Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 5

VIII.

Nils Olof Stjerne ansågs visserligen i allmänhet rätt trög, när det
gällde att fatta eller genomdriva ett avgörande beslut, förslöad som han
blivit genom moderns härsklystnad, men han var envis och trotsig som en
äkta skåning och därtill starkt betagen i Agneta, vilken han, oaktat
hennes tydliga motvilja -- förlitande sig på föräldrarnas löfte -- ansåg
för sin trolovade brud. Icke heller var han synnerligen rädd för Joachim
Skytte som egentlig friare betraktad -- lagen, som icke utan särskild
tillåtelse kunde upphävas, skilde ju kusiner åt -- men ända sedan den
unge mannen, företrädd av ryktet om sina lätta segrar hos det täcka
könet, kommit till Munkeboda, hade baronen instinktivt varit svartsjuk
på honom, och Joachims övermodiga och hänsynslösa sätt hade nu ännu
ytterligare uppretat honom. Utan att spilla tid lät därför herren till
Marieholm nästa morgon spänna för sin schäs, och utan att denna gång
bedja sin sällskapsherre följa med, körde han ensam raka vägen till
Munkeboda.
Joachim hade ännu icke fått tillfälle att tala med Agnetas föräldrar.
Först då hela familjen redan satt samlad vid kvällsbordet, hade han
kommit hem från sin utflykt till Marieholm, och icke förrän de om
aftonen gingo uppför trappan -- som vanligt övervakade av faster
Charlotte med talgljuset -- hade han fått tillfälle att med ett par
hastigt viskade ord underrätta Agneta om, hur det gått.
Det var den första maj, och enligt en gammal tradition på Munkeboda
skulle kreaturen då för första gången släppas ut på gräsbete. Då det
emellertid var tunt med gräset denna första maj, blev det heller inte
mycket med betandet -- djuren kommo blott ut ur båsen, och hela festen
inskränkte sig till, att de fingo ett par timmars motion och frihet.
Korna stodo sävliga och tunga utanför fähusdörren och råmade stilla ut i
den friska luften, i det de sträckte på halsen och slött stirrade ut
framför sig med sina stora melankoliska ögon. Kalvarna däremot dansade
klumpigt och muntert omkring med sina långa ben och hoppade ystra och
bångstyriga åt sidorna, när man jagade dem, livade av solskenet.
Högtidligheten -- ty så ansågs det nästan på Munkeboda, där våren på
detta sätt nu liksom officiellt erkändes -- bevistades från början till
slut av gubben majoren själv, som med långpipan dinglande i ena mungipan
och kasketten skjuten tillbaka i nacken, tillika med Joachim egenhändigt
hjälpt till att lösa kräken och nu stod och förnöjt betraktade dem. På
kökstrappan sutto flickorna med schalar över axlarna och njöto barhuvade
av solskenet, som verkligen i dag var ovanligt varmt och vårlikt.
Vagnen från Marieholm körde långsamt in genom grindarna -- ladugården
var skild från manbyggnaden och dess grusade gård blott genom själva den
smala Munkebodavägen -- och baronen, som var en erfaren kusk och lantbo,
tog naturligtvis vederbörlig hänsyn till de lösa kreaturen.
-- Se god dag, bror Stjerne! ropade majoren jovialiskt emot honom, medan
flickorna i samma ögonblick försvunno från trappan. Joachim, vilken
tillika med ryktaren intresserad höll på att undersöka en kalvs skadade
bakben, såg däremot icke strax den främmande.
Baronen steg långsamt ur schäsen -- klappade lugnande vallacken, som
oroligt skyggade för korna; och frågade ovanligt stelt och formellt, om
hans ärade bror tilläte honom att säga honom några ord i enrum.
Inne på kontoret, innan han ännu fått tillfälle att hälsa på majorskan,
vilken -- som vanligt, när det kom främmande -- strax gjorde toalett,
sade han genast sitt ärende och bad om tillåtelse att ännu i dag få tala
med fröken Agneta: han hade skäl -- här såg han upp med en blick, som
gjorde gamle Niklas Skytte helt beklämd och obehaglig till mods -- han
hade skäl att önska förlovningen definitivt eklaterad så fort som
möjligt.
Utan att göra vidare frågor -- nästan rädd härför -- lät majoren strax
skicka bud på fröken Agneta och hennes nåd. -- Bed för all del hennes
nåd också komma! ropade han efter Bengta, helt nervös vid tanken på att
vara ensam under den scen, som förestod.
Det första Joachim känt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit
den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvärs över gården
uppför kökstrappan, där flickorna nyss suttit och ropat och nickat till
honom. Han förmodade, att de gått upp på loftet, men på vägen genom
köksförstugan hejdades han av Beata, som försiktigt stack ut huvudet
genom den halvöppna dörren till den för ögonblicket tomma folkstugan,
och hemlighetsfullt gjorde tecken åt honom att komma dit in.
På en av långbänkarna där inne framför det vitskurade matbordet satt
Karin Maria, medan Agneta med schalen över huvudet låg på knä framför
henne och borrade ansiktet ned mot systerns klänning.
-- Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim förfärad, i det han
trädde in. Vad står då på?
Agneta såg upp med ett blekt, förskrämt ansikte -- Joachim gick strax
fram till henne.
-- Men Agneta ... han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att
det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som
plötsligt börjat gråta. Är det, för det att Stjerne? ... Och du, som
lovade mig att inte vara rädd!
-- Jag är inte rädd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med
pannan mot hans skuldra, inte för _honom_. Men mamma ... Jag har ju
alltid varit van att lyda mamma!
Karin Maria reste sig plötsligt upp och ställde sig vid sidan av
systern: -- I _detta_ lyder du ingen utom ditt eget hjärta, Agneta, sade
hon högtidligt.
Joachim såg upp -- han räckte Karin Maria handen.
-- Karin Maria ... Du håller med oss? ... utbrast han förvånad,
tacksamt.
Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville säga något,
men i detsamma kom stugpigan Bengta brådskande in. Beata, som skulle
bevaka dörren, hade naturligtvis glömt sina plikter och stod och
snyftade av rörelse med näsduken för ögonen.
-- Fröken Agneta ... Pigan blev stående med öppen mun och spärrade upp
ögonen: stod inte löjtnanten där och höll fröken Agneta i famn! Och ändå
visste ju var själ i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen på
Marieholm!
Agneta rätade hastigt på sig -- hon var alldeles blek.
-- Vill du, att jag skall gå med? frågade Joachim sakta. De hade
naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gällde.
Hon såg ett ögonblick tvekande på honom, frestad -- Karin Maria sade
bestämt och avgörande:
-- Det duger aldrig i världen. Det är Agneta, som blir frågad, och
Agneta allena skall svara ... För resten skulle det bara reta mamma
förfärligt, tillade hon lägre, och honom naturligtvis också ...
Agneta tryckte bägge händerna mot bröstet -- i dörren vände hon sig om
och såg hjärtslitande på Joachim med sina praktfulla, nu tårglänsande
bruna ögon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.
-- Låt henne bara gå, viskade Karin Maria. Och hon tillade högt, då
Agneta tillika med pigan redan var utanför dörren: Du kan vara alldeles
lugn, kusin -- ingen tvingar Agneta lika litet som någon av oss andra.
Hennes nåd, vilken vid alla högtidligare tillfällen ansåg det nödvändigt
att vara »i paryr», hade ännu icke infunnit sig, då Agneta som strax
utan förberedelser efterkommit kallelsen, trädde in på kontoret till sin
far.
Hon var blek och darrade, så att hon måste hålla sig fast i närmaste
stol, medan hon med nedslagna ögon och detta trotsigt bestämda drag
kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg för friaren.
-- Agneta, min lilla flicka ... harklade majoren sig olycksbådande
högtidligt. Han såg oroligt från sin dotter till baronen, och då ingen
av dem tycktes vilja möta hans blick eller gåvo honom den ringaste
uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han plötsligt
vände ryggen och gick bort och ställde sig med händerna i byxfickorna
vid det bortersta fönstret, mumlade han hastigt:
-- Tala _själv_ med henne, bror Stjerne -- du är då egentligen närmare
till det än jag.
Nils Olof Stjerne stod och såg på Agneta: späd och smärt, med den bara,
vita armen fast stödd mot stolsryggen framför henne, huvudet djupt sänkt
mot bröstet, som oroligt höjde och sänkte sig under den hemvävda, rutiga
schaletten. Han närmade sig långsamt.
-- Fröken Agneta, sade han lågt med en röst, som stockade sig. Er far
har givit mig lov att fråga, om fröken ... om Agneta ... Han kom icke
vidare, teg ett par sekunder och grep så plötsligt lidelsefullt hennes
hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min
hustru aldrig skall behöva ångra, att hon sagt ja.
Agneta tittade skyggt upp. -- Herr baron, började hon sakta, med svag
röst, det gör mig ont ...
Han höll ännu hennes hand, som han häftigt tryckte.
-- Säg icke mer! ... Agneta kommer att ångra sig. Tänk efter -- tänk
efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprört. Låt icke den pojken
med sina lösa fraser locka er från att bryta ett gammalt löfte ...
-- Jag har aldrig givit något löfte, ropade Agneta indignerad.
I detta ögonblick öppnades dörren raskt utifrån, och majorskan stod på
tröskeln. Hon hade i detsamma hon trädde in hört Agnetas sista ord och
uppfattade genast, förberedd av pigan som hon var, vad som stod på.
-- Dina föräldrar ha givit det i _ditt_ namn, utbrast hon häftigt
uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hälsa på Stjerne -- hon, som
annars var så artig mot främmande. Du är så god och rättar dig därefter.
Denna brutala befallning väckte hela Agnetas ännu slumrande kvinnliga
självkänsla. Hon ryckte hastigt sin hand till sig och vände sig mot
modern.
-- Mamma! Hon såg henne rakt in i ögonen. Ni kan försöka att _tvinga_
mig, om ni vill, men aldrig i livet säger jag ja till Stjerne.
-- Hon är tokig, brummade majoren borta från sitt fönster. Hon vet inte
sitt eget väl. Men bror skall inte bry sig om det -- det går över. Det
går snart över, skall bror se ...
-- Det går _inte_ över, tog Nils Olof hett i. Det går inte över, säger
jag, förrän den drummeln Joachim kommit från gården.
-- Om jag så aldrig hade sett min kusin, ropade Agneta förbittrad, bragt
till det yttersta, så ville jag ändå inte haft baron. Inte för något
pris!
Majorskan tog sin dotter hårt i armen. -- Står det så till? frågade hon
skarpt. Har Joachim understått sig att gå och prata dumheter med dig?
Var har jag då haft mina ögon, som inte har sett det!
Och då Agneta teg -- trotsig och förbittrad -- tillade hon lugnare, i
det hon halvt frågande såg på Stjerne:
-- Men det är omöjligt ... Jag skulle ha upptäckt det för länge sedan
...
-- Vad han har sagt till Agneta, vet jag inte, utbrast baronen, nu
alldeles utom sig, men åtminstone är det säkert, att han kommer till mig
och på det oförskämdaste sätt i världen skryter av sin fortune hos min
fästmö.
Majorskan betänkte sig ett ögonblick. -- Skytte, sade hon myndigt, kalla
strax på vår brorson. Och _du_, ma chère, hon vände sig till sin dotter,
du skall få veta, innan det är för sent, att du har ett par föräldrar,
som äro klokare än du! Har du så litet vett, att du hux flux går och
förgapar dig i den förste bäste Corydon, som råkar säga dig ett par
dumheter, så ... Ja, då förtjänar du sannerligen inte bättre, än att man
tar i med hårdhandskarna!
Agneta svarade icke ett ord. Hon kände i detta ögonblick, under det hon
väntade på Joachim, en så ohygglig och våldsam spänning, att det var
liksom om något inuti henne brast eller sprängdes. Nästan omedvetet
rätade hon på sig i sin fulla längd och höjde huvudet -- i denna stund,
då hon, ansikte mot ansikte med sina föräldrar och den man, de valt åt
henne, tvangs att försvara sin unga kärlek, sitt eget hjärtas rätt, blev
hon fullvuxen.
Joachim, som, sedan han skilts från Agneta, väntat ute i förmaket, kom
nu in tillsammans med farbrodern och låste dörren efter sig. Majorskan
satte sig tungt ned i den kinesiska korgstolen, så att den knakade. Hon
var så ond och upprörd, att de breda mössbanden under hakan riktigt
skälvde.
Joachim gick bort och ställde sig bakom Agneta -- han lade lätt armen
kring hennes liv.
-- Bäste farbror Niklas, goda faster Charlotte, började han fast men
fullkomligt artigt och behärskat -- han hade, medan han väntade där ute,
tänkt över, vad han ville säga. Ni få icke uppfatta det som trots eller
brist på vördnad hos en, som fullväl vet, hur mycket han är eder
skyldig, men -- det kan inte hjälpas -- Agneta och jag måste ha lov att
tillhöra varandra. Han såg vädjande på dem, och då ingen svarade,
tillade han manligt avgörande:
-- Nu vet ni det. Och det svär jag på, att varken godvilligt eller med
tvång avstår jag från min kusin.
Vid hans ord, bara vid ljudet av hans röst kände Agneta en oändlig
lättnad -- liksom en känsla av befrielse från den ogillandets och
ensamhetens tyngd, som hittills tryckt henne. Nästan utan att veta om
det, lutade hon sig ofrivilligt tungt tillbaka mot Joachim -- han märkte
det och lade armen fastare kring hennes liv.
-- Förskona oss åtminstone från era _scènes d'amour_! ropade majorskan
förbittrad. Hon satt -- som hon sedan anförtrodde sin man -- och
»skämdes ögonen ur sig» för Stjerne, som stod stel och rak med ena
handen instucken i rocken, och lät Agnetas moder föra sin talan. Får man
fråga, när majorskan var ond, föll hon gärna in i det förra seklets vana
att tala franska, hur länge Joachim varit _aux petits soins_ för min
dotter?
-- Sedan den första dagen jag såg henne! svarade den unge Skytte varmt.
-- Det var bra fort efter din andra, mer celebra amourett! kunde
majorskan i sin förbittring icke låta bli att utbrista.
Joachim blev mörkröd ända upp i pannan av skam och vrede. Agneta vände
på huvudet och såg förvånad upp till honom.
-- Charlotte! ropade majoren förebrående -- rätt skarpt. Men då han i
detsamma mötte sin hustrus blick, tillade han genast mera spakt:
-- Är det inte onödigt, att Agneta får besked om den där dumma
historien?
-- Det är inte onödigt att din dotter får veta, vad det är för en
lättsinnig don Juan hon i sitt oförstånd föredrar framför en hederlig
och rangerad friare, avgjorde majorskan bestämt.
Det blev ett ögonblick alldeles tyst i rummet. Agneta stod orörlig i
samma ställning, stödd mot sin kusins skuldra och med sänkta ögon.
Majorskan kände en plötslig avsmak för att tala mera om saken, men tvang
sig till det. Hon reste sig upp och sade stående, med stor värdighet:
-- Joachim är sannerligen inte värd ditt rena hjärta, min stackars lilla
flicka. Om du bara visste, hur han nyss i Stockholm ...
Agneta rätade plötsligt på sig -- hon slog upp ögonen och tog avvärjande
ett steg fram emot sin moder.
-- Mamma behöver ingenting säga -- jag vet alltsammans! sade hon
hastigt, stolt.
-- _Vet_ du det? ropade majorskan förbluffad. Vem i all världen har haft
den oerhörda fräckheten att berätta dig ...?
-- Jag vet alltsammans, upprepade Agneta tonlöst, denna gång med tydlig
ansträngning.
De förstodo alla plötsligt, att hon talade osanning, att hon rakt
ingenting visste, att hon, ömtålig i sin egen renhet, ädelmodig i sin
kärlek, instinktlikt intet _ville_ veta, som i hennes egna och andras
ögon möjligen kunde nedsätta den man, åt vilken hon nu en gång givit
sitt lilla stolta hjärta.
Och utan att vänta på svar, utan att se på någon, utan att vilja möta
Joachims blick, då han -- plötsligt blek av sinnesrörelse, häftigt, med
utsträckt hand -- tog ett steg fram emot henne -- gick Agneta Skytte
långsamt ut ur rummet.


IX.

Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej
talat ett ord med Agneta, att hon på eftermiddagen nog skulle få systern
med sig till mamsell Fiken, om han ville passa på att möta dem där. Han
skulle göra sig ärende med att beställa ett par broderade hängslen av
mamsell Fiken.
Då flickorna vid tvåtiden på eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan
där. Mamsellen hade rest sig från drällsväven och höll beskäftigt på att
breda ut prover för »lajtnangten» på mönster och färger till de redan
vederbörligen beställda hängslena, som hon smickrad lovade skulle bli
ett par mästerverk. Då hon såg flickorna komma in -- Agneta tyst, med
kråkan djupt neddragen över ögonen och bägge händerna under schalen,
Beata forcerat obekymrad och _alltför_ oskyldigt förvånad med sitt: --
Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som
hade blåst herrskapet till hennes »låga hydda». Bengta hade naturligtvis
icke kunnat hålla tand för tunga med vad hon sett i folkstugan --
mamsell Fiken själv hade ju också haft sina aningar, och då hon i
förmiddags sett baronen köra ifrån Munkeboda efter blott en knapp timmes
besök, kombinerade hon med lätthet, hur sakerna hängde ihop. Och »fastän
man var en stackars gammal mamsell», som hon sedan sade till Beata, och
fick nöja sig med en inferiör plats här i världen, så var man dock
kommen av bättre folk och hade gudskelov ett _hjärta_ -- här lade
mamsell Fiken handen på bröstet -- ett hjärta, vari Amor också en gång
hade haft sin boning! Och nu fick Beata under många tårar höra den ofta
hörda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo,
»men _då_ hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den
första verkliga kärlekshistoria, flickorna på Munkeboda hört -- den hade
spelat en roll i deras spädaste flickfantasier och stod alltid senare
för dem som ett slags schematiskt mönster för en »riktig roman».
Flickorna hälsade -- något tvunget -- på mamsell Fiken, och satte sig,
efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapén under den ovala
spegeln, som inte ens Karin Maria någonsin kunde minnas ha haft något
glas. Den förgyllda ramen inneslöt i stället en pappskiva, vilken den
uppfinningsrika mamsell Fiken fått målare Andersson i byn att övermåla
med ett slags skyigt himmelsblått, som skulle föreställa ett spegelglas'
skiftningar. Väggarna voro strukna med gulockra, och allt detta blå och
gula tog sig, som mamsell Fiken sade, så »svenskt» ut vid sidan av de
små litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka
hängde ett genomstunget hjärta, omgivet av pressade blommor, och
därunder en födelsedagsvers på två rader, skriven av den trolöse pastorn
i Bunkeflo -- alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst -- målad
av en av Paris' första miniatyrister och infattad i den finaste och mest
smakfulla Louis XVI-ram -- fanns en förtjusande pastell av Gustav
Mauritz Armfelt, vilket porträtt i sin tid ägts av en faster till
mamsell Fiken. Denna hade en gång varit berömd för sin skönhet och som
korist tillhört Gustav III:s opera, tills hon, efter ett något
äventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och övergiven av sina glada
vänner kommit hem igen till Skåne för att dö i »den låga hyddan». Hennes
harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod ännu i ett
hörn av rummet.
Ända sedan sin första barndom hade flickorna med aldrig svikande
intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu
-- trots alla bekymmer -- kunde Agneta icke låta bli att vända sina ögon
mot den stumma harpan i vrån, över vars brustna strängar de vita fingrar
lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gång älskat
att kyssa.
Mamsell Fiken, som var långt mera erfaren än den oskyldiga Beata,
förstod naturligtvis strax, att hon icke kunde göra sin gunstling
»lajtnangten» en större tjänst än låta honom få vara ensam med den
älskade. Sedan hon fått sina gäster till att taga plats, ställde hon sig
själv mitt för dem med de ömkylda händerna i kors under bomullsförklädet
och funderade välvilligt på en förevändning att -- utan att tyckas
ohövlig -- avlägsna sig tillsammans med Beata, som nu också började
finna situationen tryckande. Om hon ändå hade haft litet kaffebönor i
huset! -- Men med de sista hade hon tyvärr måst traktera moran på Bofors
i går eftermiddag.
-- Vill lilla Beata kanske se på den värkensklänningen jag syr till
klockarens Sissa? fann hon äntligen lyckligt på att säga. Den blir
fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen -- så här!
Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt över sina knän.
Beata drog icke ens på munnen -- det var en känd sak, att i mamsell
Fikens ordbok betydde »exkyser» volanger, och uttrycket hade genom
mångårigt bruk nästan vunnit hävd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt
upp.
-- Ack ja, söta mamsell Fiken, det vill jag så rysligt gärna!
Agneta nämndes icke med ett ord, men skenet ansågs i alla fall räddat,
och mamsell Fiken förde strax, triumferande över sin diplomatiska
skicklighet, Beata ut i köket, där denna utan att mottaga vidare
förklaringar kröp upp på klaffbordet och trakterades med sin barndoms
älsklingsrätt: sirap på grovt bröd med torkade äppleskivor, medan hon av
hjärtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell
Fiken dryftade systerns olyckliga kärlekshistoria.
Men inne i kammaren satt Agneta ännu orörlig på soffan med händerna
under schalen och såg ned på sina korsbandsskor.
-- Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken äntligen stängde
dörren efter sig. Se på mig -- tala med mig ... Jag vet ju inte, vad jag
skall tro. Har du verkligen förlåtit mig eller ... eller ... är du i
ditt hjärta missnöjd med mig? ... Agneta?
Hon skakade matt på huvudet utan att vilja möta hans bedjande blick. Han
föll på knä vid den rankiga soffan och lade ömt bägge armarna om hennes
liv -- då först såg han, att de sänkta ögonen stodo fulla av stora
tårar.
-- Herregud, Agneta -- låt mig nu få förklara dig det alltsammans, bad
han sakta.
Agneta skakade ännu en gång på huvudet -- litet mera energiskt. Det
behövs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se på honom, det lönar
icke mödan ... Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.
-- För _den_ skull? frågade han misstrogen, halvt förödmjukad och halvt
förvånad. För _det_ ... du vet ... som faster Charlotte ville säga dig.
Min älskade flicka -- du begriper det nu inte riktigt, men tror du
verkligen någonsin, att du får en man, som inte har en sådan synd på
sitt samvete?
-- Jag vet inte, storgrät Agneta plötsligt hysteriskt. Det är ju inte
bara _det_! Det är naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog
begripa, men -- men ... jag har ju aldrig sett den där människan och
Stockholm är ju så långt borta! Nej, Joachim, hon såg plötsligt upp på
honom med sina stora, sorgset förebrående ögon, det är inte bara _det_.
Fastän ... hon drog sig indignerad tillbaka mot väggen. Hur _kunde_ du?
Men då Joachim ångerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes händer,
böjde hon sig också fram över honom och viskade förtvivlad:
-- Jag har aldrig tänkt på det förr -- jag tror inte ens, att jag har
vetat det ... Mamma har nu förklarat för mig, att det är förbjudet i
lagen, att det rent av anses för synd -- att gifta sig med sin köttsliga
kusin.
-- Inte annat än _det_! ropade Joachim lättad. Vi gå naturligtvis till
kungs. Det göra så många.
Agneta skakade bedrövad på huvudet. -- Det sade Karin Maria också, men
mamma sade, att du kunde inte vänta, att kungen beviljade dig någon
slags nåd, så som du burit dig åt i Stockholm -- och mot en
regementschef!
-- Och så kunde väl omöjligen faster Charlotte hålla sig längre från att
detaljerat berätta dig, _vad_ det var, som var så illa gjort? frågade
Joachim ironiskt, förödmjukad och förbittrad.
-- Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lågt. Jag vet inte, hur
det kom sig, men strax då jag såg ditt ansikte inne på kontoret, då
mamma började tala om det, så förstod jag ... Jag ville bara slippa att
_höra_ det. Det är ju alltid detsamma, hon såg envist ned på sina
fötter, och rösten blev litet lägre. Jag menar ... Hon tvärstannade och
utbrast därpå häftigt:
-- Det är ju själva saken, det kommer an på -- vem människan är, är mig
alldeles likgiltigt.
-- Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett ögonblicks
förbannat övermod, för en tös, som jag bryr mig mindre om, än jag bryr
mig om Bengta stugpiga, har förstört hela min karriär, ropade Joachim
bittert och ångerfullt. Törs du -- törs du verkligen ... när du nu vet,
hur eländigt nyckfull och lättsinnig jag kan vara?
Agneta lade bägge händerna på hans skuldror. -- Å, Joachim -- jag är
rädd för, att jag inte är riktigt dygdig, inte som mamma ... men ... men
... när jag nu har dig här hos mig -- det liksom _rör_ mig inte, allt
annat, det är så långt borta, så dimmigt och overkligt ... Nej, jag kan
inte säga, vad jag menar, och det är ju också detsamma -- nu, när lagen
ändå skiljer oss åt, slutade hon modlöst.
-- Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otåligt. Till och med
om både han och kronprinsen och alla de andra höga herrarna där uppe äro
aldrig så missnöjda med mig. Det nekas nästan aldrig -- det är en ren
formsak.
-- Mamma säger, att det också för din skull vore ytterst oklokt att nu
ingiva någon ansökan -- det skulle blott tjäna till att riva upp
skandalen på nytt, svarade Agneta sorgset men bestämt avvärjande. Hon
säger, att alla människor på det högsta skulle tadla, att pappa så
_snart efter_ ... Och hon säger, Agneta viskade nu, plågsamt förvirrad,
att folk ovillkorligen måste tro, att jag ... förstår du ... att jag är
en bra underlig och lättsinnig flicka, som -- som -- är så angelägen om
att ... nu då alla tala om dig ... Hon tystnade och sade därpå
beslutsamt, med fastare stämma:
-- Jag kan så väl begripa, att hon har rätt, att det naturligtvis måste
se illa ut, att vi ... efter det du nu har bott här i huset så länge ...
Hon tvang sig till att se på honom och böjde sig därpå fram, med bägge
händerna för ansiktet. Å, det är som om jag skulle sjunka i jorden av
skam, när jag bara tänker på, hur nedrigt ... hur folk kunna lägga ut
allting!
Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade
avbrutet och ansträngt. Han reste sig upp, vit ända till läpparna av
vrede och ovilja.
-- Du har rätt, sade han. Och förrän hela Skåne skall tala om Agneta
Skytte, som om hon vore en förförd tjänstetös, som blir tvungen att
gifta sig med den förste bäste don Juan -- det var ju så din mor kallade
mig? -- så ...
Agneta teg. Hon var lika blek som han och slöt -- liksom krampaktigt --
en sekund hårt igen ögonen, medan han talade. Han hade förstått och
omsatte nu hänsynslöst majorskans varsammare antydningar i rena ord.
De voro bägge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och
tillbaka i rummet och sade tvärt, hårt:
-- Jag visste inte, att jag hade _så_ dåligt rykte.
Och då hon ännu ingenting svarade:
-- Du är lätt att skrämma, min duva.
Agneta rätade på sig, hennes bruna ögon sågo trotsigt, förebrående in i
hans.
-- _Ännu_ har ingen skrämt mig ifrån att göra vad jag vill.
Han vände sig hastigt emot henne.
-- Och likväl säger du, att du icke vill veta om mig mera?
-- Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte _nu_. Jag vill,
att vi åtminstone skola vänta, tills stormen har lagt sig och folk
hunnit glömma.
-- Och under tiden skall jag gå här på Munkeboda, misstrodd av hela
trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med
hittar på att högt eklatera din förlovning med Stjerne. Du tycks ju inte
göra synnerligt motstånd ...
-- Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger
du ...
Men Joachim var utom sig och hörde inte på vad hon sade.
-- Det är alltså din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en
annan mes skall gå här -- kanske i åratal -- och inte våga tala till
dig, inte våga röra vid dig ... Agneta! Han tvärstannade mitt för henne.
Jag säger dig, jag blir tokig av det.
-- Men jag blir inte hemma, mumlade hon och såg upp med tårar i ögonen.
Mamma vill skicka bort mig ...
-- Såå? ... Han mötte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt:
-- Du kan hälsa faster Charlotte, att det behövs inte. Inte för _min_
skull. Jag reser i stället.
Han började återigen gå fram och tillbaka i den trånga kammaren --