Noveller och skizzer - 07

de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta
ödmjukt sina hufvuden -- det är ju en af deras värsta busar som de
skåda framför sig -- en påminnelse för oss om det feodala ok som
hvilar öfver hela denna landsträcka.
Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska
öfverväga hos mängden af invånare; -- svenska hör man sällan och
alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån
siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska.
Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför
massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse
och böjning etc. etc., som här strömma emot en.
Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada
slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags
statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta
finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla
staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom
särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man
anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt
vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste
celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick
se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg.
På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i
sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke
ens få hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trång. Så
satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre
från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra
sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med
ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl,
vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse"
var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus"
i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var
alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös"
efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty
äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära,
utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra
"politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men
berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå
desamma.


4. En vacker hufvudstad i ett litet land.

Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens
ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer --
så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af
nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en
regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt
i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks
historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna
hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens
ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk
icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.
En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda
himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande
och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.
Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska,
sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som
det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken
dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor _småstad_. I
de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat
sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar
dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende.
Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i
förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.
I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar
gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet.
Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk
icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i
viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige
på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt
lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa
uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa
tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående
svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare
utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand,
när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort
tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en
tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De
nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom
praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna
medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja
dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller
herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter
den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke
heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.
Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör
man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning
till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor
förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga
uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning
ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när
icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade
förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan
ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort
städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma
en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet
numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i
hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det
ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena
sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det
allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom
af den öfverhandtagande _selvgovernments_-principen och de moderna
nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla
krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser _centralisera_
vissa facer af nationernas inre framåtskridande.
Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och
glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla
vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De
merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin
verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras
centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent
politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett
lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i
dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade
kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.
Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer
den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af
merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel
på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel.
Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora
hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg).
Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som
kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om
staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att
den är väl byggd och ser särdeles ung ut -- kanske man till och
med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets
bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i
de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer,
något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men
intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart
orienterar man sig dock -- och staden vinner, ju förtrognare man blir
med dess lif och seder.
Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa
vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin
nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde
århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda
uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från
början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent
i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon
större betydelse inom detta gebit -- och något annat kom tillsvidare
icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som
Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd
till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819.
Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte
ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till
det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken
misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också
universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk
ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo
till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf
trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa
följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl
icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot
mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru
allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning
är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst
sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen,
hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör
härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande
socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.
Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån
snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter
styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och
aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare,
medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först
under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors
blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom
Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid
ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog
fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin
egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens
och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod
någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt
började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt
kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i
ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det
är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande
nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och
klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda
hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl
för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet
med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora
inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den
omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar
i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna
lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst
återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge
ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.
Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets
blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens
eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas"
omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors
är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är
_tillsvidare_ ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland
eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla
_svenska grundlagarne_. Universitetsungdomen, ur hvars leder _alla_
Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i
tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt
offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt
ungdomens omdömen, så -- skäms man dock för dess tadel.
Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.
Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en
vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man
passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som
1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853,
oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor,
ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för
det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till
venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla
"villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt
katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden,
f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och
den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför
oss -- hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:
"Jag ser dina torn, dina stolta fasader
Sig ordna i hvita och glänsande rader",
sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om
denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första
ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden
dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta
förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla
staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika
andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl
vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss
utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar
bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i
modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med
vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos
af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart
till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid
kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika
intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se
också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela
Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft
hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från
träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det
är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens
glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den
nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart
träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt
slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en
af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader
samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste
ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering
delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen
förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före
sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är
i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som
fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke
blott "til lyst" för den finska hufvudstaden.
Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i
Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle
harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors'
"Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna
se vida _friskare_ ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand
byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne
af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden,
som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator,
reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden
verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter
restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens
tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för
denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande
efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000
rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en
"kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m.
och en större restaurationslokal -- en "opris" i Helsingfors också. I
allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något
syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors
i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett
litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren"
i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes
kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen
för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden.
Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd
med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter
samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna
lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett
årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400
rdr, -- mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för
Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af
allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i
allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak
nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors
prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt
land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad
t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors
icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker,
och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med
mindre ståt, då -- man icke kan hafva det bättre.
Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer
kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men
man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig
-- och detta hedrar såväl stad som land -- att man promenerar norr
om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och
tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, -- och dock väl förtjent
såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska
furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk
socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, -- men ett buller
som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa
kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller
redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska
statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga
hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme
Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke
fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen"
(sic!) på nästan alla Europas börser -- också ett egendomligt
steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff
på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt
samhälle -- med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense."
Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden.
I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke
såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken
stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det
ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833,
satte foten på finsk jord.
Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars
mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade
Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra
offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den
kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt
att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra
detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den
korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk
sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska
framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i
följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med
redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott
kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata
bolag som utfört dessa.
Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan
nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem
universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan
deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles
framstående genom sin formskönhet.
Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika
trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens
omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga
klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon
skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom
talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa
orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga
kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för
stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring
tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad
Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och
den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de
blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna
vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins
udde) och det trefliga Thölö lottlösa.
Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har
förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde
komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder
staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt
telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke
allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver
Torneå som ock S:t Petersburg) -- utan hvad nästan ännu mera är
-- äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles
vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska
betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher
expedieras, till största delen privata och affattade på svenska
språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse
underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla
finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af
dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.
Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af
privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter.
Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en
uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af
behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt
huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i
behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem
och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är
ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti
för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår
alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt -- och behöfligt
godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk
stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig
grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en
"handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den
uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande
periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal
härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo
tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på
svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den
ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal
tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden
anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss
för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens
ställning i landet.
Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd
af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande
fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade
skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis
teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar.
Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas"
visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13
gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern,
för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst
_fem_ gånger större befolkning _tio_ gånger oftare applådera dessa
toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna
att förtiga.
För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar,
står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld
till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det
sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens
och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar
af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis
torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till
vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden
och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater
åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på
nattlig färd." -- Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det
är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för
skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som
förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla
Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera
emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska
ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst,
hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten
-- ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan
situation ännu kunna svärma för idealer -- men se deri dokumenterar
sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat
skrämma Cygnaeus; han är optimist -- så är Helsingfors också.
Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven
uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada
årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens
konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är,
så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver.
Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse,
bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.
Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens
sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af
stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler.
Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det