Noveller och skizzer - 04

  "För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp
  till häftighet.
  "Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande
  några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:
  "Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom,
  och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd
  oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling."
  Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet
  af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf
  rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade
  dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom.
  Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor
  betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och
  resan anträddes åter.
  Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm,
  lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det
  vinterliga landskapet.
  "Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång,
  så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?"
  Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.
  
  
  2.
  
  Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs
  gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på
  "högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den
  prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen,
  det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på
  "Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques
  "Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra
  glaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merändels champagne
  -- sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och
  sporde:
  "Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i
  borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger
  jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men
  min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag -- ja, du
  förstår mig. -- -- Nåå, låt höra!"
  "Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var
  på balen i går, helt plötsligt försvunnit."
  "Nå, än sedan?" sade Boris kallt.
  "Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att
  han rymt."
  "Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer
  om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'."
  "Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så
  rik."
  "Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och -- dessutom, blotta
  ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews
  affärer?"
  "Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer --
  äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens
  själ.
  "I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.
  "Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från
  hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne."
  "Hvad? Nadeschda?"
  "Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.
  "Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och
  störtade ut.
  "Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag
  är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han --
  han är en karl och må stå sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!"
  Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt
  företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.
  "Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera
  om hela historien."
  Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan
  förmodade; det var likväl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom.
  
  
  3.
  
  Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden
  ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som
  det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda,
  föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans
  besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det
  af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock
  det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände
  åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden
  Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor
  hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone _en_ lugn natt.
  Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade
  hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se,
  menniskoboningar!"
  Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut
  instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med
  trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De
  erhöllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begära två
  skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och
  herrskapet var på tu man hand.
  "Hvad det är roligt", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin
  trötthet att gå några slag öfver golfvet "hvad det är roligt, alla
  kalla mig fru -- men inte är jag din fru ännu, Nikifor?"
  "Ack nej", svarade denne med en suck.
  "Hvad är du otålig för, min älskling", skrattade Nadeschda rodnande,
  "nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder,
  är det icke så, Nikifor?"
  Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde
  till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af
  oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men
  det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta
  derom och det var -- ehuru det bibringats henne för att väcka afsky
  för ett sådant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der
  alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett
  barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma
  som frihet.
  Nikifor var något mera bevandrad i geografien -- åtminstone för
  tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste
  passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste
  till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af
  engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga
  denna "borg" och att kejsaren således egde äfven denna _bropelare_
  till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf
  -- och sedan först kom Stockholm.
  Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke
  utan en känsla af nationalhögfärd.
  "O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt", menade
  Nadeschda, "men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland
  vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och
  friheten."
  "Men vet du hvad", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af
  Nikifor, "inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig
  alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu,
  kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?"
  "Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra."
  "Och kan han icke skicka mig i kloster?"
  "Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne
  äro icke rätt-trogna." Och Nikifor korsade sig åter.
  "Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade
  Nadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- "o! hvad jag
  redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de
  fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och
  du, Nikifor", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar
  om hans hals, "du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med
  armband?"
  Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg
  in.
  "Ursäkta, mitt herrskap", sade han på temligen god franska, "men det
  är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna
  er -- --"
  Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft
  ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade
  vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande
  betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar.
  "Så unga", tänkte han vid sig sjelf, "så sköna och så fallne redan!
  Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott
  i stort och -- englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna
  egodelarne." Så tänkte Wiborgaren.
  "Min herre", sade ändtligen Nikifor sakta, "hvad önskar ni?"
  "Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder
  intet ondt."
  "Det är bra tänkt af er", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd
  ton, "ack ni ser så god ut -- får jag bjuda en kopp thé, så får herrn
  --"
  "Min herre", utbrast Nikifor, "vän eller ovän, säg edert ärende fort,
  ni ser att min -- att -- fröken är högst altererad."
  Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula
  litteratör och ville "samla erfarenheter", han hade derföre gerna
  velat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill.
  "Mitt råd är kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res
  härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och
  han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit -- ni förstår mig kanske
  nu?"
  "Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det
  straxt -- Nadeschda är så rädd."
  "Kan jag göra herrskapet någon tjenst så -- meddela upplysningar
  eller dylikt -- så --"
  "Ack ja", utropade Nadeschda, "säg åt, alla som fråga efter oss att
  Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de
  icke gissa att det varit, vi som varit här."
  Den främmande log. "Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er
  väl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske
  jag med min erfarenhet --"
  "Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrämd.
  "Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen,
  det våga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "är eders
  välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?" Och den sköna
  qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef
  rörd.
  "Att icke allt står rätt till", tänkte denne, "är säkert." Han
  tillade derpå högt: "Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen
  uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya,
  men jag upprepar mitt råd: res."
  "Genast, min herre, och tack för ert råd", svarade Nikifor och räckte
  wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen,
  bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick
  ut.
  "Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?" frågade Nadeschda.
  "Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för
  att beställa hästar.
  Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot
  Nikifor.
   * * * * *
  Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å
  hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med
  en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett
  bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med
  betydelsefull min.
  "Rara resande, rara resande", sade han.
  "Hvilka då?" frågades likgiltigt af någon i sällskapet.
  "Åhå", menade värden, "det voro allt något för er tidning, det."
  "Huru så?"
  "Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här."
  "Prat!"
  "En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan
  effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi -- och han i
  frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade
  dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden
  öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör,
  hvad sägs om detta?" Värden tystnade andfådd.
  "Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i
  glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt
  gapskratt.
  Värden blef stött. "Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda
  på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag", mumlade han.
  "Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel."
  "Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till",
  inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett
  särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.
  De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta;
  han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket
  dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet
  af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade,
  något echaufferad.
  "Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan.
  Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig
  ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men
  svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som
  nu åter begifvit sig ut i natt och köld.
  
  
  4.
  
  Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen
  fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller
  ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat
  undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna
  städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen
  i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i
  Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer
  förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i
  hvarje städerskas leende, och -- hu då, de tallöse poliskonstaplarne
  sedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta
  återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick
  resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt
  anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.
  De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten
  till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på
  rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han
  sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att
  hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända
  att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade
  öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans
  förlofvade land, Sverige.
  Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt
  upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke
  medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit
  att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket
  beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och
  Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt
  korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd,
  var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som
  Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få
  hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu
  ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i
  bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes
  med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse
  darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt
  emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en
  uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll
  i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu
  till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt
  kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i
  den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade
  i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga
  drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda.
  Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till
  resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han
  också.
   * * * * *
  Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor
  vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör,
  och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin
  skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade
  i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han
  för sig sjelf.
  Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.
  "Duschinka (min själ), sofver du än?"
  "Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.
  "Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.
  Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan
  en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt
  svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt
  rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.
  "Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars
  morgonrodnad?"
  Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades
  och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter
  bortilande unge mannen.
  "Nadeschda", sade han när han väl kommit inom sin dörr, "nu söker jag
  upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det
  vill, och i morgon bittida resa vi af till --"
  "Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande
  Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den
  något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och
  gick ut. Efter en _sådan_ morgon måste ju dagen bli lyckosam.
  Nikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska
  militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma
  roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för
  allehanda saker, men de förmå icke att, såsom _der_, "göra allt för
  pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa
  honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett
  pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva
  för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på
  gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt
  fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och
  sina stora penningesedlar.
  Saltstöldshistorien var just då "en vogue" äfven i Åbo och det
  beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia
  med "det mystiska paret".
  Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde
  honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och
  bjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet
  af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade
  ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade
  tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse
  främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en
  stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens
  boning -- och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem
  till hotelet.
  Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.
  Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden,
  talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda
  åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den
  stora saltstölden.
  Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.
  Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?
  Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen
  styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam
  och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig
  drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob
  undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick
  förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så
  lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda
  -- hon hade ju endast en omgång kläder! -- bragt det så långt, att
  hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning.
  Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan
  kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så
  kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som
  ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon
  vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon
  somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos
  alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade,
  erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige",
  så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms
  "Newsky-prospekt". Det var så roligt...
  Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg.
  Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en
  underlig dager.
  Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga
  -- det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst
  knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af
  samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en
  bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat
  med sig detta undersköna, lättrogna barn -- och nu, hvad skulle han
  nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat
  sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren.
  Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af
  alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var -- en
  gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och
  eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens
  roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne
  och för mig finner jag nog på råd -- då är det slut: de skola ej få
  henne, _han, han_", och han skrek högt detta ord -- "_han_ skall icke
  få henne!"
  Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt -- qvinnan
  förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig
  i ord -- -- hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen
  om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela
  hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod
  instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny
  förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade.
  Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning
  var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den
  älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade.
  Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor
  -- on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk
  tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas
  rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel
  hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter
  fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström
  af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes
  lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten
  i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss
  om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda
  och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans
  sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början,
  hade att göra.
  Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne
  upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom
  feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade
  ut efter en läkare.
  Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt
  och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket
  för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.
  
  
  5.
  
  Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam
  ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors
  öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram
  till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren
  den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes
  alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla
  omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket
  efter ett styrkemedel.
  Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt
  sammanvikna sedlar i hans hand.
  Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några
  droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.
  Hon slog upp ögonen.
  "Nikifor", hviskade hon sakta, "äro vi på hafvet, jag tycker det
  gungar så?"
  Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes
  bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.
  Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.
  "Min herre", började doktorn efter en liten stund, "er fru är icke
  farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen -- om hon får vara i
  ro. Se här imellertid edra pengar -- jag emottager dem icke."
  "Jag förstår er icke min herre", utbrast Nikifor förvånad, "hvad
  betyder detta?"
  "Jag ber att få återlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade
  den erhållna sedelbundten på bordet. "Låt imellertid tillsvidare
  madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det
  kunde uppröra henne ånyo."
  Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.
  "Men hvarför är jag bevakad?" stammade den unge ryssen.
  "Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora
  saltstölden", var doktorns afmätta svar.
  "Ha!" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett
  sjukrums grannskap det tillät, "ha, nu förstår jag polismästaren och
  det öfriga med."
  "Det är väl det, men var tystare nu", anmärkte läkaren och nalkades
  dörren.
  "Men äro då menniskorna här tokiga", fortfor Nikifor häftigt, "tar
  man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har _jag_ att skaffa med
  saltstölden?"
  "Nikifor!" ljöd det från det andra rummet.
  "Ni har väckt henne."
  "Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i
  sanning för långt." -- Doktorn gjorde en afböjande rörelse.
  "Ni måste, ni måste" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till
  Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.
  Doktorn följde uppmaningen något förvånad.
  Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom
  handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:
  "Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka;
  vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss;
  det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och
  få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta", bad hon och
  tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: "Sitt ned här så
  att jag får se in i edra ögon."
  Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började:
  "Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag
  för några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af
  furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på
  detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades
  att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen,
  att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår
  olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de
  unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl
  ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans
  adjutanter -- fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg
  göra -- hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt
  började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat
  Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens
  ädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka
  fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek.
  Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag