knäet, ned på sina små smala, av marsvinden illa medfarna, röda
handleder -- hon kände, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade
med de andra, förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon aldrig
hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår -- ty det var naturligtvis
_det_ han tittade på ...
Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och
Karin Maria om släktingarna i Stockholm och Kristianstad och lät sig
Beatas »fattiga fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade
stilla på att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur kusin
Agneta såg ut -- ty någon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon
var så blond, att håret högst uppe på hjässan under den högröda rosetten
nästan skiftade i silvervitt, och de många små lockarna, som från
tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och glänsande som
silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och
redan -- så tidigt på året -- en smula solbränd. Och så hade hon -- det
märkvärdigaste av allt! -- ett par stora bruna ögon, bruna som brun
sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska och frimodiga, när hon
talade. De passade så förunderligt väl till den lilla röda munnen, som
var på en gång så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.


II.

Uppe på det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin
koffert. Stugpigan Bengta hade hjälpt honom att lägga linnet i
byrålådorna och hänga kläderna in i garderoben, men nu hade hon blivit
avskedad med tack och tillsägelse, att löjtnanten helst ville sörja för
resten själv. Det var då alltid _något_ att taga sig till! I det
blandade skenet från den sprakande och flammande björkvedsbrasan samt
det enda ensliga talgljuset på byrån hämtade han från bottnen av den
solida läderkofferten upp en efter annan av böckerna och placerade dem
omsorgsfullt i den hängande bokhyllan på väggen.
Där var »_Corinne_» och »_La nouvelle Héloise_», några av Walter Scotts
romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av »_Die Räuber_»
och Ehrensvärds Italienska resa. Därtill några äldre svenska böcker och
av modernare »Frithiofs saga», ett par häften av »Iduna» och »Poetisk
Kalender» samt äntligen, flitigt lästa, Victor Hugos första Oder och
ballader. Allt i allt en rätt betydlig boksamling för en tjugufemårig
artillerilöjtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och
aldrig varit utanför landets gränser.
Han genomgick förstrött varje boks titel och strök ofta långsamt med
handen över bandet, innan han satte dem på deras plats -- på detta
tanklöst smekande sätt, varpå den, som verkligen älskar läsning, alltid
behandlar böcker. Därpå packade han upp ett gammalmodigt, konstigt
inrättat skrivschatull, som förut tillhört en annan Joachim Skytte --
det bar på locket initialerna J. S. och årtalet 1788 -- öppnade det och
ordnade dess innehåll på bordet framför fönstret.
Sedan fanns det, tyvärr, intet mera att göra. Han samlade ihop de få
pappersomslagen, som åter sorgfälligt gömdes i kofferten, och gav sig
till att spatsera fram och tillbaka i det långa rummet.
Du gode Gud! _Här_ skulle man alltså vara tvungen att stanna hela långa
våren och sommaren -- vintern också kanske. Och det för en galen nycks,
ett övermodigt infalls skull! Vad hade han med överstens käraste att
göra? Flickslinkor fanns där nog av i Stockholm, och »röda Lotta» var i
hans ögon icke en bit bättre än de andra. Men _hon_ hade nu förgapat sig
i honom. -- Löjtnant Skytte log ovillkorligt vid minnet av det dråpliga
dryckeslaget ute på Stallmästaregården, där han trots överste Stålkulas
svartsjuka närvaro vunnit den röda Lottas tillfälliga och rätt
passionerade bevågenhet. Och så hade han naturligtvis icke kunnat motstå
den övermodiga lusten att spela gubben ett spratt. Yr i huvudet av vin
och stulna kyssar, hade han burit tösen i släden, kört ifrån de andra
inåt landet, stannat på första bästa gästgivaregård ... stannat där två
hela dagar, ända tills översten, rasande som en retad tjur, hade uppsökt
dem. Därpå hade så den beryktade duellen utan vittnen följt -- ett
simpelt slagsmål, vilket han från början gjort allt för att undvika, men
som den andre genom att hota med ridpiskan slutligen tvungit honom till.
Joachim rynkade pannan i ensamheten, när han tänkte tillbaka därpå --
det var förstås motbjudande att behöva prygla en gammal man, men stå och
taga emot stryk som en skolpojke kunde han ju heller icke finna sig i.
Och om han så ändå bara hade kunnat tiga, så hade Stålkula nog för sin
egen skull låtit historien tystas ned, men arg och förbittrad på gubben,
som han var, hade han icke kunnat motstå lusten att skryta för
kamraterna med, hur han i dubbel måtto planterat ett »horn» i sin
överordnades panna. Därpå hade kronprinsen och vederbörande fått nys om
saken. Av hänsyn till gubben Stålkula, som ju heller inga lagrar skördat
på affären, aktade man sig att draga historien inför krigsrätt, men för
exemplets och disciplinens skull ansågs det nödvändigt, då saken inom
officerskretsar var alltför bekant, att löjtnant Skytte tills vidare
blev suspenderad.
Han undrade, om flickorna visste, varför i all världen kusin Joachim,
som först nyligen från artilleriet i Kristianstad fått transport till
Stockholm, så plötsligt måst lämna huvudstaden, och inte hade någon
annan resurs än att taga sin tillflykt till släktens gamla stamgods
Munkeboda. _Naturligtvis_ visste de det! Inte hade väl faster Charlotte
kunnat tiga med en så intressant historia, och Karin Maria, som ju
korresponderade med flickbekanta i Stockholm, hade säkert fått det
rapporterat alltsammans. Med tummarna i västfickorna blev han stående
mitt på golvet och stirrade under sammandragna ögonbryn rakt in i ljuset
-- orolig, förargad, förödmjukad, rasande på sig själv och andra. Ända
tills han på en gång kom till att småle: han hade plötsligt sett framför
sig lilla Agnetas bruna ögon, stora, vidöppna, barnsligt förfärade över
kusin Joachims förskräckliga mandater ...
* * * * *
Nästa morgon vaknade han sent, utsövd efter resan och i bättre humör.
Medan han klädde sig och ordnade det lockiga håret framför den lilla
smala, fuktfläckiga spegeln på byrån, såg han icke längre så mörkt på
tillvaron, och när han vid en blick ut genom fönstret fick syn på Karin
Maria, som rak och ståtlig i sin rödrutiga värkensklänning, med schal
över skuldrorna, barhuvad trots kölden, matade hönsen nedanför
kökstrappan, började han efter hand känna sig mer och mer försonligt
stämd gentemot utsikten att tillbringa sin tid på Munkeboda.
Han drog ett sista tag i fadermördarna, planterade en guldnål i den höga
halsduken, fick fatt i sin brokiga sidennäsduk, som fallit bakom
spegeln, och sprang raskt nedför trapporna.
Inne i salen satt faster Charlotte som vanligt vid mittfönstret mellan
hyacinterna. Frukostbordet stod dukat -- demonstrativt tomt med blott
_ett_ kuvert. Då Joachim bugade sig och, något generad, började ursäkta
sig för sin sjusovaresömn, reste majorskan sig och ropade ut i
köksdörren:
-- Boel, värm ölosten och tag in maten. _Nu_ är löjtnanten nere.
Därpå fördjupade hon sig åter i att taga upp maskor -- Joachim tyckte,
att han åter blev tio år under hennes ogillande, förebrående tystnad.
Då Boel, röd i ansiktet under hätteklädet, kom in med ölost, spickesill
och stuvad potatis på en bricka, sade fastern, utan att lyfta ögonen
från maskorna:
-- Du får ursäkta, käre brorson, våra lantliga seder. Hos _oss_ står
frukosten på bordet klockan sju precis.
-- Min goda faster Charlotte kan vara säker på, att klockan sju precis
skall jag också infinna mig hädanefter.
Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frågade
honom nådigt, hur han sovit, och började tala om, hur ledsamt det var
att det skulle vara råttor i den blå kammaren, fastän hon sannerligen
hade stoppat både kungsljus och gröt med arsenik i hålen ...
Efter frukosten drev Joachim tämligen ensam omkring på gården, som
tycktes ligga alldeles utdöd i solskenet. Drängarna voro åt skogen och
hämtade hem ved och bakris -- man måste skynda att begagna tiden, medan
de frusna kärren ännu voro farbara -- och i köket gjorde pigorna i
ordning till middagen, som för hela hushållet, folket såväl som
herrskapet, skulle stå färdig precis klockan halv tolv. Den enda, som
ägnade den främmande någon uppmärksamhet, var hans gamla bekanta,
stugpigan Bengta, vilken borta vid köksfönstret satt och malde senap med
en kanonkula i en träskål, som hon höll fast mellan knäna under det hon
regelmässigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. Ända ut på gården
hörde han, i det han gick förbi, hennes långsläpiga stämma sjunga visan
om jungfrun, som mötte
»ett gångande skepp, som fullt av grevar var»,
medan hon samtidigt i sin besvärliga ställning höll på att vrida huvudet
ur led för att se efter honom.
Något uppmuntrad av denna uppmärksamhet -- den enda han hittills rönt --
fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka
tycktes sjunkna i jorden, och fick äntligen, då han på vinst och förlust
ämnade träda in i brygghuset, syn på Beata, vilken från fönstret vid
sidan av den tvärdelade brygghusdörren lutade sig fram ur vävstolen och
vänligt nickade till honom.
Inne i det mörka brygghuset fann han efter något letande klinkan till
vävkammardörren och trädde in.
Torvelden glödde friskt i den breda, nästan fyrkantiga järnugnen med en
hemsk, något obestämd bataljrelief på framsidan. Solen sken in genom det
grönaktiga, smårutiga fönstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig
från sin väv för att hälsa på kusinen.
-- Vad här är trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen
känt sig fullkomligt husvill, icke låta bli att säga. Har kusin något
emot, att jag slår mig ner en stund?
Beata röjde välvilligt undan spolar och skyttlar från den enda trästolen
och bad honom artigt taga plats.
Samtalet gick till att börja med rätt trögt. Dels var Beata litet blyg,
och dels var hon rädd för att mamma skulle komma och se, hur lat hon
var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med
väven, då hon skulle underhålla kusin Joachim. Inte förrän han
tillfälligtvis kommit att nämna, att han sett faster Charlotte övervaka
utläggandet av vävräckorna på blekplatsen -- den goda vårsolen skulle
nyttjas -- kom det riktigt liv i samtalet.
De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han
frågade efter vilket umgänge det egentligen fanns på orten.
Beata nämnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, »men det var så
långt borta», hon suckade. -- Och så, det kom litet dröjande, liksom
tvekande, baron Stjerne på Marieholm.
-- Nils Olof Stjerne? frågade Joachim intresserad. Det hade funnits
liksom ett slags hemligt förbehåll i hennes röst, vilket tydligen lovade
mera och väckte intresse.
-- Ja ... Beata satt och gungade med foten på tramporna och vägde
skytteln i handen med nedslagna ögon.
-- Nå? ... forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade
något att säga, som hon hellre än gärna ville ut med.
-- Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.
-- Såå? ... Kusin Joachims ögon blevo mer och mer avvaktande och
frågande.
Beata böjde sig en smula fram i vävstolen och sade med litet lägre
stämma, nästan viskande:
-- Han är så gott som förlovad med Agneta.
-- Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men förbluffad.
Beata nickade blott tvärsäkert bekräftande, i det hon hastigt sköt
skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.
Joachim reste sig upp och stödde sig mot vävstolen.
-- Men hon är ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.
-- Mamma vill det, fortsatte Beata sina förtroenden, glad över att ha
någon att prata med. Men hon hade ändå hellre önskat, att det blivit
Karin Maria.
-- För det att hon är äldre?
-- Ja, naturligtvis ... Och så är hon förståndigare. Mamma är så rädd
för, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan på rätta sättet.
Joachim Skytte teg. Han stod och tänkte sig lilla kusin Agneta som den
tjocke fyrtioårige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett
uttryck nästan av vedervilja över hans ansikte.
-- Men, Beatas stämma sjönk igen, det tjänar i alla fall inte till
något, vad mamma vill, för hon får nu aldrig i världen syster Agneta
till det.
-- Inte? Joachims intresse var åter väckt. Varför inte, kusin Beata?
Sitta som friherrinna på Marieholm, tycker jag just skulle vara något
för lilla Agneta -- som ser ut som en prinsessa, tillade han
långsammare, nästan för sig själv.
Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop
läpparna med ett uttryck, som vältaligare än alla ord sade, att hon nog
visste mera, men att ingen makt i världen skulle förmå henne att säga
det.
-- Berätta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.
Beatas fasta beslut vacklade genast.
-- Om kusin lovar, att inte säga det -- inte för någon! Hon såg
allvarligt upp.
-- Inte för en levande själ. Så sant mig Gud hjälpe, bedyrade han
högtidligt.
Beata var nu icke längre i stånd att hålla på hemligheten längre. Hon
böjde sig fram och viskade hastigt:
-- Jo, för jag tror alldeles bestämt, att Agneta är kär i en annan.
-- I _vem_? inföll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det är?
-- Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, och jag kan
omöjligt räkna ut det. Men _någon_ måste det vara, ty allt sedan vi
dansade tjugondedagen hos faster Brita på Råsnäs, är hon inte densamma
mot Stjerne och tål inte att se honom.
En skugga föll över Beatas vita väv. Det knackade muntert på rutan, och
Agnetas söta ansikte inramat av ylleschalen, som hon höll ihop under
hakan, tittade in.
-- Säg ingenting, kusin Joachim -- för Guds skull, viskade Beata.
Flickorna skulle aldrig förlåta mig ...
Agneta slog upp dörren på vid gavel. Hon ryckte schalen från huvud och
skuldror och förde bägge händerna upp till håret utan att strax ge akt
på Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vävstolen.
-- Kusin Joachim! ropade hon förvånad, i det hon plötsligt fick ögonen
på honom. God morgon, hon neg för honom. Är kusin här?
-- Ja, vi ha suttit och filosoferat litet på morgonkvisten, kusin Beata
och jag, sade Joachim ogenerat och hälsade.
-- Över vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna ögon i hans
utan att ännu sänka armarna från koaffyren, som hotade att ramla ned.
-- Å ... över giftermål och kvinnor och kärlek och sådant där. Inte
sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade
ögonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen åt
Agneta.
-- Över kärlek ... återtog Agneta långsamt, liksom ovillkorligt. Jag
undrar ...
Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frågande och oroade
blick. Så satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och började
spola den halvspunna spolen färdig. Beatas ögon mötte mystiskt menande,
nästan triumferande Joachims.
-- Det är ingenting att undra på, sade Joachim långsamt efter en paus,
med ett uttryck, som flickorna, ifall de känt till ordet och förstått
det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara överlägset och tyckte
till och med, att det klädde honom. Det får nog kusin lära alltsammans i
sinom tid -- när kusin blir gift.
Agneta såg blygt upp från sin spole. Vad han då såg präktig ut i den
bruna klädesrocken, som satt så väl, den höga, brokiga västen och det
fina linnet över sidenhalsduken! Hennes blick sjönk ned på de åtsittande
eleganta benkläderna och de nätta, blanka stövlarna.
Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid ämnar gå så fin i
vardagslag!
Joachim mötte hennes blick, hennes öppna, oförställda beundran smickrade
hans fåfänga och satte honom strax i gott humör.
-- När man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt föraktlig
betoning. Nej, lär man det inte _förr_, så lär man det minsann inte
_då_!
Joachim brast ut i skratt. Han kunde förstå, att de åsikter, hans kusin
av sin moder bibringats angående äktenskapet, icke voro särdeles
romantiska. -- Man _kan_ ju tänka sig, sade han muntert, välvilligt
docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon älskar. Han talade
till Beata, men såg på Agneta, som ännu djupare sänkte huvudet över det
surrande spinnrockshjulet.
Beata fnyste föraktligt till. -- Det händer aldrig, knappt ens i
romanböcker.
Den ovilja och cyniska stämning, som nyss, då han hörde det projekterade
giftermålet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge
Skytte, slog på en gång plötsligt om. Han kände sig med ens, gentemot
kusin Beatas principiella tvivel, åter besjälad av denna
svärmiskt-romantiska tro på den _verkliga_, _äkta_, _sanna_ kärlekens
allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina
älsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lärt honom att
i så varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan,
kvinnligheten, »_das ewig weibliche_», så långt han kunde minnas
tillbaka, gjort på hans lättrörliga hjärta. Lutad mot vävstolen, med ena
armen bakom nacken och huvudet böjt en smula tillbaka, började han
ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa kärlekens lycka och
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 2
  • Parts
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 1
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 1606
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 2
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1643
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 3
    Total number of words is 4625
    Total number of unique words is 1564
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 4
    Total number of words is 4709
    Total number of unique words is 1405
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    47.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 5
    Total number of words is 4762
    Total number of unique words is 1412
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 6
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1402
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 7
    Total number of words is 4742
    Total number of unique words is 1437
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 8
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1512
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 9
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1507
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 10
    Total number of words is 3046
    Total number of unique words is 1126
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.