Noveller och skizzer - 11

molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå -- de lyddes
alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt
kort:
"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni
känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han
längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år."
Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som
Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet
Holyroods terrass.
Nikolaus var en handlingens man.
"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu
framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant
med _er_, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att
tiga... ni vet... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der
ni bor... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg... han skall
tiga... och ni jemväl... Speransky! kom hit!" ropade den mäktige
mannen högt.
Och fram skyndade en smallifvad adjutant.
"Er venstra epålett lutar för mycket framåt", sade Nikolaus kallt och
fortfor sedan: "sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i
Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er
här inom femton minuter."
Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med
tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.
"Tack för rättvisan", sade hon saktmodigt men stolt.
"Du är en djerf flicka", svarade envåldsherrskaren, "men du behagar
mig. Är din fader adelsman?"
"Öfverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt.
"Du skall bli hoffröken vid vårt hof."
Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och
hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den "gode
kejsaren" om halsen.
"Farväl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den
vår Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsända dig
benådningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta för sig
sjelf: "Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid
ditt bröst än du varit om du sute på min plats!"
Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert,
adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning,
"konfidentielt".
Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.


10.

När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig,
och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken
är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade "den namnlöse" veta vi
icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro
staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt
förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga
att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som
tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat
Lydias förmenta skuld.
Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och
lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den
gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad
mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler
öfver ett vinterligt fruset landskap.
"Pappa... nu är det bra... se här", sade den rodnande flickan.
Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors
skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:
"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg,
hvarföre är du nu så glad?"
"Han är fri, pappa, han är fri", utropade flickan och räckte gubben
det kejserliga brefvet. Och der stod _Nikolaus_ under ordern med
förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning
förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.
Öfverste von Eberhardt såg upp. "Det har du gjort, min flicka, o,
ja! du är ändock, ta' mej tusan dj--r, de må säga hvad de vilja, de
småkräken, en äkta svensk fröken och..."
En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att
afbryta sin sats, men han fortfor snart:
"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke
jag längre ett lejon i bur."
Lydias ögon lyste.
Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han
framtog en nyckelknippa.
"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr,
numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask
flicka ändå, och jag är din far."
Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.
"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben.
"_Jag_", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta
hans blick."
"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den
enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone
med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag
glömt... blif min tolk."
Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?
Lydia lydde.
Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset;
tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in.
Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.
Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af
sinnesrörelse.
"Namnlöse fånge", började gubben på ryska.
Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste
sig bokstafligen från marken.
"Hvad behagas?" sade fången stolt.
"Lydia, säg honom att han är fri."
"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur,
ni är fri."
"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig
bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke
frisk luft som strömmar in till mig?"
"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för... 'herr namnlös'."
"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den
icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna.
"Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet
och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm.
Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är
mörkt... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn."
Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket.
Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka
föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den
namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.
"Ja, jag känner Nikolai nåd... Jag känner den... men Gud vare
lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning...
men hvar är du... kunna vi icke gå längre fram i dagern... jag ser
inte... Lydia, -- förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade
främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia
räckte honom sin hand.
"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången.
"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt.
"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig... ah!" och han
strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind."
Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.
Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den
unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä.
Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.
"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och
räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet
förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken
till hennes rum... och... och fången upp till mig."
Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben
Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.


11.

Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade
nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott
och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna
der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så
besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan
allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl
bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var
glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde
fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon
vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå.
Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten
låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men
man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i
förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid
gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde
var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock
någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid
sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt,
fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska
kamratlikt. [Faktiskt.]
Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till
sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg;
hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade
Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte
hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en
lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda
döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste
att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der
afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes
promenad.
Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började
tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.
Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull,
som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan
hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och
olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda
framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste
hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han
i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma
brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock
personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.
Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för
att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt,
gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens
enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår
lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens
raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det
vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af
beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte
den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:
"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag
stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!"
Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.
Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet,
knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg
ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.
Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs
vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så
ofta som mera förfinade organismer.
"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här
igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."
Marie neg.
"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du
bli min hustru?"
En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela
väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta,
i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och
dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som
i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen
deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof
af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade
sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet
sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga
flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli
en _hustru_, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och
vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju
så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes
hemlighetsfulla tillvaro beror.
Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en
handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och
Marie slut.
* * * * *
De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig
till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla
uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof,
samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp
stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår
Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka
den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i
denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva
qvinliga behofvens mäktigt manande röst.
Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta,
som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden,
hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och
detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser,
hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.
Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit
hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så
var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet
svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt
misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord,
hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.
Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif -- hon
och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju
dagligen -- skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet
för det ridderliga, olyckliga polska folket.
Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes
hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta
hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.
"Lydia", sade den namnlöse matt, "doktorn har i går bekant för mig,
att jag icke har många dagar qvar att lefva."
En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja,
svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne,
hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade,
hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i
hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.
"Lydia", återtog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand är
så sval, den gör mitt brännande hufvud så godt."
Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig
ljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett
ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden -- men dock icke
dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet -- försakelsens
färglösa blomma.
Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande
blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag...
det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte.
"Lydia, min vän", sade fången, "jag har intet att erbjuda dig... för
din kärlek; icke ens ett namn... men jag ber ändå, Lydia, innan jag
dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar."
Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den
sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo
midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor
upp... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde
blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.
Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta
lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.
"Om jag dör, hvad gör du då?" frågade den namnlöse.
Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon
svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade
den blindes vissnande läppar.
Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen
kraft att omfatta den sköna qvinnans lif... och Lydia hvilade ett
ögonblick... ett ögonblick, ett enda... i sin Alexis' famn.
Den ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk
bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth.
Men då hon kom till orden: "dit du går, dit vill jag gå", afbröt den
sjuke läsningen och sade:
"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska
visor."
Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna
sången:
"Fjerran du dröjer i grönskande dalar", etc.
Då hon slutat var den sjuke inslumrad.


12.

Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre
fram på hösten -- och underrättelsen om den polska insurrektionens...
eller riktigare frihetskrigets -- utbrott hade just qvällen förut
anländt till den värda staden Kexholm.
Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon
med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad
nyhet.
Den sjuke log.
"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om
den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer... i dag eller i morgon det
är ju detsamma... dig kan jag ju ändock icke göra lycklig."
Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.
"Alexej Alexandrowitsch", -- sade hon med sakta men fast ton, "om Adam
Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp... skall
ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva
dess lydiga tjenare?"
Flickans kinder glödde.
"Min fordne vän, ja, du hulda engel... min ende verklige vän",
hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och
hvarföre skulle han just nu kalla mig?"
"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot
tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu
utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.
"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för
den goda sakens framgång. -- Farväl, Lydia", tillade han matt, "min
stund har slagit... ja, jag är glad... helsa min vän Adam... godnatt
Lydia... men det är morgon... det nästan ljusnar för mina ögon...
Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga
saken..." Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.
Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.
Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:
"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski."


13.

Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första
förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad
och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.
Det var den 2 Februari.
I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus
förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum
en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask
och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]
Det var fursten sjelf.
Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.
I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga
statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.
"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till
mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet
att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er
förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst.
Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra
anbud och det i fosterlandets namn, men... jag antager det icke...
ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner
som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en
liknande gärd af andra nationer."
"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också
åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en
kär vän till er."
"Och hvem är det?" frågade fursten leende.
"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och
resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.
"O, haf tack, unge man, -- numera mitt barn" utropade den ädle
fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch'
ögon i hans sista stund... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla
kärlek... Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min
son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag
antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke
genast i elden."
Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne
frihetshjeltens bröst.
En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin
chef.
"Ja, jag känner dig... jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens
president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne
ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett
sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den
noble menniskovännens vackra ögon.
"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.
"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter
Eberhardt."
"Eberhardt... och vidare?"
"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet
lugn.
"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver
ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för
det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här
imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne
major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i
resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och
nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina
söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en
god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af
er skritvelse till mig", tillade han.
"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett
egendomligt sorgligt leende.
"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.
"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en
nästan komisk blick.
"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan",
fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en
plats och framlade några papper för honom.
* * * * *
Vår berättelse nalkas sitt slut.
Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti
1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel
soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår.
[Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet
bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos
alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens
truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter.
Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt
hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste
bragder.
Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll
den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk
i sin äldre kamrats armar.
"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet
svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta
uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.
"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!"
Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots
den lidna blodförlusten.
Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp,
men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning.
Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg
till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin
börda, den han noga öfvervakade.
* * * * *
Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde
sin sårade adjutant.
Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings
sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp
ögonen.
"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket
namn får jag nu ge dig?"
"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.
"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara
min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla
förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna
fädernesland."