Noveller och skizzer - 10

"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss välbekant röst och gjorde
med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt
sätt.
"Nej", ljöd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht läser. Skall jag
anmäla er?"
Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker
salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.
"Se der", sade han och pekade på en dörr i salens fond.
Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren
och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick,
men öppnade derefter dörren beslutsamt.
Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung
man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i
schifferskrift.
Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.
Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den
inträdande.
"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han
afmätt och lugnt.
"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren
i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; _du
måste blifva tyst; du måste resa_."
"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade
sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad."
Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.
"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du måste
resa_. Se, allt är redo derute -- _res_!"
"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?"
"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty _tiga_ måste du",
och Nikolaus tillade strängt: "_tiga_ för min familjs heders skull...
eller dö."
"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära
genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du
har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag
är ung och vill lefva... men ett verkligt lif... För min skull
skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som
försoningsoffer åt din herrsklystnad."
"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.
"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en
gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge
mannen stolt i tvekande ton.
"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma.
"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade
sedan: "men jag viker, du har makten... mitt öde är afgjordt, farväl!"
Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke
vidrört den...
Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet
bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.
Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han
tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de
skola sannerligen dö."


5.

Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande
salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis
ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der
vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog.
Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni
någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här.
Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen
så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den
föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om
huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt
der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet.
Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst "samovar", det
sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och
Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å
nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft
något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte
säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar,
hvilka dock bordt vara det "bestämmande momentet".
Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på
morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den
hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till,
och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta
kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande
och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel
"forbauselse". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna
förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet
serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på "en
kopp" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en
biperson i vår berättelse.
I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.
Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina
fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en
till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i
sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade
bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon
lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.
Nu smuttades på théet.
"Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha
varit förnämt folk?" började gästgifverskan.
"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?" blef det
ängsligt andäktiga svaret.
"En stor herre?" spordes nyfiket.
Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu
högre, och hon framhviskade endast orden:
"Gud välsigne mig... den gamle kejsaren..."
Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter
en stund med ett hälft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt
uttryck i sitt ansigte:
"Och blott åtta kosacker?"
Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas
femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna,
brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl
till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen, der
vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya
thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade
ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena
för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle få göra det
framdeles.
Sagan lydde så här:
"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som
innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se
den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens
(ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni... då sprängde plötsligt en
kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade
och packade sig ihop och jag gick ut... Vet ni hvad jag då fick
höra?... Jo, att kejsaren var död."
Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon
var, höll på att följa exemplet.
"Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och,
och... herre Gud, det var honom de nu fÖrde bort."
"Till Kexholm?" utropade gästgifverskan.
"Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min
stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!" utbrast
tant Agneta i högsta pathos. -- "Men huru är det möjligt, att en
kejsare kommer till Kexholm?"
"För kejsaren", sade ryssinnan salvelsefullt, "är ingenting omöjligt."
Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig
föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt
händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de
besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde
ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning
af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes.
Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.
Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.
Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var
den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hon hade
ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre
än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och
de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga
arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och
dylikt.
Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia
ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins,
eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten,
sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att
analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla
men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet
i hvad de lättsinniga menniskorna kalla "att känna qvinnan", för att
ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles
icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu
talet om den lilla frökens känslor.
Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och
fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda
dagens fråga på följande sätt:
"Nu ha vi en ny kejsare och det är en 'molodetz' (rask karl). Han
heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi
och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en
podoroschna [ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor
i Ryssland], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men
den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade
honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och
rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt
och lustigt till vid häktandet af den farliga mannen, skall jag säga
er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan,
för si röfvaren hade redan tag i henne..."
Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande,
aktningsvärda publiken.
"Ja", sade Johan förnumstigt, "det skall icke förvåna er, ty tiderna
äro underliga nu i Petersburg... och derifrån kom röfvaren, det är
säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid
gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit
sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!"
De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa
thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning,
och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar
med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi
beträda åter en ny skådeplats.


6.

Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur
deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var
Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro
byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men
ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det
var vår gemensamma vän Lydia.
Det var qväll.
Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar
sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat
om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.
Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.
Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg
på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset
af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare
-- äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars
menniskorna i sömnens ro?
På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan
verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde _han_?
Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi
veta det.
En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den
snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.
Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom
det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets
tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste
försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin
leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan
hviskade hon: "Marie!"
Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja
och en ros, ömt slutna till hvarandra.
Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt
omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna
kysste hvarandra. "Såg du honom?" frågade Lydia blygt. "Han har icke
varit här i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var högst
besynnerligt."
Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en
vacker, men skygg blick frågade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty
hon ville icke säga hvar "sitter han?"
Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade
sedan smått och svarade:
"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta."
Då bleknade Maries väninna... och icke ens det verkliga Lydiens sol
hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans
kinder, så blek var hon... ty hon märkte nu först att hon varit
otrogen ett gifvet löfte.
Hvem har lyckats loda oceanernas största djup... och hvem har vågat
säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet,
som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja,
intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande
qvinnas läppar förlänar.
Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, "någonting på
hjertat".
Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina
vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:
"Goda fröken, säg hvad är det?"
"Marie, du får ej säga fröken", afbröt Lydia henne, och nästan i
samma andedrag tillade hon plötsligt:
"O, du vet väl hvem jag menar... inte menar jag nu Hugo... honom går
det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet."
"Den andre?" frågade Marie något mer än naivt, "hvilken annan? inte
finns det väl mer än en Hugo?"
"Ja, det är nog säkert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade
hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men
det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om... den store namnlöse."
Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och
framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas
sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.
Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra
svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog
klingande orden: en blommas bekännelse.
Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?
_Hvem_ det var veta vi icke, men _kvar_ han var, det hade Marie
förtrott sin väninna.
Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." --
Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle
kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu
och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna
känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de
förlofvades möte utvisa.


7.

Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor
som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska
dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett
fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se
utveckla sig för våra ögon.
Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.
Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till
staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från
Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta
var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar
kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt
skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men
de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst,
uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående
garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm,
prononciation.
Hvad hade då händt, hvad hade då timat?
Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i
botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade
försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var
riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och
fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte;
Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin
fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.
Och trösterskan kom.
Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och
qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det
gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder
sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla
borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina
vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med
darrande stämma sporde:
"Huru mår han?"
Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan
förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen
medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton:
"Huru mår han?"
Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:
"Jag får ju icke se honom."
"Men huru för du maten till honom?"
"Genom gluggen", blef det nedslående svaret.
"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"
"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren,
"då får väl Hugo stiga in?"
Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så
rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.
O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga
vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?
Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han
aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty
han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var
svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara
fåfänga.
Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för
honom i Lydias hjerta.
"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!"
Då mötte han Lydias blick.
Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket
romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl
blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka
som hotade honom.
Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke
tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin
hand och sade lugnt:
"Jag är trött, Hugo, -- herr Forstadius, menade jag."
Hugo bleknade, så godt han kunde.
Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.
Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af
det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att
hon var afkyld.
En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan.
"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har väl redan länge sett
att jag icke kan älska er?"
Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.
"Lydia... fröken Eberhardt... herre Gud! Lydia, hvad skall detta
betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.
"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia
lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och
hon suckade djupt, "jag lefver för en annan."
Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,
"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du...
fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse."
"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende,
"icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor
idé."
Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om,
så att han litet uppbragt svarade:
"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att
lemna mig så här."
"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."
Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten
och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne
i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina
bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande
förebråelse:
"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår
mina händer, och sitt ni der ni sitter!"
Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för
Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken
jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det
talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak
mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något
finare sammansatta fröken Lydias behag.
Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt,
det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle
öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut
vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins
(den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började
bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig
full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg
mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden
naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och
detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med
litet godt, såsom vi snart skola få se.


8.

Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den
älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt;
- ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida
vingar. Men lilla Lydia -- skön och stolt som Maria och älsklig som
den blyga blomman från Tours, -- hvad hade hon felat?
Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det
ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig
för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade
själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega
rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som
verkligen helighållit sin qvinlighet.
Men nu till den episka sidan af vår uppgift.
Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.
Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla
trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma
på sina poster om förbisväfvande englar -- det är Lydia som tyst
smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några
lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser
går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort
korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.
"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva
golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg."
"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi
kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.
Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen.
Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära
gluggen, på det fången skulle höra bättre.
"Ma celeste amie!" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi
återgifva likväl samtalet på svenska): "Min hulda vän, nu har du i
tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska;
men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst
tyder derpå."
"Jag är tjugutre år", svarade Lydia sakta.
"Och jag är tjugufem, ma chère Lydia! Om du kan, så fortsätt
läsningen, jag ber."
Och Lydia återupptog läsningen:
"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa
härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige
Cyrilli fest i klostret å Walamo..."
"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?" utbrast fången.
"Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta
sitt lidande? Min unga vän, ma chère Lydia, läs icke mera", fortfor
han efter en stunds uppehåll, "tunga minnen lägra sig öfver min
trötta själ... tala hellre... berätta mig om det är vackert derute;
det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver
blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som
näktergalen i vårens lund?... O, säg mig, är allt ännu såsom det var
förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa
på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig
musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne
herrskareson."
En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på
fångens panna.
"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull... den glömde, den
namnlöses skull!" utropade fången. "Lydia, lemna mig allena... gå!
Jag ber dig."
"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan.
"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det
dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.


9.

Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde
"rättroget" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo,
hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det
var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt
många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och
äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.
Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne,
alléerna och -- de ensliga "erimitagen" å den parklika ön. Rådjuren
tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya
fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt
den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke,
men hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och
resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty _han_
hade kommit, czaren, och hedrat _helgonets_ graf med sitt höga besök.
Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare
öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde
att få vara allena. Hans önskan var en befallning... och ensam gick
kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla
undan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar
ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska -- -- och
det äro vi ju alla -- störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.
Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.
Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den
väldiges åsyn.
Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet,
Det var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick
hvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade
småningom och han frågade slutligen nästan deltagande: "Hvad vill du,
mitt barn?"
"Nåd" hviskade den unga flickan, "nåd, Eders Majestät, för Alexej
Alexandrowitsch."
Då -- så sägs det -- blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i
ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?"
"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den
man, för hvars vink jorden då darrade.
Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva
bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och
bad henne stiga upp.
"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du
begär nåd?"
Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans
kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och