Noveller och skizzer - 05

samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den
unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom
erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge
officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris
hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga
-- här korsade sig Nikifor -- önskningar, han af dennes hand ämnade
emottaga Nadeschda såsom maka -- ty hennes far är rik. Imellertid
ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af
baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda
kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska
hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar,
talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne
slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad
skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten
blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland
vill säga! Då beslöto vi fly -- fly för att bli förenade i Sverige.
Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och
fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar
och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi
plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen
till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina
penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke
gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se
der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt."
Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.
Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.
"Nu vet ni allt?" hviskade hon.
Doktorn var synbarligen rörd.
"Ni hjelper oss!" ropade hon plötsligen glad, "jag ser det på edra
ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!"
Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att
förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.
"Gud välsigne er!" sade Nadeschda och förde hans hand till sina
läppar, "ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill..."
Då öppnades dörren -- och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten,
och bredvid honom polismästaren i staden.
"Der äro de!" sade Boris hånfullt, "de ha rest utan pass, gör er
pligt, ni känner ordern."
Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.
Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och
Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till
Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester
i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills
Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett
gäckande: "vi ha ypperliga läkare i våra kloster."
Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.


6.

Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök
af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta.
Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde
henne till en hytt och här -- hvilken syn! -- mötte hon sin far, den
gamle Iwenjew -- och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.
Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom
att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor
förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en
ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen
utom de fem personerna i hytten och några andra till "som behöfdes".
Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an.
Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören
i Wiborg en notifikation med Genèves postslämpel till Nikifors och
Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade
tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade
"fria Sverige".



Från Finland.

1. Från öster till vester.

Det var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi,
min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet
Savolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat
med sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan
"vehiculo rapphöna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och
som föranleder att till och med resor inom eget land för en finne
kunna antaga en ganska "stötande" karakter. Skjutskärrorna undergå
nemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur,
emedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så
hastigt framåt, som "solens hästar skena med dess vagn".
Det är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt
länge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i
orienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad.
Af de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade
norra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några
stunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima
kanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för
denna gång tog sin "Oprindelse".
Nyslott, fordom Olofsborg, på finska _Savonlinna_ det är
Savolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden
daterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I
fejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och
missöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende
har det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke
heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru
beläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar,
domineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna.
Under ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda
byggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för
från Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af
detta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa
olyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande
njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af
de vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var
länge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt
den en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda
sjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort.
Dess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne
i allmänhet, kasta skulden härför på regeringen "som intet gjort för
deras stads uppkomst".
Vi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några
timmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4
mil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis
i vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska
betydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från
Nyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan
lodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde
på några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på
hvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med
svårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad,
det bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de
flesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera
sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.
Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet.
Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe
är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera
besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn,
från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera
mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med
blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande
fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy
med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar
i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och
milslånga, sköna perspektiv.
Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom
frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något
monotont: det saknas djerfhet i konturerna.
Mot qvällen, då vi lemnade "hotelet", väntade oss en öfverraskande
anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen
skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i
talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i
djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade
hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt
framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på
hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som
öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika
gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande
effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder
alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt,
allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod...
Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund
och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska
lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande
komiska, men sanna historia.
Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för
besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å
andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke
opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det
var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles
anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många
verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga
känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels
origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar
samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola
Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med
samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas
har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra
som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner
intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhändig_
anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens
annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens,
i svensk öfversättning så lydande:
"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur,
du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den
allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår
Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet
och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens
bibehållande inom dina landamären!" -- Anteckningen var gjord kort
efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring
landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.
Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under
tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af
Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala,
med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den
hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan
Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan
den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör
sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken
sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga
ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum
för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan
freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär
ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare,
hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens.
Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då
åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes
kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora
vattenfall _Imatra_, dit vi anlände följande dag.
Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves
försökt att på duken _fästa_ en bild af detta väldiga och i sitt
slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är
en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70
fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke
fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras
med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya,
"dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis,
ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar
Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer:
en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af
vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta
rummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande,
öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid
fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid
den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för
ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt
förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker
att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt.
Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse
den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man
länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning;
det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig
ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras
in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig
frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har
sitt majestät. -- Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre
utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande
att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.
Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den
artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att
åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas
vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga
hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp
mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några
"historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer
eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke
om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till
sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt
all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess
sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt
fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett
samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka
denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär
belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af
fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå,
men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot
lägre. Man står således bokstafligen _under_ fallet och skiljes från
detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen
äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen
och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på
återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån.
Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud.
Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock
de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man
anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- på sådane
finnes alltid god tillgång vid Imatra -- upptäckte slutligen deras
förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans
öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu
befordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men något våta af de
högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo
sedermera ett par.
"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_", inföll min
reskamrat.
Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första
märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök.
Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall
vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål
bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd,
ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den
väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande
hånskratt.
Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den
ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane
resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna
skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela
den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. -- Till
Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi
tidigt följande morgon.
Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert
ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens
utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde
få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk
höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt
rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och
holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess
bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade
derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar
och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under
istäcket i åtta månader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina
dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina
terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig
relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar
än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals
utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare
intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade
men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur
i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland,
har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden
den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så
förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid
qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet
föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan
hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig
dess första storverk i modern kultur.
Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar
Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken
och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot.
Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning
på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå
upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens
kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare
tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar
något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat
åstadkomma ett sådant storverk.
Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens
inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit
ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på
exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar
("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen
utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och
fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande.
De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi,
Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000
invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning
af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig
nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan
uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att
det var en ganska helsosam förändring.
En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half
fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida
försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen
Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro
af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme
den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de
tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.
Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra
strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. --
Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck
stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för
mindre välfrejdade fruntimmer.
Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.
Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid
Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors'
tornspiror höja sig mot den klara himmelen -- och vi åkte in i
Finlands unga hufvudstad.


2. Wiborg.

Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk
ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af
honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste
hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden
pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla
borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande
moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och
utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures
ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll",
en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska
betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och
med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. -- Wiborg är ju
icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden
omtvistade, blodbestänkta land!
Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla
slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd
förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har
nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider
blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots
arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens
norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått
tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det
150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla
vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år
derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak
af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till
tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta
fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den
kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af
festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda
tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny
eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo
äfven denna gång profvet.
Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med
staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets
östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen
till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget
dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett
afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru
betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som
sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt
stycke på djupet.
Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt
skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och
förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska
området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu
ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda
förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och
de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae
kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga
klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka
begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer;
men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om
att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna
aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin
verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så
högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande
från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.
Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland
folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång
var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder
munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit
inristad:
M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno.
Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.
Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till
den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som
först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit
funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som
hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också
kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller
munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf
Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till
byggandet af Wiborgs vallar.
I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna
reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som
innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade
qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.
Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d.
fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings
stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och
utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt
sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa
nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men
gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt.
Vatten kringflyter densamma på tre sidor.
Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.
Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många
tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga
läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens
sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu
en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna
Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke
och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara
grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller
aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i
ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog
nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen
med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid
denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl
från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs