Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 6

Total number of words is 4216
Total number of unique words is 1609
26.8 of words are in the 2000 most common words
37.2 of words are in the 5000 most common words
41.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Och jag är en gäst i landet -- Gå, hulda! och lemna mig."


TJUGONDEFJERDE SÅNGEN.

Då hon sett Punyaslokas rörelse, Kesini
Gick skyndsamt till Damayanti, förtàljande henne allt.
Då sände Damayanti, upprörd af sorg och hopp,
Kesini till sin mor, i längtan att Nala se:
"Jag Vàhuka väl bespejat, ty Nala jag anade;
Det yttre blott ger mig tvifvel, nu sjelf jag det skingra vill.
Låt honom komma till mig, eller mig gå till honom ned
Beslut om detta med, eller utan min faders råd."
Så var hennes bud, men modren för Bhima förkunnade 5
Hans dotters beslut, och Kungen till detta sitt bifall gaf.
Så med sin faders tillstånd, och med sin älskade mors,
Hon lät till sin egen boning hemta den ädle Nal.
Men då han Damayanti nu ändtligen återsåg,
Hans tårar, af sorg och vemod, ohejdade, bröto fram;
Och hon, då hon åter honom såg med sig förenad så,
Den ljufva häftigt greps af smärta och bittert qval.
I sorgdrägt klädd, okammad, vanvårdad, af stoft betäckt,
Då talte Damayanti med vemod till Vàhuka:
"Har någonsin förr du sett en man, som har kännt sin plikt, 10
Och dock, då hon sorglöst sofde, i ödsliga skogens djup
Lemnat sin älskade maka, fast trogen och utan skuld?
Hvem kunde väl lemma henne så? -- Punyasloka blott!
Hvad bröt från min barndomsdag väl nå'nsin mot honom jag,
Att mig han skulle så värnlös lemna i sömnens våld?
Han, den jag framför Gudar valde till make förr,
Sin maka, som honom skänkte barn, hvi lemnade han?
En gång med sin hand i min öfver altarets eld[121] han svor
I Gudars åsyn: 'Jag din skall blifva'![122] Hur glömdes det?"
Och medan Damayanti talade detta allt, 15
Våldsamt tårarne trängde ur hennes ögon fram.
Men då ur de mörka ögon, som rodnat af tårar, Nal
Såg sorgens floder välla, djupt skakad talade han:
"Att jag min thron förlorat, ej var det mitt eget verk,
Men Kalis, så ock att dig, o ljufva! jag öfvergaf
Och derför Kali rättvist träffades af ditt bann,
Der nödställd du stod i skogen, mig sörjande dag och natt
Se'n, fängslad inom min kropp, han dvaldes i ständigt qval,
Tärd af ditt bann, som då man hopar glöd öfver glöd,
Ditt bann och min viljas kraft dock honom besegrat har, 20
Ty engång sitt slut väl nalkas måste vårt lidande.
Den onde vek från mig; han gick, jag hastade hit
För din skull, herrliga du! Ej annat jag sökte här.
Dock säg -- hur kan, som du, en qvinna sin älskade,
Sin trogna make glömma och välja en annan man?
Härolder gå kring landen, förkunnande Bhimas bud,
Och säga: 'Damayanti skall välja en ny gemål,
Den henne anstår bäst, fritt enligt sitt eget val.'
På detta bud Ayodhyas Konung hastade hit."
Men då Damayanti hörde hans förebrående ord, 25
Hon blyg och darrande talte ödmjukt till Naischadha:
"Var skonsam, herrlige du! ej du bör mig tro om ondt,
Ty Gudar jag försmådde och valde, o Nala! dig.
Att bringa dig tillbaka, gingo Brahmaner ut,
I verldens alla trakter förkunnande mina ord.
Så fann till slut den vise Parnâda, o Konung! dig
I Kosala, der du lefde i Kung Rituparnas slott.
Men se'n han sitt uppdrag fyllt och bragt mig igen ditt svar,
Jag uttänkt denna list, att bringa dig åter hit;
Ty utom dig ej någon i verlden, o Naischadha! 30
Hundrade mil har färdats fram på en enda dag. --
Så sannt jag faller ned och famnar ditt knä, o Nal!
Ej något emot dig, ädle! bröt ens i tankar jag.
Som allas vittne Vinden[123] rastlös i verlden går,
Den tage mitt lif om något, o Konung! jag bröt mot dig;
Så tågar äfven Solen[124] högt öfver jorden fram,
Den tage mitt lif, om något, o Nala! jag bröt mot dig,
Och Månen i verldens rund lugn vandrar sitt tysta tåg,
Den tage mit lif om något det minsta jag bröt mot dig.
Af dessa trenne Gudar verldsalltet sin jemnvigt har, 35
Må de mitt ord besanna -- eller förskjuta mig." --
Så manad, vindens Gud[125] nu talte från höjden så:
"Ej bröt hon, ädle Nala! Dig sanning förkunnar jag.
Okränkt har dygdens skatt hon troget bevarat dig;
Tre år för henne voro skyddande vittnen vi.
Men denna skickliga list hon tänkte för din skull ut,
Ty endast du på en dag kan färdas hundrade mil.
Du funnit Damayanti, o Nal! Damayanti dig.
Så tvifla du bör ej mer, men nalkas din älskade."
Men medan Vàyu talte, föll neder ett blomsterregn, 40
Och Gudarnes trummor[126] ljödo, och vinden fläktade mildt.
Och Nala, då han dessa Gudarnes under såg,
Ej hyste mot Damayanti, den ljufva, han tvifvel mer;
Han påtog den glänsande klädnad, han fått af Karkotaka,
Han tänkte på honom -- sin egen skepnad han genast fick.[127]
Då Damayanti såg sin make som förr igen,
Hon slog sina armar om honom och ropade högt af fröjd.
Så äfven den ädle Nala, strålande skön som förr,
Omfamnade henne och smekte med fröjd sina späda barn.
Men nedtyngd af sorgens minne, den ljufliga suckade djupt 45
Och tryckte tigande Nalas hufvud intill sitt bröst;
Så ock den starke Nala, kufvad af vemod, tyst
Höll länge famnad den ljufva, än höljd uti sorgens drägt.
Men snart allt hvad som så emellan de båda händt,
För Bhima Damayantis moder förkunnade gladt,
Och Kungen sade: "i morgon Nala jag helsa vill,
Se'n reningsoffret han gjort och hvilat sin natt i frid." --
I fröjd de hvilade sedan, förtäljande natten om
Om fordna sorger, och mindes sin irrfärd i skogens djup.
Der dröjde med tjusadt sinne förnöjda i Bhimas slott
De älskande två, och sökte den ena den andras fröjd.
Sen Nala på fjerde året sin maka så återfann,
Han lefde i högsta lycka och ägde hvar önskan fylld;
Och äfven Damayanti fick fägring och glans igen,
Som jorden, med tvinande frukt, blir yppig vid vårens regn. --
Med sin gemål förenad, med försvunnen
Sorg och smärta, i vexande fröjd och lycka
Bhimadottren, så till målet hunnen,
Fick glans, som natten, sedan dess måne uppgått.[128]


TJUGONDEFEMTE SÅNGEN.

Se'n natten ut han hvilat, Nala i kunglig skrud
Gick jemte Damayanti tidigt till Bhima fram.
Han helsade sin ädle svärfar i ödmjukhet,
Och Damayanti med vördnad sig bugade för sin far.
Så Bhima mottog Nala med fröjd, som sin egen son,
Och se'n han honom helsat och ärat, som lämpligt var,
Han talte till Damayanti med vänliga, milda ord.
Den ädles huldhet Nal med vördnad emottog glad,
Betygande honom skickligt sin sonliga ödmjukhet.
Men genom staden ljöd ett ljudeligt sorl af fröjd, 5
Då folket med glädje såg att Nala var kommen dit.
Och staden kläddes snart i guirlanders och fanors glans,
Och gatorna bestänktes[129] och pryddes med blommor rikt;
För hvarje dörr man strödde blommor med ljuflig doft,
Från Gudarnes alla altar höjde sig offerrök.
Så Rituparna hörde att Nala var återvänd,
I Vàhukas skepnad dold, och visade hjertlig fröjd.
Men inför Rituparna sig Nala ursäktade,
Och äfven denne belefvadt urskuldade sig för Nal.
Förvånad den ädle hjelten lyckönskade Naischadha: 10
"Hel dig, att din maka åter du funnit!" så sade han,
"Men om, då du okänd bodde, du lycklige! i mitt hus,
Jag dig med ord eller gerning kränkte, o Naischadha!
Om något med eller utan vetskap jag gjort mot dig,
Som ej bordt göras, detta du ville förlåta mig."
Nala sade:
"Ej ens i den minsta sak mig kränkte, o Konung! du;
Men om så äfven skett, dock vrede ej höfdes mig.
Re'n fordom voro vi vänner -- du är ju min anförvandt --
Skänk derför äfven framgent mig städse din vänskap du.
Hos dig jag lycklig lefde, och fick hvarje önskan fylld
Mer i ditt hus, Rituparna! än stundom i eget hem.
Dock -- körningskonsten ännu tillgodo du har hos mig,
Den önskar jag lemna dig, o Konung! om så du vill."
Så sägande, åt Rituparna sin kunskap gaf Naischadha,
Och denne i föreskrifven ordning emottog den.
Men se'n han denna konst bekommit, Ayodhyas Kung
Tog sig en annan kusk och for till sin egen stad.
Se'n Rituparna farit hädan, den ädle Nal
Dröjde ej altför länge mer uti Kundina.


TJUGONDESJETTE SÄNGEN.

En månad dröjde han, tog afsked af Bhima se'n
Och dädan drog till Nischadha, följd af sina närmaste,
Med sexton elefanter, men blott en endaste vagn,
Med femtio ryttare och sexhundrade man till fot.
Och jorden darrade under honom, då vredgad han
Med ilande fart, den ädle, for in i Nischadhas land.
Nu gick Virasenas hjelteson till Puschkara fram
Och sade: "Kom, låt oss spela! Jag samlat mig gods på nytt.
Se! Damayanti och allt, hvad annat jag äger mer, 5
Det är min insats, din må vara din kungathron.
Låt spelet ånyo börjas; mitt fasta beslut det är.
Hel dig! På ett enda kast vårt allt, och derhos vårt lif! --
Om en af någon vunnit hans rike, hans egendom,
Han bör och genspel gifva, så bjuder en rättvis lag.
Men afslår du tärningslek, vi pröfve en svärdslek då,
Ett envig bringe dig eller mig till ett slutligt lugn! --
Det rike, man fått i arf, behålla man städse bör
Med hvarje möjligt medel; så lyder de vises bud.
Välj, Puschkara! nu emellan de medel, jag bjuder dig: 10
Välj spelet, eller spänn din båge till manlig strid!"
Men Puschkara, manad så af Nala, försmädligt log,
Re'n säker om sin seger, och talte till Naischadha:
"Hel, att du gods dig samlat till insats! Det fröjdar mig.
Hel, att du sjelf och att din maka nu lefver än'!
Hel, att Damayantis olycksöde nu når sitt slut!
Ty snart, af alla skatter prydd, dem jag vinner nu,
Som himmelska nymfer Indra,[130] den ljufliga tillhör mig.
Ja, ständigt på dig jag tänkt och väntat dig, Naischadha!
Ty fröjd jag fann i spel med vän och med like blott. 15
Men se'n jag Damayanti, den ljufliga, vunnit har,
Till slut jag står vid målet, ty städse hon var mig kär." --
Men Nala, då han hört hans förmätna och djerfva ord,
Han ville med svärdet klyfva hans hjessa; af kufvad harm
Hans ögon blodbesprängdes, och bittert den ädle log;
Han sade: "Spelom! Hvartill ditt prat? Det blir stäfjadt snart!"
Nu spelet begynte åter för Nala och Puschkara,
Men i ett enda drag förlorade denne nu
Sig sjelf och sina perlor, och skatter och allt åt Nal.
Och sedan han segrat, Nala högt skrattande sade så: 20
"Mitt är nu riket åter, okränkt och från ovän fritt;
Ej var för dig Damayanti bestämd, du konunganarr!
Du dåre! med allt ditt följe du vorden är hennes slaf --
Dock -- då jag en gång blef besegrad, det ej ditt verk,
Men Kalis var, fastän du, narr! det ej insåg sjelf.
Den harm, som gällt en annan, derför ej drabbe dig!
Lef gladt och i frid! Ditt lif jag skänker dig, Puschkara!
Jag afstår dig allt ditt gods, och dertill din arfvedel.
Min fröjd jag haft i dig; du fordom mig städs var kär,
Och ej från dig min vänskap skall vika, o Puschkara! 25
Du är min bror! Lef väl, lef lycklig i hundra år!" --
Se'n Nala Puschkara helsat och tryckt till sitt brodersbröst,
Han tillstånd gaf åt honom att fara till egen stad. --
Men så behandlad af Nala, rörd talade Puschkara
Till Punyasloka, och böjde med vördnad sitt hufvud ned:
"Pris vare dig evigt! Lef i tiotusende år
I lycka, du, som lifvet mig skänker, och hus och härd!" --
Men, gästad af Nala, glad han dröjde en månad qvar;
Derefter med sitt folk och en glänsande, väldig här,
Af trogne tjenare följd, han drog till sin egen stad 30
Och strålade lik solen i skönhet och herrlig glans.
Se'n Puschkara dragit hän i frid, den mäktige Nal
Säll tågade in i staden, och möttes af festlig prakt.
Så återvänd, med huldhet talte till folket han;
Och folket från stad och land, med Äldste och vise Råd,
Till honom talte med vördnad, betaget af högsta fröjd:
"Nu äre vi sälla åter, o Konung! i stad och bygd;
Vi kommit att hylla dig, som Gudarne himlens kung".[131]
Se'n Puschkara blidkad var och man firat en herrlig fest, 35
Hembragte sin maka Nala, följd af en väldig här;
Och Bhima åt sin dotter sade ett gladt farväl,
Se'n rikt han henne utstyrt med herrliga skänkers tal.
Och då med det ljufva tvillingsparet hon återvändt,
Som Indra i himlens lustgård,[132] lefde i glädje Nal
Och blef bland jordens[133] Kungar beprisad och vidt berömd.
Han styrde sitt återvunna land med förnyad glans
Och hembar Gudarne offer, frikostig och god och mild.


Epigrammer af Amarû.

För att fylla några toma blad och derjemte gifva ett, om ock ringa prof
af Indernas lyriska poesie, lemnas här i svensk öfversättning några
af Amarûs kärleks-epigrammer. Dessa små stycken tillhöra den indiska
poesiens sednare utvecklingsperiod och vittna, så väl genom språkets
utsökta elegans, som genom dess konstmässiga behandling om en tid, då
poesien längesedan trädt ur den episka diktens enkla och omedelbara
framställningssätt, och då skalderna redan med moget medvetande och
med utbildad konstnärshand skredo till utförandet af sina verk. Af
Amarû känner man intet annan än etthundrade sådana små stanser, som de
här i öfversättning meddelade, men detta lilla har dock varit nog,
att i Indien göra hans namn älskadt och oförgätligt. Dessa hundrade
epigrammer äro lika många små taflor, fulla af lif och behag, utförda
med en finhet i känslan, en sanning i grupperingen, och en värme i
coloriten, som hade kärlekens Gud med egen hand fört Amarûs pensel.
Om de flesta af Indiens författare, känner man föga eller intet; så
äfven om Amarû. Blott sagan vet att om honom förtälja ett och annat. En
legend förmäler följande: Då en af Indiens philosopher Sankarâtschârya
(i 8:de årh. e.Chr.) jemte sina lärjungar engång kom till Kaschmir,
kort efter dess Konung Amarûs död, frågade honom de vise vid den
aflidne Konungens hof, om han kunde säga hvad kärlek var. Han svarade
härtill nekande, men han antog Amarûs gestalt och lefde en tid i hans
harem, som pryddes af etthundrade sköna gemåler, och då han derifrån
återkom, besvarade han frågan med sina hundrade stanser. -- En annan
legend berättar, att hans själ, enligt den föreställning Inderna
hafva om själens flyttning ur en kropp i en annan, fått sin boning
uti hundrade qvinnor efter hvarandra, och att den under denna sin
vandring blifvit invigd i kärlekens alla mysterier. Allt detta syftar
synbarligen blott på hans hundrade kärleks-epigrammer.
Denna samling, benämnd Amarû-satakam "Amarûs centurie" utgafs, åtföljd
af en dubbel commentarie, utan titelblad i Calcutta 1808 eller 1812.
Efter denna utgaf Apudy (Chézy) i Paris 1831, under titel "Anthologie
érotique d'Amarou," 51 af dessa stanser, och återgaf på prosa deras
innehåll i en med författarens vanliga smak och finhet utförd, men
föga trogen parafras. Vidare aftryckte Böhtlingk 39 af dem i sin
Sanskrit-Chrestomathie. Rückert har i Musenalmanach för år 1831
öfversatt 38 af dessa epigrammer, men tyvärr har hans öfversättning ej
varit här tillgänglig.
Några af dessa stycken uppträda nu i svensk drägt, så mycket som
möjligt varit efter or den öfversatta och återgifna i originalens
konstfulla, stundom oefterhärmliga meter. Denna svårighet i det yttre,
i förening med originalets korta, innehållsdigra uttryckssätt, och en
känslans finhet, som synes vilja flykta vid äfven den lindrigaste
beröring, har satt svåra hinder i öfversättarens väg. I fall dessa
här meddelade små stycken, såsom de nu uppträda, ej skulle synas
rättfärdiga Amarûs stora rykte, så bör läsaren ej tillräkna detta
honom, utan blott öfversättarens bristande förmåga.
Obs. De här öfversatta stycken finnas i Calcutta upplagan under N:o 67,
9, 53, 94, 12, 10, 60, 71, 19, 35, 81, 33 och 69.

Epigrammer af Amarû.
"Hvad dårskap, att så i ditt hjertas enfald
vilja fast i din kärlek bli;
Fatta styrka och mod, var stolt, din trohet
glöm och tänk ej på honom mer!"
Så manad af sin ömma väninna, tärnan
henne svarade helt förskräckt:
"Sakta, sakta! att han ej hör dig, vännen,
som hvilar här i mitt hjerta gömd."
-------
"Du kommer ju igen om en timme
i middag, kanske i qväll,
Åtminstone då morgonsolen gryr, säg,
älskling! gör du ej så?"
Så talte menlöst hon i barnslig oskuld,
smekande, i tårar ljuf:
Och han, som skulle fjerran färdas, snärjd sig
kände och dröjde qvar.
-----
"Min vän!" "Herre!" "Glöm nu din stolta vrede!"
"Ej är jag vred, du bedrager dig!" --
"Vi ha' så ledsamt" -- "Jag finner mig ju helt förträffligt;
endast du besvärad dig känna tycks." --
"Men hvarför snyftar du då med bruten stämma,
och hvarför tåras då ditt öga så?
Helt visst för min skull!" -- "Hvad är väl dig jag?" --
"Mitt lif!" -- "O nej! och derför just gråter jag."
-------
"Välan! om vrede blott kan plats i ditt hjerta finna,
Vi skiljas, som du vill det! Hvad mäktar jag dertill göra?
Men återgif mig först de famntag, jag fordom gaf dig,
Gif äfvenså igen mina brinnande, varma kyssar."
-------
"Åt min älskare jag nyss med låtsad vrede sade 'begif dig bort!'
Och den grymme genast helt allvarligt drog hän och mig lemnade;
Om ännu en gång den kärlekslöse, blidkad och ångrande,
Vill mig nalkas åter, säg, väninna! hvad bör jag väl göra då?"
-------
"Man skiljs, man råkas ju sen i glädje åter:
gör dig ej någon sorg för mig!
Mitt hjerta! Var ej så blek, så stum och sorgsen!"
Så talade med tårar jag.
Ljuft blyg, en dröjande, stilla blick hon gaf mig,
ur ögat tyst en tår smög fram,
Hon log i vemod och sade med bruten stämma:
"En tidig död skall bli mitt hopp."
-------
"Stundom långt skönare dagen än natten är;
Stundom är natten långt mera än dagen klar. --
Hvardera vike och gifve den andra rum,
Då ej min älskade jag vid min sida har."
-------
"Kärleken må hjertat spränga, trånad taga all fägring bort,
Dock ej ett ord jag vexlar mera med den trolöse älskaren."
Så talade, af häftig harm djupt upprörd, tärnan med hindens blick.
Men såg med längtan dock åt den väg, der honom hon väntade.

-------
Med ansigtet vändt åt hvar sitt håll på soffan
suto de unga två,
Tysta och trumpna efter sin tvist, fast kärlek
gömdes på hjertats djup.
Men obemärkt deras sneglande blickar möttes,
smältande i hvarann;
Vreden bröts, med ett leende snart de föllo
hvarandra om halsen gladt.
-------
"Älskade lemna din vrede! Se mig vid dina fötter!
Aldrig än', ljufvaste! var du härtills så sträng, så häftig."
Älskaren talade detta, flickan såg bort i vemod
Fällande ymniga tårar, teg och svarade icke.
-------
"Då han finnes i min närhet, alltid
jag mig vänder bort och slår ögat ned;
Då han talar och af lust mitt sinne
förvirras, skyndsamt jag sluter örat till;
Och då kinden rodnar, läppen spritter
af tjusning, jag med handen straxt döljer det;
Men, hvad skall jag göra, då de stygga
banden brista så i mitt klädningslif?"
-------
"Han sofver. Sött somna du jemväl!"
Så sade vännerna och gingo bort.
Oskuldsfullt en kyss af kärlek då
sakta tryckte jag uppå hans kind.
Straxt märktes uppå hans sprittning dock
att han låtsade slumra blott.
Den elake! -- O, hur blygdes jag!
Dock -- han skingrade min blygsel snart.
-------

"Hvart hastar du, sköna! hän i den dunkla natten?" --
"Dit, der min enda, utkorade älskling väntar." --
"Hur räds ej, späda! du att irra i natten ensam?" --
"Jag har ju Guden med de hvässade pilar med mig."


Hänvisningar.

[1] _Indra_, i den episka mythologien den högste bland Gudarne,
luftens och firmamentets, molnens och blixtens Herre; den förnämste
bland Verldsbeskyddarne, bevakande östern, solens uppgång.
[2] _Vedakunnig_. Vederna äro Indernas äldsta, heliga hymner. Deras
läsning är en plikt för Brahmanernas och äfven for Krigarnes kast.
[3] _Nischada_ ett land i det nordliga, likasom det nedanföre
förekommande _Vidarbha_ ett rike i det sydligare Indien. Indien var
fordom, likasom nu, fördeladt i många små, af hvarandra oberoende riken.
[4] _Manu_ var menniskoslägtets stamfader, den förste lagstiftaren;
hans lagar utgöra ännu idag grunden för indernas hela samhällsskick.
[5] Detta epithet har här, emot ställningen i originalet, blifvit
stäldt till sist, emedan i detta Nalas fel, det enda honom
tillskrifves, hans i det följande skildrade olyckor hafva sitt ursprung.
[6] _Rischi_: så kallas en genom sin vishet ock sin kunskap helig
person. Inderna fördela dem i sju klasser. Bland dessa kallas en
_Brahmarschi_: vise bland Brahmanerna, och till dem hörde Damanas.
[7] På denna, Brahmanerna tillskrifna förmåga att skänka välsignelsen
af afkomlingar anspelas ofta i de episka dikterna, och synes utgöra
en af de gåfvor, hvaraf Brahmanerna mest älska beröma sig. De utverka
detta genom sina böner hos Gudarne, med hvilka de stå i förbindelse.
Enligt Indernas religiösa föreställningar är saknad af barn, isynnerhet
söner, den högsta af olyckor, emedan de aflidnes andar blott så länge
få qvarblifva i Indras himmelska verldar, som en ättling åt Gudarne
hembär de årliga offren för de hädangångne förfadrens andar; underlåtes
detta, måste de nedstiga till underjorden.
[8] Satschi: Indras Gemål.
[9] _Asvinabröderne_: Indernas Castor och Pollux, Solens herrlige
tvillingssöner. Deras namn betecknar etymologiskt "de med hästar
försedde," och de föreställas alltid ridande. De äro Gudarnes läkare.
[10] _Gandharverna_ äro Halfgudar, beboende Indras himmel, himmelska
musici, som med dans och spel sköta glädjen i Gudarnes samqväm, men
ofta äfven, i kärlekens värf, stiga ned till jorden.
[11] Damayanti skulle sjelf välja sig en gemål, företaga ett
"Sjelf-val" (Svayamvara). Detta sätt att förmäla sig är ett
privilegium, som tillkommer ensamt Krigarekastens, helst Konungarnes
döttrar. Vanligen sker i Indien all äktenskaplig förbindelse genom
föräldrarnes inbördes öfverenskommelse; i nämnde fall äger jungfrun
frihet att välja, hvem hon för godt finner, äfven utan föräldrarnes
samtycke. Om de åtta i lag erkända olika slag af äktenskap, om deras
olika fördelar och olägenheter, äfvensom om hvilka slag tillkomma
hvarje klass, handlas i Manus lagar Bok. 3. vv. 20-42.
[12]_Långarmig_ var hos Inderna och hos de med dem beslägtade Perserna
för en Konung berömande epithet, antydande vidsträcktheten af hans
makt. Namnet Artaxerxes Longimanus är ett exempel härpå.
[13] _Nàrada_, Gudarnes budbärare, svarar emot Mercurius i Grekernas
mythologie. Han spelar en vigtig role i de episka berättelserna. Han
uppträder här alltid som medlare emellan Gudarne och menniskorna.
Vid sin återkomst från något uppdrag på jorden berättar han nu om
Damayantis val. Läsaren införes med denna vers i Indras verld, hvars
nyhetskrämare Nàrada är.
[14] _Vrihadasva_ är den som berättar hela händelsen. Nàradas svar var
upptaget direct och med hans egna ord; berättelsen, som deraf afbröts,
återtager sin förra gång, hvilket angifves med ofvanskriften:
Vrihadasva sade.
[15] _Balas och Vritras baneman_ kallas Indra, med häntydning på en i
Vederna ofta förekommande mythisk tradition. Bala och Vritra äro tvenne
väldiga, mörka Daemoner i molngestalt, hvilka i djupa klyftor hålla
fängslade de himmelska korna, de regngifvande, välsignelserika skyarne.
Med dessa Daemoner står Indra i ständig kamp, han slungar emot dem sin
blixt och kufvar dem, och skyarne komma ut ur sitt fängelse och regna
ned öfver jorden sitt välsignelserika, fruktbringande vatten.
[16] _Kàmaduk_, "den som mjölkar allt hvad man önskar," är en mythisk
ko, utgörande en af Indras förnämsta skatter; den gaf sin ägare allt
hvad han önskade. Det var besittningen af en sådan allt förlänande
ko, den i Vederna och i Ràmàyana besjungna kampen emellan Konung
Visvamitra och Brahmanen Vasischtha gällde.
[17] _Maghavàn_, ett namn för Indra, betyder etymologiskt: "den store,"
"den mäktige."
[18] Inderna räkna vanligen åtta verldstrakter, motsvarande våra
väderstreck; hvarje trakt beherrskas och skyddas af en af de Gudar,
hvilka hafva sig inseendet öfver verldens regelbundna gång särskildt
anförtrodt. Af dessa "Verldsbeskyddarne" förestår _Indra_ (firmamentets
Gud) _Östern_, hvarmed Inderna begynna, emedan solen der rinner
upp, _Agni_ (eldens Gud) _Sydost_; _Yama_ (rättvisans och dödens
Gud) _Södern_, _Nayarita_ (?) _Sydvest_, _Varuna_ (vattnets Gud),
_Western_, _Vàyu_ (vindens Gud) _Nordvest_, _Kuvera_ (rikedomarnes
Gud) _Norden_, d.ä. Himàlayas bergiga nejder, Isa eller Siva Nordost.
Efter dessa "beskyddare" benämndes väderstrecken äfven Aindri, Agneyi,
Yàmyà, Nairiti, Vàruni, Vàyavi, Kuveri, Aisàni. Vid sidan af hvarje
Verldsbeskyddare står en hvit elefant, som uppbär firmamentet, och vid
denne åter dess maka. Dessa äro de såkallade Verldselefanterne.
[19] Då en Inder vill visa vördnad emot den han tilltalar, lägger han
händerna plant tillsamman och höjer dem så mot pannan, medan han talar.
Andra uppgifva åter att denna åtbörd (andschali) består i att korsa
händerna öfver bröstet.
[20] Indra, Agni, Varuna och Yama äro de förnämste bland
Verldsbeskyddarne. Yama kommer, då tiden är inne, och befriar själen
från kroppens bojor (derföre i originalet: "Yama, som för menniskorna
gör ända på kroppen"). Han leder den befriade själen till sitt rike i
underjorden, (till Yamapura: Yamas stad), der han dömer den antingen
till salighet i Svarga: Indras Paradis, eller till straff i Naraka:
helfvetet, eller till återuppträdande på jorden, för att genom
själavandringen renas och bli värdig att inträda i himmelen.
[21] _Sakra_: ett af Indras många namn.
[22] Nala kallas Naischada efter sitt hemland Nischada, altså
"Nischader."
[23] _Yakschàs_ äro Halfgudar, hvilka tjena rikedomens Gud Kuvera,
bevakande hans trädgårdar och hans skatter, boende med honom i hans
hufvudstad Alakà, belägen bakom sjön Mànasa, på berget Kailàsa, långt
uppe i norden.
[24] _Hutàsa_ ett namn för Agni, eldens personifierade Gud, betyder
etymologiskt "den som förtär det offrade."
[25] Eg. "Daityàs och Dànavàs tillintetgörare (mardana)." Daityàs äro
onda väsen, den Indiska Mythologiens Titaner. De äro söner af Diti och
hennes gemål Kasyapa, en af de sju menniskornas och naturens urfäder,
åt hvilka skaparen anförtrodde att väcka till lif och verksamhet det
enskilda i naturens företeelser, enligt det utvecklingsfrö, han i dem
nedlagt; Kasyapa är i den äldsta Indiska Mythologien en symbol af
Jorden. Med en annan gemål Aditi hade Kasyapa tolf söner: àdityàs,
symboler af årets tolf månader och af djurkretsens tolf tecken. De
äro milda, välgörande, mot menniskorna välvilliga väsen: Ljusgudar;
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 7
  • Parts
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 1
    Total number of words is 4304
    Total number of unique words is 1576
    24.5 of words are in the 2000 most common words
    33.7 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 2
    Total number of words is 4289
    Total number of unique words is 1461
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 3
    Total number of words is 4463
    Total number of unique words is 1356
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 4
    Total number of words is 4378
    Total number of unique words is 1408
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 5
    Total number of words is 4375
    Total number of unique words is 1317
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 6
    Total number of words is 4216
    Total number of unique words is 1609
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 7
    Total number of words is 4287
    Total number of unique words is 1726
    22.3 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    36.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 8
    Total number of words is 2694
    Total number of unique words is 1199
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.