Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 5

Med fröjd i sin själ Damayanti hörde de ljufva ord,
Och, helsande sin moders syster, hon talade så:
"Ehuru okänd, lycklig dock bodde jag här hos dig:
Du hvarje min önskan uppfyllt, du skyddat och vårdat mig,
O moder, mig, som länge redan i landsflykt var,
Sänd dit, der mina späda, räddade, lefva än'. 20
Hur går det dem der, af Nala lemnade och af mig?
Ja, om du ännu en glädje, o moder, mig bringa vill:
Jag längtar till Vidarbha; du låte mig fara dit!"
"Ske så!" med fröjd hennes moders syster nu svarade,
Och sände, med Kungens bifall, henne, den lyckliga, bort
Uti en bärstol, buren af säkra och trogna män,
Bevakad af ryttarskaror, med mat och med dryck försedd.
Så kom Damayanti åter snart till Vidarbhas land,
Der all hennes slägt emottog henne med hjertlig fröjd.
Och då hon såg dem alla, och såg sina älskade barn, 25
Och far och mor och vänner, alla vid helsa såg,
Då egnade den ljufva Brahmaner sin tacksamhet,
Och åt de höga Gudar gaf rikliga offer hon.
Men åt Sudeva Bhima tusende oxar gaf,
Af fröjd att se sin dotter, en ståtelig by och gods.
Och då Damayanti hvilat en natt i sin faders hus,
Uppfriskad af sömnen talte hon se'n till sin moder så:
"Om mig du vill se vid lif, så -- sanning jag säger dig --
Sök att den ädle Nala bringa tillbaka hit,"
Vid Damayantis ord dock Drottningen greps af sorg 30
Och, qväfd af tårar, den ädla gaf ej ett ord till svar,
Då så hennes tärnor sågo henne af sorg betyngd,
Ve, ve! de gråtande ropte och sörjde och klagade.
Dock talte till Bhima slutligt hans ärade maka så:
"Sin ädle gemål din dotter Damayanti här sörjer blott,
Och utan blygsel åt mig, sin moder, hon sjelf det sagt;
Må dina tjenare derför söka den ädle Nal."
Så manad af henne, Bhima trogna Brahmaner nu
Sände åt alla trakter: "Söken den ädle Nal!"
Och på Vidarbherkungens befallning så gingo de 35
Till Damayanti och sade: "Redo vi äro nu."
Då talte Bhimadottren: "Gån ut och inför allt folk,
Öfverallt, i alla nejder sägen blott dessa ord:
'Hvar är, o spelare, du, som halfva min klädnad tog,
Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
Och plågas af bittert qval, den späda, till hälften höljd.
Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bitter sorg,
Medlidande haf, o hjelte, och unna ett ord till svar.' --
Sägen detta och annat, att miskund han visar mig, 40
Ty närd vinden ju gnistan tänder den vida skog. --
Ja, af sin make en maka bör äga sitt stöd, sitt skydd;
Hur har du bortglömt detta? Du kände ju städs din plikt.
Vis var du prisad och ädel, och dygdig och medlidsam,
Du blifvit utan miskund; så lyckan mig öfvergav.
Haf derföre nåd med mig, du hjelte bland Konungar!
'Den högsta dygd är mildhet' så hörde jag förr af dig.
Om någon, då så l sägen, gifver ett ord till svar,
Han Nala är, då märken hans ställning, hans vistelse.
Det svar, som någon eder på detta ert tilltal ger, 45
Det läggen på minnet, Brahmaner, och bringen det hit till mig;
Men ställen så till att ej han får veta att jag er sändt,
Och skynden att från er vandring vända tillbaka snart.
Och forsken om han i armod är, eller öfverflöd,
Om jordiskt gods han söker, hvad annars hans sträfvan är."
Så manade af Damayanti, Brahmanerna gingo ut
Åt alla håll att söka den ädle, olycklige Nal.
Kring land och bygder, i städer och byar och hyddor nu
Brahmanerna alla gingo och sökte den ädle Nal.
Och hvart de kommo, förnyadt läto de höra städs
De ord, dem Damayanti tolkat och ålagt dem.


ADERTONDE SÅNGEN.

Lång tid förgått, då Parnâda, af dessa Brahmaner en,
Till Kundina återkom, åt Damayanti förtäljande så:
"Då sökande Nala jag till staden Ayodhya hann,
Jag gick, o Damayanti, till Bhangâsuris ättling der,
Och inför hela hofvet och honom de ord, du sagt,
Upprepade jag, förnyadt; men Rituparna dock
Ej gaf mig ett ord till svar, den mäktige Herrskaren,
Ej heller någon af dem, som suto kring honom der.
Men då jag gått bort från honom, kom till mig i enrum en 5
Af Rituparnas folk, som kallades Vàhuka,
Den ädle Kungens körsven, kortarmad, vanställd, ful,
Men I snabbkörning skicklig och kunnig i krydders konst.
Han bittert gret, och ständigt suckande djupt och tungt
Han helsade mig välkommen och talade sedan så:
'Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock
Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon!
Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej, 10
Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band.
Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek,
Hon öfvergifves, den ädla, qvinnan ej vredgas dock.
Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog,
Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill,
Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd,
Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt.'
Då detta hans ord jag hört, jag hastade åter hit;
Nu gör hvad godt dig synes, dock hemta din faders råd."
Men då hon detta hört af Parnâda, med tàrfylld blick
Tyst gick hon till sin moder och talte till henne så:
"Ej Bhima bör kunskap få, o moder, om denna sak, 15
Men inför dig åt Sudeva befallningar gifver jag.
Och att min afsigt den àdle Bhima ej känna må,
Det vare din omsorg, om du önskar din dotters val.
såsom Sudeva lyckligt mig hemtade hit till er,
Med samma lycka må han gå till Ayodhyas stad
Och snart den àdle Nala bringa till oss igen."
Men sedan, så snart den ädle Parnâda sig hvilat ut,
Hedrade Damayanti honom med riklig lön.
"Då Nala är återkommen, far större belöning du,
Ty mera för mig du gjort, än någon skall göra mig: 20
Att med min gemål, Parnâda! jag återförenas snart."
Han hörde orden och tacksam, henne välsignande,
Med fullgjordt värf Parnâda gick hem till sitt hus förnöjd.
Då kallade Damayanti Sudeva helt obemärkt
Och sade inför sin moder, af sorg och bekymmer qvald:
"Sudeva! gå till Ayodhya, gå till Rituparna der
Och säg, som vore det sagdt i förbigående blott:
'Damayanti ärnar ånyo välja sig en gemål;
Dit hasta alla Kungar och Konungasöner nu.
Och så är tiden beramad: i morgon skall valet ske; 25
Om godt dig synes, o Konung, så ila dit äfven du.
Vid solens uppgång en annan make hon väljer sig,
Ty ej man vet om Nala är död eller lefvande'".[100]
Så gick den ädle Brahmanen hän till Ayodhyas stad
Och sade åt Rituparna, som honom det ålagdt var.


NITTONDE SÅNGEN.

Då Konung Rituparna förnummit Sudevas tal,
Med smekande röst han vänligt sade till Vàhuka:
"På en enda dag till Vidarbha, till Damayantis val
Jag resa vill. Hästerfarne! vad menar du, Vàhuka?"
Men Nalas hjerta vid dessa Kung Rituparnas ord
Slets bittert af sorg, och i tysthet så han betänkte sig.
"Har Damayanti gjort detta, förvirrad af qval och sorg?
Är det en menlös list blott, uppfunnen att pröfva mig? --
En brottslig sak i sanning den fromma nu förehar, 5
Den arma, kränkt af mig, jag förtappade, brottslige. --
Ja, qvinnans kraft är svag och gräseligt är mitt brott.
Möjligt, att för sin irring förskjuten ur vänners krets,[101]
Förvirrad af sorg, förtviflad ett sådant beslut hon tog --
Dock nej! Det gjorde hon aldrig! Hon har ju de späda små! --
Hvad sannt eller osannt är bäst ser jag, om dit jag far;
För eget gagn Rituparnas önskan jag fylla må." --
Nu med en vördnadshelsning till Konungen sade han:
"Jag lyder ditt bud, Rituparna; ja väl, på en enda dag 10
Jag för dig, o hjeltekonung, hän till Vidarbhas stad."
Då gick på Rituparnas befallning Vàhuka
Till stallet ned för att mönstra Konungens springare.
Påskyndad af Rituparna Vàhuka noga nu
Hästarne undersökte med säker kännareblick,
Och valde sist ett passligt, uthållande, magert spann,
Med eld och kraft begåfvadt, bepröfvadt, af ädel ras,
Förutan onda tecken, brednosadt, med väldig käk,
Af fullblodsfläckar prydt, vindsnabbt och från Sindhus land.[102]
Men Kungen, då han såg dem, sade förtörnad så:
"Hvi skedde detta? Ej väl dig höfves att gäcka oss.
Hur mäkta väl dessa svaga, trångbröstade hästar mig
Draga, ty lång är vägen; hur kunna de hålla ut?"
Vàhuka sade:
En fläck på pannan syns, på hvardera sidan två,
På hufvu't två och på bröstet två, och på ryggen en.
Dig dessa hästar föra säkert till Kundina;
Dock -- önskar du dig andra, säg till, och jag tager dem.
Rituparna sade:
Nej! Hästerfaren är du och skicklig, o Vàhuka;
Det spann, det du anser lämpligt, tag det; men skynda dig!
Vrihadasva sade:
Då spände fyra hästar, snabba, förträffliga, 20
Af ädel ras för vagnen Nala med skicklighet
Då allt var i ordning, Kungen steg snabbt i vagnen, och se!
De ädla hästarne sjelfmant böjde sig ned på knä.[103]
Men Nala, den lycklige, talte vänligt till dem och gladt
Smekte de eldiga, ädla, uthållande fålarna.
Han fattade tyglarna kraftigt och redde till affärd sig,
Tog upp Vàrschneya och gaf åt de ädla springarne lopp.
Och, styrda enligt konstens reglor af Vàhuka,
Flögo de som på vingar i luften med svindlande fart.[104]
Men då Rituparna såg dem ila som vinden snabbt, 25
Den ädle Konungen, tjusad, i högsta förvåning föll.
Och då Vàrschneya hörde hjulrasslet och såg den konst,
Som Vàhuka lade i dagen, han tänkte i tysthet så:
"Hvem är det? Är Màtali[105] han, Gudakonungens kusk,
Ty dennes kännetecken ser jag hos Vàhuka?
Är det väl Sàlihotra, som tyglarnes konst förstår,
Som, fastän öfverjordisk, nu tagit sig menskoform?
Eller, kunde det vara den ädle, den tappre Nal,
Som kommit hit?" Så tänkte Vàrschneya inom sig tyst.
"Eller finns samma kunskap hos Nala och Vàhuka, 30
Ty samma konst hos båda ser och beundrar jag.
Dock -- samma ålder, jag finner, hos Nala och Vàhuka,
Och är det ej Nala sjelf, hans like i konst det är.
Okända de ädle Furstar ju ofta på jorden gå,
Till följe af ödets dom vanställda, och kännas ej.
Om ej jag tvifvel hyste för dennes vanskaplighet,
Bevis jag ej mer behöfde för Nala. Så tänker jag.
För detta talar åldern; det yttre dock svär emot.
Till slut efter allt dock tror jag att Vàhuka Nala är."
Så tänkte hit och dit, i tysthet begrundande,
Vàrschneya, Punyaslokas älskade fordne kusk.
Men Konung Rituparna, då Vàhukas konst han såg,
Tillika med Vàrschneya gladdes och undrade;
Och seende hans konst vid tömmen, hans nit, hans kraft,
Och kloka aktsamhet, han kände den högsta fröjd.


TJUGONDE SÅNGEN.

Så öfver floder och sjöar, och skogar och berg och dal
Med ilande fart han flög, som fågeln i rymden fri.
Men under den snabba färden Bhangâsuris ättling såg
Att oförmärkt hans mantel fallit till marken ned.
Och då Rituparna såg det, han hastigt till orda tog:
"Låt oss upptaga manteln!" så sade den ädle då,
"Håll hästarna, de snabba, stilla ett ögonblick,
Så länge att Vàrschneya får bringa min mantel hit"
Men Nala sade: "Långt borta ligger din mantel re'n 5
En mil[106] bakom oss, ej kan du få den tillbaka mer."
Så talte Nal; i detsamma Bhangâsuri ättlingen
Dernere i skogen såg ett yppigt Vibhitaka-träd,
Och vid dess åsyn skyndsamt han sade åt Vàhuka:
"Du skicklige kusk! du skåde min styrka i räkenkonst;
Ej en vet allt, ej någon besitter all kunskaps skatt;
All vetskap sin boning aldrig tog hos en enda än'.
Se stammen der! dess frukter äro etthundraen,
Dess blad likaså; till marken fallit ett lika tal;
Af hvardera, blad och frukter, bär den etthundraett,
Men der, på dess tvenne grenar ses femti millioner blad; 10
Och räknar du dem tillsamman med qvistar och telningar,
Skall frukter der du finna tvåtusen och nittiofem."
Då stannade Nala vagnen och sade till honom så:
"Dunkelt mig synes, Konung, hvad du förtäljt mig nu,
Men klart skall det bli mig, sedan trädet jag undersökt;
Sen jag det noga räknat, skingras allt tvifvel snart.
Ja, här inför dig jag önskar granska Vibhitakan,
Ty derförutan ej vet jag om sannt eller falskt du talt;
Och så inför dig sjelf dess frukter jag räkna vill, 15
Men undertiden Vàrschneya tyglarna hålla må."
Då afbröt Konungen häftigt: "Ej tid är till dröjsmål nu!"
Hvartill med stigande ifver Vàhuka svarade:
"Dröj här en stund, eller vill du, välan, så far vidare!
Der ser du genaste vägen; Vàrschneya du har till kusk."
Men lugnande honom sade Kung Rituparna då:
"O Vàhuka! Lik dig ingen kusk här på jorden finns;
Välkunnige! med dig ensamt far till Vidarbha jag.
Till dig jag min tillflykt tagit; ej göre mig hinder du.
Hvadhelst du begär, det gerna dig unnas, o Vàhuka, 20
Om aftonsolen i dag i Vidarbha jag skåda får."
Då sade Vàhuka: "Sedan trädet jag undersökt,
Jag för dig till Vidarbha; gör du mig till viljes nu!"
Fast mot sin vilja, Kungen sade: "så stanna då
Och granska trädet och räkna af grenen, vetgirige!
En del, den dig jag tyder, så får du din önskan fylld."
Men Nala steg hastigt ned från vagnen och räknade,
Och sade, af häpnad slagen, sedan till Konungen:
"Jag räknat och frukterna äro så många, som nyss du sagt.
Jag din förvånande kunskap, o Konung, med undran sett, 25
Och ville känna den lära, som skänkte dig sådan konst."
Otålig för färden, Kungen sade till honom då:
"Du vete att jag är kunnig i räkning och tärningskonst!"
Men Vàhuka svarte: "o, gif mig denna din kunskap du,
Och tag af mig i byte konsten vid tygel och töm."
Då sade Rituparna, för stundens brådskande tvång
Och lysten att körningskonsten lära: "Välan, ske så!
Tag, enligt de Vises reglor, nu tärningskonsten du,
Och körningskonsten som lön tillgodo jag har hos dig."
Så sägande, nu Rituparna sin kunskap åt Nala gaf.[107]
Och då han den fått, vek Kali genast utur hans kropp, 30
Och spydde Karkotakas gift, det tärande, ur sin mun.
Så vek ur Nala Kalis förbannelses tärande eld,
Af hvilken så länge redan han qvaldes och plågades.
Men, friad från giftet, Kali tog åter sin egen form. --
Då ville Nala honom förbanna i hämndfull harm,
Men Kali med bäfvan sade, darrande, bedjande:
"O herre, kufva din vrede, och ära jag skänker dig!
Re'n af Indrasenas mor[108] jag i vrede förbannad blef,
Och sen den stund, då du henne lemnade, ständigt jag
Med qval och smärta, o Konung, sorgeligt dvalts i dig, 35
Ty ormakonungens gift mig tärt både natt och dag.
Jag ber om ditt skydd, din nåd, o hör, hvad jag lofvar dig:
Om ej du förbannar mig, som bäfvar och ber om nåd,
Så skola alla i verlden, som ära och hedra dig,
Ej nå'nsin behöfva frukta skada och ondt af mig."
Så sade Kali, och Nala qväfde sitt hjertas harm,
Men skygg i Vibhitaka-trädet Kali smög hastigt in. --
Så osedd af andra Kali talte med Naischada. --
Och nu, från sitt bann befriad, den hjeltemodige Nal,
Se'n Kali gått och han räknat Vibhitakans frukter snart, 40
Med glädje i själen och hoppfull, och lifvad af högsta fröjd,
Bestigande vagnen åter for hän med det snabba spann. --
Förbannad för allan tid så Vibhitaka-trädet blef[109] --
Men Nala med fröjdfullt hjerta de herrliga fålarna
Dref framåt, och fram de flögo, som fåglar, i flyktigt lopp.
Och Kung Rituparna med blicken vänd mot Vidarbha satt. --
Då Nala gått, äfven Kali sig smög till sitt hemvist snart
Så utan sorg och plåga var Nala, den herrlige,
Från Kali frälst, men sin rätta gestalt han saknade än'.


TJUGONDEFÖRSTA SÅNGEN.

I qvällens timma för Bhima anmälde hans tjenare
Att Konung Rituparna kommit till Kundina.[110]
Med Bhimas tillstånd han körde snart in i Vidarbhas stad[111]
Och alla himmelstrakter genljödo af vagnens dån.
Då hörde Nalas hästar,[112] de älskade, vagnens ljud,
Och gnäggade högt af glädje, som fordom för Nalas vagn.
Och äfven Damavanti hörde det kända ljud,
Doft, som det dånande molnets, där, väntadt, det närmar sig.
Förvånad hon blef, då rasslet hon hörde så välbekannt, 5
Likt det, som då fordom Nala sjelf körde sitt snabba spann.
"Just sådant det var," hon tänkte: -- hans hästar det kände ock.
Påfåglarne på palatsets tinnar[113] och äfvenså
Krigselefanterna alla hörde det mäktiga dån,
Och fåglar och elefanter gladdes vid detta ljud
Och ropade högt vid minnet af regnets herrliga tid.[114]
Damayanti sade:
"O, hur vid detta dån, som fyller den vida rymd,
Mitt hjerta af glädje sväller! Ja, Nala det är förvisst!
Om ej än i dag den herrlige Nala jag skåda får,
Den dygderika, den tappre, mitt hjerta skall brista snart.
Om ej i dag i hans famn, den ljufva, jag sjunka får,
Och tryckas till hans bröst, i morgon jag finns ej mer!
Om ej den mäktige Nala nalkas mig än i dag, 10
Jag kastar mig i den gyllne, glänsande flammans famn!
Om ej den lejonlike, som krigselefanten stark,
Mig nalkas snart, jag dör och ser icke räddning mer!
Ej lögn jag fann hos honom, ej kränkning, ej oförrätt;
Ej falskhet ens i det minsta minns jag hos Nala mer".[115] --
"Ja, mäktig han är och tapper, förlåtande, gifmild, god,
Ett mönster för Furstar, trogen sin maka och utan skuld.
Då nu, med tanke på honom, jag minnes hans ädla dygd, 15
Af sorg mitt arma hjerta vill brista, från honom skildt."
Så klagande, Damayanti nästan besinningslös
Sprang upp på palatsets tak i längtan att Nala se.
Då såg hon midt på gården Rituparna, den ädle Kung,
Uti sin vagn, med honom Vàrschneya och Vàhuka.
Just nu från vagnen sprungo Vàrschneya och Vàhuka ned,
Och hämmade hjulens lopp och spände hästarna af.
Men stigande ned från vagnens prydliga säte, gick
Den ädle Rituparna till Bhima, den väldige,
Och Bhima emottog honom med vördnadsbetygelse, 20
Men fattade ej, hvi utan orsak han kommen var.
"Hel dig! Hvad önskar du?" Så han helsade gästen nu,
Ej vetande att denne kom för hans dotters skull.
Men Rituparna, den vise, stormäktige Herrskaren
Ej såg en enda Furste och Konungasöner ej,
Ej något, som tydde brölloppsfest, och Brahmaner ej.
Och Kosalakungen visligt i tysthet betänkte sig och sade sen:
"Jag kommit blott för att helsa dig."
Men Bhima, den ädle, log och tänkte inom sig så
Om skälet till en resa af mer än hundrade mil: 25
"Ej derför han kom och reste genom så månget land;
Ett ringa skäl till resa var det, som han nämnde mig;
Snart får jag väl veta, hvad det verkliga skälet var,
Men detta ej är det!" Så han tänkte; men helsande
Med vördnad sin gäst, han sade: "Sök hvila, din färd var lång!" --
Så vänligt välkomnad, den ädle trädde med fröjdfull håg,
Af tjenare följd, i den boning, som der honom visad blef.
Men se'n Rituparna gått -- Vàrschneya gick äfvenså --
Snart förde Vàhuka vagnen i lidret, och selarne 30
Han tog af hästarna skickligt och ryktade dem med konst,
Se'n talte han till dem vänligt, och satte i vagnen sig.
Men sorgsen blef Damayanti, då hon Rituparna blott
Och Köraresonen Vàrschneya och Vàhuka, sådan, såg.
Hon tänkte: "hvems var det dofva, mitt hjerta skakande ljud?
Det var som af Nalas vagn, dock honom ej skådar jag.
Törhända är Vàrschneya kunnig i samma konst,
Och derför hans vagn gaf samma buller, som Nalas förr.
Men -- en Konung ju är Rituparna, såsom ock Nala var,
Kanske att derför hans vagn ock dånar med lika ljud!" --
Sedan så Damayanti begrundat, hon sände ut 35
En fager tärna att forska, hvem verkligen Vàhuka var.


TJUGONDEANDRA SÅNGEN.

Damayanti sade:
"Gå, Kesini,[116] gå och forska, hvem denne körsven är,
Som sitter i vagnen ensam, kortarmad[117] och stygg och ful.
Gå till honom, sköna du! var artig och vänskapsfull,
Och önska honom välkommen, som skickelig sed det är;
I själens djup mig anar att denne är Konung Nal:
Så full är min håg af fröjd, mitt hjerta af salighet.
Till slut må du nämna för honom Brahmanen Parnâdas ord,
Och noga gifva akt, formfylliga! på hans svar."
Vrihadasva sade:
Och tärnan gick beställsamt och talte med Vàhuka, 5
Men Damayanti, den ljufva, från taket på dem såg ned.
Kesini sade:
"Frid vare med dig, o hjelte! Välkommen! dig bjuder jag.
Förnimm, o herrlige! hvad Damayanti dig frågar nu:
När resten I af, hvad orsak styrde er kosa hit?
Svara mig sanningsenligt; Damayanti det höra vill."
Vàhuka sade:
"'En annan gemål i morgon Damayanti skall välja sig,'
Så sade en Brahman åt Kosalas ädle Kung;
Och då han det hört, han gaf sig på väg med sitt snabba spann,
Som springer hundrade mil om dagen. Hans kusk var jag."
Kesini sade:
"Men denne tredje med eder, hvem är han och hvarifrån? 10
Och hvarfrån du sjelf? Hur kom till denna befattning du?"
Vàhuka sade:
"Han var Punyaslokas kusk, Vàrschneya sig kallar han;
Men sedan Nala flytt, hos Rituparna han tog sig tjenst.
Som han, är jag hästkunnig och vida berömd som kusk;
Jag fick hos Rituparna befattning som kusk och kock."
Kesini sade:
"Säg, månne Vàrschneya vet, hvart Nala sin kosa styrt,
Och hvad har dig derom han berättat, o Vàhuka?"
Vàhuka sade:
"Sen hit han den brottslige Nalas späda tvillingar bragt,
Han vandrade fri och ledig, och visste af Nala ej;
Och ingen annan något, du sköna! om Nala vet, 15
Ty okänd nu och förvandlad kringirrar i verlden han.
Blott sjelf sig sjelf han känner, och skuggan, som följer hans spår,
Ty ej sina kännetecken för någon yppar han."
Kesini sade:
"Säg, minns du ännu Brahmanen, som först till Ayodhya kom,
Och ständigt förnyadt talte dessa en qvinnas ord:
'Hvar är, o spelare! du, som halfva min klädnad tog,
Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
Och plågas dag och natt af sorg, knappt till hälften höljd.
Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bittert qval, 20
Medlidande haf, o hjelte! och unna ett ord till svar.' --
Säg nu åt henne, du ädle! dessa desamma ord,
Ty detta tal Damayanti, den ljufliga, höra vill;
Och äfven det svar, du förr, då detta dig sades, gaf,
Det önskar Vidarbha-dottren höra af dig på nytt."
Vrihadasva sade:
Då Kesini detta talte till Nala, den herrlige,
Skakades djupt hans hjerta, i ögat en tår sig smög;
Men, kufvande snart sin känsla, fast bittert af smärta qvald,
Med bruten stämma han äter talade dessa ord:
"Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock 25
Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon!
Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej,
Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band.
Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek,
Hon öfvergifves, den ädla qvinnan ej vredgas dock.
Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog,
Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill,
Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd,
Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt."
Men då han talat till slut, den ädle, af sorger qvald, 30
Ej mäktade tårarna hämma längre, men gret helt högt. --
Och Kesini till Damayanti gick och förtäljde allt
Hvad taladt var, och äfven huru han upprörd blef.


TJUGONDETREDJE SÅNGEN.

Djupt upprörd blef Damayanti, då detta hon hört, och fast
Hon trodde sig funnit Nala, och talte till Kesini:
"Gå, Kesini! än en gång, gif akt uppå Vàhuka;
Dröj tyst i hans grannskap, noga betrakta hans skick, hans sätt,
Och se, vid allt hvad han gör och låter, uppmärksamt du
Hvad medel han begagnar, och huru han bär sig åt.
Ej eld bör du gifva honom, tjenstvilliga Kesini!
Och vatten ej, hur helst han fordrar det än af dig,
Då så, hvad han gör, du forskat, förtälj det för mig, så ock 5
De öfvermenskliga tecken, du finner hos Vàhuka."
Så manad af Damayanti, Kesini hastade bort;
Men se'n hon Vàhukas tecken utforskat, hon återkom
Och troget för Damayanti beskref, hvad hon sett, jemväl
De öfvermenskliga tecken, hon funnit hos Vàhuka:
Kesini sade:
"En märkelig vandel för han; ej nå'nsin en menska jag
Lik honom, o Damayanti! har sett eller nämnas hört!
Är dörren låg för honom, ej böjer sitt hufvud han,
Han blickar den an, och straxt den vidgar sig, som han vill.
För Rituparnas räkning lifsmedel af många slag 10
Skickades ned af Bhima, så kött, för att kokas, ock;
Man till dess sköljande krukor höll i beredskap der,
Och då han blott såg uppå dem, straxt fylldes med vatten de;
Men sedan han köttet sköljt, han var i behof af eld,
Och höll emot solens sista stråle en handfull strå,
Då straxt en flammande låga[118] tände sig på hans vink.
Se'n detta det största under jag sett, jag skyndade hit. --
Dock annat underbart jag skådat hos honom än':
Att elden, fast han den rörde, honom ej brände alls,
Att vattnet lydde hans vink och sjelfmant till honom flöt. 15
Och annat underbart med häpnad jag såg ännu:
Att några vissnade blommor han tog ifrån marken upp;
Dem mellan sina händer han gnuggade sakta se'n,
Och straxt de blefvo friska och fingo sin doft igen.[119]
Se'n dessa märkliga tecken jag sett, jag hastade hit."
Vrihadasva sade:
Men då Damayanti hörde allt detta om Vàhuka,
Hon slöt att det var Nala, förrådd af sitt handlingssätt;
Och anande sin make i Vàhukas skepnad dold,
Hon talte med upprörd stämma åter till Kesini:
"Gå ner till köket, hulda! och hemta ett stycke af 20
Det kött, den underbare Vàhuka tillredt der."
Och Kesini villigt gick dit ner; i all hemlighet
Hon skyndsamt ett stycke tog och bar det beställsamt upp,
Och, rykande varmt ännu, det åt Damayanti gaf.
Hon åt -- och hon kände smaken, bekant ifrån fordom tid,
Såg nu att Nala hon funnit, och uppgaf ett högljudt rop.
Och upprörd i hjertats djup, sen hastigt hon sköljt sin mun,[120]
Hon sände Kesini ned med sitt älskade tvillingspar.
Men Nala, då han såg sin späda dotter och son,
Sprang häftigt upp och tryckte dem innerligt till sitt bröst;
Och då han dem återfunnit, sköna som gudabarn, 25
Af vemod öfvermannad och smärta, han gret helt högt.
Men, då han förrådt sitt hjerta, snart hejdande sig med våld,
Han sköt dem ifrån sig hastigt och sade till Kesini:
"Hur detta tvillingspar är likt mina egna barn!
Och derför, då jag såg det, jag fällde en saknadstår.
Men -- då du så ofta kommer, det tydes till ondo lätt,