Noveller och skizzer - 03

och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder
och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne,
lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta
någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg
ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms
ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår
seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till
Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa
mig.
Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande
tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke
funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet.
Nu hade jag en förträfflig Kraka -- om hon nämligen ville sitta för
mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag
min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra
åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm
några dagar längre än vanligt.
Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att
erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men
hvarvid jag stod fast.
Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från
Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade
genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och
Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande
med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke,
och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag
kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den
modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne -- jag
kände mig nu endast vara konstnär -- och gjorde mitt förslag.
Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla
och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig.
Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda
"hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler,
derigenom att jag icke skulle vara _så_ nogräknad som Ragnar hvad
det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet,
hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes
särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville
ha för mig, att dermed kläda min Aslög.
"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade
hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier",
och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid
närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty
det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min
Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den
senare -- isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så
öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.
Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och
jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag
ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma
bort en stund.
På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt
herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det
ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att
vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts
med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas.
Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på
diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.
Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska
meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i
Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af
denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en
mycket älsklig och svärmisk yngling.
Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:
"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå
en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?"
Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern
återtog med ett sorgset leende:
"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son
talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt
befintligt porträtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'.
Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf,
den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många
resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek -- ja, och
jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde
dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i
lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och
svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt '_My
Idol_.' -- Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten
paus, "ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag
behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man,
som är kunnig i landets språk -- säg vill ni hjelpa en sörjande
familj?"
Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes
lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min
atelier.
Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var
något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle
tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan
han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt
arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och
bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar,
tigande men något förvånad öfver den korta seancen.
Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog
artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på
väggen hängande skizzer.
"Och denna pågående skapelse", sade lorden förbindligt, "får man
kasta en blick på den?"
"En halffärdig tafla blott", inföll jag och afhöljde min Aslög.
Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan
de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade
som de nu stodo framför min tafla.
"_My Idol_!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras
läppar -- de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till
mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg
fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt
hjerta börja slå i trefjerdedels takt.
Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras
förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig
räkning på af denna effektfulla scen.
"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde
-- måhända omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjönk snyftande
till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några
ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och
innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till
sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i
vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: "Förlåt!"
Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen,
med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:
"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni
söker".
"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hållit
den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i följd
af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna
flicka, för min brorsdotter".
"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och
räckte henne hjertligt handen.
"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok
besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för
kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista".
Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot
den talande.
"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds
beslutsamhet -- ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige
brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och
enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter".
"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss
på den förlägna Kallistas panna.
Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva
hvad som tilldragit sig omkring och med henne.
Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon
afbröt min sermon med ett vemodigt:
"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag
förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta".
I detta ögonblick inträdde Bengt.
"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och
vi kunna ge oss af -- men kors" -- och han bockade sig (allt något
bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.
Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade
nyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- väckt högmod
i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den
vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de
skulle ge sig af".
Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista
troligen icke mera skulle -- återvända till Åland.
"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått
aldrig så förnäma slägtinger?-- säg, Kallista -- följer du med hem?"
"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?"
Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.
Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare
underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt,
måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut
-- Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem,
"detta var det naturligaste och rättaste -- och prosten skulle sedan
råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan
förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända
icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar,
hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig
ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:
"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?"
Ett förvånadt "ah!" -- det första tecken hon hittills visat till
förvåning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var
afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per
ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i
väg, och bort gick han -- -- Kallista märkte icke ens att han gått.
* * * * *
Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord
Lowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand,
-- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.
Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter
till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela
sommaren.
Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig.
Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att
hon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen förstod
vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom
oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.
Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska
kedja -- jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och
att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.
* * * * *
Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag
från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns
innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med
underskrift: _Kallista my Idol_. Porträttet liknade på ett slående
sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande
bref:
"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet
hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag
köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors
dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".
Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr
på Åland. Men ännu känner jag det icke.



Ett mystiskt par.
Sann händelse från år 1867.


Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden
månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens
tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter
i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner.
I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt
reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan
alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste
skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår
senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så
spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast
draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora
stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867.
Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att
köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i
godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro
komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med
i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna
rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt
talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan
i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade
att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land.
Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss --
till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t
Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom
ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af
lurendräjeri.
Här tager vår historia sin början.


1.

Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke
sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer
öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa
er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna
sannfärdiga berättelse.
Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren
hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår
berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en
förskräcklig snöstorm öfver trakten.
I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två
personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande
"trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre
djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer
och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke,
ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram
genom den djupa snön.
Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?
Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att
resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas
gäckande hån.
"Nikifor!" hviskade en mild stämma.
"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet],
svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall:
"Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt:
"pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.
"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men
begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för
herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej
taga lifvet af dem."
"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty
ung var han, det hördes på rösten.
Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund
på "herrn" och svarade slutligen tvekande!
"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem
om jag kör ännu fortare."
"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne
stodo alltjemt stilla.
"Handpengar", ljöd det trumpna svaret.
"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra
tjugufemrubelssedlar.
"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen.
Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna
i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett
pansar kring körsvennens hjerta -- nu fanns det för honom icke mera
någon "lag för djuren i Finland".
"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande.
Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest
och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vägen med
silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge
du hvila."
"Ack, inte i någon stad", svarade fruntimret, "jag är så rädd för
upptäckt."
"Tyst! tala för Guds skull franska", hviskade Nikifor på detta språk,
"karlen derborta förstår ju något ryska."
"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn", mumlade
skjutskarlen för sig sjelf.
En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt,
en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring
skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade
lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog
af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt
tilltagande stormens tjut:
"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne
trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar
för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede.
Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in
derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade -- och gripas kanske",
tillade han med ängslig stämma -- "af kossackerna från Kivinebb. Jag
känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig
smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, _jag
ber_."
"Smuglare", mumlade Nikifor för sig sjelf, "nå ja, om man så vill.
Välan", fortfor han, "så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!"
"I natt", lugnade bonden, "förföljer oss ingen, och i morgon bittida
skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går
resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade."
"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand", sade Nikifor,
och tillade sedan: "Kör på kusk och Gud med oss alla." Han korsade
sig.
Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en
skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.
Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.
Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och
dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en
väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det
svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af
rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två
barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka,
smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till
hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på
sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels
kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot
morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla
af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes
inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras
annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo
i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om
Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat
göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för
tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de
dock på stugans tröskel.
"Stig in, stig in, godt folk", sade värden efter att betänksamt ha
granskat de ankommande, "vädret derute har väl spelat herrskapet
något fult spratt?" -- Detta sades på finska.
De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande
körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden,
hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och
yttrade på ryska:
"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan
hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen."
Mekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda;
omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden
hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig
anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och
en lätt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrägt, med bar
hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta
balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett
asplöf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo
sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af
sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke
voro alldeles vanliga resande.
Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan
ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne,
stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.
Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken
på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng,
medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om
hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den
erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än
ord och läto leda sig till den improviserade bädden.
"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det är ju oförsigtigt."
"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna
till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början."
"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en
talande blick på sin följeslagare.
Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i
sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid
sängen.
Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon
drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade,
trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu
slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom
de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett
innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen.
Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin
hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än
emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart
sofvo båda.
Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt.
"Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro
så fina och vackra."
Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln.
Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde
en butelj rom på bordet.
"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte
flaskan åt skjutsbonden.
Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.
"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt
frän Petersburg att förtälja?"
"Något har jag allt, och _icke så litet_ ändå."
"Låt höra."
Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga
kommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra
millioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de
tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland
pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen
-- blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i
rigtning mot bädden.
"Hör på, svåger", afbröt han dennes svada, "du säger att din
'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de
ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga
kläder uti -- men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha
afrest plötsligt, oförberedt -- man lurar inte så lätt en gammal
lurendräjare -- -- vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du,
Petter?"
Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.
"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och
herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god
affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt _litet_ mera, men det hör
ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa
något pass vid finska gränsen."
"Ser du", mumlade värden, "deras händer och detta skrin lukta salt".
"Du tror att de äro stadda på flykt?"
Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med
dämpad, men liflig röst.
Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm.
Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska
stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af
de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med "salt och bröd",
gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man
och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem,
men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och
han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. "Se der ert salt",
utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt,
hon trodde sig bli qväfd af ängslan.
Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig
lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd.
Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp
sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid
den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster
hennes öra och hon förnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som
äro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare språk har
lånat begge begreppen från det förra.
Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon
blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin
hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans
kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades
med ljudlösa steg männen vid spiseln.
"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande än talande, och
böjde knä för de råa männen, "o, hafven barmhertighet!"
Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt
bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.
"Jesus välsigne oss!" stammade de häpne.
Då löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med
darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och
räckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som
stigit upp.
Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han
hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig
och värden utbrast vresigt: "I ären salttjufvarne från Nowgorod, man
känner er."
Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse
allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några
ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år,
ej utan en viss värdighet:
"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik -- han har
flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt."
"Och hvem är ni då?" frågade värden.
Nikifor tvekade.
Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag -- då
kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett
anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.
"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för -- --"