Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 3

sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en
tid och »låta tiden och saknaden verka».
Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade
herrarna lydigt till kontoret -- i Karin Marias stämma hade nämligen
legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade
kvar.
-- Skall kusin inte också gå? frågade Karin Maria litet otåligt. Hon
stod och väntade på att få börja med dukningen, som i afton ålåg henne.
-- Jo ... Var är ... han höll på att säga Agneta, men ändrade sig
instinktivt, då han mötte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frågade
i stället: Var är Beata?
-- Uppe och gör sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och därpå litet
spotskt, då Joachim ännu dröjde:
-- Vet _kusin_ kanske, var Agneta är? Hon står nämligen inte till att
finna.
-- Nej! Joachim skrattade till, plötsligt i gott humör, liksom lättad av
att veta, att _hon_ åtminstone icke stod och gjorde toalett för
»friaren». Men, om du vill, kusin, skall jag göra mitt bästa för att
finna henne.
Han mötte mamsell Fiken i förstugan -- hon hade som vanligt luktat
främmande -- gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria,
och sprang raskt uppför loftstrappan.
Ett ögonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle höra röster
från flickornas rum -- men nej, det lät verkligen, som om Beata vore
allena. Därpå öppnade han på vinst och förlust, driven liksom av
instinkt, dörren till den så kallade »yttre handkammaren», varest
majorskan förvarade en del gammalt skräp och ställde undan saker, som
icke brukades.
Det första han fick syn på därinne i den bleka, kalla vårskymningen, var
också mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal släde från
1700-talet, målad, och framtill uppåtböjd som en snäcka. Hon hade svept
in sig i en skinnfäll och fördrev tiden med att studera en gammal trasig
bok, hon tillfälligtvis funnit däruppe. När hon fick se kusin Joachim,
rodnade hon starkt och beredde sig genast att lämna sin tillflyktsort.
Han klev över några gamla lårar, som stängde passagen, stötte i
förbifarten med huvudet till ett par talgljus -- de hängde radvis under
loftet i långa snören, uppträdda på vekarna, för att blekas -- och nådde
äntligen fram till den sålunda barrikaderade kusinen.
-- Men, Agneta, han dämpade ovillkorligt stämman, i det han utan vidare
slog sig ned på kanten av släden, som hon ännu ej hunnit lämna. Du
sitter ju och blir dödligt förkyld häruppe.
-- Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade
i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag ... jag skulle bara söka
något häruppe ...
-- Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg
menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.
Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.
-- Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera
dämpat. När du nu rakt inte _vill_ ha honom, så ...
-- Jag _kan_ inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen.
Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.
-- Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret
fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde,
våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna _våga_?
-- Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst.
Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren
har hon sagt, att det skall eklateras.
-- Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall
Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av
lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till
hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans
ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt
med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne,
tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.
-- Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver ... behöver ... du
förstår ... Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade
sig. _Du_ åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.
Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än
svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att
den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta
icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men
emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar
bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för
gott att kalla honom.
Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde
huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå
... Plötsligt såg han -- vågade han se -- _något annat_ i hennes djupa
rodnad.
-- Eller ... eller ... Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du
föredrar en annan, som ...? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk,
trots allt sunt förnuft.
-- Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen
skulle det då vara för en?
-- Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det
då vara för en? _Här!_
I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en
smula öm, Joachims ... ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins
oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle -- ännu
mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort
huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.
Agneta gav plötsligt till ett lätt rop -- hennes ögon stodo fästa på
handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån.
Gudskelov, det var bara Beata!
-- Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad.
Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här
uppe på loftet.
Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han
höll fast under fällen.
-- Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en
undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men,
märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.
-- Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad.
Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och
förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!
Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur
skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och
utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.
-- Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska
Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke
tar åtminstone violetten på.
»Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning.
Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade
av eau de lavande.
-- Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon
stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.
När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna
på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha
undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta
hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det
han såg upp med sina rödkantade ögon:
-- Inte så sträng, bror Niklas! ... Man är ung, man är kavaljer! Inte
sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet ...
-- Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.
Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med
sin kung och sade i samma ton som förut:
-- _Vem_ av de tre gracerna -- om man får vara så indiskret att fråga --
är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid
spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han:
Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? ... Förnuftigt,
min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det ... det, som
skall uppnås ... med betydligt mindre tidspillan.
-- Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker,
inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på
det ödesdigra Stockholmsäventyret.
De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av
kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände
sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar
förarga sig över gubben Figge.
Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack
brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att
övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.
Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande
dynastien, som aldrig -- oaktat det gemensamma fälttåget mot den
»korsikanske usurpatorn» -- på grund av sin brist på legitimitet riktigt
förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet
med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot
uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och
försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle
Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter
den andra.
-- Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i
frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer
an på i en sådan ställning är auktoritet -- den legitima auktoriteten.
Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt _blodet_ ger, som det
kommer an på.
-- Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken
till rätt eller makt -- den, som har kraft därtill, erövrar det
alltsammans.
Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning.
Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och
adelns vägnar.
-- Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken
vädjande till sin blivande svärfar.
Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin
snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände
släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i
ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, _naturligtvis_,
hade rätt, men ... Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med
denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och
uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han
godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:
-- Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv
varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också
gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att
förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så ... han tog sig en
pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.
-- Inte hos _mig_! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi
nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men
...
-- Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan
att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt
inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och
skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.
Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades
alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med
undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne,
som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga
förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att
det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga --
friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt
tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela
aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den
utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på
honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet
mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång
under hela aftonen.
Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det
tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom
ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt
var eklaterat.
Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam
inbjudning -- med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades,
ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande
-- att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en
gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna
aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna
ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på
vallacken.


V.

Klockan sex på eftermiddagen -- just då Joachim mitt på gårdsplatsen i
en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen,
vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel,
nästan höll på att falla i sken -- körde krigsrådet Fagerhjelms gamla
gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt
nog att göra med att lugna Ajax, som -- med näsborrarna nedåt, stramt
hållen tillbaka -- stod och skrapade med frambenen och frustade, att han
var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur
ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i
förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på
blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i
det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan
till sitt rum, där han -- med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna
-- gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och
en soupçon välluktande pomada i tupén.
När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd
av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu
inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam
kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en
aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det
förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt
mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades
med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig,
skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i
det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte
hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.
Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända
glaslampetterna -- två på var långvägg -- underhöll faster Charlotte
borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda
blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung -- eller åtminstone yngre
-- flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan
två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan
unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket
skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes
redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.
Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för
krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck -- yngre och _något_
fylligare än den andra -- samt fick äntligen efter åtskilliga bildade
fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till
fröken Susen.
Joachim svor strax på, att hon var -- ta mig tusan -- inte så illa,
fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men
hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en
massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå
ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör,
gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var
så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på
sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin
Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där
han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan
att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad
över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid
sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken
modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.
Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel
smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att
det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet,
bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och
Joachim blev på nytt presenterad.
-- Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och
klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i
västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån
sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!
Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med
den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla
sågo på henne.
-- Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den
bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog
han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.
Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och
sett på Agneta -- hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna
grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt
böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort
fröken Susen, och när den »gamle libertinen» -- som han hädanefter för
sig själv kallade det galanta krigsrådet -- utan vidare kysste henne,
rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon --
Agneta -- verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.
-- Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan,
som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror
Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i
soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att
eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin
Maria.
Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd
tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta -- med
en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra -- gjorde sig
ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och
flytta på stolarna, som kommit i oordning.
-- Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.
Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande,
som plötsligt gjorde henne rebellisk.
-- Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles
icke märkt honom i rummet. Men ... hon såg sig om, var har du gjort av
Susen?
-- Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt
inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt
på honom.
-- Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen -- hon är
så perfektionerad ...
-- Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men
energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill
sig i ett fast tag. Du ... han såg ned och harklade sig. Om du ännu en
gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om
halsen på honom!
Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:
-- Men Joachim ... en sådan rar gammal farbror! ...
Men hennes ögon hade varit _alltför_ oskyldiga -- de narrade honom icke!
Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter,
halvt frågande -- liksom han ville, men icke tordes be om mera -- förde
han handen sakta upp till sina läppar.
-- Lilla Agneta, mumlade han.
Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut»
en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var
Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade
till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg
nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken
Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa
hennes händer -- vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket
drog till sig igen -- som gjorde honom både kall och varm, där han satt
mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att
det _klädde_ henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med
alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte
låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken
Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans
oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så
tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under
starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.
Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade
kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att
respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen -- hon
var outtröttlig i att finna på rim.
»Mitt första är ett trä,
mitt andra är ett vatten,
mitt hela är ett fä
från sporrarna till hatten!»
läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt
bestått till detta nöje.
Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest
äventyrliga tydningsförslag -- ingen kunde gissa charaden.
-- Men _mon Dieu_! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med
papperet -- den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit
temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av
er komma underfund med det? ... Det är _naturligtvis_ min man!
_Eke-bäck_. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?
Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på
honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim
strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke
genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.
Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i
knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde _begripa_
moster Netten.
-- Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var
ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om
äkta hälften.
-- Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata,
ännu indignerad.
-- Nej ... Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke
tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant
Skytte är ju också så ovanligt seriös!
Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så
sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim
att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av
Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och
»Blommorna».
De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på,
plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte
flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring,
stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och
genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket,
skymtades två framsträckta röda ansikten.
Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att
tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och
plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han
rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke
förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans
hand.
Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå
möbelöverdraget ännu vitare -- hade det varit fröken Susen eller en
annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att
trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse
tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig
-- när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för
att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller
ekivok anmärkning, vilken -- det kände han plötsligt med stor bestämdhet
-- i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda
smekning -- om det ens kunde kallas så -- han tillät sig gentemot sin
kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot
hennes mjuka hår.
-- Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla
smekord var det enda, som nu föll honom in -- han, som annars brukade ha
så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det
täcka könet.
Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon
hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak
som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon
kände.
Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste
sig upp bakom Agnetas stol och sade -- med en röst som hon icke riktigt
kände igen -- hastigt, energiskt, snubblande över orden:
-- Nu ska vi dansa!
Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte
sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda
upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan
bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var
den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit
högst modern, även här i landsbygden.
Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram.
Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så
länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra -- det var
icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan
dem.
Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till,
närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna.
Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel
flaska champagne.
-- Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan
att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.
Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende
kavaljeren -- naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något --
plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att,
som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne.
Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken
förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp
Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som
lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och
överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin
nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna
på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot
gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var,
alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade
till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: -- Nu ska vi, mamsell
Fiken -- nu är det vi, som ska till ...
I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt
förvånade och förtörnade blick -- hon förstod strax, vad som var i vägen
och blev dödligt rädd. -- Susen! ... viskade hon, ännu kippande efter
andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen _sitter_!
Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas
händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till
fröken Susen.