Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 7

ett af solens namn är àditya, och de tolf àdityàs äro bilder af dess
tolf stadier under årets lopp. Äfven Dànavàs äro söner af Kasyapa, onda
Daemoner lika som Daityàs. De hafva sitt namn af Kasyapas tredje gemål
_Danu_. Daityàs och Dànavàs benämnas med ett gemensamt namn Asuràs;
de föra ett ständigt krig emot sina halfbröder, de milde, välgörande
àdityàs, och anfalla, såsom Grekernes Titaner, Gudarne i deras himmel,
så att de stundom, såsom i Sakuntala, nödgas kalla jordens hjeltar till
hjelp.
[26] _Sal_: "ranga", betyder scenen i en theater, men betecknar
äfven ett stort rum i de Indiska Furstarnes palatser, som begagnas vid
alla högtidliga och offentliga tillfällen, vid offer, vid emottagande
af främmande Konungar och Gesandter, vid uppförandet af mimiska och
dramatiska föreställningar, samt mera dylikt.
[27] _Bhogavati_ betyder etymologiskt "den njutningsrika", och är de
heliga ormarnes (nàgàs) hufvudstad. Enligt Indernas föreställning
bodde i underjorden vissa mot menniskorna välvilliga väsen med
menniskoanlete och ormkropp. De ansågos som Half-gudar och betraktades
med kärlek och vördnad. I den sednare Indiska sagan uppträda de ofta.
Längre fram i detta stycke få vi göra bekantskap med deras Konung
Karkotaka.
[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket
i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare
befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas
verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne.
Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon
lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har
rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han
kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad
lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till
Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett
rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.
[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot
originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de
egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från
menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom
menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.
[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse
med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos
vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta
förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom,
uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen)
ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud,
förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof,"
och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen
glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven
under lifvet kunde vinna inträde. -- Yama, det rättas Gud, förlänade
"fasthet i dygd och plikt." -- Varuna, enligt den sednare Mythologien
vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det
följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom
Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman
vexer i Varunas, vattnets, sköte. -- Alla gemensamt förlänade honom
"ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas
föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.
[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och
förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta
offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt
paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit
det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde,
att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets
verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga,
och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt.
Först sednare blef hästen verkligen offrad. -- Yttrandet "Yayàti lik"
syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas
son.
[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor."
Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde
offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo,
utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej
att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till
dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.
[33] I namnen _Indrasena_ och _Indrasenà_ utgöres första hälften
af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis
tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid
deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär",
är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis
och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur
samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade
deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)
[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas
föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs),
nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar
helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner
om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i
hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den
försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna.
De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista
tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis
uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de
höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla,
i hvilken vi lefva, vidtog.
Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af
fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period
kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter
sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och
alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en
ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar
I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han
slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla
Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med
360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den
stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en
annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp.
Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år,
hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400
millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid.
Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det
ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för
menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är
för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De
försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att
vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti
Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas
sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.
[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de
heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp
är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas,
såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder"
(angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna,
i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre
heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung
och hvaraf en stor mängd finnes.
[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.
[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta
någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje,
äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran
bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång,
sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse,
att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i
det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är
Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess
utveckling. -- Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet
en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan
de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa
något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och
regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande
låta menniskor försmäkta i hunger och elände.
[38] Om _Naraka_: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en
föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt
Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne
af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt
Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör
en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna
Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på
förhand bestämd för saligheten.
[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här
rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas
hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en
symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen
framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för
Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett
begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.
[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala
här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det
följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd,
och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom
denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke
blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan
dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui
fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat
Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis
ingressus est."
Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad,
så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet
af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af
heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje
oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala
gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga,
hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund,
bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin
mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade
försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda,
plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska
föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna,
försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning.
Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff
oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller
icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller
mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än
det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i
lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt
äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.
[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af
föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara
ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i
stället för "Dvàparas tscha."
Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den
tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden.
Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att
befordra Nalas ofärd.
[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla
Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot
Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de
gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de
episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden
för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap.
På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.
[43] _Punyasloka_, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder
etymol. "den i heliga sånger beprisade."
[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader
Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om
Vindhya-berget.
[45] _Ayodhyà_: "den okufveliga" var hufvudstaden i det äldsta och
berömdaste rike i nordligare Indien, i landet Kosala, den store Ràmas
hembygd. Denna stads namn skrifves nu på de Engelska kartorna _Oude_.
[46] Dikten antyder genom den villa i Nalas sinnen, hvarmed han tager
fåglarnes guldglänsande vingar för verkligt guld, på ett naift sätt,
huru hans kraft lidit och mattats af hunger och umbäranden.
[47] _Söderns land_: "dakschina-patham", deraf Dekhan, betyder etymol,
"landet åt höger", nemligen då man står med ansigtet emot solens
uppgång; deraf "landet åt höger, åt söder." -- Vi kunna föreställa
oss Nala och Damayanti, medan detta och det följande taltes, stående
på en höjd med öppen utsigt åt alla håll, eller ock att Nala, hvar
gång de under sin irrfärd kommo till ett föremål, det han kände,
särskildt gjorde henne bekant dermed, ehuru dikten upptager alla dessa
antydningar på ett enda ställe.
[48] _Avanti_, "den skyddande", ett annat namn för _Uddschayani_, "den
segerrika", en af Indernas sju heliga städer, fordom sätet för mäktiga
Konungar, Vikramàdityas hufvudstad. De Indiska Astronomerna räkna
derifrån sin första meridian. Det gamla Uddschayani låg ett stycke norr
om det nuvarande _Oojein_ i landet Malva, på norra sluttningen af
Vindhya (Ptol. Otséne).
[49] _Vindhya_ heter den breda bergskedja, som, nästan parallel med
Himàlaya, från vester till öster delar den vestra Indiska halfön i
tvenne hälfter, och skiljer det egentliga Hindostan, "Madhyadesa", den
Indiska culturens säte, från "landet i söder", Dekhan. -- _Payoschni_,
"den med vatten strömmande" skrifves nu på de Eng. kartorna
_Payn-Gunga_ (Pajin Gangà); den förenar sig med Vurda, som faller i
Godàvari.
[50] I Orig. står: àsramàs maharschinàm: "de store Vises
tillflyktsorter", de Eremit-colonier i skogarnes djup, dit de Vise på
sin ålderdom drogo sig tillbaka, för att, skiljda från verldens små
bestyr, lefva i uteslutande betraktelse af det Gudomligas oändliga
väsen. -- Om dessa "tillflyktsorter" säges i Orig. att de voro "rika
på många slags rötter och frukter." Detta afser den lag, som bjuder
dessa Eremiter att till sin näring taga endast vextrikets producter,
och äfven bland dessa blott sådana, som naturen sjelfmant, utan odling,
erbjuder.
[51] _Vidarbha_, Damayantis hem, på Vindhyas södra sluttning, nu
_Berar_. -- _Kosala_, ett land norr om Ganges, en af de i de gamla
hjeltesagorna mest beprisade trakter. Inom dess gebit hörde _Kàsi_,
hufvudsätet för Brahmanisk cultur, det nuvarande Benares landets
hufvudstad var Ayodhyà, hvars Konung Rituparna vi redan känna.
[52] I Orig. står: "Adityàs, Vasus, Rudràs och Asvinerna, jemte
Vindgudarnes skara, måste skydda dig." Asvinerna känna vi från
noten 9. Vindarnes Genier voro dem underordnade, och lydde deras
befallningar. Adityàs äro oss bekanta från noten 25. Vasus
äro Half-gudar, åtta till antal, bland hvilka Soma, Månens beherrskare,
är en af de förnämsta. Rudràs äro Half-gudar, elfva till antal, och äro,
enligt en legend, födda ur Brahmas panna. En ibland dem är Siva, som
i den sednare Mythologien och i Puranerna (legenderna) spelar en så
betydande role, och ställes i jemnbredd med Brahma.
[53] Dessa uttryck syfta på v. 33 i femte sången, der Nala heligt
bedyrar att bli Damayanti trogen, så länge en lifsfläkt i honom finnes.
[54] Detta syftar på sista verserna af sjette sången, der Kali af afund
hotar att störta Nala från thronen och skilja honom från Damayanti.
[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och
tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas
i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder
ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående,
hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var
hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska
poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung,"
"skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens
sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester,
och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der
det fordom träffades vida oftare än nu.
[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som
pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande
emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och
utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven
den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den
spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den,
som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick
Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens
Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.
[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr
uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro
kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af
en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund
för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.
[58] _Pisàtschàs_, äfvensom en viss klass af _Rakschasas_ äro
onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på
begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de
heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.
[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra
kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och
sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser
äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast
de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de
heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller
Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället,
ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och
hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. -- Kast heter
i Sanskrit _varna_, som betyder _färg_, och antyder att begreppet om
kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar:
den från nordligare trakter invandrade segrande _Ariska_ rasen, till
hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de
underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet
_Tschàturvarnya_ betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster,
således hela samhället enligt Indernas föreställning.
[60] Om _Asvameda_-offret har blifvit taladt i noten 31. _Ràdschasûya_
kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla
öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken
af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.
[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång
Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att
Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta
förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner
vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes
_Yuvaràdscha_ "ung Konung."
[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis,
helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna
planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor
åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar.
-- Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som
tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.
[63] _Amrita_, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia)
är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia."
Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom
Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet.
Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i
hvilken Gudarne slutligen segrade. -- Damayanti jemför Nalas röst med
molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den
torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen,
ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att
molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg,
under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden.
Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna
regntidens annalkande.
[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar
anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens
förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här
uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka,
sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot
Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka
i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens
stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet,
må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." -- I Orig. står:
"längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. --
_Vasischtha_ och _Bhrîgu_, helige eremiter från den äldsta forntiden,
anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner
och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter
i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.
[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej
blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till
fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en
svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt
sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. -- Ett sådant
emottagande kallas _pûdschà_.
[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af
sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda
åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller
döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama
omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.
[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan
enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att
lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.
[68] _Asoka_-trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös,"
är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens
skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia
asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter
solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande
daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och
färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen
i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare
eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare
anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." -- Öfvers. har på dess
plats upptagit _Linden_, dels för att detta träd genom sina blommors
doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en
ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.
[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå
omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.
[70] _Tschakravàka_ är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta
omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och
honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner
ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens
längtan och trohet.
[71] I motsats emot en klass af _Rakschasas_, hvilka äro onda genier,
anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas
till Kuveras tjenare, likasom _Yakschàs_, om hvilka blifvit nämndt i
noten 23.
[72] _Manibhadra_ är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare,
hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till
hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i
Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit,
utan på Prakritspråket.
[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen
åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss
tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit _mada_), som gör elefanten
vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel,
äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades.
Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån
vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt.
Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken
var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och
derigenom tillika traktens vilda urnatur. -- Det är, i dess vilda
tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla
den tama, hvilken den igenkänner på lukten.
[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter
sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt
att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk
blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten
finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen
sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.
[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för
framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes,
äfven _Kuvera_ jemväl benämnd _Vaisravana_, rikedomens Gud, hvilken
vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland
dem är _Ganesa_, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens,
vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa
hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen,
är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses
för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet
företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och
skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta
dessa ord: _sriganesàya namah_ "vördad vare den helige Genesa," eller:
_kusalam ganesàya_ "helsad vare Ganesa." -- Vi se ur detta ställe, att
spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.
[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.
[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess
process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och
ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom
pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin
irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen.
Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott
genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att
kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta
oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa