Noveller och skizzer - 01

NOVELLER OCH SKIZZER
af
JOHANNES ALFTHAN



Stockholm,
Albert Bonniers förlag,
1870.


INNEHÅLL:
Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland.
Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867.
Från Finland:
1. Från öster till vester.
2. Wiborg.
3. Från Ladogas strand.
4. En vacker hufvudstad i ett litet land.
Reseskizzer från Polen och Ryssland:
1. Polen.
2. Ryssland.
Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.



Kallista på Kastelholm.
Pennteckning från Åland.


1.

Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne
i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt
verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans
velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt
Ryssland -- och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke
heller så lätt gå tillbaka, ty -- men låtom oss tiga om den saken.
Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men
till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor,
som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa
sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel
än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar.
Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.
Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess
egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit
skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen
i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten
sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig
till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i
verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda,
och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och
treflig ut.
"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"
"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den
unge mannen helsade höfligt.
"Kunde jag få följa med er ditöfver?"
"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."
"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.
"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der
på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter
Falkens Erik och rår om skutan här."
Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i
"gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han
tycktes mig se ut som en skutskeppare.
"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Er
son har visat mig hit."
"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men",
tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå."
"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affär
med skepparn."
"Och det vore?" sporde han nyfiket.
"Vill ni föra mig öfver till Åland?"
"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!"
"Ja, men jag tycker mera om att segla."
"Gerna för mig då -- jag seglar af i qväll."
"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfverfarten?"
"Kommer an på hvad slags folk herrn är", var det afmätta svaret. "Tio
rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck -- för si resan kan
bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på
hafvet."
"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag.
"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen,
jag."
"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?"
"Sist klockan sju i qväll", svarade Falkens Erik och såg först på det
ena, sedan på det andra af sina ur.
Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju
var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en
ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.
"Precis herre", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt
tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, "det der är bra,
det är fuktigt ute på Ålands haf."
Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och
jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott
half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag
var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och
begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund
kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag
gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i
min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla
hopvikta segel.
Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet.
Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och
glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor
och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot
slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater.
Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen
alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen
upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt:
"Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla
dålig seglats". Men som jag ännu ville höra några "historier" till om
"gamla Åland", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens
besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.
"Åh ja men", sade Erik, "det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln
på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder."
"Med en toddy framför sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthärda
en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen
och det vestlig."
"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och
jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum,
konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"
"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."
"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, -- "och
är passet i ordning, hä?" -- "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant
har jag i sanning glömt att lösa -- behöfs det då nödvändigt?"
"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen -- det kunde jag just
gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland."
Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag
drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i
land utan pass."
"Jaa, men risken -- --"
"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?"
"Jag tycker", svarade Erik, "att man likaväl kan gå i land vid
Hammarudda, som vid Eckerö."
"Jag förstår -- och kaffesäckarne dernere i kabyssen", invände jag,
"de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö
tullstation?"
"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glömt.
Nå, herrn sqvallrar visst icke?"
"Nej, det lofvar jag eder". Och så var allt godt och väl igen och
den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade
buteljen, började berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena
efter den andra.
Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man
lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att
frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan
jag reste utan pass och således ej kunde tycka om "tullsnokarne."
"Du pratar persilja", afbröt Falkens Erik den gamle, "men si jag
skall omtala en kuriös 'passasch' för herrn här -- det är god kognak
och sådan skall ock historien bli."
Och han började, med skalken lurande i ögat:
"Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken.
Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under
kriget. -- Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak,
fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det
ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min
granne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si då
fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min
-- hvad heter nu menniskan igen -- hon har ett så bortkrångladt namn."
Sonen till Falkens Erik rodnade.
"Hvad heter hon, Bengt?" sporde fadren.
"Kallista, far, det vet ni ju."
"Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo
vi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till
fallrepstrappan, ty si jag ville ombord."
"Båt, ohoj?! Hvad söken I här, godt folk?" frågade en karl på ramaste
svenska.
Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått
reda på min resa, så, f--n vet, huru det skulle ha gått för Falkens
Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så
kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän
hos engelsmännen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?'
frågade han en gång till. -- "Se på skeppet", svarade jag. -- "Det
var klokt det, sa' han, så kan du med detsamma lotsa oss in till
Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och
betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?"
"Nej, se det gör jag då platt icke", svarade jag slugt och lagade mig
liksom till att ro min väg. "Men han deruppe på skeppet, han skrattade
bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en
svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre,
blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog
har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också,
men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte
jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var
illa gjordt, såsom herrn snart skall få se."
'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk
som jag, 'löjtnanten vill tala med dig.'
"Nåväl, sa' jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste
ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre
vid ett bord fullt med kartor."
Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska
tolken -- honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte
officerens frågor och mina svar:
'Är du rädd?'
"Ja, bevars, rysligt rädd!" sa' jag.
'Hvarför det då?'
"Jag är ingen krigsman, jag."
'Men du är sjöman ändå?'
"Ja vasserratri, så god som någon annan."
'Och du känner farleden till Bomarsund?'
"Nej, jag är ej från den trakten."
'Men du har varit der?'
"Ja, landvägen, höga herr officer", sade jag samt började ömsom
svettas och frysa af förskräckelse.
'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern -- och
se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för
sig sjelf -- och med kognaken for djefvulen i mig.
"Tack", sa' jag och grinade emot officern.
'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och
lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma
ord -- ut med sanningen, känner du vägen?'
"Jag lärde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "Åhjo, nog tror
jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar
jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med."
'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant
(Yelwerton på "Arrogant"), att vi fått en lots ombord.'
Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig
till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på
däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett
par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. -- Jag
fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. "Tänk
om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af", tänkte
jag, "eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i
land." Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget
begynte sin kurs mot sydost.
"Hur länge skall jag vara här ombord?" frågade jag tolken.
Officern befallde mig tiga.
Du hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut -- och
"hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef
så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens
frågor, hvarför han blef otålig.
'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger.
"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glömt henne."
'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera -- vi
skicka flickan i land igen och du blir här.'
"Hon förråder mig", pustade jag.
'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till
tolken yttrade han något som lät som "skjutsa bort henne".
Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram
till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo
alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.
Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade
åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig
af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg
för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken
öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.
'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan.
Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så
bekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här -- nog kan jag
gissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med
mig'. -- "Lättare sagdt än gjordt", svarade jag. "De hålla mig qvar
med våld, må du veta."
Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig,
glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.
Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på
Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med
flickpåhänget, ty det var hög tid.
Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det
ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare
visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten,
sågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt
mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.
"Kallista", sade jag, "den herrn säger att du skall gifva dig af till
land igen".
"Jag far icke utan husbond" -- var hennes bestämda svar.
Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande
en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.
'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han
talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista
och uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge
herrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen
blir allt längre och längre.' -- "Ja, ge dig i väg, goda Kallista",
bad också jag. -- "Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting
passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund
på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och
lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så
hjertängsligt såg han på flickan och hon -- ta mig ryssen -- såg ut
som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande -- och jag
tror deras ögon tårades."
Här afbröt en djup suck berättarens svada.
"He du, Bengt", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, "pusta du
måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten."
Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och
äfven den unga flickan började intressera mig.
"Nåväl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet
för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. "Tolken och
jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag
ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon
allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och
helsade på mig med en så rolig min att jag -- ha, ha, ha, -- kom att
tänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte
flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan
äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle
rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl
att det skulle lyckas. -- Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till
ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare'
och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var
trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke
sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket
folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade
smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga
tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta
rörde vid min axel och hviskade:
"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta -- i
strumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista,
aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga
sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och
hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag
gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig
efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni
tro att det blef allarm på 'Magasinet'.
"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der
otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom
natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som
i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf
stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget.
Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke
kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig -- och qvinnor
lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en
slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens
röst öfver alla andra -- jag kommer nog ihog den -- och slupen vände
om. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen -- och ned sjönk
flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo
-- jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl
räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös
då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig,
frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att
vi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon
och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade
min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig."
Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre
röst: "Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall
varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma
sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. -- Kallista", tillade han
nästan vekt, "har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der
förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är
bra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska'
kalla det."
En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade
strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.
Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem
är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes
och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till
en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k.
bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan
hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och
lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former.
Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina
svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes
känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för
det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? -- Jag hade
nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En
fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill
ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra -- romantiskt
nog för en ålandsflicka.
Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att
ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty
det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund.
Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på
hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt
och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning,
i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.
"Hör på, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?"
"Ja visst, men jag får henne aldrig."
"Hvarför det då?"
"Emedan far ej går in derpå."
"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer."
"Ja visst", blef svaret, "och far säger, att han gerna vill föda
henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det
behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt
namn."
"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?"
"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon
prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn
i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel
magister."
"Hon tjenar väl ännu hos er?" frågade jag vidare.
"Tjena? -- nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är
flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en
gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en."
"Nå, hur gick det till?" sporde jag.
"Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och hade dragit båten upp
på ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten
låg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar,
dumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i
det iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i
sanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi
räddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader
hos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och
var hon 'drömmande' förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig.
Men snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en
dugtig flicka."
"Är hon vacker, Bengt?"
"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så
mycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet."
"Kastelholm?"
"Ja, Kastelholm, vet jag", sade Bengt, "men se nu friskar vinden till
och jag vill väcka far."
Vi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till
Hammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens
Eriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista,
men blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar
sedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid
hvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig
dock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen.
När jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min
resplan på "fasta Åland", och anträdde äfven snart, samma dag, min
"tour".


2.

Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling
var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här
var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi
nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala
är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt
hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, "det var så
bestämdt", säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver
än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.
Sedan jag hyrt en häst och "schas" till Emkarby gästgifvargård, men
under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med
de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe.
Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla
mig der i trakten.
Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till
härkomst och lynne -- på Åland talar nämligen ingen menniska finska
utom en och annan herreman -- äro de dock trots sin likhet i seder
och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag
var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som
äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande.
De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke
Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne,
men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som -- _hine
illae lacrimae_ -- lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm.
De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men
taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock
icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma
och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande
i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet
lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de
äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga
fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro
de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar
och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven
här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande
drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och
nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också
följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt
såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så
få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta
bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt,
men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock
varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall
hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig
ruin.
Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första
gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne
i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor
och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga
murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som
ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en
egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk
krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga
föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets
uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld;
eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande
af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller
är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar
i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven
en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne,
ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta
underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få.
"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet
att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar,
drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna
bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men
drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på
andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda
en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för
hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till