Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 4

Då vi din skönhet skåda, din strålande herrlighet,
Förvåning betar oss, ljufva. Dock, frukta ej, fatta mod!
Är skogens Gudinna du, eller bergets strålande mö,
Eller ock flodens nymf? Förtälj oss sannfärdigt det."
Hon svarade nu de fromme: "Jag är icke flodens nymf,
Ej bergets mö och skogens sköna Gudinna ej, 75
En menniska blott, det veten, botgörande Vise, I!
Allt vill jag förtälja eder utförligt; nu hören mig!
En Konung finns i Vidarbha, Bhima, som herrskar vidt;
Hans dotter är jag, förnimmen, Brahmanernas bäste, det!
Men i Nischada herrskar den strålande, vise Nal,
Segrarn i strider, hjelten, som kallar sig min gemål.
Han hembär åt Gudar offer och ärar Brahmaners kast,
Och skyddar Nischadas stammar med ära och manlig kraft,
Rätt, sanning och dygd han älskar, är tapper och vis och from,
Och ärar Gudar, men bryter fiendens murar ned, 80
Och Nala den ädle kallas, lik Indra i herrlighet,
Med ädel herrskareblick och panna som fullmån klar,
Han offrar heliga offer och Vederna känner väl
Och, strålande hög som solen, sin fiende kufvar han.
Men han, som lefvat ständigt i dygd och i sanning, blef
Utmanad till spel af några gudlöse, bedräglige,
Som med sitt svek snart togo hans rike och allt hans gods.
Hans maka, den ädles, veten, skåden J här i mig;
Mitt namn är Damayanti, mitt hjerta hos Nala är.
Jag forskat bland berg, i dalar, jag sökt rundtom sjö och flod, 85
Och skogar, och träsk och lunder; ja, öfverallt jag sökt
Min ädle make Nala, mångkunnig i vapnens konst,
Och irrande så jag slutligt, plågad af sorg, kom hit --
Har ej till denna eder ljufliga, stilla lund
Nalkats den ädle Nala Nischadernas hjeltekung,
För hvilkens skuld jag irrar här utan väg och stig
I denna hemska skog, der tigrar och vilddjur bo? --
Om ej jag snart får skåda den ädle, så hastar jag,
Brytande kroppens boja, sjelfmant till himlens frid,[67]
Ty hvad är min lefnads mål, om honom jag mer ej har; 90
Och denna sorg, denna saknad jag mäktar ej bära mer."
Till henne som, ensamlemnad i skogen, klagade så,
De fromme, som framtidsdagar skådade, sade nu:
"O herrliga, herrlig snart en framtid för dig skall gry!
Vet! fromhet ger blicken klarhet: Snart Nala du skåda skall,
Nischaderkungen, den tappre, som fienders makt slår ned,
Den ädle, med återvunnen besinning han väntar dig;
Med återvunnen lycka, af perlor och smycken prydd,
Den tappre sitt fordna rike skall åter beherrska snart,
Till fröjd för vänners skara, och fruktan för fiender. 95
Din make du snart skall skåda, en far för en herrlig ätt."
Då så till Bhimadottren, Nalas gemål, de talt,
Försvunno de fromme alla med hyddor och offereld.
Då undret hon såg, förvånad och slagen af häpnad blef
Den ljufva Damayanti, Virasenas och Bhimas fröjd.
"Var detta allt en dröm blott? Hvad skickelse sändes mig?
Hvar äro de fromme, hvar de fridfulla hyddors krets,
Hvar äro de klara floder, der fåglar svärmade kring,
Hvar äro de ljufva lunder, som pryddes af löf och frukt?"
Och länge, vid Nalas minne, den ljufveligt leende, 100
Sorgsen, blek och i tysta drömmar försjunken stod.
Men gående se'n till andra nejder med tårskymd blick
Och klagande, qväfd af tårar, hon såg ett Asokaträd.[68]
Hon gick till det sköna trädet, som blommande stod i skog,
Nedböjdt af blomsterklasar, med fåglar på hvarje qvist,
"O ve! Se trädet, hur herrligt i skogens sköt det står
Och glänser i blomsterprakt, som bergens strålande Kung! --
Min längtan, mitt lidande, du lindra, o ljufva lind!
Har ej den tappre Nischader Konungen här du sett,
Den ädle, som Damayantis älskade make är, 105
Som kallas Nala; har honom, du sköna, ej skådat här,
I skogen irrande ensam, den tappre, af sorger tärd,
Och med de fina lemmar höljda till hälften knappt?
Tag bort min sorg, o lind, ty lindring ju lofvar du,
Gif sanning åt ditt namn och lindra mitt lidande!"
Med dessa ord hon sorgsen med vördnad kring linden gick,[69]
Och vandrande längre kom till en dystrare nejd ännu.
Hon såg der slingrande floder och vexter af många slag,
Och ljufliga berg och dalar, och fåglar och vilda djur,
Och höjder, bäckar och grottor och klyftor i nyckfull form; 110
Det såg allt Bhimadottren, sökande Nala der.
Och sedan Damayanti gått vidare än', hon såg
En karavan med hästars, elefanters och vagnars mängd,
Som satte öfver en klar och ljufvelig, stilla flod,
Med lugna böljor och bred, omhägnad af bamburör,
Af paddor och fisk bebodd, af lummiga holmar prydd,
Der beckasinen skrek och Tschakravàkan[70] sin trånad sjöng.
Men då hon såg karavanen, Damayanti nu obemärkt
Gick fram och smög helt stilla i menniskohvimlet in,
En vansinnig lik att skåda, blek, blott till hälften höljd, 115
Afmagrad, besudlad, håret utslaget, af stoft betäckt.
Då henne de sågo, flydde några förskräckta bort,
Och några i ängslan dröjde, och andra ropade högt,
Några logo och några utbröto i smädeord,
Men af medlidande rörde frågade andra så:
"Hvem är du och hvems, du ädla, hvad söker i skogen du?
Förskräckte vi se dig; säg oss, är du en menniska?
Är skogens eller bergets, nejdens Gudinna du?
Om så det är, vi söke, du herrliga, ditt beskydd.
Är du en Yakscha, en Rakschas,[71] eller en gudanymf? 120
Hvemhelst du är, så gif oss välgång och skänk oss skydd,
Och ställ det så, du ädla, att framgång oss följa må,
Och att vår karavan må lyckeligt draga hän."
Af folket frågad så, med saktmod nu svarade
Den ljufva Damayanti, som sörjde sin make blott,
Åt karavanens höfding, åt allt dess samlade folk,
Åt gamla och unga, åt tågets mångpröfvade ledare:
"Veten! En menniska är jag, en Konung min fader är,
En Konung min svärfar äfven, en Konung är min gemål,
Vidarbhas Kung är min fader, min make Nischadas Kung; 125
Nala den herrlige kallas, och honom jag söker här.
Om honom I sett, mig sägen, hvar finnes min älskade,
Den ädle Nala, den tappre, en tiger i männers krets?"
Till henne talte det stora tågets höfding nu,
Sutschi vid namn: "Du ädla, hör, hvad jag säger dig!
Jag tågets höfding är och förer det an, likväl
En man, som nämnt sig Nala, du ädla, ej mötte mig.
Väl tigrar och leoparder, och björnar och bufflars svärm
Jag sett öfverallt i skogen, der menniskor icke bo,
Men utom dig en menska här jag ej mötte än', 130
Så sannt oss Manibhadra,[72] den mäktige, stånde bi."
Då sade till alla köpmän, till tågets ledare hon:
"Hvart tågar karavanen? Det värdigens säga mig."
Karavanens höfding sade:
"Till landet, der Subhàhu, Tschedernas Konung styr,
Snart bryter karavanen, o menniskodotter, upp."


TRETTONDE SÅNGEN.

Då Damayanti detta af karavanens höfding hört,
Hon följde med tåget framåt, med tanke på Nala städs.
Och efter många dagars vandring i skogens djup,
Hann slutligt karavanen en insjö med ljuft behag,
Med brännträd och saftigt gräs, kringandad af lotosdoft,
Med blommor och frukter sirad, kringsvärmad af fåglars mängd,
Med friskt och svalkande vatten, af ljufvelig smak och klart.
Dragarne tröttnat; folket vände till rast sin håg;
Med höfdingens tillstånd trädde de in i en lummig lund 5
Och slogo sig ned till hvila vid insjöns vestliga strand.
Men vid den fuktiga, tysta midnattstid, då re'n
Tröttade alla sofvo, en vild elefantflock kom
Att dricka i bäcken, grumlad af deras tinningars saft.[73]
De sågo karavanen och dess elefanters här,
Och då de märkte de tama elefanter, med häftighet
De rusade mot dem våldsamt, berusade, rasande.
Och oemotståndligt de vilda elefanters anlopp var,
Som klippans, då ned mot jorden den störtar, från berget ryckt; 10
Och, brytande träd och buskar, de spärrade väg och stig.
Men karavanen, som låg i vägen, vid lotossjön,
Der fredligt den hvilade, värnlös förkrossad och trampad blef.
"Ve, ve!" der ropade alla, och flydde och sökte skydd,
Yrvakna, i snår och buskar; elefanterna slogo dem
Med betar och snablar; andra nedtrampades, krossades.
Bland hästar och bland vagnar och fotfolk i sanslös flykt,
I trängselns förvirring många qväfdes och trampades.
Och höjande hemska nödrop de föllo till marken ned;
I träden klättrade andra; i gropar man stupade.
Så genom elefanterna, sända af skickelsen, 15
På olika sätt karavanen, den rika, blef nedergjord.[74]
Ett vildt tumult der uppstod, förfärande verlden all:
"Se, elden är lös! Förfärligt! Flyn, hasten att rädda er! --
Se der en hög af perlor. Tagen! Hvi flykten I?
Allt gods nu gemensamt är! Mig hören, mitt ord är sannt!"
Men sägande så, dock flykta sjelf de med bäfvan bort.
"Jag säger det engång än'. I dårar! hvi flykten I?"
Och medan så förderfvet gick fram öfver folket der,
Uppvaknade Damayanti med hjertat af bäfvan fyldt;
Hon såg yrvaken den grymma, den vilda förödelsen, 20
Och seende, hvad hon förr ej skådat, den ljufliga,
Hon spratt förfärad, med andan häftad vid gomen, upp.
Men några, som räddat lifvet i denna gräsliga natt,
Ropade högt: "Hvad gerning bringar oss detta straff?
Säkert blef Manibhadra ej ärad och dyrkad nog,
Eller ock ej Kuvera, Yakschernas store Kung.
De Gudar, som hinder ställa,[75] försonades kanske ej,
Kanske man glömt de onda fåglarnes förebud?
Dock, -- stjernorna spådde lycka; hvarfrån kommer detta då?"
Men andra sade: "Den qvinna, som, blottad på allt och arm, 25
Nyss slöt sig till karavanen, en irrande dåre lik,
I vanställd skepnad, en Daemon mer än en menniska,
Af hennes trollkonst sändes oss denna förödelse.
En Yakscha eller en Rakscha, en Pisàtscha[76] hon är förvisst;
Från henne är all vår ofärd; ej tvifla man bör derpå.
Om här vi såge den leda, som bragt oss så mycken sorg,
Som karavanen nedgjort, vi skulle med sten, med käpp,
Med rör och med näfvar henne gifva en rättvis död."
Då Damayanti hörde deras förfärliga hot,
Med blygsel hon bäfvande flydde, sökande skogens djup, 30
Och fruktande ofärd, sorgset brast ut uti klagan så:
"Ve mig! hur ödets vrede har öfver mig fallit tung!
Ej ståndar lyckan! -- Hvad gerning vållar mig detta straff?
Ej minnes jag att mot någon det minsta jag brutit har
Med tanke, ord eller gerning. Hvad vållar då detta straff?
Det drabbar mig visst som straff för brott i ett annat lif,[77]
Ty ej genom detta lif jag förtjenat en sådan lott:
Att make och thron förlora, att plundras af egen slägt,
Att skiljas från hem och vänner, från älskade, egna barn,
Att värnlös i skogen irra, der ormar och vilddjur bo." 35
Men dagen derpå den ringa räddade skaran gick
Från denna trakt och sörjde den ofärd, som drabbat den;
Man sörjde en bror, en fader, en älskad son, en vän,
Och Damayanti talte: "Hvad ondt har väl brutit jag,
Då denna skara, som upptog mig i den öde skog,
Blef nedgjord, ty mitt öde visst bragte jag öfver den? --
Ja, mången sorg i lifvet väntar mig säkert än'! --
'Ej någon i otid dör,' sannt säger de vises ord,
Då jag, den sorgbetyngda, ännu icke fann min död. --
Ej utan ödets vilja sker något i verlden här, 40
Och dock, ej ens i min barndom med vetskap jag ondt har gjort
Med tanke, ord eller gerning. Hvi drabbar mig denna sorg?
Dock! -- Då en gemål jag valde och Gudar begärde mig,
Men vistes af mig tillbaka för Nala, jag dömdes visst
Af deras allmakt att skiljas från honom, den älskade." --
Med dessa ord och med andra sorgset der klagade
Den ljufliga Damayanti, med tanke på sin gemål.
Se'n med de få Brahmaner, som räddade blifvit, hon 45
Tågade, lik den höstliga nymån's mattade rand,
Och vandrande så, en afton i skymningen nådde hon
Den ädle Tschedi-Kungens, Subhàhus mäktiga stad,
Och trädde, knappt höljd till hälften, i menniskohvimlet in,
Och folket betraktade häpet henne, en dåre lik,
Blek, skälfvande, mager, nerstänkt, eländig, med upplöst hår.
Nyfiket kring henne trängdes der stadens pojkar och barn,
Medan hon tågade sorgsen genom de Tscheders stad;
Så nalkades hon, omringad af dessa, Konungens slott.
Men Konungens ädla moder henne från slottet såg
Och sade till Amman:[78] "Gå och för henne hit till mig;
Af folket plågas der qvinnan, som söker hos oss ett skydd. 50
En skönhet jag ser, som sprider öfver mitt hus sin glans,
Och herrlig hon syns som Sri,[79] fast höljd i en dåres drägt."
Så lät hon folket gå; Damayanti hon förde upp
Till slottsterrassen[80] och frågte henne förvånad så:
"Fastän af sorg fördunklad, du synes så skön, så hög,
Och strålar, som blixten strålar ur molnet. Hvem är du, säg!
Ej syns din skönhet mensklig, fast smycken du nu ej bär,
Och, så utan skydd, hur fruktar du männernas ondska ej?"
Men Damayanti sade till svar, då hon detta hört:
"En menniska är jag, trogen en älskad gemål, och går 55
Friboren, i konster kunnig, tjenstsökande, fri omkring,
Och finner, der qvällen nalkas, alltid ett hem för mig.
Af dygder är prydd min make, och ständigt han älskat mig,
Och honom jag. Likt skuggan trogen jag honom följt;
Dock öfvermåttan städse han älskade tärningsspel,
Att, blottad på allt, till slut utarmad han irrade;
Och honom förvirrad, rådlös, klädd i en enda drägt,
I skogen jag följde och sökte trösta den älskade,
Men engång, af hunger plågad i sinnesförvirring han
I skogen sin enda klädnad förlorade slutligt än'. 60
Dock honom en dåre lik, förvirrad och blottad, jag
Följde, och mången natt försakade sömnens ro.
Så dagar gingo och slutligt jag föll uti sömn, och han
Mig öfvergaf, och min halfva klädnad tog med sig bort.
Så, sökande städs min make, plågas jag dag och natt,
Men honom, den lotossköne, den älskade, ser jag ej;
Ej finner jag mer den gudalike, min lefnadsfröjd."
Till henne, som brast i tårar, klagande sorgset så,
Mildt sade Konungens moder, mer sorgsen ännu än hon:
"Blif här hos mig, du ljufva! Jag finner behag i dig, 65
Och mina män att söka din make jag sända skall.
Kanske ock sjelf han kommer under sin irrfärd hit.
Ja, dröjande här, du säkert skall finna din make än'!"
Då Damayanti orden förnummit, hon svarade:
"Med vilkor blott jag dröjer, du moder för hjeltars ätt!
Att orena sysslor ej jag sköter, och ej förtär
Hvad andra lemnat, att ej en man här må nalkas mig.
Men om en man begär mig, bestraffas han skall af dig
Och dödas, den dåren. Så mitt heliga löfte är.
Men att min make söka Brahmaner jag utser sjelf --
Om detta allt beviljas, med glädje jag blir hos dig; 70
Om ej, att hos dig stanna jag känner ej lust och håg."
Men rörd nu Konungens moder svarade henne så:
"Allt skall så ske, och Hel! för ett sådant löfte, dig!"
Så sagdt till Damayanti, Konungamodren än'
Med glädje till sin dotter Sunanda talade så:
"Sunanda! Se här en ädel qvinna, som Satschi skön,
Din like i ålder, dotter, en vän skall hon blifva dig.
För henne ditt hjerta öppna, hos henne din glädje sök!"
Men glad och med fröjd Sunanda gick så i palatset in, 75
Och medtog Damayanti, af tärnor och vänner följd.


FJORTONDE SÅNGEN.

Nu Nala, se'n Damayanti han lemnat och dädan gått,
Snart midt i den täta skogen i en flammande skogsbrand såg;
Ur lågan en okänd stämma han hörde, som ropade:
"Kom hit, o Punyasloka, o Nala, kom hit, kom hit!"
"Var utan fruktan!" han svarte och djerft genom flamman gick;
Han såg der ormarnes Konung[81] liggande krökt i ring;
Och ormakungen sade, bedjande, darrande: "Hör mig!
Jag är, o Konung, ormen Karkotaka.
Engång i hans bot den vise Nàrada[82] störde jag, 5
Och blef af den ädles vrede derför förbannad så:
'Ligg här, som klippan orörlig, tills engång den ädle Nal
Dig för härifrån; af honom endast du frälsas kan.'
Så genom hans bann ej mäktar jag röra här fot från fot.
Lycka jag dig skall bringa men fräls mig, o ädle, du!
Din vän skall jag blifva! Vet, jag den högste bland ormar är.
Ej väger jag mycket; dröj ej, tag mig och bär mig bort!"
Sägande så ormkungen gjorde sig fingerslång,
Och Nala bar honom lätt till en nejd, dit ej lågan hann.
Då så han kommit ur flamman ut i den fria luft[83] 10
Och ville Karkotaka lemna, talade denne än':
"Gå, Naischada, några steg och räkna dem ett för ett,
Så skall jag den högsta lycka, du mäktige, skänka dig."
Han räknade, men då tio[84] han nämnde, högg ormen till
Och bet honom; genast Nala förvandlad och vanställd blef.
Af häpnad blef han slagen, då sjelf han sig vanställd fann,
Och såg att ormakungen klädt sig i hans gestalt.
Tröstande Nala, sade ormen Karkotaka då:
"Jag har dig förvandlat och vanställt, att ingen dig känna må --
Men han, genom hvilken länge du plågats af bitter sorg, 15
Han skall, af mitt gift förtärd, nu dväljas i dig med qval;
Med lemmar, af gift omhöljda, skall plågad han i dig bo
Tills, tärd af smärta, han viker slutligt och lemnar dig.[85]
Från den, som dig, fast skuldfri, så länge re'n plågade
Genom sin vredes bann, från honom dig frälsar jag.
Ej mer behöfver du rädas för vilddjur, för fiender,
Och ej för Brahmaners vrede; det har af min vänskap du.
Likså af mitt gift, o Konung, ej såras, ej plågas du,
Och ständigt i kamp och strider blott seger dig följa skall."
"Nu gå till Ayodhyas stad, den ljufva, o Naischada; 20
'En körsven är jag, mångkunnig, och Vàhuka nämns,' så säg
Åt Rituparna, som äger kunskap i tärningsspel.
Byt denna konst af honom mot kunskap i hästars vård;
En vän i den ädle Ikschvàku-ättlingen[86] finner du --
Se'n tärningskonsten du lärt dig, din lycka du återfår,
Och finner din maka åter. -- Ej sörje, o Konung, du! --
Och dina barn och ditt rike; sannt är, hvad jag säger dig.
Men då din rätta gestalt du längtar att återse,
Så tänk blott på mig, o Konung, och kläd dig i denna drägt,
Ty höljd i den du genast skall vara som förr igen." 25
Han sade så och åt Nala en dubbelklädnad[87] gaf,
Och se'n han det gjort och Nala så riktat med goda råd,
Försvann der ormakungen och stod ej att skåda mer.


FEMTONDE SÅNGEN.

Se'n så Karkotaka svunnit, vandrade Nala bort
Och framkom på tionde dagen till Kung Rituparnas stad.
Han gick till Kungen och sade: "Vahuka ar mitt namn;
I konsten att tygla hästar ej äger en like jag,
Vid svårigheter ett råd, vid allt jag en utväg har,
Och bättre än någon annan jag reder en smaklig mat;
Hvadhelst i verlden finnes konstigt och mödosamt,
Det utfor jag allt Rituparna, mig tag till din tjenare!"
Rituparna sade:
"Hel, Vàhuka, dig! Blif här, och gör hvad du lofvat har. 5
Snabbkörning var framför annat ständigt min lust och fröjd.
Tag till din omsorg att snabba hästar jag äga må;
Blif min Stallmästare! Tiotusende[88] blir din lön.
Och till din tjenst Vàrschneya och Dschivala tage du;
Haf sällskap af dem och dröj, o Vàhuka, här hos mig."
Så sade han. Men Nala lefde högtärad der
Rituparnas stad med Vàrschneya[89] och Dschivala.
Så lefde han der, Damayanti dock honom om hjertat låg,
Och hvarje afton han sakta talade dessa ord:
"Hvar hvilar nu väl den arma, af hunger qvald och trött, 10
Minns hon mig än', eller hyllar redan en annan hon?"
En afton af Nala, som åter så sagt, frågte Dschivala:
"Hvem är det, du sörjer ständigt? Förtälj mig det, Vàhuka!
Förtälj mig, hvems är qvinnan, som ständigt du sörjer så?"
Då sade Nala: "En dåre förr engång kände jag,
Som ägde en ljuflig maka, men glömde sin trohet lätt.
Engång af någon orsak från henne han skilde sig
Och, ensamlemnad, den dåren sörjande irrar se'n;
Han oupphörligt, af längtan qvald både natt och dag, 15
I qvällens lugn än minnes henne och talar så.
Väl, irrande kring i verlden, sitt uppehälle han fann,
Ovärdig, någonstädes, men mins dock ännu sin sorg.
Och hon, som i skogen följde sin make i nödens stund,
Hon öfvergafs af honom. -- O, knappt att hon lefver mer!
Ej kännande vägen, ensam, förtjent af en bättre lott,
Hon plågas af törst och hunger. O, knappast hon lefver mer!
I skogen, der vilddjur irra, den vilda och ödsliga,
Lemnades hon af honom, den dåren, som lyckan svek."
Så bodde nu Nala okänd i Kung Rituparnas borg, 20
Af längtan tärd, och tänkte städs på sin maka blott.


SEXTONDE SÅNGEN.

När så från thron till träldom Nala var bragt, då greps
Af sorg och längtan Bhima, och sände Brahmaner ut;
Han gaf dem rikliga gåfvor och talte uppmanande:
"Gån ut att söka Nala och Damayanti, min lefnadsfröjd!
Är edert värf fulländadt, och funna de ädla två,
Åt den, som hit dem bringar, jag tusende oxar ger,
Och länderier[90] och gods och en by, som är värd en stad.
Men om Damayanti och Nala I ej kunnen föra hit,
Blott för ett ord om dem ger tusende oxar jag." 5
Då detta de hört, Brabmaner gingo åt alla håll
Till städer och länder att söka Nala och hans gemål;
Men ingenstädes de funno de flyktande, irrande.
Då kom till Tschedistaden vandrande en af dem,
Sudeva vid namn. Damayanti der såg han i Kungens borg,
Stående med Sunanda, just bönen begynnande,[91]
Med oförliknelig skönhet, fast matt och fördunklad nu,
Lik solens glans, som fängslas af töcknens dunkla nät.
Så seende der den sköna, afmagrad och stoftbetäckt,
Dock slöt han af vissa tecken: "Damayanti jag skådar hår."
Sudeva sade:
"Som henne jag fordom såg, så står denna qvinna här. 10
Mitt mål jag nått, jag henne har funnit, som Lakschmi[92] skön,
Med fullmånsklarhet och smärt, af rundade former prydd,
Och genom sin glans allt mörker förskingrande rundtomkring,
Med ögon som skönsta lotos, och Rati[93] i fägring lik,
Af hela verlden älskad, begåfvad med fullmånsglans.
Hon liknar en lotosstängel, den skickelsen ryckte upp
Ur Vidarbhas lotosdam och höljde med stoft och dy,
Hon ses lik en natt, hvars måne Ràhu[94] har slukat upp,
Och, tärd af sin längtan, lik en flod med förtorkad bädd,
Der lotosblommorna vissna, och fåglarne skrämda fly. 15
En lotossjö hon är, den elefanterna grumlat upp,[95]
Den sköna, välformade, värdig ett strålande perlerum;
En blomma lik, som, uppryckt, vissnar i solens glöd,
Af skönhet och dygder prydd, osmyckad, men smycken värd.
Lik månens första rand på himlen bland mörka moln,
Så skådas hon här, från kärleks fröjd och från vänner skild,
Knappt bärande lifvets börda af längtan att Nala se. --
Ty städs för qvinnan en make det skönaste smycke är,
Och, utan honom, i smycken prydd, hon ej prydnad bär.
Hvad svårt är, utför Nala, om lefva han mäktar än', 20
Från henne skild, och ej smäktar af sorg och af längtan bort,
Då äfven jag, när jag ser den mörkögda, svartlockiga,
Som, glädje värd, har sorg blott, känner mitt hjerta rördt. --
När skall engång den sköna, sin sorg hafva öfverstått,
När skall henne Nala nalkas, som månen Rohini,[96]
Och när skall Nala sitt rike vinna igen och när
Finna sin älskade åter, och dermed sin lefnadsfröjd,
Henne, i börd, i dygd och i ålder lik honom sjelf,
Är värdig han, hon honom, den herrlige, likaså! --
Dock -- trösta den ädle Nalas maka det höfves mig, 25
Den tappres gemål, som längtar att skåda sin älskade.
Jag trösta vill den ljufva, som strålar i fullmånsglans,
Som, förr ej bekannt med sorgen, nu sörja, blott sörja får."
Vrihadasva sade:
Och sedan på skilda tecken och märken han gifvit akt,
Gick han till Damayanti och talte till henne så:
"Damayanti! Jag är Sudeva, din broders älskade vän,
Och hit jag kommit att söka dig, enligt Bhimas bud.
Din fader mår väl; din moder, och bröder må alla väl,
Och välbehållet hos dem är det högborna tvillingspar.[97]
För din skull dock all din slägt är bedröfvad och utan fröjd,
Och hundradetals Brahmaner kringirrande söka dig." 30
Men Damayanti, som kände Sudeva från fordom tid,
Honom om sina vänner nu frågade en för en;
Och bittert gret Vidarbha-dottren, af smärta tyngd,
Då oförmodadt hon såg Sudeva, sin broders vän.
Sunanda såg Damayanti sorgsen och gråtande
Samtala med Sudeva förtroligt på tu man hand,
Och sprang till sin mor och sade: "Den fremmande gråter, se'n
En Brahman hon råkat; nu forske du, hvem hon är."
Då hastade Tschedikungens moder från slottet ned 35
Och gick dit, der Damayanti stod med Sudeva än'.
Hon tog Sudeva åt sidan och frågade honom så:
"Hvems maka är hon, den ädla, hvems dotter den herrliga,
Hur blef hon, den sköna, så från slägt och från make skild,
Hur kunde i detta läge henne du kanna an'?
Allt detta af dig utförligt jag längtar att hora få;
Berätta sanningsenligt hvad du om den sköna vet!"
Af henne, så uppmanad, Sudeva med välbehag
Sig satte ned och förtäljde Damayantis öden nu.


SJUTTONDE SÅNGEN.

Sudeva sade:
"I Vidarbha herrskar en mäktig Konung, som Bhima nämns;
Hans dotter är denna sköna; 'Damayanti,' så prisas hon;
Och i Nischada är Konung Nal, Virasenas son;
Hans maka, Punyaslokas, den vises, är denna här.
I spel af sin bror besegrad, han kom ifrån makt och thron,
Gick bort med Damayanti och hördes ej sedan af.
Men vi kringirra och söka henne i hvarje trakt,
Och henne, den ljufva, fann jag här i din sons palats.
Ej finnes en annan, henne i glans och i skönhet lik, 5
Och mellan ögonbrynen hon födelsemärket bär,
Som liknar en lotosblomma; det såg jag, ehuru skymdt
Af stoft på hennes panna, som månen af tunna moln.
Af skaparen det åt henne till skönhetsinsegel gafs --
Svagt lyser ock månens rand, än' skymd i sin tändningsstund[98] --
Ej kan hennes skönhet döljas, ehuru af stoft betäckt;
Fast utan prydnad, den strålar dock klar som det glänsande guld.
Lätt af sin skönhet, af detta märke förrådes hon,
Och kännes igen, som den dolda eld genom värmen känns."
Vrihadasva sade:
Men då Sunanda hörde dessa Sudevas ord, 10
Med lindrig hand hon sakta torkade stoftet bort,
Och, friadt från stoft, der lyste på Damayantis panna nu
Märket klart, såsom månen på en himmel utan moln.
Men då de tecknet sågo, Sunanda och hennes mor
Omfamnade tyst Damayanti länge,[99] med tårfylld blick.
Se'n, fällande en långsam tår, sade modren så:
"Min systers dotter är du; dig känner på märket jag.
Jag och din moder, båda vördade samma far
Den ädle Dasarnerkungen Sudàman, o ljufva du!
Hon gafs åt den ädle Bhima, åt Viravàhu jag; 15
Dig, re'n som litet barn, jag såg i min faders hus.
Men såsom vår faders hus är ditt och på en gång mitt,
Så är ock detta mitt rike, Damayanti, tillika ditt."