Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 2

trochaiska runometer. Hvarje episk dikt borde af detta skäl, då den
öfverflyttas till ett annat språk, äfven få bibehålla sin ursprungliga
versform, för att ej förlora sin nationela prägel. Men -- äfven
språken hafva sina egendomligheter, sina oafvisliga fordringar; hvad
som lämpar sig i det ena språket, är ofta olämpligt i det andra; den
versform, som i det ena låter enkel och värdig, kan förefalla platt
och monoton i det andra. En sådan efterhärmning är derföre ej alltid
möjlig. -- Om man åter å andra sidan, såsom det ligger nära till hands,
vid öfverflyttandet af en nations episka poesie till en annan nations
språk, vill begagna den versform, som denna sednare skapat sig till
uttryck för sin egen episka poesie, så löper man fara att intvinga
originalet i en alldeles fremmande form, och att uttrycka en helt annan
nationalanda, än den man åsyftat. Dessa svårigheter, emellan hvilka
en öfversättare likväl är tvungen att söka sig en väg, göra äfven, i
förening med de olika nationaliteternas olika anlag och karakter, att
en sann och verklig öfversättning egentligen är en omöjlighet; den
ena nationens poetiska skapelser kunna aldrig rätt återgifvas i en
annan nations språk, om de ej af naturen stå i en nära förvandtskap;
en öfversättnings förtjenst är och förblir den ganska ringa, att
utgöra en så litet som möjligt afvikande och vanställande nyansering
af originalet, och att derjemte synas hemmastadd i det språk och det
nationallynne, der den uppträder. På grund af här antydda skäl har den
svenska öfversättaren länge tvekat i valet af ett versmått, som skulle
kunna helst någorlunda återgifva originalets rythm, utan att förefalla
den Svenska läsaren antingen stötande eller enformig. Samma svårighet
synes äfven hafva framställt sig för hans föregångare, ty af alla de
sju olika öfversättningar och bearbetningar af Nala-dikten, vi haft
tillfälle se, finnas icke tvenne affattade i samma versmått, och ännu
synes man vara långtifrån ense om, hvilken vers är den lämpligaste
för öfversättningar från Indernas episka poesie. Den versform, som af
Inderne sjelfva dertill begagnas, kallas _Sloka_, och utgöres af en 32
stafvelser upptagande dubbelvers, som oftast för sig afslutad utgör
en fullständig period. Hvarje sloka består af tvenne likaljudande
hälfter, hvilka åter genom en caesur i midten skiljas i tvenne, af två
fyrstafviga versfötter (pada,= pes, ped-is) bestående delar; caesuren
infaller alltid efter hela ord. Sålunda sönderfaller hvarje sloka i
fyra till ljud och ord af hvarandra oberoende delar, hvarje af åtta
stafvelser. Denna verstakt, understödd af ordens accent och hvarje
stafvelses på förhand fixerade metriska beskaffenhet, tillåter dock i
originalspråket många friheter i det enskilda; derigenom undvikes en
entonighet, som ej gerna kan förekommas vid detta versmåtts begagnande
i våra moderna språk, med deras sväfvande accentuering. Den indiska
slokan synes likväl hufvudsakligen hafva varit byggd på accenten, ty
till qvantiteten äro blott den andra och den fjerde versfoten bestämda,
dock är äfven här sista stafvelsen obestämd. Schemat för den indiska
slokan blir sålunda:
u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u |
u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u | |
Sin egendomliga karakter och lyftning får slokan genom de tvenne alltid
långa stafvelserna i midten af andra versfoten i hvardera raden,
utan hvilka de båda vershälfterna skulle vara fullkomligt lika, och
den långa versen sönderfalla i tvenne likaljudande korta. Men denna
egendomlighet, som i Sanskrit just förhöjer slokans skönhet, gör den
i ett modernt språk svår att bilda, tvungen och enformig, emedan en
fixerad accent här ej ger lif och omvexling åt versen. En sloka skulle
på svenska hafva ungefär denna lydelse:
"I Nischada en Kung fanns det, vidtberömd, Virasênas son,
Nala, herrlig, af dygd smyckad, skön och kunnig i hästars vård."
Den förste, som i Europa försökte att i metrisk form öfversätta från
Sanskrit, Fr. Schlegel (Spr. u. Weish. der Indier, 1808), efterbildade
originalets versmått, hvilket dock ej måste hafva förefallit hans
broder A.W. von Schlegel lämpligt för tyska språket, då han vid sina
öfversättningar (Ind. Bibl. 1820) begagnade den grekiska hexametern. Vid
sina tyska öfversättningar af Nala-dikten begagnade både Kosegarten
och Bopp originalets versmått, men ingen af de sednare öfversättarena
har häruti följt deras föredöme. Rückert ville sluta sig till en
inhemsk versform och upptog den tyska medeltidens s.k. fria rimmade
Knittelverser, på hvilka t.ex. Reineke Fuchs lemnar oss ett prof. Han
erhöll dermed en lätt och lekande versform, förträffligt lämpande sig
för skimrande ordlekar och konstlade rimmerier, men ovärdig den indiska
epopéns värdiga och lugna allvar. Meier å sin sida upptog den nationelt
tyska, i rimmade strofer afdelade heroiska Niebelungen-versen, och hans
öfversättning fick derigenom en långt ädlare yttre form än Rückerts.
Holtzmann åter har bildat sig en egen vers af denna byggnad:
"Da kam gerade die Strasse heran
der Konig Nal; der hatte auch
Des Königs Bimas Boten gehört
und eilte froh zur Gattenwahl;"
Med någon omvexling för att undvika entonighet, faller den sig i tyskan
ganska väl. Schukovski bearbetade Nala-sagan i hexameter, Kossovitsch,
äfvenså Weltman, i åttastafvig trochaisk vers. Ännu andra versmått
hafva till slokans återgifvande blifvit begagnade. Holtzmann öfversatte
förut (1841) delar af Ràmàyana i åttastafvig jambisk vers. Bergstedt
i Upsala har i en vacker öfversättning af Sàvitrî-episoden (1844)
begagnat den trochaiska tetrametern, t.ex.
"Så han talte, och till hyddan styrde han sin snabba gång,"
men har i sina 1845 utgifna spridda öfversättningar återgått till den
indiska slokan.
Den svenska öfversättaren har, under sin villrådighet om det bästa
valet i denna mångfald, slutligen ej funnit sig fullt tillfredsställd
af någon af dessa versformer. Dels hafva de förefallit honom alltför
litet återgifvande originalets rythm, dels för mycket entoniga eller
annars för svenska språket olämpliga, dels åter alltför bindande och
inskränkande den frihet i det yttre, hvaraf en öfversättare så väl är
i behof, för att helst någorlunda troget kunna återgifva originalets
ord. Att åter tillgripa den gamla nordiska heroiska versen, kunde vid
en öfversättning af indisk poesie rimligtvis ej komma i fråga. Den
svenska öfversättningen uppträder derföre i en versform, hvars syfte
vore att, utan att stöta läsarens öra, i någon mon återgifva intrycket
af originalets verstakt, och derjemte äfven lemna öfversättaren någon
frihet i den yttre formen. Det är mer än möjligt, att denna versform ej
skall förefalla lämpligare än de ofvan anförda; må den i sådant fall
sluta sig till dem som ett nytt, om ock misslyckadt försök att lösa
frågan om den lämpligaste yttre omklädnaden för öfversättningar af den
indiska poesiens alster. -- Ett register öfver noterna har blifvit
bifogadt för att göra desamma mer användbara för den vid Indernas
föreställningar ovane läsaren, en förteckning öfver de i stycket
uppträdande personerna åter, på det läsaren lättare må kunna fasthålla
namn, hvilka genom sin fremmande klang måste förefalla förvillande.
Utgifvaren har ej ansett vara på sin plats att utstyra detta arbete med
noter af kritiskt och philologiskt innehåll.
Under skydd af denna inledning utgår nu den svenska öfversättningen
af Nala-dikten. Damayanti blir sålunda från sitt hemlands varma
solbeglänsta fält förflyttad under en kulnare himmel. Måtte hon
ej finna den luft, som der omger henne, alltför sval, så att hon
afskräcker sina syskon inom den indiska literaturen från att följa
hennes spår. Öfversättaren skulle skatta sig lycklig, om han förmått
hos henne, i denna fremmande drägt, bevara helst en ringa fläkt af den
fina lotosdoft, hvaraf hon i Indien omgafs, och hvilken der gjorde
henne så älskad och beundrad.
Helsingfors i Maj 1852.


I stycket förekommande personer:
_Vrihadasva_, diktens berättare.
_Nala_, Konung i Nischadha, äfven kallad _Naischadha_ och _Punyasloka_,
en tid dold i skepnad af kusken Vàhuka.
_Damayanti_, Nalas Gemål, Konung Bhimas dotter, äfven kallad
_Bhîma-dottren_ och _Vidarbha-dottren_.
_Bhîma_, Konung i Vidarbha.
_Rituparna_, Konung i Ayodhyà, äfven kallad Ikschwàku-ättling.
_Puschkara_, Nalas broder.
_Karkotaka_, ormarnes Konung.
_Kali_ och _Dvàpara_, onda väsen.
_Sunanda_, Dotter till Konungen i Tschedernas land, Damayantis kusin.
_Kesinî_, Damayantis tärna.
_Sudeva_, Brahmaner, utsände af Damayanti.
_Parnâda_, Brahmaner, utsände af Damayanti.
_Vàrschneya_, Nalas lifkusk.
_Vàhuka_, Rituparnas kusk.


FÖRSTA SÅNGEN.

En Konung Nala det fordom fanns, Virasenas son,
Af herrliga dygder prydd, hästkunnig, att skåda skön;
Han stod ibland jordens Furstar, som Indra[1] bland Gudarne
Och strålade öfver alla, som solen på himmelen,
Gudfruktig och Vedakunnig,[2] han var Nischadernas[3] Kung,
Och älskad af ädla tärnor, frikostig, med hjelteskick,
Den säkraste bågskytt äfven, och väldig som Manu[4] sjelf,
Och sina passioners herre -- dock fallen för tärningsspel.[5]
Så lefde ock i Vidarbha Bhima, en mäktig Kung, 5
En hjelte, med dygd begåfvad, men saknande fadersfröjd;
Och offer och bot han gjorde i längtan att få en son. --
Då kom der en Brahmarischi,[6] Damanas, till hans borg,
Men Konungen och hans maka der gästade honom godt,
Af pliktkänsla och i hopp om den Vises välsignelse.
Och, tacksam, Damanas gaf åt Kungen och hans gemål
En herrlig gåfva: en dotter och herrliga söner tre.
Dama och Damayanti, Dànta och Damana.[7]
Af sköna dygder prydde och väldige vexte de;
Men Damayanti åter i verlden blef vidt berömd 10
För skönhet, glans, behag och sin smidiga midjas vext.
När mogna år hon hunnit, hon omgafs i hundratal
Af strålande tärnors skara, som Satschi[8] i Indras hof.
Men Bhimas dotter, prydd i juvelers och perlors prakt,
Der glänste i tärnors skara, som blixten i molnets natt,
Med smäktande ögon, ljuflig som Skönhetsgudinnan sjelf.
Ej var bland menskor, Daemoner, och ej ibland Gudarne
En skönhet, liknande hennes, än sedd och ej ens förspord;
Ljuf var hon att Gudarnes hjertan hon satte i oro lätt. --
Och Nala, bland män en tiger, i skönhet ej andra lik, 15
Som kärleksguden i fägring, så stod han för menskors blick.
I hennes närhet man städse hörde blott Nalas lof,
Och inför Nischaderkungen man prisade henne blott.
Så, fast ej sedda, ej kända, de älskade dock hvarann,
Och ryktet underblåste städs deras kärleks brand.
Så Nala, ej mäktig mer att qväfva sitt hjertas qval,
Satt tankfull engång i parken, som gränsade till hans slott.
Då såg han en flock af svanar, med vingar i silfverglans,
I skogen irrande sorglöst. Han fångade en af dem.
Men molnets granne talte och sade till Nala så: 20
"Döda mig ej, o Konung, och fröjd skall jag bringa dig!
Hos Damayanti skall jag höja din ära så,
Att hennes tanke ej nånsin söker en ann än dig."
Åt svanen, som sådant talat, Kung Nala dess frihet gaf,
Och svärmen lyftade vingen; det bar till Vidarbhas land. --
Då Vidarbhas stad den hunnit, den glänsande svanesvärm,
Den sänkte sig lätt i parken vid Damayantis slott;
Och hon, i tärnors skara, då hon såg de herrliga der,
Så sökte hon muntert fånga de glänsande fåglarne.
Då skingrades hastigt svärmen omkring i den ljufliga lund, 25
Och tärnorna, spridda i parken, svanarne jagade.
Den svan, den Damayanti, förföljande, upphann re'n,
Den antog menniskostämma och talte till henne så:
"Hör Damayanti! Nala heter Nischadas Kung,
Som Asvinabröderna[9] herrlig; ej liknar han andra män.
Om hans du vore, hans maka, du sköna, af ädel börd,
Då vore ditt lif ej fåfängt, din skönhet ej utan frukt.
Väl hafva vi skådat Gudar, -- Gandharver,[10] Daemoner ock,
Och menskor, men ännu ingen -- så herrlig och skön som han. --
Du är en perla bland qvinnor, en prydnad bland män är han, 30
Och passande det sköna förentes med skönt till ett."
Så talte svanen, men hastigt Damayanti svarade så:
"Gå, säg detsamma åt Nala, Nischadernas ädle Kung!"
"Ske så!" Så svanen svarte Vidarbhas ljufliga mö, 32
Flög till Nischada åter och täljde för Nala allt.


ANDRA SÅNGEN.

Men Damayantis tankar, sedan hon svanen hört,
De dröjde ej mer hos henne, men städse hos Nala blott;
Och tankfull blef Damayanti, och sorgsen och blek om kind,
Föll af, och barmen häfdes ständigt af suck på suck.
Och drömmande mot höjden hon såg med förvirrad blick;
Än var hon blek, än jagades bloden af kärlek upp;
Ej fann hon frid i hvila, ej nöje i näring mer,
Ej slummer natt eller dag, städs klagande: ve, o ve!
Af dessa tecken funno Damayantis väninnor lätt 5
Att sjuk hon var i sitt hjerta; och så för Vidarbhas Kung
Förkunnade att hans dotter förlorat sin sinnesro.
Då Konung Bhima detta af tärnornas skara hört,
Han ansåg visligt saken för Damayantis väl af vigt.
Han tänkte: Hvi är min dotter, som vore dess sinne sjukt?
Men då han sen betänkte att mognade år hon nått,
Så fann han tid för henne att välja sig en gemål,
Och lät nu sammankalla de mäktiga Furstar så:
"Kommen, o Furstar! min dotter skall välja sig en gemål".[11]
Men Furstarne, då de hörde af Damayantis val, 10
På Bhimas kallelse alla färdades till hans borg,
Och fyllde jorden med dånet af elefanters och hästars tåg,
Och ståtliga härars, prydda i doftande kransars prakt.
Men Bhima Kung, långarmig,[12] emottog de ädla män,
Dem hedrande, som det höfdes. Och ärade dröjde de.
Vid samma tid de högste af Gudarnes Vise ock,
De ädle och fromme Rischis Nàrada[13] och Parvata,
Från jordens lägre nejder gingo till Indra up
Och ärade in de trädde i Gudakonungens borg.
Men Indra, sedan han helsat, frågade nådigt dem 15
Om deras gudomliga välgång och helsa till lif och lem.
Nàrada sade:
O Herre, hälsa vi känna lifvande hvarje lem,
Och furstarne äfven dermere befinna sig alla väl.
Vrihadasva sade:[14]
Så sagdt, då svarade Vritras och Balas baneman:[15]
"Dock, de rättrådiga furstar, som kämpa med dödsförakt
-- De som i striden modigt döden i ögat se,
Dem tillhör himmelen, såsom Kàmaduk[16] tillhör mig --
Hvar äro nu dessa hjeltar, då här jag ej skönjer dem,
Då ej till mig de komma, som ärade gäster, mer?
Så frågad af Indra sade den vise Nàrada 20
Maghavan![17] Hör mig, hvi dem här du ej skådar nu:
Vidarbhakonungens dotter, hon, Damayanti nämnd,
I skönhet oöfverträffad af qvinna på jordens rund,
Hon skall nu snart sig välja bland Furstarne en gemål.
Dit hasta alla Kungar och Konungasöner nu,
Och henne, verldens perla, de söka att vinna der
I täflan alla, o Vritras och Balas baneman!"
Men medan detta taltes, till Gudarnes Konung der
Nalkades, jemte Agni, Verldsbeskyddarne.[18]
Så fingo de alla höra den vise Nàradas tal 25
Och sade muntert: "Välan, så låt oss jemväl gå dit!"
Och sedan gingo de alla, med vagnar och tjenare,
Ned till Vidarbha, i samma afsigt som Furstarne.
Och äfven Nala, i kunskap om Furstarnes sammankomst,
Med tanke på Damayanti, begaf sig med fröjd på väg.
Så sågo Gudarne Nala dernere på jordens ban,
Som stode der Kärleksguden; så klar var hans skönhets glans.
Men då de honom sågo, som solen så strålande,
De stannade, tvekande, häpne öfver hans herrlighet.
Så hejdade himlens Gudar i molnen vagnarne, 30
Och sade till Nala, sedan de stigit från höjden ner.
"Hör hit, o Konung Nala, som aldrig ditt löfte svek; 31
Gör oss en tjenst, du ädle, och blif oss en härold nu!"


TREDJE SÅNGEN.

"Ske så!" Så svarade Nala och gaf dem sitt löfte då;
Med händren mot pannan höjda[19] han frågte med vördnad se'n:
"Hvem ären J? Till hvilken sändes som härold jag?
Hvad skall jag göra för Eder? Låten mig veta det!"
Så talade Nala; honom svarade Maghavàn:
"Gudar vi äro, och komne för Damayantis skull.
Jag är Indra och denne är Agni, och här du ser
Varuna, vattnets herre, och Yama, som bringar död.[20]
Förkunna du Damayanti vår ankomst, sägande så: 5
Verldsbeskyddarne nalkas; skåda dig önska de;
Sakra,[21] Varuna, Agni, Yama begära dig.
Till gemål du nu välje en ibland Gudarne."
Så talade Sakra, Nala svarade vördnadsfullt:
"Sänden ej mig, o Gudar; jag kommit i samma värf,
Hur kan väl en man för en annan tala ett sådant ord
Till den, den sjelf han älskar? O, skonen, o Gudar, mig!"
Gudarne sade:
"Ske så! så nyss du gaf oss ditt löfte, o Naischadha;[22]
Hvi skulle ditt ord du svika? Gå Naischadha, gå, dröj ej!"
Men Nala, så tilltalad af Gudarne, sade än: 10
"Borgen är strängt bevakad, hur kan jag väl komma in?"
"In skall du komma," så sade Sakra till Nala; han
"Välan" blott svarade sorgsen och till Damayanti gick.
Han såg Vidarbha-dottren i tärnornas skara der,
Strålande, den ädla, af skönhet och ljuft behag,
Finlemmad och smärt om midjan, skönögd, i sin ungdoms glans,
Som manande ut till täflan den strålande månen sjelf
Högt flammade hans kärlek, då han så den ljufliga såg,
Men, för att sitt löfte fylla, dock qväfde sin känsla han.
Men alla de ädla tärnor, betagna af Nalas glans, 15
Der sprungo från sina säten, förvirrade, häpna upp,
Och prisade hans skönhet med undran och välbehag.
Ej ord de hade, men tänkte tyst i sitt hjerta så:
"O, se den ädles skönhet! Hvad glans! Hvad värdighet!
Hvem är han? En Gud, en Yakscha,[23] en gäst ifrån Indras verld?"
Men tala till honom kunde de sköna tärnorna ej,
Förlägna och slagna af hans skönhet, de ljufliga.
Dock slutligt Damayanti, med ljufveligt leende,
Till Nala, leende äfven, sade betagen så:
"Hvem är, o herrlige, du, som störer mitt hjertas frid? 20
Hit som en Gud har du nalkats. Jag längtar att känna dig.
Huru har hit du kommit? Hur har du ej blifvit sedd?
Väl är dock min borg bevakad, och strängt är min faders bud." --
Så frågad af Damayanti, svarade Nala så:
"Nala är jag, och kommer som Gudarnes härold hit:
Sakra, Varuna, Agni, Yama begära dig,
Men till gemål du nu välje, herrfiga, bland dem en.
Och deras allmakt gjorde att osedd jag nalkats dig,
Att ingen såg mig komma, att ingen mig hindrade.
För detta värf af de höga Gudarne sändes jag. -- 25
Se'n detta du hört, o sköna, så gör, hvad dig synes godt."


FJERDE SÅNGEN.

Men hon, med vördnadsbugning för Gudarne, sade så:
"Tag till din gemål, o Konung, mig efter öflig sed! --
Hvad önskar du mer? Mig sjelf och allt hvad jag äger, jag
Lemnar åt dig, min herre. Tag till din maka mig!
Svanarnes ord, o Konung, tära mitt hjerta städs,
Och blott för din skull jag låtit Furstarne samlas här. --
Om du min kärlek förskjuter, du, som min stolthet är,
Jag tager min tillflykt till vatten, till snöre, till eld,
till gift."
Så talte Damayanti, och Nala svarade nu: 5
"Då Gudar din ynnest söka, hvi väljer en dödlig du?
Ej stoftet från deras fötter liknar i värde jag,
De ädles, som verlden skapat; vänd du din håg till dem!
-- Mot döden hastar en dödlig, som Gudarne gör emot --
Skona mig derför, hulda, och välj bland Gudarne en.
Njut af de glänsande drägter, de himmelska kransars doft,
De herrliga smycken, se'n du fått till gemål en Gud --
Hutàsa,[24] Gudarnes Herre, som skapat har verlden all
Och skall förtära den åter -- hvem valde väl honom ej?
Och Yama, som med sin glafven här alla varelser styr
Och tvingar att vörda det rätta -- hvem valde väl honom ej? 10
Den mäktige Indra, som kufvar de onda Daemoners här,[25]
Den rättrådige, ädle -- hvem valde väl honom ej?
Välan, välj utan tvekan bland Verldsbeherrskarne nu
Dig en gemål, och följ det råd, som en vän dig ger!"
Så talte han, Damayanti svarade långsamt nu,
Med ögon fyllda af tårar, manade fram af sorg:
"Min vördnad ödmjukt jag egnar alla Gudar, o Kung!
Men dig till gemål jag väljer. Det heligt bedyrar jag."
Hon darrade upprörd; Nala sade till henne då: 15
"Då hit som härold jag kommit och gifvit åt Gudarne
Mitt löfte, min egen fördel hur kan jag väl söka då?
Kommen för andra, egen sak jag ej drifva kan.
Så är min plikt. -- Men får jag än drifva min egen sak,
Ej mindre öppet jag handlar -- Så vare vårt handlingssätt!"
Då sade Damayanti med klarnande leende
Till Nala, tvekande, dessa af tårar brutna ord:
"O Konung, ett medel ser jag, som säkert till målet för,
Och dervid, o ädle Furste, du frias från hvarje skuld.
Må du, må Gudarne äfven alla, med Indra främst, 20
Dit komma tillstädes, der jag fritt väljer mig en gemål.
Då skall jag inför de höga Gudarne välja dig,
Ädle Konung, och ingen skuld faller dig till last."
Men Nala, sedan han detta af Vidarbha-jungfrun hört,
Gick han tillbaka till stället, der Gudarne voro än.
Och då de honom sågo nalkas, de sporde nu
Otåligt honom alla om allt, huru allt gått till:
"Har Damayanti du skådat, den ljufveligt leende?
Hvad bådar hon oss, o Konung? Skynda, förtälj oss allt!" --
Nala sade:
"Af eder sänd jag trädde i Konunga-dottrens borg, 25
Hvars höga port var bevakad af åldrige, trogne män.
Men dock, då in jag trädde, genom er gudamakt
Ej man, blott Konunga-dottren, den ädla, bemärkte mig.
Och hennes väninnor såg jag, och de sågo mig jemväl,
Och häpna de blefvo alla, o Furstar bland Gudarne!
Fast er, o Gudar, jag sökte skildra för henne der,
Bedårad den hulda valde dock, framför eder, mig.
Den oförståndiga sade: 'Må Gudarne, jemte dig,
Dit komma tillstädes, der jag fritt väljer mig en gemål,
Då skall inför dem jag välja, ädle Naischada, dig, 30
Och så, o mäktige Furste, du frias från hvarje skuld.'
Så har jag sanningsenligt nu eder berättat allt,
Men eder vilja, o Gudar, besluter hvad blifva skall."


FEMTE SÅNGEN.

Men då en dag med gynnande tecken kommen var,
Lät Bhima Furstarne kalla till Damayantis val;
Och då de, af kärlek tärde, detta hans budskap hört,
De samlades skyndsamt alla, i hopp om den skönas hand.
Så genom äreporten, samt gyllene pelarhvalf
I salen[26] Furstarne trädde, som lejon i klyftans djup.
På präktiga säten suto de mäktiga Furstar der,
I doftande kransar prydde, i perlors och smyckens prakt.
Der såg man väldiga armar, som klubbor i kraft, och dock 5
Välformade, smidiga, fina, femhöfdade ormar likt;
Och sköna lockar man såg der och dunkla ögonbryn,
Och Furstarnes blickar lyste som stjernor på himmelen.
I denna församling, helig som staden Bhogavati,[27]
I sal'n, af mannatigrar, som klyftan af tigrar, fylld
In trädde Damayanti, den sköna, den ljufliga,
Fängslande allas ögon och hjertan genom sin glans.
Hvarhelst en blick på henne råkade falla först,
Der fängslades den orubbligt, och dröjde och rördes ej.
Men medan furstenamnen en härold ropade upp, 10
Fem liknande gestalter såg Damayanti der;
De stodo der så lika att hon ingen skilnad fann,
Och, gripen af tvekan, kunde hon Nala ej känna mer;
Hvem helst hon såg på, hon trodde: just den måste vara han.
Men öfvervägande tänkte hon sen i sitt sinne så:
"Hur skall jag Gudarne känna, och urskilja Nala hur?" --
Så tänkande Damayanti, af tvekan och oro tärd,
Uppsökte Gudarnes tecken, dem fordom hon nämnas hört:
"De Gudarnes kännetecken, dem åldrige män mig nämnt,
Ej finner jag dem hos någon af dem, som jag skådar här." 15
Men sist, begrundande mycket, och tänkande hit och dit,
Hon ansåg bäst att sin tillflykt taga till Gudarne,
Och sedan med ord och tanke sin vördnad hon egnat dem,
I ödmjuk ställning hon sade till Gudarne, darrande, så:
"Så sannt på svanens budskap till make jag Nala valt,
Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här![28]
Så sannt med ord eller tanke jag aldrig ett brott begått,
Så sannt nu Gudarne måste visa mig Nala här!
Så sannt som Nala blifvit af Gudarne mig bestämd, 20
Så sannt ock Gudarne måste visa mig honom här!
Så sannt en gång mitt löfte af kärlek jag Nala gaf,
Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här!
Och Gudarne måste taga sin gudagestalt igen,
Att jag må känna Nala, Nischadernes ädle Kung."
Men Gudarne, då de hennes sorgliga klagan hört,
Och hennes beslut och fasthet och hyllning för Konung Nal,
Och sett hennes sinnesrenhet, och klokhet och kärlekskraft,
Då togo de, som hon bedt dem, sin gudagestalt igen.
Så såg hon Gudarne alla, med stirrande, stadig blick, 25
Med friska kransar beprydde, och utan att skugga ge,
Fritt sväfvande öfver jorden, och fria från svett och stoft.
Med vissnade kransar stod der, med ögonen blinkande,
Af egen skugga fördubblad, fördunklad af svett och stoft,
Vid jorden fästad Nala, förrådd af sin egen blick.[29]
Men då Damayanti Nala och Gudarne skådat nu,
Hon valde Nischaderkungen så efter öflig sed:
Med rodnad och blygt den ljufva berörde hans klädnads fåll
Och fästade vid hans skuldra en doftande, vacker krans;
Så valde hon nu den ädle Nala till sin gemål
Ett rop: "o, o!" från alla samlade Furstar ljöd,
Och Gudar och Kungar alla sade "rätt så, rätt så!" 30
I det de beprisade Nala, den ädle Nischaderkung.
Med fröjd i sitt hjerta sade nu Virasenas son
Till Damayanti, sin maka, den skönhöftade så:
"Då framför Gudar, ädla, du valt dig en dödlig man,
Så vet, att jag är din make. Med fröjd jag ditt ord förnam!
Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga,
Så länge skall din jag blifva. Det heligt bedyrar jag."
Men se'n nu Damayanti han fröjdat med dessa ord,
De, lyckliga af hvarandra, betraktade Gudarne,
Och sökte sitt skygd hos dessa med hjertats tysta bön.
Men Gudarne, då nu Nala var af Damayanti vald, 35
De åtta nådegåfvor förlänade honom än:
Om Satschi ljufveligt påmint Indra åt Nala då
Sin närvaro vid hans offer och en skuldfri vandel gaf;
Men Agni sitt eget väsen, när helst det behöfdes, gaf,
Och tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus.
Fin smak förlänade Yama, och fasthet i dygd och plikt,
Men Varuna vattnets väsen och doftande kransars glans;
Och alla gemensamt gåfvo hopp om ett tvillingpar[30]
Då dessa skänker de gifvit, gingo till himlen de,
Och Furstarne, då de Nals och Damayantis förening sett,
Beundrande, glade drogo åter enhvar till sitt. 40
Men då de gått, den ädle Bhima med fröjdfull håg
Snart Damayantis och Nalas förmälning besörja lät.
Nischadakonungen dröjde en tid hos Bhima qvar,
Och for med dennes tillstånd se'n till sin egen stad.
Der Nala, skönt förenad med den ljufvaste maka så,
Nu lefde i fröjd med henne, som Indra med Satschijà.
Och, strålande som solen, i fröjd och med rättvis håg,
Sitt folk han lyckliggjorde, det styrande enligt lag.