En sommarsaga från Finland - 4

hon vexlade en tyst helsning med den leende Jenny sade hon:
"Gissa, herr Stenrot, gissa hvem det är; jag nästan anar det."
"Vid alla himmelens makter, jag befinner mig i trolleriets hemland!
-- Jenny, vackra, tokiga, snälla Jenny, -- det kan inte vara
någon annan än du!" utropade vår vän Erik alldeles "forbaused" af
öfverraskning. "Men huru i himmelens namn befinner du dig här? Och",
-- han hade nu fått ögonen fria, -- "hvad ser jag? Tant Agatha också!
Jo, det var en nätt sommartur, det här!"
Men ingen hörde på honom, icke ens tant Agatha, som nedsjunkit på en
stol och med händerna i kors på sitt bröst blott yttrade de orden:
"Erik -- alltså det var Erik; nå då var det inte så farligt." Ur Aina
Ros' vackra öga föll i all hemlighet en hastig blick på Erik. Kanske
hon ville utleta hvilket intryck den mångomtalade Stockholms-kusinens
plötsliga uppträdande gjort på hennes artige reskamrat och hittills
oinskränkt hängifne riddare. Emellertid vände sig Jenny till den unga
finskan och sade:
"Förlåt, fröken Aina -- men min kusin har ju redan presenterat mig
såsom den tokiga Jenny? Fröken Aina Ros -- inte så? Min tant, fröken
Stråle."
"Jaså", tog nu Erik, som i någon mon hemtat sig från sin förvåning,
till ordet, "jaså, all vidare presentation är onödig -- ja, det
liknar verkligen Jenny. Se, sådan är hon; har jag kanske sagt för
mycket, fröken Aina? Men låt mig nu riktigt helsa på er. Goddag,
snälla tant och välkommen till Finland", han kysste den vänliga damen
på hand och fortfor sedan: "goddag äfven du, putslustiga yrhätta.
Alltså, detta var målet för den hemlighetsfulla inkognitoresan?"'
"Ja, käre Erik", sade Jenny och räckte honom sin hand, "sådana turer
gör man utan resehandbok."
Erik rodnade vid denna anspelning på hans egenskap af Jennys vanliga
resekavaljer, men han kunde dock icke bli förargad på den vackra
kusinen såder vid det första återseendet. Medan de två damerna gjorde
hvarandras bekantskap medelst det slags frimureri, som i dylika fall
är egendomligt för unga flickor, vände han sig derföre till tanten
med en fråga huru allt detta gått till?
"Jenny gaf sig ingen ro förr än äfven hon skulle komma till Finland",
blef svaret, "och, gode Erik, du får allt höra ännu besynnerligare
saker och ting om och när allt sker såsom Jenny planerat, -- men det
är ju sannt, jag får inte sqvallra ur skolan."
Jenny, som kanske befarade att tanten under inflytande af den
första öfverraskningen skulle göra Erik några alltför förtroliga
meddelanden, gaf dock snart samtalet en mera allmän riktning.
Nu återkom Ros, som af hotelvärden fått veta att till trakten
anländt två förnäma damer från Sverge, äfvensom att den äldre af
dem bar namnet Stråle. Blott med möda hade han kunnat dölja sin
öfverraskning och sinnesrörelse då han derjemte af den meddelsamme
värden erfor att dessa damer nu befunno sig inne i salongen och att
de sannolikt sammanträffat med hans ressällskap. Då han inträdde var
han visserligen något blek, men till det yttre lugn, och han helsade
nästan hjertligt på tant Agatha i det han påminte henne derom, att
då de sist togo afsked af hvarandra, hade detta skett vid brädden af
ett litet vattenfall i Skotland och nu egde deras alldeles oförmodade
återseende rum vid dånet af en fors i hans undangömda hemland.
Mötet mellan Jenny och Ros var af helt annan art; det vittnade väl
icke om ömsesidig förlägenhet, de voro ju båda för stortänkta att
behöfva bli "förlägna" för sina känslor, men der låg ändock ett
visst tvång öfver dem. Det var liksom hade de frågat hvarandra: och
hvad skall nu hända? I Jennys blick låg dock mera förtröstan än oro,
medan Birger, så godt han kunde, sökte dölja sin inre rörelse. Det
skulle ha gifvit de tre öfriga personerna i det lilla sällskapet
mycket att tänka på, detta sätt att helsa på hvarandra, om de fått
rådrum dertill, men tant Agatha som småningom började "finna sig i
situationen" afbröt alla hitåt lutande betraktelser genom att vända
sitt tal direkte till den ena af de icke handlande utan fastmera
lidande personerna.
"Jenny, min skatt, betänk huru egendomligt! Då vi sist råkade herr
Ros var det vid ett vattenfall och nu träffas vi åter vid ett sådant!"
"Ganska egendomligt", ljöd Jennys svar i nästan hviskande ton.
"Mår du illa, Jenny lilla?" frågade nu tanten oroligt. "Kanske det
evinnerliga bullret angripit dina nerver?"
"Åh nej", skyndade Jenny att svara och försökte att le, "men härinne
är så varmt."
Nu kom Ros den stackars Jenny till hjelp.
"Skola vi inte bese fallet?" inföll han, "Erik börjar väl bli otålig?"
"Hm", svarade denne nästan torrt, "min förvåning öfver tants och
Jennys härvaro har gjort att jag nästan glömt bort hela Imatra."
"Derom borde du dock alltjemt påminnas af dånet", sade Jenny, och
tillade i det hon gick förbi honom: "Snälle Erik, spela inte längre
förvånad."
"Spela?" mumlade Erik. "Det är fullaste allvaret."
"Men din förvåning är plågsam för mig", återtog Jenny i samma ton som
förut.
"Den är", sade Erik bitande, "ett kapitel i resehandboken."
"Tack, kusin Erik, det der skall jag inte glömma", hviskade Jenny,
"men det är oartigt mot fröken Ros att stå här och hviska." Erik
rodnade tvärt emot sin vilja, men Jenny skyndade till sin nya
bekantskaps sida.
Emellertid hade sällskapet brutit upp. Ros bjöd sin arm åt tant
Agatha. Aina och Jenny ilade förut och Erik såg sig tvungen att följa
efter, men inom sig erkände han att hans sinnesstämning ingalunda
var den lämpligaste för att riktigt uppfatta och kunna njuta ett
storartadt naturskådespel. -- Hvarföre hade hon rest efter honom?
Och huru listigt hade hon icke vetat att passa på hans ankomst till
Imatra! Erik kom nu ihog att han i sina dagboksanteckningar talat
om denna resa. Var hon svartsjuk? tänkte den egenkäre unge mannen.
Detta var visserligen smickrande för hans fåfänga, men ändock fatalt,
mycket fatalt, ty Aina Ros var i hans tycke såväl vackrare, som ock
behagligare och mildare, än den sjelfrådiga Jenny. Och det åtlöje
sedan, för hvilket han utsattes genom detta sin kusins uppförande!
Han såg redan i andanom den muntre skådespelaren X. på Hasselbacken
för vännerna derbortä skildra "den ertappade fästmannens öden".
Olidligt att tänka på! Det gör oss verkligen ondt om den stackars
Erik att han skulle befinna sig i en så olycklig sinnesstämning
första gången han besökte det berömda Imatra och det i Ainas
sällskap. Ja, det är så mycket förargligare som han, enligt sin egen
tanke, icke allenast blifvit "näsledd af sin kusin" -- utan till på
köpet: hvad skulle Aina Ros och hennes bror tänka om denna historia?
Det såg ju minsann ut som om han verkligen varit en förlupen fästman.
Det var fatalt, mycket fatalt i den -- af sin egenkärlek missledde
Eriks tycke.


12.
Vid Imatra.

Vid åsynen af den stora naturföreteelsen slets det oaktadt en flik ur
det täckelse af moln, som höljde Eriks sinne. Den i början likgiltiga
blicken öfvergick, honom sjelf ovetande, i en beundrande åskådning af
det imposanta fallet, och i samma mon som de yrande skumhvirflarne i
bestämdare konturer framträdde för hans på deras vilda lek riktade
öga, veko det inbillade bryderiets töcken från hans för allt skönt
och stort mottagliga själ, och den herrliga taflan framför honom
uppfyllde med sitt majestät hela hans väsende. Hans bekymmer flögo
bort på forsens dunstmoln, som försvunno i ethern, och det mäktigt
väckta medvetandet af hans egen krafts otillräcklighet, som här så
tydligt framställde sig för honom, återgaf hans sinne dess ädla
hållning och jemvigt. Hans hjerta svällde af tillfredsställelse
deröfver att han, utan all reflexion, på den omedelbara förnimmelsens
väg erfor tillvaron af en högre makt än hans egen ringhet. Den
symboliska handlingen att med sin hand liksom stryka bort molnen från
sin panna, åtföljdes af en större klarhets utbredning i hans inre.
Anden höjde sig ur hvardagslifvets och prosans verld och vår vän var
åter samme poetiske Erik Stenrot som förut. En sympatetisk känsla,
för hvilken han hvarken kunde eller ens ville redogöra för sig sjelf,
dref honom till Ainas sida. Jenny, som gått ett stycke längre fram,
hade han glömt; för honom funnos blott Aina och han vid den eviga
forsens brädd.
Tant Agatha hade satt sig på en af den lilla paviljongens bänkar,
och, utan att veta sjelf huru, stod Ros några ögonblick derefter i
Jennys närhet. Hon märkte icke hans annalkande och hvarje muntligt
meddelande från hans sida var, der de befunno sig i det dånande
fallets omedelbara grannskap, en omöjlighet.
Imatras hvirflar ha den egendomligheten att ehuru naturligtvis
det hela öfver hufvud taget städse erbjuder samma tafla af den,
så att säga, mest rörliga oföränderlighet, så byta dock -- kanske
en optisk villa -- de skilda partierna alltjemt om utseende. På
samma ställe der nyss en jättebölja trotsigt reste sin skumhöljda
hjessa högt upp... och de lösta, fina vattenpartiklarne, såsom ett
vildt fladdrande hår, skakades i luften, på samma ställe gapar i
nästa ögonbliek ett inåt sitt djup mörknande svalg, bekransadt med
hvitfradgande skumbräddar, och man tycker sig kunna skåda, ned till
sjelfva bottnen af forsen.
Man skulle tro att detta skådespel åter och åter upprepar sig, och
så är väl också i sjelfva verket förhållandet, men åskådarens öga,
huru länge han än betraktar forsvågornas jättetåg framför sig, skall
nästan aldrig finna att samma slags grupp af sammanstötande böljor
bildar sig på samma ställe som förut. Uppjagad af en plötslig nyck
rusar en från det hela liksom lösryckt våg med sin kam högt upp emot
klippstranden och öfversköljer oförmodadt den plats som åskådaren
nyss trott vara fullkomligt trygg för sådana påhelsningar och hvilken
var alldeles torr då han beträdde densamma samt följaktligen på en
längre tid icke varit utsatt för någon framforsande böljas vilda
famntag. Ögonblickligt rusar dock vågen, liksom manad med trollmakt,
tillbaka i det kokande kaos, blottande på flera ställen forsens
branta sidosluttning, en hemsk nedgång i den brusande afgrunden, till
hvilken i otaliga små rännilar de högt uppkastade vattendelarne med
brådskande ifver åter söka bana sig väg utmed klippans slätslipade
afsatser, glittrande i den oväntadt skådade dagens ljus. En dylik
våg, en slintande fot, och den sålunda öfverraskade åskådarens öde
är afgjordt, ty bortryckt i Imatras famn af det tillbakarullande
svallet, skulle hans jordiska tillvaros ögonblick snart vara räknade.
På en sådan plats, men okunnig om sin fara, stod den föga nervsvaga
Jenny Bertram alldeles försjunken i åskådandet af de gigantiska syner
som i hastig oinvexling bildade sig framför det magiskt fängslade
ögat. Der delade sig just nu en väldig vattenmassa isär och medan
den ena hälften med höjdt skumbanér i ilande fart fortsatte sin
gång, drog sig den andra hälften liksom tillbaka. Emellan de sålunda
uppkomna vattenväggarne gapade ett djup, snarlikt en öppnad famn,
som emot åskådarne utsträckte sina hvita, skumklädda jättearmar. --
Jenny lutade sig ovilkorligt framåt i namnlös bäfvan, liksom hennes
själ icke velat förlora ett enda moment af den hänförande synen -- då
halkade hennes fot på den sluttande hällen och i nästa stund spolade
en väldig våg öfver den plats der den älskliga flickan nyss stått,
en tjusande bild af den hyllning behaget egnar kraftens genius. Det
vilda elementet röt af raseri att dess sköna rof gått förloradt, --
ty Jenny hvilade blek och mållös mot Birger Ros' axel. Denne hade,
förtrogen med fallets egenheter, i det hotande ögonblicket med
kraftig arm ryckt henne undan den öfverhängande faran och hoppat ett
steg tillbaka med sin ljufva börda. Räddarens fötter sköljdes af det
fräsande elementet. Den stora vågen vek tillbaka och fortsatte sin
brusande gång, men de små rännilarne flydde i glittrande kaskader
igen till den dånande Imatra-drottens fot, förmälande sitt nederlag
och hans svikna förhoppning på det sköna rofvet. De slungades af
den mäktiges vrede ögonblickligt i form af dunster högt upp i skyn,
der de, upplösande sig i vänliga solstrålars famntag, för dessa
täljde sagan om sin tillvaros skönaste och sista syn, den ljufliga
menniskodottern som de, förenade med en väldig våg, velat röfva
bort från jordisk fröjd och njutning. Nu dogo de gladt för det de
icke lyckats. Men de goda luftandarne fläktade de små såsom ett
uppfriskande duggregn öfver den räddade jungfruns marmorhvita anlete
och aftonsolens milda strålar väckte snart ungdomens röda rosor igen
till lif på hennes fina kind. Jenny slog upp ögonen och tackade
sin räddare med en blick, som vatten- och luft- och solstrålsandar
afundades honom, ty den var innerligt skön emedan den hade sitt
upphof i ett rent och friskt, af kärlek och tacksamhet uppfyldt
hjerta. De två menniskorna som nu hand i hand stodo der bredvid
hvarandra på Imatras klippbrädd, hade båda nyss gifvit och mottagit
stora gåfvor. Han hade ju återgifvit åt lifvet en af dess vackraste
rosor och denna ädla ros åter hade, såsom föremål för hans egen
lilla, men hurtiga handling, i tviflarens bröst väckt hågen för
det sanna lifvet, som icke vill grubblas bort i töcknigt drömmeri
utan förhoppningsrikt verka för stora, höga ändamål. Den besvarade
kärleken, vaknad till klart sjelfmedvetande, hade åstadkommit denna
förvandling. Sålunda mognade i ett enda ögonblick till verkligt lif
två goda menniskor: den yra Jenny Bertram till en lycklig brud och
den tviflande Birger Ros till en nyttig samhällsmedlem.
De stodo, öga i öga och själ i själ, invid hvarandra, sälla i
hvarandras sällhet, åtminstone ett ögonblick, och intet ord vexlades
eller behöfde vexlas, ty de talade "blickarnes alltförkunnande
andespråk".
Men kall som en obeveklig frostnatt sveper sitt dödande dok öfver
vårlifvets lofvande brodd, -- så stod plötsligen framför Birger
Ros' strålande lefnadsutsigter den i hans döende faders kallnande
hand aflagda eden: "att aldrig taga till äkta dottren af ett
främmande folk" -- och med bleknande kinder tryckte han den älskade
flickans hand till sitt af onämbar sorg sammanpressade hjerta.
Emellan dem stod ju den sällhetsdödande skepnaden af en oblidkelig
fordringsegare; bilden af den döende fadren uppreste sig förebrående
framför den affallige sonens inre öga. Men en underbar klarhet
tycktes dock ha utbredt sig öfver Birgers hela själ. Utan inverkan
hade den korta sällhetens ögonblick icke varit och den nya ed att tro
på lifvet, hvilken han svurit i det stolta medvetandet af besvarad
kärlek, gaf hans väsende lugn och fasthet -- men det var vinterdagens
kalla lugn och fastheten i det våldsamt kufvade lycksalighetsbegärets
till is frusna framtidsspegel.
Annorlunda gestaltade sig dock framtiden för den sköna Jenny Bertrams
själ. Blekheten på den älskades kind, vittnande om styrkan af den
strid som kämpades inom honom, undgick icke hennes klara blick och
äfven för hennes inre syn stod den manande fadrens ljusskvmmande
bild. Men genom den i oskuldsfull kärleksglädje rodnande ungmöns
vaknande väsende gick en så onämbart behaglig ström af lefnadslust
och tro och ur hoppets framtidsblomma uppstego så tjusande aningar
och bilder att hon icke trodde den kalla skuggan ega kraft att
tillintetgöra all denna skönhet. Och så var det: hon slog sina
vackra, liljehvita armar omkring den älskade mannens hals och
hviskade i hans öra, förnimbart för honom till och med öfver forsens
dån, de vingade orden: "Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde!"


13.
"Ett smultron, vuxet i skuggan."

"Hvar har du dröjt så länge, söta Jenny?" frågade tant Agatha oroligt
den till paviljongen framskyndande unga flickan. "Jag ser inte heller
till Erik och de andra?"
"Se der komma de alla tre", svarade Jenny i det hon låtsade syssla
med själen för att dölja sin rörelse, "och nu kunna vi på allvar
anträda vår hemfärd."
Erik sällade sig till tanten, förklarande att han nu gjorde
anspråk på att få leda henne. Jenny och Aina ilade åter förut och
Ros, försjunken i djupa tankar, afslutade tåget. Erik uttalade
naturligtvis för tanten sin beundran för det storartade vattenfallet
och återkom städse mycket fintligt till detta ämne hvar gång den
goda damen sökte föra samtalet på Aina Ros. Sjelf yttrade Exik icke
vidare någon nyfikenhet öfver anledningen till tantens och kusinens
oförväntade resa till Finland. Hvad åter de unga flickorna meddelade
hvarandra få och vilja vi icke förråda, men så mycket kunna vi dock
säga, att då sällskapet hunnit upp till hotellet, kallade de två
vackra tärnorna hvarandra du, och icke det ringaste tecken till
svartsjuka tycktes grumla deras unga vänskaps morgongryning.
Här vore det nu väl vår länge uraktlåtna skyldighet att söka gifva
en liten skildring af huru de två hjeltinnorna i denna berättelse
egentligen "sågo ut". Men detta kan vida lättare åläggas än
verkställas. För det första är det i allmänhet svårt att beskrifva
unga damers utseende, ty detta vexlar alltjemt karakter efter de
personer, i hvilkas föreställning en bild af dem skall tecknas.
För det andra måste beskrifvaren vara mycket på sin vakt för att
icke, såsom det heter, "mista koncepterna" vid uppräknandet af alla
de otaliga behag som hvarje ung flicka kan utveckla, om hon bara
vill. Må derföre den hulda läsarinnan med undseende döma öfver vår
ofullständiga skildring. Vi kunna till vår ursäkt blott säga att om
vi icke ingått i detaljbeskrifningar, detta skett i följd af vår
öfvertygelse att den qvinliga skönhetens väsende icke genom den
noggrannaste fotografi kan återgifvas fullkomligt sanningsenligt.
Vi anropa dock vår sånggudinna att vänligen föra vår pensel, då vår
föresats är så föga egoistisk att vi icke helt och hållet vilja
behålla för oss sjelfva de vackra syner vi förvisso tro oss ha sett.
Aina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött
sina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade
tillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars
hägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf
undervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga
frånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern
Birgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med "ett
smultron, vuxet i skuggan", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit
såsom en egendomlighet hos "fennomanskorna". Aina var dock icke
alltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års
vistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne
medfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än
den mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt
och behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor
ehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i
staden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig,
vårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa
blick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes
tal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och
vår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa
men ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den
raka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren
af fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en
liten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den
harmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade
långt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst
ur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande
gestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för
sanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår
lilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning
att uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram,
det vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt
hotelvärdens "trilla", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny.
Erik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans
vän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga
frånvaron.
Afsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom
det vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa
sammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.
Klatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och
den unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra
fall.


14.
Huru Erik tillbragte qvällen.

"Hur det än må vara och bli", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf
i det han blickade efter de bortåkande, "i den der gamla vagnen åker
mitt hjerta sin kos." Som han emellertid var nog mycket "af denna
verlden" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och
satte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens
händelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält
till en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ
i alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de
andra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring
af ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt
vin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha
god tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet
och glasen utpekade han leende etiketten: "Liebfraunmilch", sade
han, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och
inledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt
grannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr
Pettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke
sin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans
förhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika,
hvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt
till vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten.
Erik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas.
Elfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra.
Länsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades,
men den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu
otvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur
hans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt
fantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande
forsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var
overksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr
af omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han
tyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika
vattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var
det likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed
den skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans
bröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny
Bertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta
öfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur
doftande drufvor pressade Liebfraunmilch -- och hennes vackra läppar
rörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som
åkte i den hvirfveluppburna snäckan: "Glöm inte att anteckna denna
färd i resehandboken!" Han harmades högligen och ville slunga ett
strängt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger
lades på de i vredesmod öppnade läpparne -- och bredvid honom i
silfversnäekan satt leende och blid Aina Ros...
"Ja, det gör mig ondt om Rosen", ljöd här hotelvärdens något
gnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.
"Ros?..." utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull
uppmärksamhet, "Ros? hvad hör det namnet hit?"
"Jo jo men", återtog värden, "det hör allt hit också. Han har en
egendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju
sjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet
går som det går."
Nu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad
han honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han
fick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid
fyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några
frågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till
sin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen
meddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät
Pettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han
fick nu veta om "Ojala-herrskapet" hvad hotelvärden hade sig "med
visshet" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett "dyrbart
piano" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon "brukade
företaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski
och till och med längre". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket
oförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och
fram på hösten "spökade det röfvare i ödemarken".
Omsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt.
De vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne
tycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af
drömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin
toilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna "trilla" för att
aflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter
skola sammanträffa med honom.


15.
Hvad ett månsken får se.

Då tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de
snart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena.
Deras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft
samma väg som de, hade också varit kort.
"Får jag spela litet, snälla tant?" frågade den unga flickan i det
hon kysste den vänliga damen på hand.
"Gerna, mitt barn", blef svaret, "jag sofver till och med mycket
bättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet
går då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det
roar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt
oss."
Derefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny
inträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde
de två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska
jungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket.
Bakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och
emellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården
bodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en
arbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något
annat.
Jenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort
ett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon
omtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne
blott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som
följt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en
sällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt
kommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så
starka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ.
Der låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då
en djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats
högtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats
till den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam
vändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos
Jenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes
stämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje
öfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd
och djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk
i hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att
tillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade,
skulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del.
Med frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel
svensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon
var färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen