Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 3

Än Asvameda och andra offer han företog, 45
Yayàti lik,[31] och klokt åt Brahmaner han gåfvor gaf;[32]
Än åter i ljufliga lunder och parker han irrade
Med Damayanti, den ljufva, en Gud uti skönhet lik.
Och Damayanti åter, hon skänkte åt Nala snart
Indrasena, en son och en dotter Indrasenà.[33]
Så, under offer och fröjder i vexling, han lefde der, 48
Och styrde som Kung ett rike, fridsällt, lyckligt och rikt. --


SJETTE SÅNGEN.

Då Nala af Damayanti var vald, och då Gudarne
Dädan gingo, de mötte Kali och Dvàpara.[34]
Då frågte af Kali Indra, Daemonernas baneman:
"Hvart hastar du, Kali, säg mig, hvart går du med Dvàpara?"
Men Kali svarte: "Jag skyndar till Damayantis val;
Till maka jag henne tager; vid henne min lust sig fäst."
Då sade leende Indra: "Hon redan har gjort sitt val,
Och, oss försmående, Nala hon till sin make tog."
Då detta han hört af Sakra, Kali af harm betogs, 5
Och, helsande Gudarne afsked, talade vredgad så:
"Då framför Gudar en dödlig hon till sin make valt,
Så må ett straff hon lida, stort, rättvist och väl förtjent!"
Till svar åt Kali då sade himmelens Gudar så:
"Med vårt begifvande Nala blef af Damayanti vald. --
Och äfven, hvem skulle icke välja den ädle Nal,
Som alla plikter känner, otadelig vandel för,
Och läser de fyra Veder, de heliga Sagor ock,[35]
Hos hvilken Gudarne rikligt mättas med offer städs,[36]
Som älskar mildhet[37] och sanning, som står vid löfte fast, 10
Är from och gifmild, rättrådig, lugn, fläckfri och stark i dygd
Orubbligt städs, och i allo en Gudarnes like är?
Då sådan han är, den ädle, den honom förderfva vill,
En dåre är den, o Kali, och bringar sig sjelf förderf;
Då så han af dygd är smyckad, den honom förderfva vill,
Må den försjunka i Narakas[38] djupaste, värsta göl!"
Så Gudarne talte till Kali och gingo till himlen hän. --
Men, sedan de gått, dock sade Kali till Dvàpara:
"Min harm jag ej tygla mäktar, jag måste i Nala bo;
Från thronen skall han störtas och skiljas vid sin gemål.
Men du, var min hjelp, din boning i tärningarne tag"![39]


SJUNDE SÅNGEN.

Se'n Kali sålunda slutit förbund med Dvàpara,
Begaf han sig till Nalas, Nischadakonungens land,
Och dröjde der länge, i väntan att finna en läglig stund. --
Så ändtligt på tolfte året i Nala en plats han fann:
Sin aftonbön gjorde Nala, sedan han renat sig
Och sköljt sig, men underlåtit att skölja fötterna;
Då fick han fel, och Kali sig smög uti honom in.[40]
Men sedan en plats han funnit i Nala, till Puschkara
Han gick och sade till honom: "Gå spela med Nala nu,
Jag står dig bi, du skall segra i tärningsspel öfver Nal, 5
Och sedan hans thron du vunnit, blif Konung i Nischada!"
Då Puschkara detta hört, han gick till sin broder Nal;
Med honom, som den högste tärning, gick Dvàpara.[41]
Kommen till Nala, talte den djerfve Puschkara nu:
"Låtom oss spela!" Detta sade han gång på gång,
Tills slutligt den ädle Nala hans maning ej motstod mer.
Damayanti såg på; han trodde, det vore en lycklig stund
Att spela om guld och skatter, om vagnar och egendom;
Men, kufvad af Kali, Nala låg under i spelet städs.
Snart honom, af spelets hetta bedårad, ej någon mer 10
Af vännerna hejda kunde; blott större hans ifver blef.
Då kom hans folk, i spetsen gingo dess åldrige Råd,
Att se sin Konung och hejda hans dårskaps häftighet.
Då till Damayanti talte Konungens Lifkusk[42] så:
"Det må åt Nala förkunnas: här bidar hans hela folk,
Och kan ej sin ädle Konungs ofärd fördraga mer."
Då sade med bruten stämma, med tårar och tärd af sorg,
Till Nala Damayanti, förintad af hjerteqval:
"O Konung, i kärlek bidar dernere ditt hela folk, 15
Och med det dess ädle Råd, det längtar att skåda dig.
Tag mot dem, tag mot dem!" Detta sade hon gång på gång,
Och klagande bittert såg hon på honom med tårad blick;
Men Nala, af Kali kufvad, dock gaf henne intet svar. --
Och alla Råden och folket, det trogne, med bitter sorg
Då sade "Han är förlorad", och drogo med blygsel bort.
Men spelet emellan Nala och Puschkara fortfor än
I månaders tid, och Nala förlorade mer och mer.


ÅTTONDE SÅNGS.

Men Damayanti, då hon såg Punyasloka så[43]
Som från sina sinnen, sjunken i spelet med all sin håg,
Då tyckte Bhima-dottren, af oro och smärta qvald,
Att detta för hennes Konung betänkligt och farligt blef.
Och då hon fann att Nala re'n tappat sitt gods, sitt allt,
Till Vrihatsena, hans trogna anima, den fintliga,
Den ljufveligt talande, ädla och tillgifna, sade så:
"Gå, kalla det höga Rådet tillsamman i Nalas namn, 5
Och säg dem hvad allt förlorats, och hvad oss står åter än"
På detta budskap kommo det vördige Rådets män
Och sade, då in de trädde: "O, måtte det lyckas oss!"
För andra gången det trogna folket nu följde dem.
Det sade väl Damayanti, men han, han hörde ej;
Och då hon fann att Nala ej aktade hennes ord,
Med blygsel i sin borg hon sig sorgsen tillbaka drog. --
Hon hörde hur spelet fortgick till Nalas ofärd än,
Förnam att han allt förlorat; då sade till amman hon:
"Gå, Vrihatsena, kalla Vàrschneya i Nalas namn, 10
För hit hans Lifkusk; mig anar, snar ofärd oss förestår.
Och Vrihatsena, den ädla, på Damayantis ord
Lät Nalas Lifkusk kalla af lämpliga tjenare.
Men Damayanti, den ljufva, med mild, bevekande röst
Der skickligt till Vàrschneya då sade i rättan tid:"
"Du vet hur Nala ständigt till dig har sin tillit haft,
Hjelp honom, o Vàrschneya, då han hotas af ofärd nu.
Ju mer, ju mer han tappar i spelet med Puschkara,
Dess mer, dess mer hans hetta förökas och vexer städs;
Så säkert som tärningarne sig foga vid Puschkaras vink,
Så säkert i dem för Nala röjer sig motgång blott.
Och, pliktförgäten, nu hör han ej vänner, ej fränder mer; 15
Ej ens till mig han lyssnar, den sinnesförvirrade.
Hans skuld, jag tänker, ej är det att i sin förvirring han,
Den ädle Nischadakungen, ej aktar min maning mer.
-- Ej klarnar min själ mer nånsin, men dignar af smärta ned! --
Hos dig mitt skygd jag söker, gör du, hvad jag beder dig:
Spänn Nalas älskade hästar, de vindsnabba, för hans vagn
Tag så vår son och vår dotter och för dem till Kundina,[44]
Och lemma dem hos de Mina, och hästar och vagn jemväl, 20
Men sjelf blif der, eller gå hvarthän dig synes bäst."
Då nu Vàrschneya denna hennes befallning hört,
Förtäljde han troget allt för de högste i Nalas råd;
Och sedan han med dem rådgjort och fått deras bifall, han
Spände vagnen och förde de späda till Kundina,
Han lemnade der den vackra vagnen och hästarne,
Och sonen Indrasena, och dottren Indrasenà,
Se'n, helsande Konung Bhima, beklagande Nala djupt, 25
Han bort begaf sig sorgsen och hän till Ayodhyà[45] gick.
Så han med sorg i själen till Kung Rituparna kom,
Och såsom Körsven hos denne Konung han tog sig tjenst.


NIONDE SÅNGEN.

Så for Vàrschneya. Men Nala i spelet med Puschkara
Förlorade snart sitt rike och allt, hvad han ägde än.
Med hånfullt leende sade till Nala nu Puschkara:
"Låt spelet fortgå, broder! Hvad bjuder till insats du?
Än äger du ju Damayanti allt annat jag vunnit ren --
Välan! Vi spela om henne! Säg, broder, hvad menar du?"
Så talte Puschkara; Nalas hjerta af sorg och harm
Slets liksom i stycken sönder; han gaf ej ett ord till svar,
Men reste sig stolt; sin broder gaf han en bitter blick, 5
Och stum sina smycken från sig kastade, ett för ett.
Höljd i en underklädnad se'n, till sina vänners sorg,
Den ädle gick bort, sin lycka lemnande efter sig.
Höljd i en enda mantel Damayanti med honom gick,
Så utanför staden dröjde tre dygn, jemte henne, han.
Men Puschkara nu, som Konung, i staden förkunna lät:
"Eho som Nala bistår, den straffar med döden jag."
Så Puschkara lät förkunna; och fruktande dennes hot
Ej vågade någon öppna sitt hus för den ädle Nal,
Men under bara himlen, med vatten till näring blott, 10
Tre dygn i stadens närhet kringirrade husvill han.
Då drog han bort, den ädle, af Damayanti följd,
Och bröt och plockade rötter och frukter, af hunger qvald.
Så många da'r förgingo, då engång, af hunger tärd,
Han märkte några fåglar, med vingar liksom af guld,
Då tänkte så den ädle, Nischadernes store Kung:
"Här finner jag både näring, och äfven en gyllne skatt[46]"
Som nät sin enda klädnad han kastade öfver dem,
Men de hans klädnad togo och flögo i höjden upp;
Och höjande sig, till Nala fåglarne sade så, 15
Der honom blottad de sågo, sorgsen, med nedsänkt blick:
"Vi äro tärningarne, du dåre! Din klädnad vi
Dig röfva ville, ty naken skulle du från oss gå."
Men seende fåglarne borta, förskräckt för sin nakenhet,
Då sade till Damayanti Nala med bitter sorg,
"Desamma, hvars hat har störtat mig från min Kungathron,
Som ej mig unnat näring, fast plågad af hungerns qval,
Som gjort att mitt eget folk mig stängde sitt hus, sitt hem,
Desamma som fåglar kommit och röfvat min enda drägt, --
Min nöd är stor, förkrossad jag står, och mitt mod är slut, 20
Ditt stöd dock borde jag vara! -- Nu hör, hvad jag säger dig!"
"Här ser du många vägar; de föra till Söderns land,[47],
Och öfver Rikschavanta-berget till Avanti[48] --
Här Vindhyas berg! -- Der hastar Payoschni i hafvets famn,[49]
Här helige Vises hyddor, rikt prydda af träd och frukt[50]!
Här vägen går till Vidarbha! Der för den till Kosala[51]!
Och derbakom åt söder sträcker sig Dekhans land!" --
Så under sin vandring ifrigt talte till henne Nal
Gång efter annan, sorgsen, dock sökande hennes väl.
Då sade, af sorg förintad, med tårar och bruten röst, 25
Till Naischada Damayanti, klagande, dessa ord:
"Mitt hjerta darrar; af smärta löses hvarenda lem,
Då, Konung, jag öfverväger din hemliga tankes mål --
Hur skulle jag ensam lemna dig i den öde skog,
Dig thronlös, arm och blottad, för hunger och törst ett rof? --
Nej! Dig, som smäktande dignar och sörjer en tid, som flytt,
Dig här i den vilda skogen, o Konung, jag trösta vill,
Ty läkemedel ej fanns än så kraftigt mot sorg och qval,
Som kärleken af en maka. -- O Konung, du hört mitt ord!"
Nala sade:
"Sannt är, o Damayanti, hvad ljufveligt här du sagt:
Ej finnes mot mannens sorger ett medel, en maka likt! --
Ej vill jag dig öfvergifva. Säg, hvarföre fruktar du?
Mitt lif kan jag hellre lemma, än, hulda, jag lemnar dig."
Damayanti sade:
"Om ej du hyser i sinnet, o Konung, att lemna mig,
Hvi visar du mig de vägar, som hän till Vidarbha gå?
Väl tror ock jag, du ädle, att ej du mig lemna vill,
Dock öfvergifva mig kunde af sinnesförvirring du;
Ty hemmets väg du tecknar gång efter gång åt mig,
Och dermed du endast ökar, o Gudalike, min sorg. --
Men tänker du: 'Till de Sina hon gånge', och vill du det,
Så låt oss till Vidarbha båda tillsamman gå.
Dess konung dig, min stolthet, med glädje visst helsa skall,
Och, gästad af honom, sorglöst du lefver der i vårt hem."


TIONDE SÅNGEN,

Nala sade:
"Med mig sitt rike din Fader nog delar, jag tror det visst;
Men dock som en nödställd icke honom jag nalkas vill.
Som glädjens budskap kom jag en gång uti lyckans glans,
Som sorgens dystra budskap hur skulle jag gå dit nu?"
Så talte till Damayanti gång efter annan Nal,
Och sökte lugna den hulda, knappt höljd af en klädnadshälft.
Så under en enda klädnad, irrande, nådde de
En enslig hydda, af hunger smäktande, och af törst,
Nischadas Konung; till hyddan kommen, och äfvenså 5
Vidarbha dottren, båda sjönko af trötthet ned;
Så vid Damayantis sida Nala nu somnade
På bara marken, blottad, af stoft och af smuts betäckt;
Och Damayanti äfven snart sjönk i sömnens famn
Från sorgen, som, icke väntad, så snart hennes ungdom nått.
Men se'n Damayanti somnat, Nala, af sorg och qval
Skakad, af oro väcktes, och kunde ej slumra mer,
Han mindes thron och vänner, dem icke han ägde mer;
Han mindes den öde skogens vildhet, och tänkte så:
"Hvad är mig bättre, skall jag göra det, skall jag ej? 10
Bör jag väl dö? Eller bör jag min Endaste lemna här?
Af kärlek till mig den ljufva blott kommer i qval och nöd,
Men lemnad af mig, väl slutligt hon skall till de Sina gå.
Med mig, förutan tvifvel, blott sorg blir den huldas lott,
Men lemmad af mig, törhända hon finner en glädje än."
Så han, besinnande mycket, och tänkande hit och dit,
Sist trodde för Damayanti bättre, att ensam bli.
"Ej kan den ädla, den trogna, tillgifna och herrliga
Lida af våld på vägen, ty väldigt är dygdens värn." --
Så hvälfde sig hans tankar kring Damayanti; han 15
Beslöt, af Kali eggad, till slut dock att henne fly.
Men seende hur han sjelf var blottad, han ville än
Med henne dela den mantel, som gifvit dem båda skygd?
"Hur skall jag den dela sakta, att icke den hulda väcks?"
Så tänkande gick Konung Nala kring hyddan der,
Men irrande kring hyddan, och skogen rundtomkring,
Fann Nala i hyddans närhet ett blänkande, blottadt svärd.
Med detta skar han manteln och höljde sig snabbt deri,
Och flydde i själsförvirring, lemnande henne der.
Med vaknande sans dock åter till hyddan han vände om, 20
Och bittert gret den ädle, då han Damayanti såg,
"Min älskade, den ej solen, ej vinden berörde förr,
Hon slumrar nu der i hyddan, på marken, förutan skydd.
Den ljufligt leende höljes knappt af en mantels flik,
En dåre lik. Hur blir hon till mods, då hon vaknar upp?
Hur skall den ljufva, ensam, öfvergifven af mig,
Irra i dystra skogen, af ormar och djur bebodd? --
Dock -- ljusets Gudar och jordens, och vindarnes Genier[52]
De måste dig alla skydda, ty värnad du är af dygd!"
Så sagdt, och sin dyra maka, hvars like ej fanns på jord, 25
Af Kali förvirrad, Nala nu flydde med skyndsamhet.
Men flyende, flyende, ständigt till hyddan han återkom;
Bort drogs han af Kali, åter af kärleken drogs han dit.
Som deladt i tu den arme Naischadas hjerta var;
Det svängde, likt en gunga, till hyddan och från den bort.
Dock sist han, af Kali kufvad, flydde besinningslös,
Lemnande der sin maka, klagande bittert, högt.
Förintad af Kali gick han med sväfvande tankar bort,
Lemnande så sin maka i sömn i den öde skog.


ELFTE SÅNGEN.

Se'n Nala flytt, Damayanti, stärkt utaf sömnen snart
Vaknade och såg kring sig, skrämd, i den öde skog,
Men då hon ej såg sin make, med ängslan och hjerteqval
Hon ropade högt, förfärad: "O Konung, o Naischada!
Beskyddare! Herre! Konung! Hvi öfvergifver du mig?
Jag dör, förgås, jag bäfvar här i den öde skog!
Din plikt du ju känner, Konung, sannfärdig du är jemväl,
Hur kan då din ed du bryta, och under min sömn mig fly[53]?
Hvi har du flytt din maka, din trogna, din tillgifna, 5
Som intet emot dig brutit; en annan ju brutit har,
Sannfärdiga kan du göra, o Konung, de löften, du
Inför de höge Gudar gjorde mig förr en gång.
Ej nalkas i otid döden en dödlig, det ser jag nu,
Då, lemnad af dig, jag än kan lefva ett ögonblick. --
Välan! Ditt skämt, o Konung, är nog; det har målet nått:
Du skrämt mig nog, du tappre! kom fram, o min herre, re'n! --
Jag ser dig, jag ser dig, Konung, der ser jag dig, Naischada,
Af buskarne gömd derborta! Hvi svarar du icke mig?
Du grymme! Fastän du ser mig så ensam, så sorgsen här 10
Och klagande, likväl icke du hastar att trösta mig. --
Dock -- ej för mig jag klagar, ej sörjer för annat jag,
Men du blir ensam, ädle, se! deröfver klagar jag.
Hur blir ditt mod, då du ensam, hungrande, törstig, matt
Om qvällen på marken hvilar, och mera ej skådar mig?" --
Så, plågad af sorg och liksom tärd utaf smärtans eld
I skogen, gråtande, sorgsen hon irrade hit och dit;
Än sprang hon häftigt upp, än sjönk hon förvirrad ned,
Än föll hon af skräck i vanmakt, än gret och än ropte hon
Och bittert qvald af smärta, och suckande tungt och djupt, 15
Med kärlek till sin make hon snyftande talte så:
"Det väsen, hvars ondska Nala försänkt uti denna sorg,
Ett qval det lida måtte, mer bittert ännu än vårt;
Den brottslige, som en skuldfri har bragt uti detta qval,
Ett lif han lefve än mera qvalfullt och glädjelöst!"
Så klagande nu den ädle Konungens maka der
Sin make sökte i skogen, de irrande djurens hem.
En vansinnig lik, den ädla, högt klagande gång på gång,
"Ve, ve, o Konung" ropte, och irrade hit och dit.
Då, klagande öfvermåttan och lik ett qvidande lam 20
Än snyftande sakta, än åter veklagande öfverljudt,
Så kring hon sprang i skogen, en väldig, hungrande orm,
Då nära hon kom, kring henne den ringlande kroppen slog.
Fast famnad af ormens ringar och sjunken i dödens qval,
Dock icke för sig hon sörjde; hon sörjde för Nala blott.
"O min beskyddare! Ser du hur värnlös jag famnas här
Af denna gräsliga drake! Hvi ilar du ej till hjelp?
O Nala, ve, ve din smärta, då åter du minnes mig
Se'n, fräst ur ditt bann,[54] du åter din thron, din besinning fått!
Då tröttad och qvald af hunger, med svigtande mod du är, 25
Hvem skall dig trösta, hvem skänka dig vederqvickelse då?"
Då gick i den lummiga skogen en irrande jägare;
Han hörde ropen och skyndsamt mot stället han ilade.
Och då han såg den sköna omringlad af ormen så,
Då sprang han till, den snabbe jägaren; i ett nu
Han träffade ormens hufvud, det klöf med sitt skarpa svärd,
Att ned den föll orörlig. Så dödade draken han.
Men då han Damayanti frälst och med vatten sköljt,
Och mättat och tröstat, jägarn frågade henne så:
"Hvem är du, med hindens blick? Hur kom hit i skogen du? 30
Hur kom du i detta grymma läge, du herrliga?"
Och Damayanti, frågad så utaf jägaren,
Förtäljde sanningsenligt honom, hur allt gått till.
Med smidiga, sköna lemmar, med panna som fullmån klar,
Med glänsande ögonhår, med i tjusande röst och ljuf;
Det allt såg jägarn, besegrad af kärlekens ljufva makt.
Då talte han der till henne med smekande, milda ord,
Af kärlek qvald. Damayanti bemärkte dock detta snart,
Och då hon, sin make trogen, hans brottsliga lust förstod, 35
Af häftig vrede fattad, hon flammade upp af harm;
Och han, med brottsligt hjerta, fast plågad af kärleksqval,
Såg snart hennes dygd; hon stod en flammande låga lik.
Men Damayanti, blottställd, beröfvad gemål och thron,
Då tid mer ej var för böner, förbannade jägarn så:
"Så sannt jag ej ens i tankar en annan än Nala hyst,
Så sannt må denne usle falla till jorden död!"
Knappt sagdt, och den brottslige jägarn störtade slagen ned
Till marken, såsom trädet, träffadt af himlens blixt.


TOLFTE SÅNGEN.

Så jägarn dog. Damayanti gick längre i skogen in,
Den vilda, der insekters surrande vinge ljöd,
Der lejon och leoparder och tigrar sitt tillhåll fått,[55]
Der fåglar svärmade brokigt, der röfvaren fann sitt hem,
Der palmers kronor och bambu hvälfde sitt höga tak,
Af täta slingervexter och rankor tillsammanväfdt,
Der mandelns och Mangons fläktar sig mängde med lotosdoft,[56]
Der rosenäpplet i höjden glänste bland blommor skönt[57]
Hon såg metallers fasta ådror i klipporna, 6
Och grottor och snår, som gåfvo genljud åt fåglars sång,
Och sjöar, källor och bäckar, djur, fåglar af många slag,
Och många gräsliga ormar, Pisàtscher och Rakschaser,[58]
Moras och dammar och klippor och höjder åt alla håll,
Och floder och vattenfall, som skummande hvälfde fram.
Vidarbha-Konungens glädje i skogen der skaror såg
Af bufflar och vildsvin, björnar, af krälande ormars slägt,
Men värnad af glans och skönhet, af kraft och ståndaktighet, 10
Fast irrande ensam, trogen sökande sin gemål,
Den ädla Konungadottren kände dock fruktan ej
Uti den vilda skogen, der plågad af sorg hon gick.
Men slutligt till en klippa hon kom och med ångestqval
Der, sörjande sin make, hon utbrast i klagan så:
"Du ädle, af höghvälfdt bröst och af mäktiga armar prydd,
Hvart har du gått och lemnat mig ensam i skogen här?
Då Asvameda-offer och andra i fromhet du
Har offrat ofta, hjelte, hvi handlar du falskt mot mig?
Hvad en gång mig du sade, du prydnad bland jordens män, 15
Tänk på det än', o strålande, herrlige Furste; du!
Och hvad de lätta svanar förkunnade dig en gång,
Och hvad de mig förtäljde, tänk på det, du ädle, nu!
De fyra Veder med deras förklarande skrifters tal,
De lära mycket, men sanning lära de alla främst;
Och derför, tappre Furste, sannfärdiga göre du
De ord, hvarmed du ofta gjorde mig lycklig förr! --
O ve! är jag då icke din älskade maka mer? --
Hvi svarar du mig icke här i den hemska skog? --
Ve, ve! Se, skogens Konung, den grymme, med spärradt gap 20
Uthungrad han mot mig rusar. Hvi ilar du ej till hjelp?
'Blott dig, blott dig jag älskar,' så sade du ständigt förr;
Sannfärdiga gör, o Konung, de ord, dem du sade så!" --
"Förvirrad, klagande skådar här du din maka nu,
Din älskade, som dig älskar; hvi svarar du henne ej?
Här står jag blek och magrad, olycklig, af stoft betäckt,
Till hälften blottad, ensam, klagande, utan värn,
Liksom en klarögd hind, som ensam från hjorden skiljts,
Och dock, du jordens Konung, ej vårdar du dig om mig.
Du store Kung! Helt ensam här i den öde skog 25
Jag, Damayanti, dig ropar; hvi svarar du icke mig?
Du herrlige, sköne, ädle, af börd och af dygder prydd,
Skall icke dig jag skåda här ibland bergen mer,
Här i den hemska skogen, der lejon och tigrar bo?
Hvar skall jag se dig hvila, stå eller framåt gå
I skogens djup, du ädle, som bringar mitt hjerta sorg?
Hvem skall i min sorg jag fråga, o Konung, med dessa ord:
'Har Konung Nala du skådat här i den öde skog?'
Hvem skall mig förkunna att Nala än' finnes i nejden här,
Den herrlige, ädle Nala, för fienders här en skräck? 30
'Den Konung Nala, du söker, med ögon som lotos kalk,
Här är han!' Hvems stämma lemmar mig detta ljufliga bud?"
"Se! Tigern, skogens Konung, fyrtandad, med väldig käk,
Stolt tågar emot mig; honom djerft jag till möte går.
Djurens Kung du är och beherrskar den vilda skog,
Men jag är Damayanti, Vidarbha-Konungens fröjd
Och Nalas gemål, den ädles, som styr i Nischadas land.
Åt mig, som honom söker, ensam, af qval förtärd,
Gif, djurens Kung, till tröst ett ord att du honom sett!
Men om du, skogens herre, ej kunskap om Nala har 35
Så sluka mig, stolta tiger, och fräls mig från all min sorg!
Skogskungen hör min klagan, men vandrar tigande bort
Till floden, hvars klara bölja söker till hafvet väg."
"Se berget der! Hur herrligt dess toppar sig resa upp.
Och, smekande molnen, skimra i vexlande färgers glans!
Det pryds af metallers ådror och smyckas af ädelsten,
Och, likt ett standar, sig reser stolt i den vida skog;
Men tigern och elefanten och lejonet gästa der,
Och tusende fåglars sånger gifva dess klippor ljud;
Och höjdernas hjessor skuggas af kronor af lind och palm, 40
Der Mangons och Asokans blommor som perlor ses.
Dig, bergens Kung! som upphof åt svalkande floder ger,
Der vattenfåglar fröjdas, dig frågar om Nala jag.
Dig, heliga berg, du höga, som skådar i himlen in
Och jorden tillika stöder, dig helsar med vördnad jag!
Jag bugar för dig, men vet, en Konungadotter jag är,
En Konungs gemål, 'Damayanti,' så nämnes i verlden jag.
Vidarbhernas stora hjelte och Herrskare är min far,
Bhima kallad, som lemmar kasternas fyrtal[59] skydd,
Som Asvameda och Ràdschasûya offer gör,[60] 45
Den högste bland jordens Furstar, med hög, majestätisk blick,
Som prisas from och ädel, sannfärdig och godhetsfull,
Dygdig och hjeltemodig, pliktkunnig och fri från fläck,
Som skyddar Vidarbhas folk och kufvar dess fiender.
Hans dotter är jag och söker, du helige, skydd hos dig.
Bergskonung! I Nischada är Konung min makes far,
Som kallar sig Virasena, och prisas i verlden så.
Hans son, den ädle hjelten, den herrlige, full af kraft,
Som fått i arf sin faders rike och herrskar der,[61]
Är Nala, den tappre 'Punyasloka,' så prisas han, 50
Den fromme, som Soma[62] offrar, vältalig och dygderik,
From, gifmild och hjeltemodig, som herrskar med ädel kraft;
Hans maka det är, Bergskonung! som bedjande nalkas dig,
Som öfvergifven af lyckan, och husvill och utan värn,
Irrande söker sin make, den högste bland höga män.
Har du med dessa toppar, som himmelens skyar nå,
O bergens Kung, ej skådat Nala i skogen här?
Den lejonstarke, den vise, långarmige, eldige,
Den tappre, sannfärdige hjelten, min make med herrlig glans,
Nischadernas Konung Nala, har honom du här ej sett? 55
Du ser mig bedjande, ensam och bäfvande, likväl du
Ej tröstar din klagande dotter! -- Hvi står du så tyst, så stum?"
"Du hjelte, du tappre, du som vid sanning och dygd står fast,
Om här i skogen du finnes, så träde du sjelfmant fram! --
När skall jag höra hans djupa, manliga, klara röst,
Som molnens stämma dof, som Gudars Amrita ljuf,[63]
Högt ropande 'Damayanti!' O Konung, när hör jag den,
Som Vedernas kunskap tolkar, som byter min sorg till fröjd? --
Trogen din plikt, du tröste din bäfvande maka nu!"
Men sedan så den ljufva der talat till bergens Kung, 60
Gick hon, Damayanti, längre mot nordliga trakter upp.
Och sedan i trenne dygn hon irrat, hon slutligt såg
En lund för eremiter, som Gudarnes lunder ljuf.
Vasischthas och Bhrigus likar i helighet såg hon der,
I sjelfbeherrskning starke, med strängaste lefnadssätt,
Lifnärande sig med vatten, med vind, och med skogens löf,
Med kufvade sinnen, fromme, och bidande dödens stund,
Höljda i kläder af bast och af antilopers hud.
Men då hon deras stilla, fridfulla hyddor såg,
Der skogens djur sig samlat och svärmade fridsamt kring, 65
Der fromma Vise bodde, hon fattade åter mod.[64]
Af tändernas perlerad och af formernas fullhet prydd,
Af hårets rikedom och af ögonens mörka glans,
Der trädde Damayanti, Virasenas sons gemål,
Hon, perlan bland jordens qvinnor, i hyddornas stilla krets.
Hon helsade der de fromme och bidade vördnadsfullt;
"Hel dig!" De helige Vises helsning till henne ljöd;
Och se'n de henne välkomnat, som rätt och som öfligt är,[65]
De sade: "Sitt neder, säg oss hur kunne vi gagna dig?"
Då svarte Damayanti: "Har eder allt lyckats väl 70
Vid eder bot, edra offer, och plikter och altareld?
Ha' skogens djur och fåglar här trefnad hos eder haft[66]?"
Då sade de Vise: "Lyckligt i allt har det gått oss här,
Men säg oss, herrliga du, hvem är du, hvad söker du?