Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 3

  sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en
  tid och »låta tiden och saknaden verka».
  Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade
  herrarna lydigt till kontoret -- i Karin Marias stämma hade nämligen
  legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade
  kvar.
  -- Skall kusin inte också gå? frågade Karin Maria litet otåligt. Hon
  stod och väntade på att få börja med dukningen, som i afton ålåg henne.
  -- Jo ... Var är ... han höll på att säga Agneta, men ändrade sig
  instinktivt, då han mötte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frågade
  i stället: Var är Beata?
  -- Uppe och gör sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och därpå litet
  spotskt, då Joachim ännu dröjde:
  -- Vet _kusin_ kanske, var Agneta är? Hon står nämligen inte till att
  finna.
  -- Nej! Joachim skrattade till, plötsligt i gott humör, liksom lättad av
  att veta, att _hon_ åtminstone icke stod och gjorde toalett för
  »friaren». Men, om du vill, kusin, skall jag göra mitt bästa för att
  finna henne.
  Han mötte mamsell Fiken i förstugan -- hon hade som vanligt luktat
  främmande -- gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria,
  och sprang raskt uppför loftstrappan.
  Ett ögonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle höra röster
  från flickornas rum -- men nej, det lät verkligen, som om Beata vore
  allena. Därpå öppnade han på vinst och förlust, driven liksom av
  instinkt, dörren till den så kallade »yttre handkammaren», varest
  majorskan förvarade en del gammalt skräp och ställde undan saker, som
  icke brukades.
  Det första han fick syn på därinne i den bleka, kalla vårskymningen, var
  också mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal släde från
  1700-talet, målad, och framtill uppåtböjd som en snäcka. Hon hade svept
  in sig i en skinnfäll och fördrev tiden med att studera en gammal trasig
  bok, hon tillfälligtvis funnit däruppe. När hon fick se kusin Joachim,
  rodnade hon starkt och beredde sig genast att lämna sin tillflyktsort.
  Han klev över några gamla lårar, som stängde passagen, stötte i
  förbifarten med huvudet till ett par talgljus -- de hängde radvis under
  loftet i långa snören, uppträdda på vekarna, för att blekas -- och nådde
  äntligen fram till den sålunda barrikaderade kusinen.
  -- Men, Agneta, han dämpade ovillkorligt stämman, i det han utan vidare
  slog sig ned på kanten av släden, som hon ännu ej hunnit lämna. Du
  sitter ju och blir dödligt förkyld häruppe.
  -- Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade
  i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag ... jag skulle bara söka
  något häruppe ...
  -- Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg
  menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.
  Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.
  -- Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera
  dämpat. När du nu rakt inte _vill_ ha honom, så ...
  -- Jag _kan_ inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen.
  Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.
  -- Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret
  fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde,
  våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna _våga_?
  -- Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst.
  Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren
  har hon sagt, att det skall eklateras.
  -- Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall
  Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av
  lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till
  hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans
  ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt
  med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne,
  tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.
  -- Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver ... behöver ... du
  förstår ... Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade
  sig. _Du_ åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.
  Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än
  svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att
  den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta
  icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men
  emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar
  bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för
  gott att kalla honom.
  Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde
  huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå
  ... Plötsligt såg han -- vågade han se -- _något annat_ i hennes djupa
  rodnad.
  -- Eller ... eller ... Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du
  föredrar en annan, som ...? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk,
  trots allt sunt förnuft.
  -- Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen
  skulle det då vara för en?
  -- Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det
  då vara för en? _Här!_
  I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en
  smula öm, Joachims ... ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins
  oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle -- ännu
  mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort
  huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.
  Agneta gav plötsligt till ett lätt rop -- hennes ögon stodo fästa på
  handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån.
  Gudskelov, det var bara Beata!
  -- Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad.
  Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här
  uppe på loftet.
  Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han
  höll fast under fällen.
  -- Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en
  undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men,
  märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.
  -- Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad.
  Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och
  förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!
  Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur
  skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och
  utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.
  -- Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska
  Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke
  tar åtminstone violetten på.
  »Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning.
  Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade
  av eau de lavande.
  -- Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon
  stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.
  När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna
  på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha
  undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta
  hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det
  han såg upp med sina rödkantade ögon:
  -- Inte så sträng, bror Niklas! ... Man är ung, man är kavaljer! Inte
  sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet ...
  -- Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.
  Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med
  sin kung och sade i samma ton som förut:
  -- _Vem_ av de tre gracerna -- om man får vara så indiskret att fråga --
  är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid
  spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han:
  Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? ... Förnuftigt,
  min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det ... det, som
  skall uppnås ... med betydligt mindre tidspillan.
  -- Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker,
  inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på
  det ödesdigra Stockholmsäventyret.
  De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av
  kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände
  sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar
  förarga sig över gubben Figge.
  Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack
  brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att
  övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.
  Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande
  dynastien, som aldrig -- oaktat det gemensamma fälttåget mot den
  »korsikanske usurpatorn» -- på grund av sin brist på legitimitet riktigt
  förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet
  med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot
  uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och
  försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle
  Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter
  den andra.
  -- Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i
  frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer
  an på i en sådan ställning är auktoritet -- den legitima auktoriteten.
  Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt _blodet_ ger, som det
  kommer an på.
  -- Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken
  till rätt eller makt -- den, som har kraft därtill, erövrar det
  alltsammans.
  Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning.
  Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och
  adelns vägnar.
  -- Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken
  vädjande till sin blivande svärfar.
  Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin
  snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände
  släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i
  ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, _naturligtvis_,
  hade rätt, men ... Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med
  denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och
  uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han
  godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:
  -- Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv
  varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också
  gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att
  förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så ... han tog sig en
  pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.
  -- Inte hos _mig_! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi
  nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men
  ...
  -- Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan
  att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt
  inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och
  skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.
  Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades
  alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med
  undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne,
  som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga
  förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att
  det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga --
  friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt
  tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela
  aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den
  utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på
  honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet
  mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång
  under hela aftonen.
  Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det
  tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom
  ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt
  var eklaterat.
  Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam
  inbjudning -- med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades,
  ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande
  -- att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en
  gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna
  aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna
  ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på
  vallacken.
  
  
   V.
  
  Klockan sex på eftermiddagen -- just då Joachim mitt på gårdsplatsen i
  en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen,
  vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel,
  nästan höll på att falla i sken -- körde krigsrådet Fagerhjelms gamla
  gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt
  nog att göra med att lugna Ajax, som -- med näsborrarna nedåt, stramt
  hållen tillbaka -- stod och skrapade med frambenen och frustade, att han
  var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur
  ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i
  förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på
  blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i
  det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan
  till sitt rum, där han -- med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna
  -- gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och
  en soupçon välluktande pomada i tupén.
  När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd
  av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu
  inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam
  kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en
  aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det
  förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt
  mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades
  med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig,
  skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i
  det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte
  hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.
  Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända
  glaslampetterna -- två på var långvägg -- underhöll faster Charlotte
  borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda
  blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung -- eller åtminstone yngre
  -- flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan
  två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan
  unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket
  skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes
  redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.
  Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för
  krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck -- yngre och _något_
  fylligare än den andra -- samt fick äntligen efter åtskilliga bildade
  fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till
  fröken Susen.
  Joachim svor strax på, att hon var -- ta mig tusan -- inte så illa,
  fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men
  hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en
  massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå
  ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör,
  gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var
  så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på
  sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin
  Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där
  han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan
  att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad
  över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid
  sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken
  modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.
  Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel
  smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att
  det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet,
  bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och
  Joachim blev på nytt presenterad.
  -- Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och
  klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i
  västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån
  sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!
  Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med
  den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla
  sågo på henne.
  -- Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den
  bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog
  han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.
  Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och
  sett på Agneta -- hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna
  grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt
  böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort
  fröken Susen, och när den »gamle libertinen» -- som han hädanefter för
  sig själv kallade det galanta krigsrådet -- utan vidare kysste henne,
  rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon --
  Agneta -- verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.
  -- Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan,
  som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror
  Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i
  soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att
  eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin
  Maria.
  Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd
  tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta -- med
  en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra -- gjorde sig
  ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och
  flytta på stolarna, som kommit i oordning.
  -- Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.
  Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande,
  som plötsligt gjorde henne rebellisk.
  -- Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles
  icke märkt honom i rummet. Men ... hon såg sig om, var har du gjort av
  Susen?
  -- Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt
  inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt
  på honom.
  -- Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen -- hon är
  så perfektionerad ...
  -- Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men
  energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill
  sig i ett fast tag. Du ... han såg ned och harklade sig. Om du ännu en
  gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om
  halsen på honom!
  Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:
  -- Men Joachim ... en sådan rar gammal farbror! ...
  Men hennes ögon hade varit _alltför_ oskyldiga -- de narrade honom icke!
  Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter,
  halvt frågande -- liksom han ville, men icke tordes be om mera -- förde
  han handen sakta upp till sina läppar.
  -- Lilla Agneta, mumlade han.
  Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut»
  en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var
  Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade
  till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg
  nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken
  Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa
  hennes händer -- vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket
  drog till sig igen -- som gjorde honom både kall och varm, där han satt
  mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att
  det _klädde_ henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med
  alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte
  låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken
  Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans
  oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så
  tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under
  starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.
  Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade
  kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att
  respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen -- hon
  var outtröttlig i att finna på rim.
   »Mitt första är ett trä,
   mitt andra är ett vatten,
   mitt hela är ett fä
   från sporrarna till hatten!»
  läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt
  bestått till detta nöje.
  Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest
  äventyrliga tydningsförslag -- ingen kunde gissa charaden.
  -- Men _mon Dieu_! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med
  papperet -- den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit
  temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av
  er komma underfund med det? ... Det är _naturligtvis_ min man!
  _Eke-bäck_. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?
  Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på
  honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim
  strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke
  genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.
  Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i
  knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde _begripa_
  moster Netten.
  -- Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var
  ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om
  äkta hälften.
  -- Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata,
  ännu indignerad.
  -- Nej ... Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke
  tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant
  Skytte är ju också så ovanligt seriös!
  Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så
  sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim
  att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av
  Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och
  »Blommorna».
  De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på,
  plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte
  flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring,
  stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och
  genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket,
  skymtades två framsträckta röda ansikten.
  Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att
  tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och
  plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han
  rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke
  förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans
  hand.
  Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå
  möbelöverdraget ännu vitare -- hade det varit fröken Susen eller en
  annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att
  trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse
  tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig
  -- när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för
  att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller
  ekivok anmärkning, vilken -- det kände han plötsligt med stor bestämdhet
  -- i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda
  smekning -- om det ens kunde kallas så -- han tillät sig gentemot sin
  kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot
  hennes mjuka hår.
  -- Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla
  smekord var det enda, som nu föll honom in -- han, som annars brukade ha
  så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det
  täcka könet.
  Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon
  hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak
  som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon
  kände.
  Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste
  sig upp bakom Agnetas stol och sade -- med en röst som hon icke riktigt
  kände igen -- hastigt, energiskt, snubblande över orden:
  -- Nu ska vi dansa!
  Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte
  sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda
  upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan
  bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var
  den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit
  högst modern, även här i landsbygden.
  Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram.
  Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så
  länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra -- det var
  icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan
  dem.
  Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till,
  närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna.
  Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel
  flaska champagne.
  -- Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan
  att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.
  Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende
  kavaljeren -- naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något --
  plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att,
  som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne.
  Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken
  förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp
  Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som
  lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och
  överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin
  nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna
  på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot
  gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var,
  alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade
  till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: -- Nu ska vi, mamsell
  Fiken -- nu är det vi, som ska till ...
  I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt
  förvånade och förtörnade blick -- hon förstod strax, vad som var i vägen
  och blev dödligt rädd. -- Susen! ... viskade hon, ännu kippande efter
  andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen _sitter_!
  Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas
  händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till
  fröken Susen.