Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 7

syster är väl inte bättre än andra! Hon har Skyttarnas heta blod, och
vad tror hon tro och loven gäller i kärlek? Den lilla Agneta har ett par
satans ögon. När hon har gråtit ett år eller ett halvt, så låter hon nog
Joachim Skytte kyssa bort tårarna, så gjorde ... Nå, det är detsamma!
Det ha så många gjort före henne. Friherrinnan teg litet. Karin Maria
visste inte alls mera, vad hon skulle säga.
-- Men _hon_ är en förnuftig och rangerad människa, kusin Karin Maria
som tar världen som den är, sans façon, cavalièrement -- som den _skall_
tagas. Och jag tycker om henne. Ska vi slå vad om, att det är hon, som
blir fru på Marieholm efter mig?
Nu måste Karin Maria trots sin förargelse storskratta. Hur det nu var --
denna den gamla damens envist återkommande proposition och nyktra
tvärsäkerhet började i alla fall göra ett visst intryck på henne.
Nils Olof Stjerne hörde skrattet -- det var så länge sedan en ung flicka
skrattat i salen på Marieholm. Han vände sig om och kom fram till de
båda damerna.
-- Får man fråga vad fröken har så roligt åt? sade han på sitt formella
sätt men med det vänliga, litet osäkra leende, som tyvärr alltför sällan
visade sig på hans läppar.
Karin Maria rodnade häftigt ända upp till hårfästet och kastade hastigt
en bedjande blick på den gamla friherrinnan, som raskt svarade:
-- Jag spår kusin Karin Maria hennes framtid -- och hon tycks finna sig
däri. Nu skulle du för resten visa henne litet omkring på gården, Nils
Olof, fortfor hon i en annan ton. Det är så sällan hon gör oss den äran,
och hon ser mig ut till att ha intresse för både lador och stall. Och
när herrskapet kommer in igen, skall supén stå på bordet. Kusin Karin
Maria skall se, vad huset förmår.
Och då baronen litet osäkert frågande såg på sin moder -- han var inte
van vid denna fryntliga ton gentemot främmande -- tillade hon med lägre
stämma:
-- Passa på, att här går ordentligt till. I kväll vill jag inte se Figge
full.


XII.

På gavelrummet med utsikt över den lilla småstadsträdgården där
pingstliljor och aurikler, innanför låga häckar av lavendel och salvia,
kantade jordgubbslandet och de små sängarna med morötter och persilja,
satt Agneta och tänkte på dem där hemma.
Det var en av de allra första aftnarna i juni, en mild och fuktig afton
med dimma och svagt månsken. Doften från den stora fläderbusken invid
muren trängde stark och dövande in genom det öppna fönstret, där Agneta
satt uppkrupen i själva den låga karmen och kammade sitt hår för natten.
Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det långa, glänsande håret,
som över skuldran hängde ned på bröstet, medan hon tankfullt flätade och
flätade och -- utan att hon ens visste av det -- stilla gnolade halvt
ohörbara ord till en gammal, långsläpig melodi.
Det prasslade vid den låga muren, som skilde krigsrådets trädgård från
den oansenliga, halvt utdöda bakgatan utanför. Agneta vände hastigt på
huvudet -- i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting
omkring sig. Hon tog fast i en gren av fläderbusken och böjde sig fram
för att se efter: nej -- det var ingenting! Eller också hindrade den
stora busken henne från att se riktigt. Och obekymrad, föga lättskrämd
som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhöga, dämpade sång.
Då hörde hon åter -- denna gång alldeles tydligt -- någon försöka att
tränga sig emellan fläderbusken och muren bredvid hennes fönster. Hon
reste sig upp från sin plats i fönstret -- och plötsligt kom hon att
tänka på att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute på dans med
artilleristerna.
-- Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke väcka någon i huset
och bringa pigan i förlägenhet.
-- Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför väl kände igen,
oaktat den nu var mer än halvkvävd av undertryckt skratt. Du _borde_ då
kunna gissa, att det är jag!
Och löjtnant Skytte -- triumferande, själaglad över att nu äntligen ha
besegrat det sista hindret -- trängde sig småleende fram bakom den täta,
styva fläderbusken.
Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig presenterat sig i
krigsrådets salong, skulle Agneta säkert -- med tanke på deras sista
stormiga möte i mamsell Fikens kammare -- både varit en smula generad
och därtill, som hon själv brukade säga, »fière och retirée». Men nu i
afton, då han som en annan landstrykare, på en gång djärv och ödmjuk,
skälmaktig och känslofull, sans façon klev över muren och smutsig,
sönderriven och utan mössa plötsligt stod mitt för henne i månskenet
under hennes fönster, då ... ja, då kunde verkligen inte Agneta ett
ögonblick längre behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en
smula bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår, sträckte
hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer emot honom och viskade
jublande:
-- Kusin Joachim!
Det var icke tal om försoning eller förlåtelse -- ingen av dem kom ens i
ögonblicket ihåg, att något sådant kunde komma i fråga. Han lade blott
bägge sina armar om henne, där hon ännu satt i fönsterkarmen, och då hon
varmt, utan minsta motstånd, lutade sig ned emot honom, kysste han ömt
och eldigt hennes ljuva läppar.
-- Å, kusin, oskyldig och ändå lidelsefull, lade Agneta bägge sina bara
armar om hans hals och tryckte ännu en gång självmant sina läppar mot
hans. Å, kusin Joachim, så jag har längtat ...
Hans hår var fuktigt liksom sammetskragen på hans rock -- hon strök
sakta över den med handen.
-- Men, hon såg plötsligt blygt på honom, hur har du kommit hit? Hur
hittade du på ...?
-- Fråga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade på det _förr_!
viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag dröjt så
länge. Men dag ut och dag in gick jag ju och väntade på att få höra ett
ord ifrån dig -- få en hälsning eller ett brev. Och så gick jag där
ödmjuk som en straffånge och from som ett lamm hemma på Munkeboda --
oskyldigt misstänkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten.
Jag tordes knappt röra mig, han såg skrattande upp på henne, av bara nit
för att visa mig väluppfostrad och dig värdig. Men då ingen senterade
det, så ...
De smålogo mot varandra i halvmörkret -- han höll ännu armarna om hennes
liv -- och deras ögon möttes förtroligt, utan spår av osäkerhet eller
skygghet.
-- Du fryser väl icke, Joachim? frågade Agneta plötsligt oroligt.
-- Fryser? ... Inte det minsta! svarade han förstrött.
-- Ja, för jag törs ju omöjligt be dig komma in, mumlade hon halvt
klagande, halvt blygt urskuldande.
-- Min häst har jag satt in hos en bonde tio minuters väg från staden
... Jag hade naturligtvis litet bråk att komma in genom tullen
någorlunda obemärkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag för resten
strax gå ... Jag ville bara se dig ...
Hans röst var inte längre riktigt naturlig -- liksom så underligt
förströdd och frånvarande -- medan han icke ett ögonblick släppte henne
ur sina armar. Agneta såg icke längre på honom, hon höll ögonen
nedslagna under hans blick, och handen, som ännu mekaniskt strök hans
rockuppslag, skälvde litet.
-- Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han plötsligt, en smula svävande på
målet, och lutade i detsamma pannan hårt mot hennes svala skuldra.
Varför är jag nu icke din man?
Agneta blev på en gång så besynnerligt varm i hans armar -- hjärtat
klappade fortare, och hon kände, att hon rodnade ända ned på halsen, en
rodnad, som brände ... Och utan att våga slå upp ögonen, mumlade hon
förlägen och halvt olycklig:
-- Det är så sent, kusin Joachim ... Hon försökte göra sig fri och draga
sig innanför fönstret. Det går visst inte an, att du stannar här längre
...
-- Blott ett ord! Trots hennes motstånd tryckte han henne ännu fastare
intill sig. Jag _kan_ inte gå här en evighet och hänga med huvudet och
vänta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill göra allt
för att vi så fort som möjligt skola få varandra, eller också, han såg
stadigt, allvarligt på henne, tar jag mitt parti och går med första
lägenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger här i min
ficka. Du skall avgöra -- och det _nu_! -- om det skall skickas i väg
eller icke.
-- Och om det nu inte hjälper, vad jag än gör, viskade hon ångestfull.
Om mamma är obeveklig?
-- Herregud, Agneta -- så rymma vi vår väg! utbrast han plötsligt helt
desperat. Det ha andra gjort före oss. Men om vi bara hålla ihop, så
skall du se att trots giftomannarätt och omyndighet och syskonbarnskap
och Gud och hela världen, så ... Gråter du, Agneta? ...
-- Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte
uthärda att höra dig tala på det sättet ...
-- Lovar du mig då, min duva, fortfor han igen obarmhärtigt, men icke
fullt så häftigt, att du vill vara mera modig och mera säker i din sak
nu än för en månad sedan?
-- Ja, viskade hon passionerat, storgråtande. Jag lovar dig allting --
jag skall göra allt vad du vill ... om du bara inte reser ur landet!
-- Om du bara blir min, skall jag gärna stanna hela mitt liv på
Munkeboda, viskade han tröstande. Se så, älskade ängel ...
När hon väl lugnat sig, skämdes Agneta en smula över sin oförställda,
lidelsefulla ångest. Hon torkade sina ögon med avigsidan av båda
händerna och mumlade nästan otåligt, liksom förnärmad:
-- Du säger inte ett ord om hur det står till med dem där hemma ...
Joachim började plötsligt skratta. Han var själaglad över att äntligen
med en dristig kupp ha övervunnit sin rebelliska kusins betänkligheter
och motstånd och det föreföll honom nu på en gång så oemotståndligt
komiskt att här, på natten, utanför den älskades fönster, helt
beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.
-- Har du ingenting mera att fråga mig om, söta Agneta? frågade han
muntert. Om hur det går med stackars mamsell Fikens eviga tandvärk eller
faster Charlottes vävnad eller lille-Hans' katekes, som Beata troget
förhör honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte på
villkor vilja blomma i år eller ...
Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta plötsligt, nästan
förtvivlat, åter kastade sig i hans armar. Han hade icke tänkt sig, att
hans ord kunde ha någon som helst verkan, men detta hans skämtsamma,
hastiga uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade på ett
eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela Agnetas slumrande
hemsjuka.
-- Å, Joachim! ... Så jag längtar hem till Munkeboda! ... Jag kan inte
uthärda att stanna här! Nej, jag kan det inte ...
Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade längtan efter
hemmet, som nu till den grad överväldigade henne, i verkligheten mest
var en förklädd längtan efter honom -- hans kärlek, hans älskade närhet.
Hon tryckte sig hejdlöst gråtande intill honom.
Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i muren och svingade
sig vigt upp, så att han nu också kom att sitta i fönsterkarmen, men med
benen hängande utanför. Över Agnetas skuldra kastade han hastigt en
blick in i det halvskumma rummet -- såg klaffbordet med den ljusa duken,
spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda säng.
-- Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt. Tro mig -- jag
skall snart komma och hämta dig.
Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles stilla -- icke ett
blad rörde sig i trädgården -- och månen stod blek, men stor och
strålande, rakt över den styva, mörka fläderbusken. Natten var så
ljudlöst tyst -- Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.
-- Jag måste gå, Agneta ... Och då hon, halvt omedvetet, höll honom
kvar: Älskade, jag _törs_ inte stanna längre ...
Agneta såg upp -- som väckt ur en dröm -- och tog långsamt, förvirrad,
ett steg tillbaka.
Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen mot fönsterposten
-- hans blick vilade som bunden på Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han
sett henne så förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek
med sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa håret
madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den smala, mjuka
midjan. I detta ögonblick kände han som aldrig förr mannens eviga,
svärmiskt tillbedjande dyrkan för det oberörda hos kvinnan, för
jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans -- han älskade henne av
hela sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela
sin starka, unga kropp, natten och ensamheten förenade dem, och likväl
... Han sträckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill
sig -- hon, som blott var en handsbredd borta ifrån honom -- sjönk icke
till hennes fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta
ögonblick, det _visste_ han, icke hade kunnat motstå. Kanske var det
just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara så
älskad, som gjorde den hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera
hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor möjligen skulle
varit i hans ställe. Han hade så lätt som ingenting från sin plats i
fönsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet -- han besegrade denna
frestelse. I det han beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som
slappt hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång dröjande
till sina läppar. Men han sade icke ett ord -- han visste, att han icke
längre kunde lita på sin stämma.
Först när han åter stod utanför hennes fönster och kände den våta jorden
under sina fötter, viskade han -- så sakta, att Agneta knappt kunde höra
honom:
-- Gud vet, om du någonsin skall kunna begripa, _hur_ mycket jag nu
älskar dig ...
Han lutade sig in med armbågarna på fönsterkarmen och -- han _tyckte_,
att han såg Agneta småle i halvmörkret. Men hon höll ögonen orörligt
nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hår.
Joachim grubblade ännu länge över detta svävande, hemlighetsfulla
småleende, medan han -- plötsligt i det svartaste lynne -- förtvivlad,
ohyggligt missnöjd med sig själv, red hemåt i den fuktiga natten.
Men när han gått, stod Agneta ännu länge i det öppna fönstret, mitt i
månskenet. En gång lyfte hon vänstra handen och såg på den -- den hand,
Joachim sist kysst -- och förde den stilla, långsamt till sina läppar.


XIII.

Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del -- som mamma
uttryckte sig -- »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon
kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria
tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med
»préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka -- först
på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och
sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla
friherrinnan till Karin Maria -- gjort visit på Munkeboda. Han och
Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för
varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som
Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen --
om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria
inte komma riktigt underfund med -- visat äldsta fröken en deciderad
uppmärksamhet.
Emellertid gick nu äldsta fröken hela de långa ljusa sommardagarna
igenom -- medan hon satte ut de små asterplantorna i rabatterna eller
med hjälp av ett spänt rep tillika med Bengta delade köksträdgårdens
sängar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora träskor därefter fick
»trö» en gång -- och funderade hit och dit på gamla friherrinnans
konstiga propositioner. Och sådan makt har ett en gång fritt uttalat,
klart och bestämt ord -- ett ord, bakom vilket det står en plan och en
vilja -- att Karin Maria, först med en viss ovillig skygghet, därefter
med mer och mer lugn, man kunde nästan säga resignation, märkte, att hon
faktiskt började att räkna med gumman Malvinas djärva förslag som med en
acceptabel möjlighet, en möjlighet, som kunde bliva bestämmande för hela
hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller _ville_ göra sig
reda därför, började hon mer och mer sysselsätta sig med Nils Olof
Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tänkt på utom i hans
egenskap av oundviklig, äldre granne, och senare, efter det famösa
frieriet till Agneta, av pur sympati för systern, okritiskt betraktat
med samma ögon som denna själv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna
månad tjugufyra år -- hon var nästan fem år äldre än Agneta, och hon
började se världen med i någon mån andra ögon. Hon visste lika väl som
sin moder, att baron Stjerne utan jämförelse var det bästa partiet på
många mils omkrets, och att man i hela norra Skåne finge leta efter en
sådan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den
sista tidens fördom mot »friaren», personligen en viss stilla sympati
för Stjernes timitt välvilliga och en smula melankoliska väsen: hon
mindes ännu, att hon som en liten åtta à tio års flicka, då han redan
var en vuxen karl på tjugufem, alltid varit hans förklarade gunstling,
fått leksaker och konfekt och blivit kallad »lilla fästmön». Det var
märkvärdigt, men allt detta erinrade hon sig nu plötsligt med ett visst
nöje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till
honom på Munkeboda -- det hade varit hans »vildaste tid»; utledsen på
hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han för det mesta
»legat i Kristianstad» och levat om med officerarna, eller flackat land
och rike omkring på långvarigt gästande hos vänner och bekanta. Sedan
hade Karin Maria själv varit borta ett par år i Stockholm, och när hon
kom hem igen, hade hon återfunnit Nils Olof Stjerne ungefär sådan som
hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet äldre, litet fetare och
litet mera melankolisk. Hon hade icke tänkt vidare på honom, förrän han
plötsligt blev kär i Agneta och uppträdde som dennas förklarade friare.
Då hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och på
det högsta känt sig upprörd över att modern av världsliga skäl ville
tvinga systern in i ett äktenskap som denna fann till den grad
motbjudande. Nu, då Agneta var borta och hon åter började betrakta sig
själv som förgrundsfigur hemma på Munkeboda kom Karin Maria efter hand
att se litet annorlunda på förhållandena. Det var inte för intet som hon
var mest lik sin moder av systrarna; hon började förstå, att »världsliga
skäl» också äro skäl, och att man kan se en sak från två sidor.
Naturligtvis, Nils Olof var varken en _beau ténébreux_ eller en rasande
Roland (det hade nu gått så långt med Karin Marias kätterier, att hon
med ett inre, lätt överlägset leende tilldelade kusin Joachim dessa
epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte såg så
illa ut -- i synnerhet när han en och annan gång bekvämade sig till att
småle. Han drack mycket -- här rynkade Karin Maria litet ovilligt sina
vackra ögonbryn -- men han tålde också mycket; det fanns få eller ingen,
som någonsin sett honom drucken. Och vad sällskapandet med Figge
Wallqvist och konsorter anginge, så skulle hon nog sätta _p_ för det, om
... om ... hon komme i tillfälle till det. Gamla friherrinnan hade sett
rätt, när hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn på näsan, och
att hon åt ingen med större säkerhet kunde överlämna regeringstömmarna
än åt henne: såväl Marieholm som Nils Olof själv voro nu en gång vana
att styras av kvinnohänder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en
riktigt bra och präktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas
natur: den svärmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt
upproriska gränsbonaturen -- »snapphaneblodet», som gubben Niklas med en
viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras överflöd på fantasi, hon
såg vad hon _skulle_ se, och vad hon _ville_ se, icke mera. Mamma
brukade berätta, att hon under sin skoltid på 1780-talet av sin franska
guvernant lärt sig »tänka efter linjal». Trots Karin Maria så till vida
var ett barn av sin tid att hon både med stor känsla kunde sjunga »Hulda
Rosa» och många gånger hade gråtit sina modiga tårar över dikter och
romaner, hade hon likväl innerst inne icke så litet av denna det förra
seklets _bon sens_ och rätlinighet, vilken ännu karakteriserade hennes
moder och bestämde alla dennas handlingar.
Efter beskickningen med astrarna hade baronen ännu en tredje gång besökt
Munkeboda. När Beata genom gavelfönstret såg den välbekanta schäsen köra
in på gården, sade hon till systern:
-- Herregud, där är Stjernen igen! ... Vad i all världen tror du han
vill här jämt och samt, när han vet, att Agneta är borta?
-- Det är inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.
Beata satte sig indignerad mitt i soffan med händerna i kors och såg
tyst systern taga fram sina nättaste skor, släta sitt hår framför
spegeln, fästa en näpen muslinsschalett över halsringningen och slå eau
de Portugal på sin näsduk. Karin Maria kände sig förstås en smula
generad av denna oförställda förvåning, men hon låtsade inte taga notis
om den.
-- Skall _du_ inte snygga dig litet, Beata? frågade hon likgiltigt i det
hon öppnade dörren till loftet.
-- Det kunde aldrig falla mig in att gå ned och hälsa på honom, utan att
mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.
Karin Maria var ond, då hon långsamt gick nedför trappan i sina bästa
skor. Hon hade icke haft någon särskild avsikt med sin oskyldiga
toalett, men Beatas omisskännliga, föraktliga förvåning gjorde, att hon
nu kände sig som en låg ränksmiderska och beräknande kokett.
Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in -- han hade
ögonskenligen väntat på henne.
Hon neg artigt och började genast mycket omständligt höra sig för hur
friherrinnan mådde och därefter, lika omständligt, tacka för astrarna,
som »tagit sig så utmärkt». Då han ingenting svarade, som kunde hjälpa
henne på traven och bidraga att hålla samtalet vid makt, blev hon
generad och rodnade. Det klädde i hög grad Karin Maria att bli en smula
förlägen -- hennes ansikte miste då sitt stela och alltför säkra
uttryck.
Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade
blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn
växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska
visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna
till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka
en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte
tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa
med.
-- Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen
Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om
astrarna så långt som möjligt.
Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i
solskenet.
I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände
hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga
säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet
visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och
arrangemang.
Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt
protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville
visa baronen.
Emellertid -- hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot
hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde
sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt
henne.
-- Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt -- det spända
förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att
de aldrig kommit att lägga bort titlarna -- ni är den enda, som jag utan
alltför stor olust kan tala med om ... om ... Han stannade, såg på henne
och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter
fröken?
Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke
därifrån.
-- Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på
henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord,
han såg hastigt upp.
-- Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke ...
-- Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? ... För mig icke
särdeles gynnsamma eller hoppfulla ... Han såg åter vädjande upp på
Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han
verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.
-- Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men
med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att
önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med
er, som om jag verkligen vore det?
-- Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes
hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.
-- Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror ... jag tror
... För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore
rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av,
droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina
föräldrar från deras löfte.
Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag
fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.
-- Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss
ansträngning, sakta, nästan tonlöst.
-- Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som
värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta
förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är,
skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det _nu_ är ...
Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott
tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.
-- Ja, som det nu är -- Agneta är mycket ung, mycket trotsig och
halsstarrig -- fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er
som hon bör ...
-- Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar
ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne ...
Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora
hattbrättet.
-- Men Agneta _föredrar_ Joachim ... Och det förekommer mig, hon såg
envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man
den allra största och varmaste känsla, så ... så är det likväl absolut
nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon
annan _före_ honom ...
De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.
-- Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har
sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt ... som ...
jag aldrig skall glömma.
-- Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och
sitt vackraste uttryck, att ni ... att ni icke skall uppfatta det som
någon slags malis ...
-- Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i
hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt
vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin
Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag
med nöje låtit mig ledas av en kvinna.
Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta
klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna
bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:
-- När nu Agneta kommer hem -- jag gissar, att hennes »förvisning», han
betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre -- tillåter ni
mig då, trots allt som _varit_, han såg menande på Karin Maria, som
förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?
-- Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot,
svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.
-- Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.
-- Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron
tror, att Joachim ...
-- Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och
högdraget.
De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den
långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv,
hon visste icke riktigt varför.