Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 8

såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan
mer ej äger minne.
[78] _Amma: dhàtri_ d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den
högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en
ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.
[79] _Srî_, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.
[80] _Slottsterrassen_, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i
orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda
svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga
befolkning.
[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne,
ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras
Konung, Bhogavati deras hufvudstad.
[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise
Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade,
då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De
bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid;
detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva
upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.
[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande
vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i
motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft,
hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med
_àkàsa_ ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas
som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den
gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte
element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens
olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga
uppenbarelsen, och är sålunda atheism. -- För eld står i orig.
_krischnavartman_ "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck
förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket
en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets
betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.
[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att
återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så
och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen,
emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!
[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis
vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas
gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf
Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas
vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke
giftets menliga verkningar. -- Huru Kali viker ur Nala, få vi i det
följande se.
[86] _Ikschvàku_, son till _Vaivasvata_ (den närvarande tidsperiodens
styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration
(sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom
Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den
förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.
[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde
hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas
utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången
att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott
till hälften klädd.
[88] Nml. guldstycken.
[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med
hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små
barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos
Rituparna.
[90] I orig. _Agrahàra_. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon
förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten.
Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.
[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie
vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade
orden: "detta är en helig dag."
[92] _Lakschmi_ är ett annat namn för _Srî_, Vischnus gemål, lyckans
och rikedomens Gudinna.
[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess
icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål
är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett
vanligare namn _Kàma_ ("längtan," "kärlek"), och ännu: _Ananga_ och
_Kandarpa_. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen,
lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång
angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast
af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga
betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg.
Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända
kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade
honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga.
Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter
skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma
skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till
Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." --
Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa
(?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första
pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och
båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig
fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan
af kärlekens sår.
[94] _Ràhu_ är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva
en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden,
och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt
jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis
har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej
länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och
lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem.
-- I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste
synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.
[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.
[96] _Rohini_ är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken
månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp
passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer
härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar)
tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att
förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en
hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den
andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste
åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena
dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.
[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.
[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad
af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand
synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket
på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. -- Ett sådant
födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken.
-- Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg
vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska
öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott
djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld,
som omgaf henne.
[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas
i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet _iva_
"likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett
lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta _iva_, fogadt till
_muhûrtam_ "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna
delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.
[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna
vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla
utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid
ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in
på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor
förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring
förvärfva paradiset. -- Vi se i början af följande sång, huru Nala
uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig
förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne.
Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon
ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han
vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde
Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter
begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd
tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.
[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina
föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar
skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva
tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon
möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till
förtviflan.
[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l.
rasfläckar" _àvartta_ (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på
olika raser. -- Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen
inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna
norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien
ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda
tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden
kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land
(Pendschab: _pantscha-nada_).
[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt
att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på
knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.
[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade
af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus."
Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt
jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta
färdas genom luften.
[105] Màtali var Indras kusk, som af honom ofta sändes ned till jorden,
för att upp till hans himmel bringa hans älsklingar bland jordens
furstar. Så i Sakuntala. Màtalis "kännetecken" var att färdas genom
luften, och derföre trodde Vàrschneya att Vàhuka möjligen vore Màtali.
[106] _Yodschana_, Indernas vanliga vägamått, något mindre än en geogr.
mil. Man räknar i Indien 20 Yodschanas på en grad.
[107] Man måste tänka sig att Rituparna gaf åt Nala någon trollformel,
som satte honom i besittning af talens hemligheter, ty en egentlig
undervisning kunde naturligtvis här ej komma i fråga.
[108] Damayanti. Det är Orientens sed att ej nämna en annan mans maka
vid namn, utan genom någon omskrifning; så äfven här. -- Enligt Indisk
åskådning år den oskyldigt lidandes bann oafvisligen verksamt. I sitt
öfvergifna tillstånd och qvald af sorg, uttalade Damayanti sin (11:te
S. sl. 16-19) sin förbannelse öfver den, som var orsaken till hennes
och Nalas smärta, medkallande öfver detta väsen ett qval, som vore än
svårare, än det de sjelfva ledo.
[109] Vidhitaka-trädet (terminalia belerica) anses ännu i denna dag i
Indien som förbannadt, och som en boning för onda andar. Dess frukter
kallas äfven Myrobalaner, äro grågula till färgen och likna oliven till
form och storlek.
[110] _Kundina_, af _kunda_: jasmin, "den jasminrika".
[111] Detta ställe låter förmoda att, såsom äfven Manus lagar, de
Indiska Konungarnes residenser voro befästade, och att det behöfdes
deras tillstånd för att få inträde.
[112] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya, som af Damayanti fick i
uppdrag att föra hennes barn till Kundina, der lemnade Nalas vagn och
hästar.
[113] Påfågeln spelar i Indernas hemlif samma rol, som dufvan i Europa,
men är tillika husets vakande tjenare, såsom tuppen hos oss, och
förkunnar, i likhet med de Capitolinska gässen, annalkandet af hvarje
ovanlig förteelse. Påfågeln besjunges med förkärlek i den Indiska
poesin.
[114] Husdjuren i Damayantis hem gladdes, då de hörde det mäktiga
ljudet af Nalas vagn, ty de trodde att detta var åskans första dån,
som bådade annalkandet af regntiden, Indiens skönaste årstid, då alla
lefvande väsen och naturen, som smäktat under solens lodräta strålar,
få svalka och vederqvickelse.
[115] Må det vara tillåtet att fästa uppmärksambeten vid, huru fin
och vacker Damayantis känsla visar sig på detta ställe. Hoppet att
återfinna Nala låter henne glömma all den oförrätt och all den sorg,
hon lidit genom honom; hon vill ur sitt hjerta utplåna dessa minnen,
försonad genom det väntade återseendets sällhet.
[116] Etym. "riklockig."
[117] Såsom "långarmad" är ett berömande, så är "kortarmad" ett
nedsättande epithet.
[118] Förut omnämdes, såsom bevis på Sanskrit språkets bildrika
ordbildningssätt, huru ett af eldens namn: _krischnavartman_ etymol.
betydde "den, hvars väg är svart;" här står åter (för det vanliga
agni) havyavàhana "den som bär offret (upp till Gudarne)"
[119] För att förstå betydelsen af dessa tecken, måste vi gå tillbaka
till der de gåfvor uppräknas, hvilka Gudarne förlänade Nala. Indra
gaf honom "en skuldfri vandel," eller, genom en dubbelhet i uttrycket
(an uttam àm gatim), som kan tagas materielt eller moraliskt, "den
högsta gång;" derföre höjde sig hvarje låg ingång, då Nala nalkades.
Agni skänkte honom "sitt väsen;" derför tände sig flamman vid hans vink
ock brände honom ej. Varuna förlänade honom "vattnets väsen;" derför
flödade detta sjelfmant till honom. Varuna gaf vidare ännu "doftande
kransars glans;" derföre fingo blommorna, berörda af hans hand, sin
doft och sin friskhet åter. Men Yama skänkte honom "fin smak", och
derföre kände ingen, såsom Nala, konsten att tillreda smaklig mat (se
nedan). Af alla dessa tecken slöt Damayanti att Vàhuka var Nala, ty
ingen annan än han kunde vara i besittning af dessa egenskaper.
[120] Besynnerligt och karakteristiskt faller det sig, att Damayanti ej
ens i detta ögonblick af upprörd sinnesstämning glömde strängheten af
lagens för renlighet stadgade föreskrifter.
[121] Vid en lagenlig och högtidlig förening emellan tvenne till samma
kast hörande personer (Manus lagar III. 43) förenas deras händer öfver
husaltarets eld.
[122] Detta syftar på V:e S. sl. 33, der Nala svär Damayanti trohet med
dessa ord: "Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga! Så
länge skall din jag blifva; det heligt bedyrar jag."
[123] Vinden här: _sadàgati_ "den som ständigt går, rör sig."
[124] Solen har här benämningen tigmànsu "den med varma strålar
begåfvade;" i motsats hvaremot månen kallas _sitànsu_ "den med kalla
strålar."
[125] Vindens Gud: Vàyu.
[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.
[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf
Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så
snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.
[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man
har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon
afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på
denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den
rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed
antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning
vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta
ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen
af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens
egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets
lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en
epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit
berörda, finna sin lösning.
[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen
bestänka gatorna med välluktande vatten.
[130] Himmelska nymfer: _apsaràs_ "de hafsborna," bayadererna, houris,
i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då
Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände
stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att
störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och
botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.
[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."
[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas
Elysium.
[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther
föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring
omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den
ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring
Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i
Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland
de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde
Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.